Hydrangea heteromalla D. Don

– rosenhortensia Rosenhortensia är en nära släkting till vipphor-tensia H. paniculata (3) och överensstämmer med denna i de flesta egenskaper. Dock har den en platt (kvastlik) blomställning med skyltande blommor bara i ytterkanterna; såväl blad som skyltblommornas foderblad är i genomsnitt sma-lare än hos vipphortensia.

Förekomst. Odlad, kanske oftare i F än i resten av Norden. – Ett fynd som kvarstående: F U Helsinki 1971. – Rosenhortensian hör hemma i centrala Kina och Himalaya.

5. Hydrangea macrophylla (Thunb.) Ser.

– hortensia Buske, upp till 1 m. Bladskaft 1,4–2,4 cm. Blad­

skivor lansettlika, med killik bas och 6–8 par sidonerver. Bladytor i början något håriga längs nerverna, snart kala.

Blomställningar platta eller välvda, antingen med sterila skyltblommor i en ring runt de fertila blommorna, eller med enbart skyltblommor;

grenar och blomskaft utan eller med sparsamma, snett uppåtriktade, något krumböjda hår. Fertila blommor med 10 ståndare och 3 stift; ståndar-knappar blå. Sterila blommor vita, skära eller blå;

foderblad 4, 16–32 × 14–38 mm (längd/bredd 0,7–1,3), otandade och med jämnt rundad spets.

Förekomst. Odlad, men huvudsakligen inomhus och för utplantering. – Tre fynd på utkast: S Sk Falsterbo 2008, Hl Laholm 2009. F U Helsinki 1969. – Ursprunglig i Japan och Korea. ^SBT.

Citerad litteratur

Blom, C. 1961. Bidrag till kännedomen om Sveriges adventiv- och ruderatflora V. – Acta Horti Gothob. 24: 61–133.

Hu, S.-Y. 1954–56. A monograph of the genus Philadelphus.

– J. Arnold Arbor. 35: 275–333, 36: 52–109, 325–368, 37: 15–90.

Jalas, J. 1972. Philadelphus caucasicus Koehne var. glabratus Hu, an old ornamental in Finland. – Ann. Bot. Fenn. 9:

160–162.

Jonsell, B. (red.) 2004. Flora Nordica. General volume. – Ber-gianska Stiftelsen, Stockholm.

Kyöstilä, M. 1989. Jasmikkeiden suku Philadelphus (Hydran-geaceae) Suomessa. – Käsikirjoitus Helsingin yliopiston kasvitieteen laitoksen kirjastossa. Helsinki.

Kyöstilä, M. & Hämet-Ahti, L. 1992. Philadelphus – jas-mikeet. – I: Hämet-Ahti, L., Palmén, A., Alanko, P.

& Tigerstedt, P. M. A., Suomen puu- ja pensaskasvio.

Dendrologian Seura, Helsinki, sid. 264–267.

Linné, C. von 1753. Species plantarum. – Lars Salvius, Stockholm.

Martinsson, K. & Ryman, S. 2007. Hortus Rudbeckianus.

An enumeration of plants cultivated in the Botanical Garden of Uppsala University during the Rudbeckian period 1655–1672. – Acta Universitatis Upsaliensis.

Symbolae Botanicae Upsalienses 35:1.

McClintock, E. 1957. A monograph of the genus Hydrangea.

– Proc. Calif. Acad. Sci., Ser. 4, 29: 147–256.

McKean, D. R. 1995. Deutzia. Philadelphus. – I: Cullen, J.

m.fl. (red.), The European garden flora 4. Cambridge Univ. Press, sid. 296–308.

Nitzelius, T. 1952. Blommande buskar och träd. – Saxon och Lindström, Stockholm.

Shumei, H., Ohba, H. & Akiyama, S. 2001. Deutzia. – I:

Zheng-yi, W. & Raven, P. (red.), Flora of China 8. Science Press, Beijing, and Missouri Botanical Garden Press, St.

Louis, sid. 379–395.

Thunberg, C. P. 1781. Nova genera plantarum 1. – J. Edman, Uppsala.

Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M. 2007.

Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. – Lunds Botaniska Förening, Lund.

Zaikonnikova, T. I. 1966. Deutzias – ornamental shrubs:

a monograph of the genus Deutzia Thunb. [på ryska]. – Nauka, Moskva.

Zaikonnikova, T. I. 1975. A key to the species of the genus Deutzia Thunberg [Saxifragaceae]. – Baileya 19: 133–144.

• Varmt tack till Magdalena Agestam för stora förbättringar av texten, och till Tin Sjöberg för gott samarbete kring illustrationerna.

Karlsson, T. 2011. Schersminer, hortensior och deutzior. [The family Hydrangeaceae in Norden.]

– Svensk Bot. Tidskr. 105: 99–115. Uppsala. ISSN 0039-646X.

Available herbarium specimens of the family Hydrangeaceae from Denmark, Finland, Norway and Sweden have been revised. Five species of Deut-zia, five of Hydrangea and seven of Philadelphus have been found as garden escapes or relics of cultivation, but none are established. Keys and descriptions of all species are given. The most common are Deutzia crenata Siebold & Zucc., Philadelphus coronarius L., P. lewisii Pursh, and P. pubescens Loisel. Drawings of the three last-mentioned species are included.

Thomas Karlsson är inten-dent vid Naturhistoriska riksmuseet och förestår sam-lingen av nordiska kärlväxter.

Han arbetar också som redaktör inom Flora Nordica.

Adress: Naturhistoriska riks-museet, Box 50007, 104 05 Stockholm. E-post: thomas.

karlsson@nrm.se

Erophilia

Kom, blomstervän, så drar vi på nagelörtssafari ty solen skiner snäll Nog ska dess värma räcka

att vinterdvalan knäcka hos liten annuell Hon tillhör ej de största men kommer bland de första

och grodde re’n i fjol Hon bladrosetten gömde inunder snön och drömde

om vår och vårlig sol Dess blomma (i mitt tycke)

den lyser som ett smycke i backens vårbukett så klen och autogamisk dock fullt tetradynamisk

(om jag har räknat rätt)

Ty sex är ståndartalet (om jag ej räknar galet) Först två med låg profil Sen ser jag fyra långa (ju två gånger så många)

och var och en fertil Må sexualsystemet så blomma i poemet med klass och ordning i Med ockat och med gångat

aritmetiken fångat dess ståndarharmoni Men nagelörten fnyser åt sådant där hon lyser i backen späd och skön Vad här assimileras blott skyndsamt allokeras

till nästa årgång frön

d’n San Miguel

Att det ges ut tre nya floror inom en vecka är naturligtvis unikt. Stefan Ericsson tog tillfället i akt att göra en noggrann jämfö­

relse dem emellan.

STEFAN ERICSSON

L

agom till julruschen utkom inte mindre än tre nya provinsfloror. Så det är nog inte fel att påstå att tomtarna hos lan-dets botanik vetgiriga hade fullt upp med att bära en del hårda och tunga paket. För tunga är de, de tre praktverk vi nu berikats med:

Medelpads och Upplands floror med var sitt tjocka band, och Norrbottens flora med inte mindre än tre band, varav band ett, till tomtarnas lättnad, beräknas utkomma först senare i år.

Att tre så efterlängtade verk ges ut inom en vecka är unikt inom svensk provinsfloris-tik. Och eftersom den samtidiga utgivningen medfört att författarna inte kunnat snegla på varandras alster, utnyttjar jag tillfället till att jämföra hur i stort sett samma problem kan lösas på olika sätt, och att bedöma hur väl projekten fallit ut.

Innan jag redovisar denna skärskådning vill jag först uttrycka min djupa beundran över att dessa mastodontprojekt nu fullbor-dats, och gratulera provinsernas botanister till de enastående uppslagsverk de berikats med. De tre flororna kommer för lång tid framåt att utgöra omistliga kunskapskällor för dem som vill fördjupa sig i Medelpads, Norrbottens och Upplands växtlighet, och underlätta för oss alla när vi beger oss ut i dessa, för de flesta, exotiska marker. Sveriges samlade botanistkår bugar och tackar!

