Som beskrivits vid ett flertal tillfällen ansågs giftmord vara ett typiskt kvinnligt brott av samti-den. Våldsamma brott som misshandel och mord utfördes vanligen av män och därför borde giftmord, som trots allt är ett våldsamt brott med dödlig utgång, räknas som ett typiskt manligt brott. Det visar sig att det snarare är attributen kring brottet som är avgörande för om ett brott ska anses vara ett kvinno- eller mansbrott, inte brottets faktiska våldsamhet.
Genom att omständigheterna kring giftmord kunde kopplas till påstådda kvinnliga karaktärs-drag blev det faktum att det var ett allvarligt våldsbrott mindre viktigt. Det var lätt att koppla en person som begick giftmord till negativa attribut som kunde förknippas med kvinnor som bröt de mansdominerade föreställningsnormerna. Ärelöshet, svekfullhet, bedrägeri, illsinighet, listighet och svekfullhet kunde sammankopplas till det för tiden skrämmande brottet giftmord.
Dessa karaktärsdrag kunde kopplas till kvinnans påstådda negativa attribut och därmed förblev giftmord ansett som ett typiskt kvinnobrott trots att kvinnorna inte var i majoritet i antal utförda fall under 1800-talet.
Även om antalet giftmord av kvinnor aldrig kom i närheten av samma omfattning som utförda barnamord, så var kvinnorna kraftigt överrepresenterade för detta brott i jämförelse med andra våldsamma brott. Av de fall som kom upp till Svea hovrätt 1870–1890 var giftmord nästan lika vanligt förekommande som mord på barn och fyra gånger så vanligt förekommande som trad-itionellt mord. 32 fall återfinns under denna dryga 20-årsperiod, där bara fallen från Svea hov-rätt visar på den stora omfattningen. Man bör ha i åtanke att även om Svea hovhov-rätt var den hovrätt som hade störst jurisdiktion i Sverige så bör ett antal fall av giftmord även kommit upp i de andra hovrätterna under denna period, vilket innebär att det totala antalet fall i landet som helhet under perioden bör ha varit större.
Giftmord där offret var ett barn dominerade bland de åtalade i undersökningen följt av giftmord på make. Därefter förälder och slutligen övriga offer. Tillvägagångsättet skilde sig mest om offret var ett barn. Då var det inte ovanligt att giftet var ett annat än den annars vanliga arseni-ken. Brottet behövde inte heller begås i eller i närheten av hemmet då offret var ett barn, utan barnet kunde förgiftas och sedan kunde kroppen undangömmas. Detta var svårare då offret var en fullvuxen person vars kropp en kvinna skulle ha svårigheter att flytta.
Det är också i kategorin barn som offer som vi ser den högsta andelen erkännanden från förö-varen. I denna grupp återfinns en stor andel unga, ogifta, pigor eller kvinnor med enkla för-värvsarbeten. En tänkbar förklaring till de faktorer som skiljer gruppen med barn som offer från övriga kan vara att dådet inte var lika genomtänkt som när offret tillhörde någon av de andra grupperna. Man kan misstänka att planeringen inte behövde vara lika utförlig eller omfattande om det var ett barn som skulle förgiftas, då barnet inte med fysisk styrka kunde motsätta sig giftet eller inte förstod att dess moder menade det illa.
Det var kvinnor från enkla förhållanden som ställdes inför rätta för giftmord under denna pe-riod. Pigor dominerade, som nämnts, följt av arbetarhustrur och hustrur till bönder. Det råder en nästan komplett frånvaro av högre social status bland förövarna och generellt framkommer en enkel ekonomisk situation hos de åtalade. De åtalade kommer även i stor majoritet från landsbygden med endast fyra fall som begåtts i en stadsmiljö.
En oväntad upptäckt med denna undersökning var den höga andel av de åtalade som frikändes.
