Schersminer, hortensior och deutzior
5. Deutzia ×kalmiiflora Lemoine
– klockdeutzia Lik purpurdeutzia D. purpurascens (se ovan), men hårigheten är svagare, blommorna är ljusare (invändigt vita), alla ståndare har två sidoflikar, och i knopp täcker ett par av kronbladen kanten på sin granne.
Förekomst. Funnen som kvarstående en gång, i S Sk Dalby 2007. – Klockdeutzia har tolkats som hybriden mellan purpurdeutzia D. purpu
rascens och småblommig deutzia D. parviflora Bunge. Den betraktas ibland som en sort av pur-purdeutzia med namnet D. purpurascens ’Kalmii-flora’.
B. Philadelphus L. – schersminer Små artskillnader och omfattande hybridisering gör att det kan vara svårt att bestämma schersmi-ner, men likväl har det gått att sätta namn på de flesta beläggen i de nordiska herbarierna. Den här framställningen täcker de schersminer som blivit funna som kvarstående och förvildade, men inte alla arter och hybrider man kan hitta i botaniska trädgårdar och hos intresserade odlare.
Beskrivning. Typiskt för schersminer är att bla-dens sidonerver utgår ganska nära bladbasen och löper båglikt mot spetsen. En annan egenhet är att knopparna, som ska bli nästa års skott, skyddas av bladskaftens bas och är helt dolda i dessa. Man kan se knoppen om man försiktigt lossar ett blad, och vid årsskottens bas finns rester av fjolårets bladbas (mellanamerikanska Philadelphus-arter har fria knoppar). – Stjärnhår eller glandelhår förekommer inte.
Blommorna sitter i spetsen av sidogrenar; varje sidogren brukar ha tre par motsatta blad, sedan
2–4 ”våningar” med parvis ordnade blommor och ytterst en toppblomma (som slår ut tidigt). Blom-morna är öppna eller skålformiga; de doftar, hos vissa arter mycket starkt. De har fyra foderblad och fyra kronblad, många ståndare (med smala strängar) och fyra förlängda stift som är förenade nertill. Frukten är ganska tjockväggig och spricker upp i fyra flikar. Fröna är talrika, långsträckta med en kraglik bildning i nedre änden och en lång svanslik vinge i den övre. – Schersminerna blom-mar tidigt under högsomblom-maren.
Karaktärer. Hårigheten på bladundersidorna, årsskotten och fruktämnet varierar i mängd (glest eller tätt), fördelning (likformig över hela ytan eller samlad mot basen), längd och riktning (håren kan vara utspärrade, snett uppåtriktade, tilltryckta eller lite krumböjda).
Barken på fjolårsskotten kan vara grå eller röd-brun; hos vissa arter, till exempel kungsschersmin, förblir den hel eller får smala längssprickor, men hos andra, till exempel doftschersmin, lossnar den i flak (som stambarken på plataner).
Antalet blommor i varje blomställning skil-jer; hos fåblommig schersmin är de 1–3, hos doftschersmin 5–7 och hos gordonschersmin och kungsschersmin 7–11.
Blommornas storlek varierar liksom deras grad av öppenhet; hos småblommig schersmin är de öppna så att kronbladen bildar ett kors, hos doftschersmin halvslutna, skålformiga. Ett par arter har gräddvita (svagt gulaktiga) blommor, bland annat doftschersmin, medan andra har mera rent vita blommor.
Doften är mycket olika; doftschersmin har en bedövande stark doft (kan upplevas som påträng-ande), kungsschersmin är däremot nästan doftlös.
Småblommig schersmin har tydlig smultrondoft.
Antalet ståndare varierar inom bestämda gränser; det är en förvånande stabil och pålitlig karaktär. Så har doftschersmin 21–26 ståndare, småblommig schersmin 25–29, gordonschersmin 29–43, storblommig schersmin minst 50 och fåblommig schersmin cirka 60.
Taxonomi. Släktet Philadelphus, som uppställdes av Linné (1753), har ett 70-tal arter enligt den Nyckel till Philadelphus
1 Bladundersidor och fruktämnen ganska tätt och jämnt håriga ... 2 – Blad håriga bara nära basen; fruktämnen helt kala, med enstaka hår eller med en hårrad ... 4 2 Blommor mer eller mindre fyllda ... 6. P. ×virginalis – Blommor enkla (med 4 kronblad) ... 3 3 Blomställningar (5–)7–11-blommiga; 35–41 ståndare; fjolårsskott med grå, hel
eller längssprickig bark ... 5. P. pubescens – Blomställningar 1–3-blommiga; ca 60 ståndare; fjolårsskott med rödbrun bark
som faller av i flak ... 7. P. floridus 4 Årsskotten och blomställningens huvudaxel kala eller med enstaka hår vid noderna ... 5 – Årsskotten och blomställningens huvudaxel glest men ganska jämnt håriga ... 6 5 Blomställning med (2–)3–5 blompar nedanför toppblomman; ståndare 29–43;
blomställningens blad brett till smalt äggrunda ... 2. P. lewisii – Blomställning med 1(–2) blompar nedanför toppblomman, eller med 3 grupper
om 3 blommor, eller blommor ensamma; ståndare minst 50; blomställningens blad
smalt äggrunda till lansettlika ... 3. P. inodorus 6 Håren på årsskotten och blomställningens huvudaxel utstående; blomställningens
största blad med minst 5 cm lång skiva ... 1. P. coronarius – Håren på årsskotten och blomställningens huvudaxel tilltryckta; blomställningens
största blad med högst 4 cm lång skiva ... 4. P. ×lemoinei
senaste monografin (Hu 1954–56). En enda art, doftschersmin P. coronarius, är europeisk, ett 20-tal är ostasiatiska, de övriga nord- och mellan-amerikanska. Liksom i släktet Deutzia har man framställt ett stort antal hybrider, och Lemoines plantskola i Nancy intog en ledande roll även i förädlingen av Philadelphus.
