Figur 1. Majvivan blommar åter i det restaurerade rikkärret i Lagmansro. Foto: Per Eric Rosén.
Primula farinosa is one of the rich fen species that now grows in the restored fen at Lagmansro.
Det finns provrutor både i det gamla kärret, i testytan från 1995 och i den stora restaurerade ytan från 2000 (figur 3). Jag är nyfiken på hur det ser ut i delen längst bort från det gamla kärret så jag lägger några extra provrutor där (figur 3d).
Det är stor variation mellan rutorna i de olika delarna av kärret. När jag jämför artlistorna från tidigare år, så kan jag se att vegetationen har för-ändrats i de flesta rutorna. Artsammansättningen de första åren på en helt nyröjd yta är ofta mer styrd av slumpen än av de faktiska förhållandena på platsen. Allra viktigast är fröspridningen från omgivningen med vinden eller med djur som vandrat över området (Verhagen m.fl. 2001).
De första åren växte det till exempel mycket maskrosor Taraxacum i det restaurerade området.
När jag inventerar år 2010 så hittar jag bara några enstaka små plantor. Men det var inte bara mask-rosor som sågs redan efter ett år, åtminstone 12 rikkärrsarter hittades också i provrutorna (tabell 1).
På tio år har listan med rikkärrsarter växt.
Summerar jag alla åren så har 29 rikkärrsarter hittats i provrutorna i de restaurerade områdena, varav 12 är indikatorer för extremrikkärr (Sund-berg 2007). De vanligaste kärlväxterna 2010 var kärrknipprot, myrtåg Juncus alpinoarticulatus och tagelsäv Eleocharis quinqueflora i det ursprungliga kärret, och näbbstarr Carex lepidocarpa, hirsstarr C. panicea och slankstarr C. flacca i den
restaure-rade delen. De vanligaste mossorna var guldspärr-mossa Campylium stellatum, späd skorpionguldspärr-mossa Scorpidium cossonii och kärrbryum Bryum pseudo
triquetrum i det ursprungliga kärret, och kragpel-lia Pelkragpel-lia endiviifokragpel-lia, spjutmossa Calliergonella cuspidata och kalkkällmossa Philonotis calcarea i den restaurerade delen. Tre av arterna jag hittade är rödlistade: plattsäv Blysmus compressus, klase-fibbla Crepis praemorsa och kalkkällmossa.
För att få en samlad bild av utvecklingen i de olika delarna av området från restaureringen och framåt gör jag en så kallad DCA-analys. Det innebär att ett datorprogram räknar ut likheten mellan varje provruta grundat på de arter som finns i rutan. Detta visas sedan i en graf, där rutor lika varandra ligger nära varandra. I diagram-met för Lagmansro kan man se både hur de olika områdena förändrats, och hur arterna placerar sig i förhållande till rutorna (figur 5).
Det gamla kärret har inte förändrats särskilt mycket mellan åren, rutorna för de olika åren lig-ger nära varandra. Något som däremot förändrats mycket är de restaurerade områdena. Markering-arna för 1999, innan restaureringen gjordes, place-ras långt från det gamla kärret. I de restaurerade områdena blir artsammansättningen mer och mer lik det gamla kärrets, för varje år rör sig rutorna närmare det gamla kärrets rutor. Tittar vi på arterna kan vi se att älggräs placeras nära 1999 års Figur 2. Före restaureringen dominerade älggräs i kärret, precis som på bilden till vänster som visar ett närliggande område fotograferat i juli 2010. Till höger det restaurerade området i juni 2001, året efter att grävskopan tagit bort ett flera decimeter tjockt matjordslager. Foto: Liselott Evasdotter (vänster), Sebastian Sundberg (höger).
Left: A nearby area dominated by Filipendula ulmaria, similar to the study site before the restoration. Right:
The site in 2001 after topsoil removal.
provrutor, vilket beror på att det var den domi-nerande arten då. Späd skorpionmossa hamnar däremot långt åt andra hållet eftersom den hittills bara har hittats i det gamla kärret.
Det finns en hel del vattensamlingar både i det gamla och nya området. Där hittade jag kransal-ger, eller sträfseväxter som de också kallas. De tre arter jag hittade var gråsträfse Chara contraria, busksträfse C. vulgaris och papillsträfse C. virgata, varav de två första föredrar kalkhaltigt vatten (Blindow m.fl. 2007).
