Ärelösa mörderskor eller desperata offer?: En studie av kvinnor anklagade för giftmord vid Svea hovrätt 1870–1890

1

Uppsats Historia III

Ärelösa mörderskor eller desperata offer?

En studie av kvinnor anklagade för giftmord vid Svea hovrätt 1870–

1890

Författare: Ralf Engkvist

Handledare: Peter Reinholdsson

Examinator: Lars Berge

Ämne/huvudområde: Historia III

Kurskod: HI2016

Poäng: 15hp

Examinationsdatum: 2021-03-04

Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA.

Publiceringen sker open access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet.

Open access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet.

Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina ar- beten open access.

Jag/vi medger publicering i fulltext (fritt tillgänglig på nätet, open access):

Ja ☒ Nej ☐

Högskolan Dalarna – SE-791 88 Falun – Tel 023-77 80 00

2

Abstract

Genom männens historiska överrepresentation av våldsbrott har den kvinnliga brottsligheten ofta kommit i skuggan inom den historiska forskningen, barnamord och häxprocesserna undan- tagna. Giftmord var i fråga om kvinnor, i jämförelse med andra kvinnliga våldsbrott, ett vanligt förekommande brott under 1800-talet. Syftet med denna uppsats är att studera kvinnor åtalade för giftmord vid Svea hovrätt, åren 1870–1890. Genom att studera Svea hovrätts domböcker har 32 åtalade kvinnor för giftmord identifierats under åren 1870–1890. Uppsatsen undersöker hur vanligt förekommande brottet giftmord var i relation till andra våldsbrott med dödlig utgång begångna av kvinnor under denna period. Vidare undersöks vilka som föll offer för detta brott och om tillvägagångssättet skiljde sig åt beroende på vem offret var, samt hur vanligt förekom- mande det var att de anklagade dömdes för brottet i Svea hovrätt. Resultaten visar på att gift- mord tillsammans med mord på barn var de vanligast förekommande våldsbrotten med dödlig utgång, begångna under perioden. De vanligaste offren för kvinnliga giftmord var barn, följt av make, förälder och slutligen övriga offer. Kvinnorna som begick brotten var i hög grad från en enkel social bakgrund, boende på landsbygden. Arsenik var det gift som användes i en majoritet av fallen, men även fosfor, salpetersyra och opiumbaserade läkemedel förekom. Graden av fri- kännande bland de kvinnliga giftmörderskorna var hög med en frikännandegrad på 47%.

Nyckelord: giftmord, kvinnlig brottslighet, 1800-tal, Sverige, arsenik, Svea hovrätt.

3

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

2. Syfte, frågeställningar och avgränsningar... 1

2.1 Syfte ... 1

2.2 Frågeställningar ... 2

2.3 Avgränsningar ... 2

3. Metod och källmaterial ... 3

4. Tidigare forskning... 4

5. Bakgrund ... 9

5.1 Kvinnlig brottslighet under 1800-talet ... 9

5.2 Kvinnans situation under 1800-talet ... 10

5.3 Den rättsliga utvecklingen under 1800-talet ... 12

5.4 Arsenik, fosfor och andra gifter ... 13

5.5 Rättsmedicinsk utveckling under 1800-talet ... 16

6. Undersökning ... 18

6.1 Social och geografisk bakgrund ... 19

6.2 Offren ... 21

6.2.1 Barn ... 21

6.2.2 Make ... 23

6.2.3 Förälder ... 25

6.2.4 Övriga offer ... 26

6.3 Brottet ... 27

6.4 Rättsligt efterspel ... 28

7. Diskussion ... 33

8. Sammanfattning ... 37

Käll- och litteraturförteckning ... 39

1

1. Inledning

Kongl Hofrättens pröfning underställd ransakning med Häradsrättens dom 30 oktober 1872 meddelade utslag ofvan Pigan Carolina Carlsdotter från Gålhammar, ställd under tilltal för det hon skall medelst gift afdagatagit sitt nära två månaders gamla gossebarn, Carl Edvard, att emedan Carolina Carlsdotter frivilligt erkänt, sedan hon, genom oloflig beblandelse hafvande, den 17 november 1871 framfödt ofvannämnda barn, Carolina Carlsdotter fattat uppsåt att taga barnet af daga och i sådan afsikt den 7 januari 1872 i välling gifvit barnet ett sönderstött ämne af en ärtas storlek.