Som nämndes tidigare kunde den åtalade bli frikänd även om bevisningen mot henne föreföll
34 mycket stark. 47% av de åtalade frikändes eller fick sina fall förda på framtiden. Med de exi-sterande beviskraven var giftmord en typ av brott som gav den åtalade goda odds för en frikän-nande dom. Då brottet ägde rum i avskildhet och vanligen utan vittnen kunde inte domstolen lita på de traditionella vittnesutsagorna som ofta fanns i andra våldsbrott. Utmaningen för kro-nans ämbetsmän att bevisa att det var den åtalade kvinnan som försett sitt offer med gift var stor. Trots att sannolikheten var låg var det svårt att bevisa att offret inte genom olycka eller på egen hand fått i sig giftet. Samtliga kvinnor som fälldes för giftmord i denna undersökning hade erkänt brottet. Ingen dömdes mot sitt nekande. Den höga graden av frikännanden gör att man kan förstå den diskussion och rädsla som fanns under denna tid att det fanns många giftmör-derskor som gick fria från de utförda brotten.
Varför var kvinnor då så överrepresenterade som utövare av giftmord i jämförelse med andra våldsbrott? De äldsta biologiska förklaringarna inom den historiska kriminologin, som Lom-broso och Pollack lade fram, skulle besvara denna fråga med enkelhet. Det var på grund av kvinnans nedärvda sämre egenskaper. Genom sin inbyggda ärelöshet och svekfullhet faller det sig naturligt att just kvinnors representation bland giftmord var så hög. Dessa kvinnor som hängav sig åt våldsamma brott ifrågasatte också den rådande ordningen mellan man och kvinna och behövdes bestraffas hårt, då rehabilitering inte var möjlig och kriminella var födda till att just vara kriminella. Med rätta har dessa teorier med tiden avfärdats som förlegade och diskri-minerande.
Bortsett från barnamord och giftmord var kvinnan kontinuerligt underrepresenterad i samband med brott med dödlig utgång. Sociala teorier som försöker förklara den låga andelen kvinnor som utförde våldsamma brott bygger i stället på att genom kvinnans skyddade vardag fanns det helt enkelt inte möjligheter att begå våldsbrott. Kvinnan var vanligen hemma i äktenskapet och tog hand om hushåll och barn och därmed uppstod inte situationer där dödligt våld kunde före-komma. Detta skulle till viss del kunna förklara varför brott som utfördes i hemmet var vanli-gare bland kvinnor till skillnad från brott som vanligen utfördes på annan plats. Detta skulle även kunna förklara varför kvinnor var överrepresenterade inom brottet giftmord i jämförelse med andra våldsbrott. Förövaren behövde inte ta hänsyn till fysisk styrka, brottet gynnades av en nära relation mellan förövare och offer och det var ett lämpligt brott att utföra i hemmiljön såvida inte offret var ett barn och kroppen flyttades.
Att kvinnan skyddades från miljöer med möjligheter att begå brott kan möjligen förklara en överrepresentation bland brott som historiskt begicks i hemmet, men borde också innebära att vart efter som kvinnans rättigheter stärktes, och jämlikheten ökade, så skulle kvinnans andel av våldsbrott öka även utanför hemmet. Det har den inte gjort i någon större utsträckning, utan även med ökad jämställdhet är kvinnans andel av våldsamma brott blygsam. Detta skulle tala emot de sociala teorierna kring kriminalitet som lanserades under 1970-talet som menade att kvinnan var lika brottsbenägen som mannen, endast hennes skyddade tillvaro förhindrade ett ökat brottsutövande och med ökad jämlikhet skulle kvinnans brottslighet komma i kapp man-nens.
Roddy Nilsson som använder sig av Michel Wieviorkas subjektsmodeller försöker förklara kvinnligt dödligt våld på ett något annorlunda sätt. Nilsson menar att ett för starkt fokus på själva våldshandlingen riskerar att stå i vägen för en djupare förståelse av fenomenet. Våldsut-övande motsvarar en våldslogik där vi kan få en större förståelse för skälen varför
35 våldshandlingen utförs. Inte alla av Wieviorkas modeller är tillämpliga på en kvinnlig 1800-tals kontext, men ett flertal modeller skulle kunna ge oss en ökad förståelse.