Det finns många arter av både kärlväxter och mossor i den restaurerade delen av området. Men hur stor yta täcker de? Och hur ser det ut jämfört med det gamla kärret? I de restaurerade delarna finns det fortfarande en hel del bar jord, hela 45 procent i det närmre restaurerade området, medan det inte finns någon bar jord alls i det gamla
kär-ret (figur 4). Täckningen av både kärlväxter och förna är högre i de restaurerade områdena. Den största skillnaden återfinns dock bland mossorna:
i det gamla kärret täcker de närmare 80 procent av ytan, jämfört med 10–20 procent i de restaurerade delarna (figur 4).
Det verkar ta lång tid för mossorna att koloni-sera området. Antingen kan det bero på att de har svårt att etablera sig i det nya substratet, att det är torrare eller att de har svårt att sprida sig. För att underlätta för mossorna att etablera sig kan man sprida fragment av mossorna på den nya ytan. För att skydda mossorna från uttorkning är det bra att täcka ytan, till exempel med hö eller täckväv (Mälson & Rydin 2007, Graf & Rochefort 2010).
Sista gången jag besöker kärret är i oktober.
Det är frost i gräset och jag ska träffa Ted von Prosch witz som inventerar snäckfaunan. Hög Figur 3. De olika delområdena i Lagmansro; a) det gamla kärret, b) testytan som restaurerades 1995 (notera den vita gräsullen), c) det restaurerade området nära det gamla kärret och d) bortre ytan i det restaurerade området. Alla bilder är tagna mot nordost i juli 2010. Foto: Liselott Evasdotter.
The different parts of the study site: a) the reference fen, b) the test area restored in 1995, c) the area restored in 2000, close to the reference fen, and d) the distant part of the restored area.
a
c d
b
kalkhalt och snäckor hänger ihop eftersom snäck-orna behöver kalcium för att bygga upp sina skal.
Ett antal snäckarter är knutna till rikkärrsmil-jön, bland annat grynsnäckor. I Lagmansro kan man hitta den lilla kalkkärrsgrynsnäckan Vertigo geyeri, inte ens 2 mm lång (Sundberg 2006). De tar sig inte långt för egen maskin, men kan däre-mot sprida sig långt om de sitter på ett löv som blåser iväg eller fastnar på ett djur (eller kanske på en inventerares stövlar?). Redan två år efter den stora restaureringen fanns det lika många snäckarter i den nya delen som i det gamla kärret, och efter tio år hittar man också de mest sällsynta snäckorna. Snäckorna må vara små, men de har framgångsrikt koloniserat det restaurerade kärret.
Kärlväxterna har också framgångsrikt kolo-niserat området. Det finns en hel del mossarter, men ännu saknas det tjocka mosstäcke som finns
i det gamla kärret. För varje år blir de restaurerade delarna mer lika ursprungskärret.
På bara tio år har området förvandlats från kalksörja till rikkärr. Restaureringen har lyckats över förväntan och nu har länsstyrelsen planer på att ta fram grävskopan igen. SBT.
Tabell 1. Rikkärrsarter i Lagmansro rikkärr listade efter året då första fyndet gjordes i en restaurerad provruta. Arter märkta med en asterisk indikerar extremrikkärr.
Rich fen indicator species found in the restored fen at Lagmansro in order of first appearance.
Först funnen Kärrknipprot Epipactis palustris* 2001 Kärrsälting Triglochin palustris 2001
Näbbstarr Carex lepidocarpa* 2001
Ryltåg Juncus articulatus 2001
Slankstarr Carex flacca* 2001
Bandpraktmossa Plagiomnium elatum 2001
Fetbålmossa Aneura pinguis 2001
Flikbålmossa Riccardia sp. 2001
Kalkkällmossa Philonotis calcarea* 2001 Kalklungmossa Preissia quadrata* 2001 Kärrbryum Bryum pseudotriquetrum 2001 Kärrspärrmossa Campyliadelphus elodes* 2001
Praktmossa Plagiomnium sp. 2001
Tagelsäv Eleocharis quinqueflora 2002 Guldspärrmossa Campylium stellatum 2002
Vildlin Linum catharticum* 2003
Kärrmörkia Moerckia hibernica 2003
Plattsäv Blysmus compressus* 2004
Ängsvädd Succisa pratensis 2004
Gräsull Eriophorum latifolium 2005
Majviva Primula farinosa* 2005
Slåtterblomma Parnassia palustris 2005 Brodd- / källflikmossa Leiocolea
gillmanii / bantriensis 2005
Källtuffmossa Cratoneuron filicinum* 2005 Stor fickmossa Fissidens adianthoides 2005
Axag Schoenus ferrugineus* 2010
Myrtåg Juncus alpinoarticulatus 2010 Rosettjungfrulin Polygala amarella 2010
Tätört Pinguicula vulgaris 2010
Klotuffmossa Palustriella falcata* 2010 Arter som enbart hittats i det gamla kärret: ängsnycklar Dactylorhiza incarnata, kalkkammossa Ctenidium mollus
cum, späd skorpionmossa Scorpidium cossonii.