Ovanstående kan man läsa i ett utdrag från Svea hovrätts domböcker för 1872. Pigan Carolina Carlsdotter, från Gålhammar socken i Södermanland, var en av de kvinnor som under 1800- talet ställdes inför domstol anklagad för att ha giftmördat någon i deras närhet. Carolina Carls- dotters fall var inte ovanligt under 1800-talet. Hon hade genom en intim relation utanför äkten- skapet blivit gravid, och efter födseln av sin son uppstod en desperation när hon inte förmådde ta hand om pojken och till slut bestämde hon sig för sig för att döda sin son och gav honom arsenik i vällingen. I vittnesförhör under rättegången förklarade hon sin oförmåga att ekono- miskt försörja sonen. Carolina dömdes 1872 av Svea hovrätt till livstids straffarbete.

Kvinnlig brottslighet som resulterat i dödligt våld har alltid varit marginell till sin storlek i jämförelse med männens. Kvinnor har historiskt förknippats med typiska kvinnobrott som van- ligen haft med en sträng sedlighetslagstiftning och kvinnans kropp att göra.

Giftmord kan anses vara ett undantag från ett annars mycket lågt kvinnligt deltagande i fråga om brott med dödlig utgång. Det var ett våldsamt brott som ledde till döden och där den kvinnliga andelen av utförda brott nästan var lika stor som männens. Inte bara i Sverige utan stora delar av Europa talades och skrevs det om illasinnade giftmord som utförts av kvinnor, och tidningarna runt om i Europa presenterade grafiska detaljer om de försmådda kvinnorna som slutligen gjorde upp med ett uppfattat förtryck och därmed bröt med den traditionella normen att om våldsbrott begås så begås de av män.

Näst efter barnamord var giftmord ett av de vanligaste våldsbrotten utförda av kvinnor i Sverige under 1800-talet.

Under senare årtionden har forskningen kring kvinnlig brottslighet fått ökad uppmärksamhet och en del äldre könsbetonade förklaringar till skillnaden mellan män och kvinnors brottslighet har lagts på hyllan. Detta arbete undersöker brottet giftmord utförda av kvinnor och mer speci- fikt de 32 kvinnor som åtalades för giftmord vid Svea hovrätt, åren 1870–1890.

2. Syfte och frågeställningar

2.1 Syfte

Syftet med denna uppsats är att studera kvinnor anklagade för giftmord vid Svea hovrätt 1870–

1890 med fokus på hur vanligt förekommande brottet var, vilka offer som drabbades och tänk- bara skäl till brottet.

1

Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 51.

2

Ibid.

3

Petersen, Anja, 2009, Kvinnor i marginalen, i: Lövkrona, Inger (red) Mord, misshandel och sexuella över- grepp-historiska och kulturella perspektiv på kön och våld, Lund, s.184.

4

Knutsson, Johannes, 1990, Kvinnor och brott ur ett historiskt perspektiv, i: Wiklund, Gunilla (red), Kvinnor och brott, brottsförebyggande rådet, Stockholm, s.12, Whorton, James C, 2010, The arsenic century, Oxford University Press, s.24.

5

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, Ilska, desperation och lömska försåt, Falun, s.54.

2 Då den äldre historiska forskningen sällan prioriterat kvinnlig brottslighet, bortsett från barna- mord och häxprocesserna, har ett så pass vanligt förekommande kvinnligt våldsbrott som gift- mord delvis hamnat i skuggan inom den kriminologiska historiska forskningen, och därmed hoppas denna undersökning kunna bidra till förståelsen för omständigheterna kring ett så pass vanligt brott som kvinnligt giftmord och söka förklaringar till varför det utfördes och vilka som drabbades.

2.2 Frågeställningar

För att besvara syftet ovan kommer följande frågor att undersökas i arbetet:

- Hur många av de kvinnor som prövades för dödligt våld i Svea hovrätt 1870–1890 anklagades för giftmordsbrott i relation till andra brott med dödlig utgång?

