Alla vägledare i undersökningen beskriver olika situationer där de upplever dilemman och utmaningar i att alltid sträva efter självbestämmande och samtidigt sätta individen i centrum. Om vi utgår från att det normativa i vägledning handlar om att verka i individualiseringens anda på det sätt som vi tidigare beskrivit, finner vi flera exempel på sådant som kan tolkas som olika typer av motståndshandlingar. Att göra motstånd på det sätt som antropologen James Scott (1985) förklarar innebär att motståndet sker i form av subtila vardagliga handlingar som bryter mot det som är styrande eller mot det normativa (ibid, 241). Vi kan tolka vägledarnas beskrivningar av ambivalensen mellan att följa vägledningsnormen eller följa sin känsla av att det normativa inte alltid är bra för den enskilda, som en form av vardagsmotstånd. Ett annat exempel är hur vägledarna frångår regeln att aldrig ge ett råd genom att på olika sätt kringgå rådgivandet.
6.3.1 Trygghet vägs mot självständighet
Det framkommer i resultatet att vägledarna vill uppmuntra individens självbestämmande och strävan efter självständighet. Samtidigt vill vägledarna genom samtal, där aktivt lyssnande och empati är viktiga delar, skapa en känsla av trygghet och vara ett stöd. Å ena sidan vill alltså vägledaren frigöra individen så att hen beslutar och agerar självständigt. Å andra sidan vill vägledaren vara en trygghetspunkt och kompensera den trygghet som gått förlorad i det individualiserade samhället (Beck 1998, 106) utan att för den skull göra den sökande “hjälpnödig”. Hur hanterar vägledarna denna paradox?
Vi tolkar det som att de hanterar det på två sätt. Antingen prioriterar de att verka för individens självbestämmande genom att alltid bolla tillbaka till individen, pusha individen mot ett beslut och ställa krav på att individen själv ska ta språnget ut i det okända. Här kan det tolkas som att den trygghetsskapande rollen är underordnad funktionen att värna om individens självbestämmande. Det andra sättet är att vägledarna fokuserar på sin trygghetsskapande funktion. De upplever då att de måste kompromissa mot det som de själva uppfattar som “rätt” inom vägledning, nämligen att stödja självbestämmandet. Det är fel att ge råd, ändå visar alla respondenter hur de på olika sätt kommer runt det felaktiga rådgivandet för att individen ska få med sig något som kan uppfattas som råd. Detta kompromissande för att lösa paradoxen kan tolkas som att vägledarna gör motstånd mot vägledningsidealet när de upplever att individens behov av trygghet väger tyngre än vägledningens strävan efter självbestämmande.
Flera vägledare vittnar om hur svårt det kan vara för individer med någon kognitiv svårighet till exempel att fatta ett beslut. Vägledarna vill göra rätt, det vill säga följa vägledningsidealen att individen ska välja själv, samtidigt ser de att det ställer till det för vissa personer och ibland räcker inte vägledningsmetoderna till menar någon, det väcker medmänsklig uppgivenhet: “Då tvingar jag dom nästan att ta ställning till så många saker så att det är jättesvårt för dom” säger en respondent.
Vägledarna i vår undersökning ger flera exempel som kan tolkas som att vägledningssökande på olika sätt gör motstånd mot vägledningssituationen. Några av vägledarna ser på dessa handlingar som att den sökande inte har rätt kunskaper om vägledning och därför inte förstår meningen med vägledningen. Den sökande ska då på
olika sätt upplysas om hur det går till och “landa i processen” som en vägledare säger. Ibland provar vägledaren en annan metod och lirkar och trixar och förklarar meningen med vägledningen och ibland är det ändå ingenting som fungerar. Några menar då att “vissa når man helt enkelt inte” och det är en del av jobbet som man får acceptera och släppa. Samtliga vägledare hade svårt att ge exempel på några alternativa sätt att vägleda och gav i sina svar få uttryck för att ifrågasätta den individfokuserade vägledningen.