Kärlväxter Mossor Bar jord Förna
0 20 40 60
80 Gamla kärret
Testytan
Restaurerad yta, närmre Restaurerad yta, bortre
Täcknings-grad (%)
Figur 4. Den genomsnittliga täckningsgraden 2010 för kärlväxter, mossor, bar jord och förna i det gamla kärret (brun), testytan (orange), närmre restaurerade området (gul) och i det bortre områ-det (grön). Bar jord saknades i områ-det gamla kärret.
The mean cover (± S.E.) in 2010 of vascular plants, bryophytes, bare soil and plant litter are pre-sented for the reference fen (brown), the test area (orange), the nearby restored area (yellow) and the distant restored area (green). There were between 20 and 80 quadrats analysed in each of the four areas.
• Stort tack till min handledare Sebastian Sund-berg. Tack också till Mattias Iwarsson, Per Darell och Erik Ljungstrand för hjälp med artbestäm-ning, Dan Nilsson på Länsstyrelsen i Östergöt-land, John Askling och Ted von Proschwitz.
Citerad litteratur
Blindow, I., Krause, W., Ljungstrand, E. & Koistinen, M.
2007. Bestämningsnyckel för kransalger i Sverige. – Svensk Bot. Tidskr. 101: 165–220.
Graf, M. & Rochefort, L. 2010. Moss regeneration for fen restoration: Field and greenhouse experiments. – Restor. Ecol. 18: 121–130
Mälson, K. & Rydin, H. 2007. The regeneration capabili-ties of bryophytes for rich fen restoration. – Biol. Con-serv. 135: 435–442.
Rasran, L. m.fl. 2007. Effects of topsoil removal, seed transfer with plant material and moderate grazing on restoration of riparian fen grasslands. – Appl. Veg. Sci. 10: 451–460.
Sundberg, S. 2006. Åtgärdsprogram för bevarande av rik-kärr. – Naturvårdsverket Rapport 5601, Stockholm.
Sundberg, S. 2007. Instruktion för inventering av rikkärr.
Version 2.0. – Miljöenheten, Länsstyrelsen Uppsala län.
Verhagen, R. m.fl. 2001. Restoration success of low-pro-duction plant communities on former agricultural soils after top-soil removal. – Appl. Veg. Sci. 4: 75–82.
Evasdotter, L. 2011. Rikkärrsrestaurering med grävmaskin – kan man gräva sig till biologisk mångfald? [Successful restoration of a rich fen.]
– Svensk Bot. Tidskr. 105: 94–98. Uppsala. ISSN 0039-646X.
Part of the overgrown rich fen at Lagmansro in Östergötland, S Sweden, was restored in the year 2000 by topsoil removal, after which it was left for free development. Yearly inventories were made in 2001–2005, and again in 2010.
The restored area has since been colonized by vascular plants, bryophytes and snails typical for rich fens. Compared to the reference fen there is still a much lower cover of bryophytes and much more bare soil in the restored area. So far, however, the restoration seems successful.
Figur 5. DCA (detrended correspondence analysis) är en statistisk metod som hjälper oss tolka vegetations-detrended correspondence analysis) är en statistisk metod som hjälper oss tolka vegetations-) är en statistisk metod som hjälper oss tolka vegetations-utvecklingen i ett område. Figuren visar vegetations-utvecklingen från 1999 via 2001–2005 till 2010 för det gamla kärret (bruna fyrkanter), testytan från 1995 (orange trekanter), det närmre restaurerade området (gula romber), det bortre området (grön cirkel; enbart analyserad 2010), motsvarande områden före restaureringen (kryss med streckad linje) och för de 16 vanligaste arterna. Symboler med svart ram visar år 2010. Arter som inte nämns i texten eller tabell 1 är glasbjörk Betula pubescens, kärrtistel Cirsium palustre och hästhov Tussilago farfara.
The DCA plot shows the development in time for the reference fen (brown squares), the test area from 1995 (orange triangles), the nearby restored area (yellow diamonds), the distant restored area (green circle), the corresponding plots before restoration (crosses and hatched lines), and for the 16 most common plant species. Symbols with a black border represent the year 2010. Axes 1 and 2 explain 28.7% and 13.6% of the variation, respectively.