- Vilka var de kvinnliga giftmörderskorna och vilka var deras offer?

- Fanns det skillnader i brottets utförande beroende på vem offret var?

- Hur många av de anklagade kvinnorna dömdes för giftmord i Svea hovrätt 1870–1890?

2.3 Avgränsningar

Giftmord skiljer sig på många sätt från andra brott som resulterar i dödligt våld då det är ett brott som sker i det fördolda, är planerat och inte kräver fysisk styrka hos förövaren. Att bredda studien till att också inkludera andra typer av kvinnligt dödligt våld var inte aktuellt på grund av att brotten skiljer sig så pass mycket åt. Det impulsiva, rasande och dödliga våldet kontra det mer planerade giftmordet. Den totala andelen kvinnor som begick dödligt våld diskuteras bara i början av undersökningen för att sedan inrikta sig på enbart giftmord utförda av kvinnor under den utvalda tidsperioden.

En undersökning gynnas av ett så stort undersökningsmaterial som möjligt, dock inte på be- kostnad av en gedigen inläsning. Svea hovrätts material är relativt komplett efter år 1830, dess- förinnan är det svårare att få en korrekt bild av brottsdomar. För denna undersökning valdes åren 1870–1890. Dryga tjugo år är en tillräckligt lång tid för att se eventuella trender och få ett rimligt stort urval av åtalade kvinnor för giftmord. 1864 introducerades Sveriges nya strafflag med en något mer liberal straffskala vilket gör att de åtalade i denna undersökning dömdes enligt samma straffskala.

Häradsrätternas och rådhusrätternas domar har inte studerats förutom i ett par enskilda fall i Stockholms län, utan undersökningen bygger nästan uteslutande på material från Svea hovrätt.

Underrätternas domar förvaras vanligen runt om på landets landsarkiv och genom att materialet från hovrätten varit så omfattande har jag valt att inte studera underrätternas domar då materialet både hade blivit för omfattande samt att informationen från Svea hovrätt bedömdes vara till- räckligt adekvat.

Svea hovrätt instiftades i Stockholm 1614, följt av Göta hovrätt som instiftades 1634 och hov- rätten över Skåne och Blekinge som bildades 1821. Göta hovrätt och hovrätten för Skåne och Blekinges ansvarsområden var vid tidpunkten för denna undersökning Götaland, Värmland, Blekinge, Bohuslän, Halland och Skåne.

Det innebär att mål gällande dödligt våld från dessa orter inte inkluderas, och avgränsningen som valts är geografiskt baserad på Svea hovrätts verk- samhetsområde vid tidpunkten för undersökningen.

6

Sveriges domstolar. https://www.domstol.se/ hämtad 15 november 2020.

3

3. Metod och källmaterial

Undersökningen bygger både på en kvantitativ och kvalitativ metod. Kvantitativ när hela den kvinnliga populationen som anklagades för dödligt våld i Svea hovrätt 1870–1890 studeras i början av undersökningen och en kombination av kvantitativ och kvalitativ när de 32 kvinnliga åtalade för giftmord undersöks i närmare detalj.

Alla domar från Svea hovrätt fördes först in i diarier varifrån jag identifierat kvinnor åtalade för mord genom att studera samtliga diarier från hovrätten gällande rannsakningar under dessa år.

Därefter har de underliggande domarna från Svea hovrätt studerats för att få insyn i vilken typ av mord som kvinnorna är åtalade för, mord, giftmord, mord på barn, mordbrand samt dråp.

Detta har varit ett manuellt arbete och då finns alltid en, om än begränsad, risk att ett enstaka åtal för mord missats. En risk jag hoppas minimerat genom att gå igenom diarierna ett flertal gånger.

Domarna från Svea hovrätt varierar i längd. Vissa domar är utförliga och kan sträcka sig över tio sidor, medan andra där hovrätten endast fastställer underrättens dom kan vara kortare. Van- ligen beskriver hovrätten själva brottet, om den åtalade dömdes i den lägre instansen, vittnesut- sagor och om den åtalade erkände sitt brott. Sist i materialet för varje åtal presenteras domsut- slaget.