Dolk (2013) menar att när någon visar motstånd mot det som tas för givet i ett visst sammanhang, kan dolda värderingar bli synliga (Dolk 2013, 241). Med Dolks synsätt skulle de sökande som på olika sätt visar motstånd kunna bidra till att synliggöra det som tas för givet och hur och vem vägledningen utesluter genom den grundsyn som råder i dag. Hur uppfattar vägledarna den sökande som de inte når fram till, som blir arg av metoderna, som inte vill “prata framtid” eller landa i vägledningsprocessen? Här skiljer sig respondenternas svar. Vissa uttrycker på olika sätt att de sökande mår bra av att acceptera vägledningsprocessen, trots att de visar motstånd. Vägledarnas svar kan tolkas som om det finns ett för givet taget förhållningssätt till metoderna som “goda och riktiga”. Andra visar i sina svar mer tveksamhet till att den individualiserade grundsynen är rätt för alla. I vissa situationer tycker vi oss se att principerna om “hjälp till självhjälp”, helt eget val eller neutralitet innebär så pass stora dilemman och utmaningar för vägledarna att de väljer att bryta mot dessa principer och på så sätt göra motstånd mot den individualiserade grundsynen för att kunna stödja individen på det sätt de menar blir bättre.
En problematik vägledarna påtalar i undersökningen handlar om att vara en professionell vägledare och att samtidigt vara en medmänniska. Detta beskrivs av vägledarna som en balansgång. En vägledare menar att vara medmänniska betyder att ibland frångå neutraliteten och modellerna och istället se människan framför sig, vara ärlig och säga som det är. Vi tolkar det som att för att vara medmänniska måste vägledaren ibland göra motstånd mot de ideal som råder inom vägledning. Några av vägledarna i undersökningen möter människor som lever i en situation där de i mycket liten utsträckning har möjlighet att påverka sin framtid. Exempel på det är mötet med de flyktingar som inte vet om de får stanna i Sverige. Här blir det fria valet absurt menar en vägledare. I ett sådant läge väljer vägledaren att båda vara lite medmänniska och lite vägledare som “får in lite val”. Vägledaren visar genom sitt svar att detta är ett
dilemma, det är absurt, säger hen och gör en kompromiss där empatin som medmänniska måste kompenseras med vägledarens uppdrag att låta individen välja.
6.3.2 Självbestämmande i en annan kulturell kontext
De flesta respondenter tycker det är svårt att hitta rätt i mötet med en person som har ett mer kollektivistiskt tankesätt. Vägledarna ställs här inför ett dilemma mellan idealet om självbestämmande och idealet om att sätta individen i centrum. De flesta letar sig fram till ett förhållningssätt som blir ett mellanting eller en slags kompromiss. De sätter individen i centrum genom att lyssna in om det är individens vilja att fatta beslut ensam eller om det finns kollektiva påtryckningar. En vägledare beskriver hur den tycker det kan vara naturligt att inkludera familjens beslut som rör den enskilde. På detta sätt kan det tolkas som denna vägledare visar motstånd mot det individualiserade samhällets strävan; att befria individen från den kollektiva kontexten och sociala tänket (Beck 1998, 208). Vägledaren menar att det är att sätta individen i centrum att lyssna på viljan och behovet personen har av att ta hänsyn till familjens åsikter. Det kan därmed ses som att hen gör motstånd genom att åsidosätta individens självbestämmande till förmån för att sätta individen i centrum.
6.3.3 Självbestämmande lika med självförverkligande?
Ett annat exempel på hur det råder en diskrepans mellan individen i centrum och individens självbestämmande är hur en respondent upplevde att hen frångick värderingen om individens självbestämmande för att prioritera de primära behov individen hade som gällde ekonomisk trygghet och inte självförverkligande. Respondenten försvarar agerandet genom att berätta att hen i detta läge ställde frågor som: ”Är det något du tycker är kul?” Handlandet kan tolkas som att respondenten gör
motstånd mot något hen tror är rätt men upplever som fel i den aktuella situationen, eftersom andra behov än självförverkligande prioriteras.
Den kritik som framförts motindividualiseringstesen är att denna tes inte tar hänsyn till att strukturer fortfarande styr individer och att frigörelsenfrån dessa strukturer är en process som pågår samtidigt som strukturerna lever kvar och att förändringen sker i olika takt på olika ställen i samhället (Gillberg 2010, 88-89). Med denna kritik ser vi att
individualiseringen som sådan är ojämlik och inte går att applicera som princip i alla situationer. Att tolka “sätta individen i centrum” och “självbestämmande” som att alltid prioritera individens självförverkligande blir därför problematiskt eftersom man då inte tar hänsyn till den enskilda individens primära behov. För att lösa denna paradox ser vi att vägledarna gör motstånd genom att bryta mot sin egen tolkning av att stödja individens självbestämmande och sätta individen i centrum och istället lyssna in och agera utifrån den enskilda personens behov i stunden.