Liselott Evasdotter läser till biolog med inriktning mot ekologi och naturvård. Delar av artikeln utförde Liselott som ett examensarbete vid Uppsala universitet 2010–2011.
Adress: Sturegatan 12 B, 753 14 Uppsala E-post: liselott@post.com
Är du bekant med gordonscherminen? Den är en av tre arter som brukar rapporteras som doftschersmin. Thomas Karlssons genomgång av herbarie materialet har i ett slag fördubblat antalet hortensiaväxter i Norden.
THOMAS KARLSSON
F
amiljen hortensiaväxter, Hydrangeaceae, representeras i Norden av tre släkten, deutzior Deutzia, schersminer Philadelphus och hortensior Hydrangea. De är sommargröna bus-kar (ett par hortensior är små träd) med enkla, motsatta, sågade blad utan stipler. Ingen art är spontan hos oss; det rör sig om kvarstående eller tillfälligt förvildade prydnadsbuskar. Men även dessa ingår i den vilda floran, och det har ett stort kulturhistoriskt intresse att hålla reda på vilka arter som finns, var de växer, och när och hur de kom hit. Schersminer är rätt vanliga till exempel vid ödetorp och andra övergivna bosättningar;hortensior och deutzior ser man mindre ofta.
Liksom många andra förvildade vedväxter har hortensiaväxterna försummats av tidigare floraför-fattare i Norden. Ofta har bara en art av varje släkte nämnts (om ens det), och eftersom man inte vet att det finns problem blir mycket lite samlat. Det finns dock ett par undantag. I södra Norge, i provinserna Vest-Agder och Aust-Agder, har Per Arvid Åsen
och medarbetare dokumenterat kulturväxterna vid äldre bebyggelse, i Skåne har man samlat schersmi-ner ganska flitigt under fältarbetet för den senaste landskapsfloran, och i Finland har Maarit Kyöstilä (1989) arbetat intensivt med schersminerna.
Med denna artikel vill jag väcka intresset för dessa växter. Familjen är aktuell för behandling i Flora Nordica, och jag hoppas att nya insamlingar ska förbättra kunskapsläget. Det är troligt att fler kvarstående och förvildade arter finns att upp-täcka. Biologiska iakttagelser, till exempel om
frö-sättning och spontan spridning, är mycket intres-santa, liksom uppgifter om odling av de olika arterna och sorterna i olika tider och områden.
Jag har gått igenom materialet i de flesta större nord-iska herbarierna: Atlas Flora Danica, Köpenhamn (C), Århus (AAU), Lund (LD), Oskarshamn (OHN), Norrköping, Göteborg (GB), Stockholm (S), Uppsala (UPS), Umeå (UME), Kristiansand (KMN), Bergen (BG), Trondheim (TRH), Helsingfors (H), Åbo (TUR, TURA), Vasa (VOA) och Uleåborg (OULU).
Kartorna är gjorda enligt Flora Nordicas rutiner. I detta fall visar de naturligtvis inte utbredningen av arterna utan bara varifrån det finns dokumenterade fynd utanför odling. Stor symbol anger högre frekvens (mer än tio lokaler), struken symbol att inga fynd gjorts efter 1950. Lokallistorna är summariska; detaljer kom-mer på Flora Nordicas hemsida (www.floranordica.org).
Länder och provinser förkortas som i floran (t.ex. Jon-sell 2004); åtminstone förkortningarna av länderna och de svenska provinserna torde vara intuitivt begripliga.
A. Deutzia Thunb. – deutzior
Beskrivning. Alla deutzior har stjärnhår på bla-den och i blomställningarna. Stjärnhåren har ett kort skaft och 3–12 strålar som spretar ut stjärn-likt i horisontalplanet. De är små men syns tydligt i lupp, och de gör att bladytan känns sträv. Rikli-gast är de på bladöversidorna och på fruktämnet.
Blommorna sitter i vippor i grenspetsarna; de saknar doft. Kronbladen är fem, vita eller skära, fria. Ståndarna är tio, de fem inre kortare. Stån-darsträngarna är i regel plattade och utdragna i två flikar, en på varje sida om ståndarknappen.
Hos vissa arter har flikarna förenats, så att det ser ut som om ståndarknappen sitter mitt på ett extra kronblad. Stiften är 3–4, långa, fria. – Blom-ningen infaller under tidig högsommar.
Deutzior förväxlas ibland med schersminer. Men blommorna är mindre och lite mera klocklika än hos schersminer, och bladens sidonerver är jämnt fördelade (hos schersminer utgår de nära bladbasen).