I detta arbete beskrivs de identifierade giftmörderskorna som åtalade eller anklagade vid Svea hovrätt. De kvinnor som prövas i Svea hovrätt har tidigare åtalats vid en underrätt innan fallet gick vidare till hovrätten. Domen från underrätten ska överprövas i hovrätten. De har med andra ord redan fått en dom från underrätten, och skulle kunna benämnas som dömda, men för för- tydligande har jag valt att benämna kvinnorna för åtalade eller anklagade då flera av dem så småningom blir frikända från sina brott av hovrätten.

I ett fåtal fall har även underrättens domar studerats. Detta framför allt i de fall då den åtalade kvinnan dömdes av en underrätt i Stockholms län. Inte i något fall där domar studerats från rådhusrätten har annan betydelsefull information än den från Svea hovrätt framkommit rörande omständigheterna kring brottet. Det materialet från häradsrätten eller rådhusrätten bidrar med är en mer detaljerad inblick i själva utförandet av brottet genom att polisförhören med den åta- lade vanligen finns med i detta material, något som saknas i materialet från hovrätten.

Texten i domböckerna från domstolarna nedtecknades av en skrivare och här finns en, om än liten, möjlighet att skrivaren varit partisk i sitt nedtecknande av fallets händelser. Jag utgår dock ifrån att skrivaren så långt som möjligt varit professionell i sin yrkesroll när denne nedtecknat vad som utspelade sig i domsalen.

Då den undersökta tidsperioden är över 20 år är det undersökta materialet från Svea hovrätt

omfattande. Domböckerna, med de underliggande resolutionerna, är nedskrivna för hand som

periodvis kan vara något besvärliga att tolka. Det finns en risk att jag misstolkat något ord eller

syftet med en mening. Jag har försökt att minimera denna risk genom att noggrant studera de

individuella domarna i detalj ett flertal gånger tills jag känt mig bekväm med att jag nått en full

förståelse för texten och dess innehåll.

4

4. Tidigare forskning

Våldsutövande och kvinnlighet är historiskt två oförenliga begrepp. Det är traditionellt mannen som utövar våld. Kvinnan är offret för våldet och mannen utövaren. Dessa påståenden är lika gamla som den traditionella forskningen kring kriminalitet. Forskning kring kriminalitet har varit en nästan uteslutande manlig affär. Det är naturligt att forskningen kommit att fokusera på männens brottslighet då det i huvudsak är män som historiskt begår våldsbrott. Nio av tio dömda för mord eller dråp under åren 1830–1980 var män, och kvinnor lagförda för misshandel har inte vid något tillfälle under denna period överstigit fem procent.

Under de senaste årtiondena har intresset för kvinnlig brottslighet ökat med ny forskning kring genus, kön och jämställdhet och därmed har den kvinnliga brottsligheten fått ökad fokus och nya förklaringsmodeller.

Då kvinnlig brottslighet historiskt var så marginell jämfört med den manliga var länge förkla- ringsmodellerna för den kvinnliga brottsligheten enkla och rudimentära. Den värld som togs för given som utgångspunkt för analys och problematisering var en manlig värld där männens vill- kor och situation bildade normen. Om våld och våldsutövande anses höra ihop med manlighet hamnar den kvinnliga brottsligheten i en svårförklarad position. En kvinna som begick brott avvek från den kvinnliga normen och uppfyllde inte de traditionellt kvinnliga idealen.

Under 1800-talet var debatten kring den brottsliga kvinnan delad. Å ena sidan skulle kvinnan vara lugn, kontrollerad, timid och ansvarstagande och därmed var det onaturligt att hon begick brott. Att så få kvinnor faktiskt begick brott eller satt i fängelse skulle då förklaras med kvinnans till viss del överlägsna kvalitéer. Andra ansåg att brottslighet just låg i kvinnans natur. Kvinnan var passionerad och impulsiv. Hon hade en inneboende svekfullhet och listighet som lämpade sig för brott och därför var det av vikt att normerna med mannen som hushållets förmyndare och kvinnan som den beskedlige och fromma upprätthölls.

