Analysen visar att vägledarnas förhållningssätt till självbestämmande och individens fria val överensstämmer med individualiseringstesens syn på individualiseringen som en frigörelseprocess. Vi tolkar respondenterna berättelser som att de frigör individen genom att värna om att alla beslut ska vara individens egna, fria från påverkan. Vi menar att vägledarna även kan ses frigöra individengenom att se vägledningen som en lärandeprocess. De poängterar hur viktigt det är med självkännedom, kunskaper om väljande och att individen ska lära sig ta ansvar för sina val. Vi tolkar detta som att vägledarnas ambition överensstämmer med Giddens, som hävdar att individen måste lära sig att se sig själv som ett pågående reflexivt projekt (Giddens 1991, 129).
Vägledarna kompenserar individens förlorade ontologiska trygghet genom att återskapa den känsla av trygghet som enligt Beck (1998) och Giddens (1991) inte längre finns.Trygghet skapas till exempel när vägledaren lotsar individen mot ett beslut genom att på olika sätt förenkla för att göra valsituationen mindre skrämmande och ett misslyckade mindre allvarligt. Vi ser här att vägledarna ställs inför en paradox. Å ena sidan ska de frigöra individen genom att göra henne självständig och ansvarig, å andra sidan ska de kompensera för en förlorad trygghet genom att vara omhändertagande och ge stöd. Av resultatet utläser vi ytterligare paradoxer som uppstår när vägledarna ska få ihop de etiska riktlinjerna med det praktiska arbetet. Förutom den om självbestämmande kontra trygghet, talar nästan alla om svårigheter i möten med individer från en mer kollektivistisk kultur. I beskrivningarna av dessa situationer ser vi att både vägledare och sökande på olika sätt gör motstånd mot det som utgör vägledningens- och individualiseringens gemensamma ideal. Ett tredje exempel handlar om hur vägledarna i
alla situationer ska stödja individens självbestämmande och fria val, även i situationer där individen inte har något val. Paradoxen här blir att vägledarnas arbete ska få individen att känna att det är ett eget val och ett eget beslut som styr hur det blir, men den forskning som finns på området (Lundahl 2010, Lidström 2009) säger att det är andra faktorer som individen inte råder över som till största del avgör vart man yrkesmässigt hamnar.
7. Diskussion
Syftet med den här uppsatsen var att undersöka hur sex studie- och yrkesvägledare förhåller sig till den individualiserade grundsynen inom vägledning, där individens självbestämmande och egna fria val betonas. Vidare var syftet att synliggöra om den individualiserade grundsynen kan innebära dilemman för vägledarna.
Resultatet visar att alla respondenter värderar den etiska riktlinjen att ställa individen i
centrum och verka för självbestämmande mycket högt och samtidigt påvisar undersökningen flera paradoxer med den individcentrerade grundsynen i vägledningen
som vi här vill lyfta fram. I det individualiserade samhället där alla individer skall göras oberoende och självgående och där vägledningen domineras av samma uppfattning, upplever många av
vägledarna ett dilemma när de vill hjälpa. De ska inte göra individen hjälpnödig och vi
hör ett urskuldande “jag borde inte” eller “egentligen ska jag ju” när vägledarna medger
att de har gett ett råd eller på annat sätt frångått principen att sträva efter individens
självbestämmande. Paradoxen ligger i att vägledaren å ena sidan ska sträva efter
individens oberoende och självständighet och å andra sidan möta individens behov av
stöd och trygghet. Vi tolkar våra respondenter som att de allra flesta försöker göra både
och, både skapa trygghet och värna principen om självbestämmande, men paradoxen kvarstår, att vara omhändertagande och samtidigt vara den som sparkar iväg är svårt. Vi
ser att de vägledare vi har intervjuat kompromissar för att alltid värna individens bästa,
men vi hör också att de ibland upplever att de gör fel när de väljer omsorgen framför
individens oberoende. Vi tycker inte att det ena eller det andra är bättre och tänker att de
gör så rätt de kan i ett svårt dilemma. En annan paradox ligger i att vägledningen uppmanar till självbestämmande och fria
val när forskningen vi har tagit del av visar att beslutsfattande och livsvillkor är mer
eller mindre förutsägbart och till största del styrt av faktorer som bostadsort, etnisk bakgrund och kön (Gillberg 2009; Lidström 2009; Lundahl 2010). Vi upplever att flera
av vägledarna påvisar en medvetenhet kring problematiken att hantera situationer där
svåra yttre faktorer styr individens möjlighet att välja. I sin mest extrema form handlar
om och hur länge de får stanna i landet, vars trygghet och säkerhet är ständigt hotad. Hos vägledaren ska de ändå fatta ett beslut som baseras på intressen och drömmar och trots att vägledaren upplever situationen som absurd så strävar de ändå efter att “få in lite val.” De flesta respondenter i vår undersökning visar att de främst vill vara medmänniska i dessa situationer men tvekar och hindras av det som de upplever vara rätt enligt rådande vägledningsideal. Det gäller även i mindre extrema fall än för flyktingar. “Platsens betydelse för de unga vuxnas karriärutveckling är frapperande. Skillnaderna är särskilt stora mellan storstadsförorterna kontra glesbygdskontexten” skriver Lena Lidström (2009, 119). I ett geografiskt stort land som Sverige kan bostadsort alltså ha långt större betydelse för individens karriär än intressen och drömmar, ändå är det nästan alltid i intressen och drömmar som vägledningssamtalen har sin kärna.