Träget arbete ligger bakom Alla tre floraverken är

produkter av mångas insatser under lång tid, men där slutar likheterna. Start-skottet för Medel-pads flora skedde redan 1955 när urmedel-padingen Rolf Lidberg förvandlades till land-skapsflorist genom att på en gata i Sundsvall hitta en sparvnäva Geranium pusillum, en art som han till sin förvåning inte fann upptagen i den medel padsflora (Collinder 1909) som han samma dag inköpt på Sunes-sons bokhandel.

Rolf genomdrev sin efter hand allt mer avancerade utforskning i många år, först ensam, sedan i kompanjonskap med Håkan Lindström.

Någon rumslig indel-ning av exkurrerandet (t.ex. inventerings-rutor) hade man dock ej. Därför var det först 1981, när man fick fram de första prickkartorna, som man insåg att halva Medelpad var

oinven terat. En period av

utökade insatser av en växande skara med-hjälpare suddade till slut ut denna ojämnhet.

Trots att ett utkast till manus funnits redan i slutet på 1990-talet var arbetet dock långtifrån klart

Tre nya

provinsfloror

när Rolf 2005 gick ur tiden. Man bildade då en arbetsgrupp bestående av huvudsakligen ”avan-cerade amatörer”, och det är denna grupp som nu fört projektet i hamn. Huvud delen av arbetet har ändå legat hos Rolf och Håkan, och det är de som står som författare.

Trots att det mesta av landet inmutats av lokala floraprojekt, hade ännu i slutet av 1980-talet inget

sådant uppkommit spontant i Norrbotten. Det var i stället en stockholmsbotanist, Lennart Stenberg, som efter att ha besökt provinsen i andra ärenden, började intressera sig för Norrbottens extremt bristfälligt kända flora. Någon egentlig provinsflora fanns inte, och de lokaler som tidigare botanister besökt var få och aggregerade, så det mesta av pro-vinsen utgjorde ett verkligt ”terra incognita”.

Lennart fick snart anhängare, en aktiv för-ening bildades och ett stort antal inventerings-läger ordnades, några med inriktning på svåra växtgrupper. Som inventeringsenhet användes 1354 rutor à 5 × 5 km, men genom att antalet

inventerare var litet besöktes de flesta rutor endast någon eller några dagar. För de mest inbitna entusiasterna innebar fältarbetet många långa somrar i ofta torftiga marker, men känslan av att beträda det okända höll projektet vid liv; tillskot-tet av kunskap blev med tiden enormt. Fältarbetillskot-tet avslutades 2008, och efter en relativt kort tid av sammanställningsarbete, till större delen utfört av Lennart som står som författare, är floran snart utgiven i sin helhet.

Det kan tyckas märkligt att en provins med så många aktiva botanister som Uppland länge stod utan floraprojekt. Förklaringen är nog att man tyckte att man redde sig. Upplänningarna var nämligen redan välsignade med inte bara en täckande provinsflora (Almquist 1929), utan också med lokalfloror över Stockholmstrakten (Almquist & Asplund 1937) och Uppsalatrakten (Almquist 1965). Säkert var det därför Upplands floraprojekt inte kom igång förrän 1990.

Medan ansvaret för de två övriga projekten legat hos en eller några få personer har nyckelor-det i Uppland varit delegering. Som inventerings-enhet användes 2742 ”kvadranter” à 2,5 × 2,5 km, vilka fördelades mellan ett stort antal inventerare

som kunde använda flera säsonger till sina exkur-sioner. Dessutom ordnades inventeringsläger och särskilda skärgårdsinventeringar. Inventerarna hade att rapportera till en av sju distriktsansva-riga, vilka samordnade verksamheten i respektive distrikt. Man inrättade också en projektledning med tolv professionella eller mycket erfarna bota-nister. Systematiseringen, upplösningen och inten-siteten har alltså varit långt mer ingående än inom de andra projekten.