Just kvinnans påstådda karaktärsdrag har gjort att vissa brottstyper har förknippats närmare med henne. Brott som kunde hänföras till kvinnans listighet, att föra män bakom ljuset eller sexuellt förleda dem, räknades som typiska kvinnliga brott.

Brott som skedde i hemlighet eller i det fördolda, framför allt om det var förknippat med kvinnans kropp, räknades också vanligen till de traditionella kvinnobrotten. Dölja sin graviditet, lägga foster i lönn och barnamord kom att räknas som typiskt kvinnliga brott. Bedrägeri- och förfalskningsbrott kunde också förklaras med kvinnans illasinnade karaktärsdrag och sågs som naturliga kvinnobrott.

Giftmord som vanligen begicks i smyg och lönndom, inte krävde fysisk styrka eller överlägsenhet i muskel- kraft och vanligen var noggrant planerat kom också att räknas till kvinnobrotten. Oavsett om man ansåg kvinnan vara moraliskt överlägsen, eller vara en karaktär av sämre inneboende kva- litéer, så blev de tidiga förklaringarna i huvudsak att den kvinnliga brottslingen antingen var galen eller ond (”mad or bad”).

7

Von Hofer, Hanns, 2011, Brott och straff i Sverige, historisk kriminalstatistik 1750–2010, Stockholm, s.17, 51.

8

Lindgren, Sven-Åke, 1998, Om brott och straff, från sociologins klassiker till modern kriminologi, Lund, s.86.

9

Petersen, Anja, 2009, Lövkrona, Inger (red), s.189.

10

Österberg, Eva, Lindstedt Cronberg, Marie, 2004, Våldets mening- makt, mening och myt, Lund, s.150.

11

Ibid.

12

D’cruze, Walklate, Pegg, 2006, Murder, social and historical approaches to understanding murder and mur-

derers, Routledge NY, s.52.

5 De kriminologiska teorierna brukade fram tills 1980-talet grovt delas upp mellan biologiska, psykologiska och sociala teorier.

Därefter har forskning kring kön, genus och kriminalitet gett betydande bidrag till den kriminologiska forskningen.

De biologiska teorierna dominerade under 1800-talet och nådde sin höjdpunkt med den itali- enska läkaren och vetenskapsmannen Cesare Lombroso som lade fram sina teorier om kvinnlig brottslighet i sitt verk The Female Offender som utkom 1895. Lombroso anses vara den första att lägga fram kriminalantropologiska teorier för att särskilja mellan psykiskt sjuka, kriminella och normala individer i Italien under 1870-talet efter det italienska frihetskriget. Han gjorde detta genom att besöka ett stort antal fångar i italienska fängelser. Hans upptäckter och skrifter fick stor spridning i Europa vid tidpunkten. Lombrosos teorier som idag känns främmande lock- ade till sig en stor publik. Genom att undersöka kvinnliga kriminellas (dit han också räknade prostituerade) skallomfång, hävdade han att en kriminell individ var ett bakslag i evolutionen och att individen blev kriminell då denna inte kunde kontrollera sina brottsliga impulser. Dessa individer var genetiskt predestinerade att bli just ondskefulla brottslingar. De kriminella var födda till att bli just kriminella.

I sin bok om kvinnlig brottslighet förklarar Lombroso att just kriminella kvinnor var betydligt mer hänsynslösa än deras manliga motsvarigheter. De brottsliga kvinnorna var ondskefulla, bedrägliga och hade mindre skallomfång än icke-kriminella kvinnor. Enligt Lombrosos teorier om att kvinnan var lägre stående än mannen så borde kvinnan egentligen vara mer brottsbenä- gen än mannen. Det var endast genom att hon var skyddad i sin naturliga miljö som hemmet utgjorde som hon skyddades från brottsliga impulser. Med rätta har Lombrosos teorier efter hand avfärdats, men man kan inte förringa det faktum att han genom sina antropologiska studier motsade de rådande idéerna om att brott var ett straff gentemot Gud som därmed skulle bestraf- fas hårt och hänsynslöst och i stället vände vetenskapen mot den individuella kriminelle och dennes beteende.

De psykologiska teorierna har sin grund i att brottslingars personlighet skiljer sig från laglydiga.

