Dialog på sociala medier

I kommunikationspolicyn står det om Malmö stads öppna dialog med medborgarna som en förutsättning för att de och stadens politiker ska kunna fatta underbyggda och bra beslut (Malmö stad, 2006). I dokumentet gällande Malmö stads riktlinjer för sociala medier står det skrivet ”Sociala medier är i första hand en plats för dialog och inte en traditionell reklamkanal. Det handlar först och främst om kommunikation, konversation och relationsskapande” (Malmö stad, 2018). Linda beskriver arbetet gällande dialogen med medborgarna som delvis problematisk. Hon poängterar att de har som policy att ha öppna kommentarsfält, där ambitionen är att alla bjuds in till samtal och dialog, men” Dilemmat med sociala medier är att det finns minoriteter som skriker högt. Man tycker det är för tufft att röra sig inom sociala medier, man märker att majoriteten är tyst, det är för jobbigt att ta sig in i samtal. Det är ett samhällsproblem, man är rädd för att skriva i offentliga forum och utsätta sig för den publiciteten” (Intervju LN, 2018). Det faktum att många människor känner sig osäkra med att kommunicera på sociala medier kan även här förklaras genom Kruse, Norris och Flinchums (2018) undersökning, där människor förklarade att online interaktioner känns opersonliga. Denna faktor, att det personliga i samtalen försvinner vid interaktiv kommunikation är problematiskt för en offentlig organisation, då det är viktigt för dem att ha en god relation med medborgarna.

43

inslag gällande de samtal som förs där. På frågan “arbetar ni medvetet med att skapa interaktiv kommunikation?” svarade han följande ”Vi använder inte de sociala medierna främst som dialogverktyg men de blir

det indirekt utifrån det vi lägger upp. Det blir ofta negativa kommentarer, en klagomur och det är för att det är en skattefinansierad festival. Man kan gå hit för att det är gratis och sedan kan man klaga” (Intervju DÖ, 2018). Att

Instagram indirekt blir ett dialogverktyg som en följd av de inlägg som läggs upp håller vi med om. Vid analys av Malmöfestivalens Instagraminlägg är det flera stycken som uppmanar till att man ska kommentera, vilket i sin tur innebär dialog.

Ett exempel är Instagraminlägg nummer 33 där en bild på en crêpe visas med bildtexten “När sötsuget smyger

sig på, då äre crêpe-time! Vad har du helst för något gott i din?”.

Bild 4.1

Där ställs en direkt fråga till följarna som de uppmanas att svara på. Vidare uttrycker både David och Johan frustration över att de får mycket klagomål via deras sociala medier, främst på Facebook och Instagram. Davids främsta argument för att många klagar är, likt i ovanstående citat, att festivalen är gratis att besöka. Vi anser dock att Malmöfestivalen i själva verket inte är helt gratis eftersom den till största del finansieras med skattemedel som medborgarna betalar. Vi tror att många anser att de har ännu mer rätt att klaga eftersom de indirekt betalar för festivalen oavsett om de besöker den eller inte. Det finns således enligt oss, en tydlig förutbestämd relation mellan

44

medborgarna och Malmö stad, som präglas av att de är en offentlig organisation som medborgarna anser sig ha rätten att kritisera eftersom de, de facto finansierar verksamheten. Denna relation är viktig för Malmöfestivalen att ta i beaktning samt arbeta strategiskt för att ständigt underhålla och förbättra. Rykten som missnöjda medborgare sprider är inget som stärker en organisations varumärke eller relation med publiken, utan förebyggs med nöjda medborgare som istället sprider goda rykten.

7.3.1 Klimat på sociala medier

Vidare bör det rådande klimatet på sociala medier sättas i kontext till dagens syn på offentliga organisationer och att de som någon form av opinion- och agendasättare bör vara en plattform där medborgare ska kunna framföra sina åsikter. Denna situation kan vara en förklaring till varför de båda intervjupersonerna uttalar sig som citaten i avsnitt 7.3 visar. Problematiken gällande klimatet på sociala medier stärks ytterligare vid intervjun med Johan. Han beskriver dialogen på sociala medier enligt följande;

”Det kan bli mycket kritik, det går fort och det kan storma rätt snabbt. Så är det och man kan inte göra så mycket åt det, det är öppna kommentarsfält och då kan folk skriva i princip vad som helst. Folk vet att vi är en kommun, trots att vi är en festival så är vi en kommun också. Man kan skriva vad som helst och många har bra saker att skriva också, konstruktiv kritik tar vi till oss. Men ibland kan det bli många tråkiga kommentarer. Vi använder sociala medier mer till marknadsföring och nå ut med vad vi gör. Sen hör folk av sig, det kommer man inte ifrån. Det blir därför inte bara marknadsföring utan en dialog som vi måste bemöta på något sätt. Får vi bestämma så är det mest marknadsföring vi gör”

(Intervju JF, 2018). En förklaring till rädslan att vara delaktig i den digitala dialogen på sociala medier som Linda beskriver i sin intervju, kan utläsas vid analysen av Malmö stads riktlinjer för sociala medier. I det dokumentet framgår det tydligt att de inlägg och kommentarer som utomstående gör på Malmö stads sociala medier blir till allmänna handlingar (Malmö stads, 2018). Det offentliga samtal som man alltså för, genom dessa virtuella nätverk är något som är permanenta och inte går att ångra, vilket det gör vid de fysiska samtalen som Habermas förespråkar (1991). Rädslan kan även präglas av mediet eftersom det är lätt för vissa människor att sitta bakom en skärm och uttrycka sig kring saker som de kanske inte hade vågat göra vid ett fysiskt möte. Detta gör att dialogen kan bli ganska hård, vilket Kruse, Norris och Flinchum (2018) förklarar kan avskräcka många till att vilja delta i samtalen. Slutsatsen av analysen gällande dialogen hos

45

Malmöfestivalen är att de inte fullt ut följer de riktlinjer som Malmö stad har gällande sociala medier. Något som de, enligt Linda har tillåtelse att göra eftersom de är ett eget varumärke inom Malmö stad. De sociala medierna används främst för marknadsföring från Malmöfestivalens sida, men blir av intervjuerna och analyserna att döma inte fria från dialogen med medborgarna.