Fältarbetet avslutades 2005. Därefter tillsattes en redaktionsgrupp på fem personer som natur-ligtvis själva fick utföra en stor del av det återstå-ende arbetet, men de engagerade också skribenter från en vidare krets för särskilda uppgifter. Sam-manställningen har tagit tid, men genom att så många har haft insyn i arbetet har inget lämnats åt slumpen. Floran har ingen utpekad författare, i stället anges Lena Jonsell, ledningsgruppens ord-förande, som huvudansvarig redaktör.

Parallellt med inventeringarna har de tre pro-jekten bedrivit ett djupgående forskningarbete där herbarier, floristiska skrifter och botanisters anteckningar gåtts igenom. För Medelpads och Upplands del har arkivarbetet till större delen kunnat begränsas till tiden efter det att tidigare provinsfloror utkommit, förutom då herba-riegenomgången eftersom gammalt material ofta kommit in i efterhand. För Norrbotten, där en äldre flora saknas, har man varit tvungna att plöja bakåt ända till de tidigaste botaniska urkunderna.

Detta är också förklaringen till att man där inte kunnat göra någon analys avseende floraföränd-ringar, den stafettpinnen får framtidens botanister greppa.

De andra floraprojekten har intresserat sig för floraförändringar, men förutsättningarna har varit ojämlika. Medan medelpadingarna varit hänvi-sade till Collinders vaga lokalangivelser, och hans uttalanden om förhållandena i hela provinsen (t.ex. ”allestädes; måttligt”), har man i Uppland kunnat utnyttja detaljrikedomen i Almquists efterlämnade material. Genom att hans prickkar-tor digitaliserats och hans handskrifter gåtts ige-nom, har man skapat ett äldre tidsskikt där man på kvadrantnivå bokfört uppgifter från Almquists tid som sedan kunnat jämföras med nutidens flora.

Olika, men stöpta i samma mall När man jämför innehållet i flororna undrar man om provinsfloran som företeelse nu nått sin optimala utformning. Uppläggen är nämligen slående lika, och de ingående kapitlen i stort sett desamma. En provinsflora börjar således med en uppvärmning som redogör för provinsens natur-förutsättningar, dess botaniska utforskning, redo-görelser över inventeringsprojekten etc. (florornas

”allmänna del”). Därefter kommer huvudnumret:

växtförteckningen, där man behandlar de taxa som påträffats i provinsen, deras habitatpreferen-ser och utbredning. Flororna är dessutom väl för-sedda med ofta bedövande vackra fotografier.

Men skillnader finns. I den allmänna delen (som för Norrbottens del alltså utkommer senare) lägger man i Upplands flora särskilt märke till det extremt intressanta kapitel där floraförändring-arna analyseras, något motsvarande saknas i de andra verken. Samtidigt saknar Upplands flora ett kapitel om botaniska utflyktsmål, något som ingår i de andra (men en särskild bok i detta ämne finns på planeringsstadiet).

Medelpads floras version av detta kapitel är gott, med tydliga kartor och bra beskrivningar.

Den floran utmärker sig också genom att även innehålla talrika målningar och teckningar, de flesta utförda av Rolf Lidberg, vilket framkallar en lekmannacharm som säkert attraherar läsare som annars inte studerar botanisk litteratur.

Redan utseendet på Norrbottens flora visar att man vågat ta nya grepp. Medan de andra flororna använder någorlunda traditionell layout och bekanta typsnitt, har norrbottningarna valt en friare komposition, och dessutom gett fotografi-erna ett större utrymme än i tidigare provinsfloror.

Detta är läckert, böckerna är verkligen vackra.

Presentationen gör floran tilldragande att bläddra i, och för den enbart ytligt botanikintresserade underlättas orienteringen av att så många växter illustrerats. Men även den avancerade botanisten har nytta av bildrikedomen, eftersom åtskilliga sällan sedda taxa presenteras med goda bilder.

Att leda läsaren rätt

En provinsfloras ”tyngsta” avsnitt, själva växt-förteckningen, måste vara extremt strukturerat

och utformat efter en strikt mall. Läsaren måste kunna förstå vilka taxa som avses så att man kan hitta dem i bestämningsfloror och kunna jäm-föra med andra provinsfloror, förstå vilka miljöer som egentligen avses i ståndortsbeskrivningarna, kunna jämföra uppgifterna avseende olika taxa med varandra, kunna skilja nutida uppgifter från historiska, få ett hum om hur pass allmänt olika taxa förekommer och var de förekommer, och, inte minst, förstå fynduppgifter och källhänvisningar.