Det är psykologiska anledningar som ligger bakom brottslingens problematik. Mentala pro- blem, psykotiskt beteende eller emotionella störningar kan användas för att förklara det brotts- liga beteendet. 1916 publicerade Sigmund Freud sitt verk Criminality from a sense of guilt, där han menar att många kriminella drivs av en omedveten skuld som föregick själva brottet. Män- niskan bär på sexuella och aggressiva impulser som måste omformas och kontrolleras för att nå socialt acceptabla uttryck. För att individen ska kunna utveckla samvetsfunktionerna måste oi- dipuskomplexet lösas. Freud trodde att kvinnor inte hade möjlighet att göra upp med sitt oidi- puskomplex då de led av en inneboende avundsjuka mot männen då dessa innehade penisar, så kallat penisavund. Därmed skulle kvinnorna ha sämre impulskontroll än männen.

Det finns vissa likheter mellan den biologiska skolan, representerad av Cesare Lombroso och den psykologiska, representerad av Sigmund Freud då båda skolorna utgick från mannen som den normativa standarden som allt avvikande beteende mättes emot. Allt som avvek från den manliga normen ansågs som problematiskt och främmande. Genom skillnader mellan män och

13

Taussi Sjöberg, Marja, 1981, Brott och straff i Västernorrland 1861–1890, Umeå, s.10.

14

Ibid, s.10.

15

Lindgren, Sven-Åke, 1998, s.87.

16

Knutsson, Johannes, 1990, s.17.

6 kvinnor, där mannen var normbildande, kom kvinnan per automatik att anses som underlägsen mannen.

Otto Pollacks The Criminality of women utkom på 1950-talet och ansågs vid den tiden komma med stora bidrag till forskningen kring kvinnlig kriminalitet.

Pollack som var professor i so- ciologi vid universitetet i Pennsylvania lade fram teorier kring kvinnlig brottslighet som till viss del skiljde sig från de tidiga, mer biologiska förklaringarna, dock inte så mycket som författaren själv hävdade. Pollack kombinerade biologiska, psykologiska och sociala faktorer i sin analys av kvinnlig brottslighet. Han hävdade att den kvinnliga brottsligheten var betydligt högre än tidigare antagits och att antalet dömda fångar, där kvinnorna var i så stor minoritet, inte var tillförlitlig. Pollack intresserade sig för vad han kallade kvinnornas dolda brottslighet. En stor del av den kvinnliga brottsligheten blev inte upptäckt av olika skäl. Stöld, snatteri, prostitution, barnamord, abort och mened var typiska kvinnliga brott som ofta förblev oupptäckta. Dessa brotts dolda karaktär, tillsammans med en skam hos de manliga offren samt en förmåga hos domstolarna att visa mildhet mot kvinnliga brottslingar gjorde att de faktiska siffrorna över kvinnlig brottslighet var missvisande och att kvinnlig brottslighet i själva verket var betydligt mer omfattande än tidigare redovisats.

Pollacks teorier tog fasta på kvinnans bedrägliga natur, hennes listighet och hennes hormon- störningar (menstruation, graviditet och klimakteriet skulle utgöra exempel på dessa stör- ningar), vilket gjorde kvinnan mer sannolik än mannen att begå brott. Hennes brott skedde ofta i, eller i närheten av, hemmets miljö och när hon blev upptäckt förlitade sig kvinnan på mannens medlidande eller på domstolens ridderliga inställning till det svagare könet för att ge henne ett förmildrande straff, om ens ett straff blev utdömt.

Kvinnan hade en inneboende exhibitionism som bland annat visade sig i den amerikanska gatubilden där kvinnorna klädde upp sig och använde smink. Denna exhibitionism var enligt Pollack ett tecken på att den traditionella bilden av den beskedliga kvinnan var falsk. Homosexuella brott var också ett typiskt brott som man kunde tänka sig var betydligt mer utbrett bland kvinnor än vad man tidigare trott.

Den synligt kvinnliga brottsligheten var således toppen på ett isberg när i själva verket kvinnans brottslighet var betydligt större än mannens.