Som nämnt i bakgrund är målsättningen i flera av de samtalsmetoder som dominerar i svensk vägledning att vägledaren ska vara neutral, och att individen ska äga sin fråga och hitta svar och lösningar inom sig själv (Sundelin 2015, 26). Målsättningen framkommer som viktig även i våra respondenters svar. Usher och Edwards (2001) samt Dahlstedt och Vesterberg (2017) påpekar att detta förhållningssätt i vägledande verksamheter kan göra att människor omedvetet lär sig att det är deras sätt att tänka och fatta beslut som avgör hur det blir i livet. Även Hedenius och Wikstrands (2015) artikel lyfter en liknande problematik. Med stöd av forskningen tänker vi att vägledningen skulle behöva kritiskt granska och ifrågasätta de samtalsmetoder som används.
Klara Dolk (2013) skriver i boken Bångstyriga barn om hur samtal kring val begränsar barnen i förskolan eftersom ramarna alltid är givna. Hon efterlyser möjligheten att diskutera och omförhandla ramarna i stället för att bara fokusera på själva valet (Dolk 2013, 221). Inspirerat av detta menar vi att istället för att låta samtal om val och väljande kretsa så mycket kring individens egenskaper, intressen och drömmar skulle vägledningen må bra av att lyfta blicken från individen och öppna för en diskussion om vilka ramar som styr vägledningen. Vi upplever att vägledare har stor förståelse för att det fria valet för många människor är en chimär och att sociala villkor och yttre faktorer har störst betydelse för utgången av den enskilda personens beslut och handlingar. Men vi tror att de terapeutiska samtalsmetoderna som används inom vägledningen inte helt och hållet kan fånga upp problematiken och ge vägledaren språk och verktyg för att i samtalet ringa in både individ och struktur. Vår uppfattning är att
med de individfokuserade terapeutiska metoderna och betoningen på individens självbestämmande riskerar vi att den vägledning vi har baseras mer på hur vi önskar att världen skulle se ut än på hur den faktiskt ser ut i verkligheten.
7.1 Metoddiskussion
Eftersom studien är begränsad i sin omfattning och vi har valt kvalitativa intervjuer med ett fåtal respondenter kan vi inte dra några generella slutsatser av resultatet även om flera av respondenterna uttryckte sig samstämmigt. Vi är medvetna om att resultatet kan ha påverkats av en maktobalans i intervjusituationen eftersom vi vid samtliga intervjuer var två intervjuare och en respondent. Vi är även medvetna om att vårt resultat troligen påverkats av att alla respondenter är verksamma i en storstadsregion och att alla intervjuer gjordes på deras arbetsplatser. Genom denna undersökning har vi fått en större insikt i hur svårt det är att ställa rätt frågor för att ringa in och fördjupa undersökningsområdets frågeställningar, precis på det sätt som Kvale och Brinkmann beskriver (2014, 85) och är i och med detta medvetna om att intervjuernas kvalitet har påverkats av vår egen begränsade erfarenhet. Eftersom undersökningens forskningsområde handlar om sådant som vi själva och respondenterna tar för givet och därför har svårt att se kan även detta ha påverkat resultatet. För att inte få ett empiriskt material av större omfattning än vi kunde hantera valde vi att hålla intervjuerna till max en timme, men vi tror att vi med längre intervjuer skulle vi kunna ha fått fram fler intressanta reflektioner och djupare tankar kring våra frågeställningar.
7.2 Teoridiskussion
De teorier vi valt som teoretiskt ramverk har gett oss vissa infallsvinklar på individualismens påverkan på vägledningen och individen men de har också begränsat oss. Då vi själva befinner oss i normens öga tror vi att genom att välja en annan, mer kritisk teoretisk utgångspunkt och analysmetod, exempelvis socialkonstruktivism och diskursanalys, troligen hade fått syn på flera av de sanningsregimer som formar den
vägledning vi har idag. Vidare tänker vi, som Aakvaag skriver (2011, 310), att Beck och Giddens möjligtvis åskådliggör för lite att klass, kön och etnicitet fortfarande är de viktigaste faktorerna som påverkar människors syn på sig själv och sina framtidsmöjligheter. Då dessa faktorer, i de tidigare studier vi har presenterad, verkar ha stor betydelse tänker vi att andra begrepp, från exempelvis Pierre Bourdieus samhällsteori, hade kunnat synliggöra hur faktorer som social reproduktion och individualisering idag påverkas av varandra, och är med och gör vägledarnas arbete mycket komplext. Även Axel Honneths Erkännandeteori (2013) tror vi hade kunnat bidra med intressanta perspektiv på det som vi upplever som en utmaning för vägledarna i deras yrkesutövandet. Nämligen att balansera professionalitet och medmänsklighet i en individualiserad och fragmenterad tid.