För att kunna få plats med allt detta använder provinsflororna en mängd förkortningar och en rad termer som måste vara enhetliga och som i många fall inte är allmängods. Av detta följer att instruktionen till förteckningen måste vara tydlig och noga genomtänkt. Detta kapitel har en cen-tral funktion i en provinsflora, läsaren kommer att anlita det ofta, kanske i stort sett varje gång floran används, och vill då också snabbt hitta det hon vill ha förklarat.

Instruktionerna i både Medelpads och Upp-lands floror klarar dessa krav. Det anges klart och tydligt hur förteckningen är uppställd, vilka kriterier som använts, och hur referenser och loka-luppgifter angivits. Jag hittar heller inga fel i dem, allt stämmer intill minsta siffra. Instruktionen i Upplands flora vinner dock klart på poäng, bland annat genom den tydliga informationen om rutin-delning och koordinatangivelser, och det förnäma exemplet på sid. 143. Kanske är detta det bästa instruktionskapitel jag sett.

Motsvarande kapitel i Norrbottens flora håller tyvärr inte måttet. Det är extremt kortfattat och saknar nästan helt de definitioner man söker, varför det måste ge många myror i huvudet för användare ovana vid botanisk text. Det är också illa skrivet, med onödiga textgro-dor som ”klammer kring namnen anger att dessa sannolikt inte påträffats” (det är väl växter man letat, inte namn), ”sällsynta växter ... finns i regel förtecknade efter den allmänna

texten” (det finns ingen sådan förteckning i slu-tet, det som avses är att endast för de sällsyntare växterna har lokalerna förtecknats) etc. En del information är också onödigt förvillande eller väl dold, till exempel kallas utbredningskartornas markeringar både för kvadrater och kvadranter,

och inventeringsrutorna identifieras endast som

”ekonomiska kartblad”, en karta som inte längre ges ut. Endast på ett undanskymt ställe antyds att storleken på rutorna är 5 × 5 km. Mest olyckligt är emellertid att beskrivningen av hur man omvand-lar RUBIN-koordinater till RT90-koordinater innehåller så många felaktigheter att den faktiskt inte går att använda.

Redovisningen av antalet funna kärlväxter stämmer inte heller: av de 1029 ”växterna”

som fanns före 1980 sägs 952 ha återfunnits medan 67 ej påträffats, men summan av

dessa tal är ju 1019! Jag har inte kontrolle-rat vilket av talen som är fel. Och man und-rar vad som menas med ”växter”, avses arter eller samtliga terminala taxa (under arter etc.)?

Namnsättning och ordningsföljd Flororna utgår i sin namnsättning från Thomas Karlssons växtförteckning (Karlsson 1998) och dess supplement, eller dess webbversion. I littera-turförteckningen till Norrbottens flora listas den dock som ”Karlsson 1997” trots att den citeras som utgiven 1998 (del II sid. 11), och supplemen-ten, vilka citeras ”Karlsson 2002–3” har fallit bort, så där är det är inte så lätt att veta. Ingen av flororna skriver normalt ut auktorsbeteckningar, något som kan godtas om namnen följer rättesnö-ret. Den som behöver auktorsbeteckningar finner dem där.

Det är emellertid för mig oklart var man hämtat namnsättningen för vissa taxa som inte förtecknas av Karlsson, exempelvis de hökfibb-lor Hieracium som nämns i Upplands fhökfibb-lora men saknas i den uppsats som citeras, eller för mask-rosorna Taraxacum i Norrbottens flora. Källorna finns antagligen med i referenslistorna, men de citeras inte uttryckligen. Det hade varit enklare att inom dessa släkten sätta ut auktorsbeteck-ningar, så som man gjort för hökfibblorna i Norr-bottens flora. Man borde också ha satt ut dem i de fall man valt att använda andra namn än de Karls-son förtecknar, och då även uppgivit skälen till att man avvikit. Detta har Norrbottens flora slarvat med. Någon läsare kommer säkert att undra var-för till exempel ryssvidet där kallas Salix bebbiana, och vem som är auktor till detta namn.