Pollacks teorier som väckte stor uppmärksamhet när de kom på 1950-talet har därefter kritise- rats häftigt och trots att det finns vissa mindre delar i hans forskning som senare forskare tagit med sig så har hans teorier i stort sett avfärdats, men de ger trots allt en intressant bild över hur forskningen kring den brottsliga kvinnan kunde se ut i mitten av 1900-talet.

Under 1970-talet presenterades forskning som förklarade att den kvinnliga brottsligheten dittills varit låg av det skälet att kvinnans möjligheter att begå brott historiskt varit så kontrollerad och att den ökade jämställdheten som började skönjas under 1960- och 1970-talet kraftigt skulle öka den kvinnliga andelen kvinnliga brottsutövare. Freda Adler, en amerikansk kriminolog, presenterade sina teorier 1975 i sin bok Sisters in Crime. Hon förutspådde där en snabb ökning av brottsligheten bland kvinnor baserat på nya könsroller som ökade jämställdheten mellan män och kvinnor, så också inom brottsutövandet. Hennes studier har kritiserats för att empiriskt vara

17

Lindgren, Sven-Åke, 1998, s.87.

18

Knutsson, Johannes, 1990, s.14.

19

Pollack, Otto, 1953, Kvinnan som brottsling, Uppsala, s.18.

20

Ibid, s.23.

21

Ibid, s.22.

22

Knutsson, Johannes, 1990, s.14.

7 dåligt underbyggda, men hon har fått rätt såtillvida att den kvinnliga brottsligheten har stigit under de senaste årtiondena om än betydligt långsammare och inte så mycket som Freda Adler förutspådde.

Rita Simon, en amerikansk professor i sociologi, tar avstånd från de traditionella könsrollerna i sin bok Women and Crime från 1975. Hennes grundteser är liknande de som Freda Adler presenterar. Det är inte könsroller eller att männen har en ökad benägenhet att begå brott som gör att dessa är överrepresenterade i brottsstatistiken. Kvinnor är lika benägna att begå brott som män, men ojämlikheter och kontroll av kvinnor har begränsat deras möjligheter att begå brott. En ökad jämlikhet både inom arbetsmarknaden och i den privata sfären kommer öka kvinnors representation i brottsstatistiken.

Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet, har forskat kring historisk krimi- nologi, kriminalpolitik och sociala problem. Nilsson har bland annat forskat kring kvinnlig brottslighet under 1800-talet och då framför allt dödligt våld utfört av kvinnor. Nilsson sätter upp en central frågeställning i sin forskning kring kvinnligt våld: ”om mäns våld historiskt ses som en spegling och/eller en reproduktion av en manlig våldskultur, vilken typ av fenomen var då kvinnors våld?”

Nilsson fokuserar på att komma bort från den traditionella bilden av kvin- nan som offer och inriktar sig på frågor som under vilka omständigheter och former använde kvinnor våld? Mot vem eller vilka riktades våldet och framför allt, hur kan dessa handlingar förstås? Genom att män har varit så överrepresenterade i den historiska kriminalstatistiken och stereotypen med kvinnor som fredliga och laglydiga finns en risk att den kvinnliga brottslig- heten negligeras eller åtminstone får mindre fokus inom forskarvärlden. Genom att forskningen kring kvinnligt våld negligeras fastställs den traditionella bilden av att kvinnan var underordnad mannen socialt, politiskt och ekonomiskt.

Nilsson har i flera artiklar, och även i sin nyutkomna bok som är skriven tillsammans med historikern Marie Eriksson, behandlat kvinnligt våld under 1800-talet och har valt att se våld som en subjektskonstituerande handling. Nilsson använder sig av den franske professorn i so- ciologi Michel Wieviorkas modell bestående av fem olika subjektspositioner, där varje position motsvarar en våldslogik som kan förklara den underliggande våldshandlingen.

Den första subjektspositionen är det flytande subjektet, en subjektsposition som domineras av en känsla att vara drabbad av orättvisor eller icke-erkännanden vilket kan framkalla ilska, ång- est och frustrationer som kan leda till våldshandlingar. Subjektet kan inte hitta någon betydelse eller mening i sin situation. Det flytande subjektet kan rimligen appliceras på många kvinnor som under 1800-talet var fångade i olyckliga äktenskap, fattigdom eller övergivna av sin partner inför en oplanerad graviditet.