Wieviorkas första subjekt är det flytande subjektet, där subjektet domineras av känslor skapade av orättvisor. Dessa orättvisor som subjektet inte kan påverka framkallar då ilska, ångest och frustrationer som till slut kan leda till våldshandlingar då det inte längre känns som det finns någon mening med tillvaron. Det flytande subjektet skulle kunna förklara agerandet hos flera av de åtalade kvinnorna i denna undersökning. En kvinna som lever i armod och inte kan för-sörja sitt oäkta barn, eller en kvinna som befinner sig i en repressiv relation skulle kunna klas-sificeras som det flytande subjektet. Charlotta Bengtsdotter som mördade sin son Knut med gift 1878 är ett exempel på det flytande subjektet. Sonen, som ofta var sjuk och kinkig, krävde mycket vård och omsorg. Hennes redan desperata ekonomiska situation förvärrades när hon fick beskedet att hon skulle bli av med sin bostad och Charlotta Bengtsdotter såg mordet på sin son som enda utvägen från en hopplös situation.
Wieviorkas andra subjekt, hypersubjektet, kan också användas på några av de kvinnliga åtalade giftmörderskorna i undersökningen. Starka känslor som hat, avsky, passion och förälskelser kan appliceras här. I några av de i undersökningen beskrivna fallen kunde vi se att en ny förälskelse kommit in i kvinnans liv, och en stark känsla av passion eller förälskelse skulle kunna förklara varför kvinnan ville bli av med sin make och ersätta denna med den nya kärleken. Även starka känslor av hat eller avsky mot en förtryckande make skulle kunna förklara våldshandlingen.
Även överlevarsubjektet är applicerbart på ett antal kvinnor i undersökningen. En våldsam re-lation som blir värre och värre, där den utsatta kvinnan till slut känner att hon inte har någon annan utväg än att begå en våldshandling för att överleva skulle kunna klassificeras som över-levarsubjektet. Även psykisk tortyr och upprepade förnedringar och kränkningar skulle kunna leda till överlevarsubjektet, där kvinnan känner att hon måste ta till våld för att hitta en utväg.
Anna Stina Ersdotter som mördade sin make med arsenik 1883 för att enligt hovrättens utsaga
”befria sig från allt elände som äktenskapet med maken innebar” skulle kunna vara ett exempel på överlevarsubjektet. Hovrätten var inte utförlig i sin beskrivning kring makens förtryck mot Anna Stina, men om det var allvarligt utgör det ett exempel på överlevarsubjektet.
Slutligen finns fall som skulle kunna kopplas till Nilssons adderade, sjätte modell, det kalkyle-rande subjektet. Att uppnå ära, personlig vinning eller social status bör då vara grunden för dessa brott. Att mörda en förälder som står i vägen för ett arv, eller är en ekonomisk belastning för hushållet, skulle utgöra ett exempel på det kalkylerande subjektet. Även att mörda sin make för att kunna gifta om sig skulle kunna vara exempel på denna subjektsmodell.