Insamlingsråd. Vegetativa skott är kraftigare än blomskott och har större och djupare tandade blad. Samla skott av båda slagen från samma buske. Blommorna sitter på sidoskott från fjolårs-skottet; se till att en rejäl bit av fjolårsskottet kom-mer med, så att barkens färg och struktur framgår.
Undvik små och svaga blomskott. Materialet bör samlas under tidig blomning (antal ståndare och kronblad är viktiga karaktärer). Saknas blommor är det svårt eller omöjligt att bestämma belägget säkert. Blomfärg (gulvit eller vit) och doft är art-skiljande och bör antecknas.
Förväxlingar. Schersmin blandas ofta ihop med jasmin. Båda är vedväxter med starkt doftande blommor, men annars har de inte mycket gemen-samt utom namnet (schersmin är en försvenskad form av det från början persiska jasmin). Det är jasmin, släktet Jasminum, som ger doft åt par-fymer och te. Jasminum tillhör syrenväxterna Oleaceae; hos oss klarar sig en eller två arter ute i mycket goda lägen; flera odlas som krukväxter.
Icke blommande exemplar av paradisbuske Kolkwitzia amabilis (Caprifoliaceae) tas ibland för någon schersmin. Här ligger likheten i de tillspet-sade, motsatta bladen. Hos paradisbuske är dock bladen regelbundet fjädernerviga. I blom eller frukt är paradisbuske omisskännlig genom sitt kulformiga, utspärrat håriga fruktämne.
Den schersminart som har odlats längst i vår världsdel är doftschersmin P. coronarius; den var känd redan på 1500-talet i Mellaneuropa och omnämndes från Botaniska trädgården i Uppsala före 1702 (Martinsson & Ryman 2007). Eftersom svenska bestämningsfloror inte har nämnt någon annan art har så gott som alla fynd av schersmi-ner rapporterats under detta namn, och nästan alla belägg har etiketterats så. I själva verket är bara ungefär hälften av det insamlade materialet denna art; tillsammans nästan lika ofta samlade
är kungsschersmin P. pubescens och gordonschers-min P. lewisii. Dock verkar äldre belägg oftare vara doftschersmin, medan nyare lika ofta är någon av de två andra. Troligen är den gammal-dags doftschersminen på väg att ersättas i odling av andra arter.
Även i hortikulturella sammanhang kan för-virringen vara stor, till exempel läser man om doftlösa ”doftschersminer” – som naturligtvis tillhör andra arter. Men några framställningar ger en god bild av sin tids odlingsbestånd, till exem-pel Nitzelius (1952). Maarit Kyöstilä och Leena Hämet-Ahti publicerade i den finska trädfloran ett pionjärarbete för Norden med nyckel och korta beskrivningar (på finska; Kyöstilä & Hämet-Ahti 1992).
Philadelphus ×floribundus Schrader ex DC. (som troligen är P. coronarius × lewisii) har publicerats från Marieholm i S BhG Göteborg (Blom 1961). Belägget, som finns i GB, tycks vara gordonschersmin P. lewisii.
Bladen är dock något mera håriga undertill än normalt, men det kan bero på den torkpräglade ståndorten (banvall).
Översikt. Bland här redovisade schersminer utmärker sig småblommig schersmin P. ×lemoi
nei genom sin småbladighet. Den avviker också genom bladens och kvistarnas mycket glesa hårig-het av korta, tilltryckta hår.
Schersminer med fyllda eller halvfyllda blom-mor (där ståndarna är mer eller mindre ombildade till kronblad) är med stor sannolikhet kamelia-schersmin P. ×virginalis. Det finns visserligen fyllda former av doftschersmin P. coronarius och gordonschersmin P. lewisii, men de är inte kända som kvarstående eller förvildade. Kameliaschers-minen är tätt och jämnt hårig på bladunder-sidorna; bladen hos de båda andra är glest och ojämnt håriga.
Schersminer med tätt och jämnt håriga blad kan alltså vara kameliaschersmin P. ×virginalis, men också kungsschersmin P. pubescens. Skillna-derna mellan dessa framhålls under kungsschers-min, som är långt vanligare. En tredje art med jämnt håriga blad, fåblommig schersmin P. flori
dus, är ytterst sällsynt; den avviker bland annat genom mycket stora blommor som sitter ensamma eller mycket få tillsammans.
Exemplar med blad som är svagt och ojämnt håriga undertill brukar antingen vara doftschers-min P. coronarius eller gordonschersdoftschers-min P. lewisii.
Doftschersmin skiljs lätt från gordonschersmin på att blomskaft och årskvistar är håriga, men det finns många andra skillnader (se närmare under doftschersmin nedan). Även två andra arter har svagt och ojämnt håriga blad, nämligen småblommig schersmin P. ×lemoinei (se ovan) och storblommig schersmin P. inodorus (ännu ej funnen i Sverige; se gordonschersmin nedan för en jämförelse).