Flororna använder inte alltid en särskild rubrik för artnivån, även om flera undertaxa förteck-nas. Mest konsekvent med att ha en artrubrik är Upplands flora. Artrubrik används uppenbarligen huvudsakligen om man har många fynd som ej kunnat bestämmas närmare, eller om det finns något taxonomiskt spörsmål som man vill disku-tera. Jag är inte helt nöjd med detta. Anledningen är att det för de läsare som inte förstår, eller inte vill tillgodogöra sig, den information som ges genom de vetenskapliga namnen, lätt uppstår för-växlingar. Vi har nu ett allvarligt problem med att det i till exempel Artportalen läggs in observatio-ner genom att ange svenska namn, utan att med-delarna förstår vilken nivå namnen representerar.

Många namn har också genom tiderna omväx-lande använts för artnivå och underartsnivå, eller använts så att de ej överensstämmer med den nivå namnet hör till i den ”officiella” namnlängden (Karlsson 1998 med supplement). Inte ens dagens bestämningsfloror är entydiga på den punkten. Av samma skäl är det beklagligt när man inte är noga med hur man applicerar ”art”, ett begrepp som det numera går inflation i. Det är oförsvarligt att om vindaggkåpa Alchemilla filicaulis var. vestita skriva:

”Arten har en tydligt sydvästlig tyngdpunkt i Upp-land”. Det finns ju en annan varietet i provinsen, mer välspridd och med östlig tyngdpunkt.

Det förekommer också underliga namn-innovationer i flororna. Man förundras sålunda över varför nordbräken Dryopteris expansa i Norr-bottens flora nu kallas ”vanlig nordbräken”. Finns det ett skäl borde detta angivits. Samma flora

”sänker” också det välkända namnet ”flaskstarr”, som hittills fått gälla för arten Carex rostrata, till att enbart avse C. rostrata var. rostrata, medan C. rostrata var. borealis, ett taxon som här för för-sta gången dyker upp som svenskt, benämns ”mörk flaskstarr”. Jag har inte kollat om denna betydelse-ändring förts på tal bland andra botanister, men jag tror inte det. En olägenhet med förfarandet är också att arten helt plötsligt saknar svenskt namn!

De tre flororna använder alla var sin ordnings-följd, och till viss del även familjeindelning. Ord-ningsföljden i Medelpads flora följer ”Den nya nordiska floran” (Mossberg & Stenberg 2003), vilken i sin tur, vill jag minnas, bygger på ”Flora

Europaea” (Tutin m.fl. 1964–80), alltså en ”tra-ditionell” systematisk ordningsföljd där även sek-vensen inom familjerna är systematisk.

Upplands flora använder Karlsson (1998) med supplement, och har alfabetisk ordning inom familjerna. Familje indelningen i dessa två floror är emellertid i princip densamma. Norrbottens flora använder den modernare ordningsföljd och familjeindelning som presenterats i Angiosperm Phylogeny Groups tredje översikt (Haston m.fl.

2009), och alfabetisk ordning inom familjerna.

Arrangemanget har i strikt mening inte använts tidigare i Sverige, men den närmast före utgivna provinsfloran, ”Smålands flora” (Edqvist & Karls-son 2007), använde en stor systematik med lik-nande ursprung. Under de få år som förflutit har man redan hunnit modifiera systemet, så några familjer återfinns nu långt ifrån sina tidigare

Arrangemanget har i strikt mening inte använts tidigare i Sverige, men den närmast före utgivna provinsfloran, ”Smålands flora” (Edqvist & Karls-son 2007), använde en stor systematik med lik-nande ursprung. Under de få år som förflutit har man redan hunnit modifiera systemet, så några familjer återfinns nu långt ifrån sina tidigare

In document Svensk Botanisk Tidskrift: Volym 105: Häfte 2, 2011 (Page 53-64)