I flera fall är subjektsmodellen inte helt tydlig utan man kan finna en kombination av subjekts-modeller som glider ihop med varandra. I fallet med Anna Lovisa Hallbom som åtalades för giftmord på sin make Jakob Jakobsson 1877 kan man se flera subjektsmodeller som flyter sam-man. Anna Lovisa levde i en våldsam (enligt hennes utsaga) och olycklig relation när hon träf-fade en ny kärlek, Nils Ahsltröm, som hon blev förälskad i och som också hjälpte henne att göra sig av med maken. Genom att mörda maken Jakob befriade hon sig från en våldsam relat-ion samtidigt som hon på sikt kunde gifta om sig med den nya kärleken Nils. Här kombineras det flytande subjektet, där Anna Lovisa troligen kände en meningslöshet och uppgivenhet i äkt-enskapet, med det kalkylerande subjektet där Anna kunde nå personlig vinning genom vålds-dådet då hon kunde gifta om sig med sin nya kärlek Nils. Slutligen även med hypersubjektet om Annas passion och förälskelse för Nils var stark eller hennes hat och avsky för maken Jakob
36 var tillräckligt starkt. Skulle Jakobs våld mot hustrun varit allvarligt och Anna Lovisa fruktade för sitt liv skulle även överlevarsubjektet kunna användas som förklaring.
Även bland dem som stod åtalade för giftmord på barn kan man hitta en kombination av sub-jektsmodeller. Det flytande subjektet där de ogifta mödrarnas situation kändes hopplös med en upplevd meningslöshet där chanserna att hitta en framtida make minskade radikalt med ett oäkta barn. Överlevarsubjektet kan också appliceras då det kunde finnas en existentiell oro över vad det skulle innebära att ha ett barn utanför äktenskapet.
Nilssons användning av Wieviorkas subjektsmodeller hjälper oss att få en större förståelse för varför subjektet handlar som hon gör. Genom våldet erbjuds kvinnan förändring och hon väljer själv att agera genom sitt våldsdåd och på så sätt förändra sina förutsättningar. Hon är inte bara ett offer som styrs av andras nycker eller viljor, utan ett självständigt subjekt som självständigt agerar för att förändra den uppfattade situationen om än på ett våldsamt och olagligt sätt. Här bryter Nilssons användning av Wieviorkas subjektsmodeller med en traditionell bild av kvinnan som offer. Männen är förövarna av brott och kvinnorna offer och när kvinnor väl använder sig av våld är de så tvingade av sin underlägsna offerroll. Detta stämmer inte enligt Nilsson, utan kvinnan är precis som mannen ett eget subjekt kapabel att fatta självständiga beslut om vålds-utövande när hon uppfattar att det så behövs och för sin egen vinnings skull.
Oavsett om man stödjer sig på Wieviorkas subjektmodeller eller mer socialt förklarande mo-deller då man studerar kvinnlig brottslighet och kvinnligt dödligt våld fortsätter en central fråga vara obesvarad. Man kan delvis historiskt förklara kvinnans låga representation inom våldsbrott med hennes få möjligheter att begå brott. Många miljöer var inte tillgängliga för kvinnor under 1800-talet och detta påverkade säkerligen möjligheten till brott och därmed brottsstatistiken.
Däremot saknas rimliga förklaringar till varför den kvinnliga brottsstatistiken inte blivit mer jämlik varefter jämställdheten ökat och kvinnans frihet blivit lika stor som mannens. Under de senaste årtiondena har kvinnan haft nästintill samma frihet och möjligheter i västvärlden som mannen, och då borde väl denna emancipation även synas i statistiken över utförda våldsbrott?
Det gör den inte. Att kvinnan historiskt var skyddad från miljöer där det inte var möjligt att begå brott förklarar inte det fortsatta könsgapet i statistiken.
Det den senare forskningen däremot hjälpt oss med är att se utanför den traditionella offer-förövare mentaliteten där kvinnan som begår ett brott identifieras som offer. I takt med att kvinno- och jämställdhetsforskningen vunnit mark under de senaste årtiondena har bilden av kvinnan som offer ritats om. Den kvinnliga brottslingen är inte som den äldsta forskningen påstod antingen en underlägsen individ eller ett offer som av omständigheter tvingats till att begå ett brott. Kvinnan, precis som mannen, är en självständig individ som baserat på hennes egna skäl begår brott. Det kan vara för att komma bort ifrån ett förtryck, det kan vara för egen vinning eller det kan vara för andra skäl, men skälen är hennes egna och beslutet att begå våld tas av henne själv.
37