Den andra subjektspositionen kallar Wieviorka för hypersubjektet, som ursprungligen pekar på att individen känner en närmast fanatisk strävan att uppnå ett politiskt eller religiöst mål. Till

23

Knutsson, Johannes, 1990, s.17.

24

Ibid, s.15.

25

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.26.

26

Ibid, s.29.

27

Wieviorka, Michel, 2009, Violence-a new approach, Sage publications, s.149-156.

28

Nilsson, Roddy, 2015, Arsenic the size of a pea, Scandinavian Journal of History, Routledge, s.101.

8 hypersubjektet har Nilsson adderat subjekt som hyser starka känslor av hat, avsky, passion eller förälskelse.

Den tredje subjektspositionen kallas ickesubjektet, ett subjekt vars handlingar bestäms av ex- terna krafter där subjektet inte har kraft nog att säga nej. Det kan vara befallningar från en högre auktoritet, som från en officer till en menig soldat.

Den fjärde subjektspositionen kallar Wieviorka för antisubjektet, ett subjekt där individen utför våldshandlingar för att tillfredsställa ett lustbegär eller behov att begå våldshandlingar. En mör- dare som har ett inneboende behov att döda för att nå en inre tillfredställelse faller under anti- subjektet. Till detta subjekt kan man räkna till exempel seriemördare som drivs av ett innebo- ende begär till dödligt våld. Det är ovanligt att finna exempel på antisubjektet bland kvinnor.

Seriemördare och andra som dödar för att uppnå tillfredställelse och sexuell lust är nästan ute- slutande män även om ett fåtal kvinnliga fall existerar genom historien.

Den femte och sista subjektspositionen kallar Wieviorka för överlevarsubjektet, där individen känner sig hotad på ett existentiellt plan och där våldsdådet utförs för att avvärja det upplevda hotet. En kvinna som vid upprepade tillfällen misshandlas i en relation och till slut tar till våld för att avvärja hotet är ett exempel på överlevarsubjektet. Offret känner att denna ”måste” ta till våld för att överleva. Det behöver inte endast vara ett fysiskt hot subjektet värjer sig från. Upp- repade kränkningar, förnedring och förödmjukelse kan framkalla våldshandlingar enligt över- levarsubjektet.

Nilsson lägger till en sjätte subjektsposition till Wieviorkas fem subjektspositioner som han anser saknas. En subjektsposition för att förklara våld som används på ett kalkylerande sätt för att uppnå ekonomisk, social eller statusmässig vinning. Nilsson kallar detta subjekt för det kal- kylerande subjektet. Det klassiska motivet att mörda för ära, status eller rikedom kan inkluderas i detta subjekt.

Flera subjektspositioner kan enligt Wieviorkas modell samverka samtidigt och flyta samman.

Ett kalkylerat användande av våld kan även höra samman med fruktan, rädsla eller förtvivlan.

En rädsla för sitt liv och hälsa (överlevarsubjektet) kan samverka med en stark känsla av avsky och hat (hypersubjektet). Wieviorkas subjektsmodeller är enligt Nilsson ett nyttigt verktyg för att analysera och diskutera kvinnligt dödligt våld under 1800-talet. Alla sex subjekt är dock inte lika applicerbara i en historisk undersökning av kvinnligt dödligt våld under 1800-talet. Att bruka våld för att tillfredsställa en högre auktoritets krav och påverkan (ickesubjektet) eller att bruka våld för att uppnå en patologisk njutning eller tillfredställelse (antisubjektet) bör inte vara applicerbart till kvinnligt våld under 1800-talet då kvinnliga fall med dessa motiv är så pass ovanliga.

29

Nilsson, Roddy, 2017, Hat, förtvivlan och kärlek, kvinnors dödliga våld under 1800-talet, Historisk Tidskrift 137:1, s.9.

30

Nilsson, Roddy, 2015, s.101.

31

Morrissey, Belinda, 2006, When women kill, questions of agency and subjectivity, New York, s.38.

32

Nilsson, Roddy, 2015, s.102.

33

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.32.

34

Ibid.

9

5. Bakgrund

5.1 Kvinnlig brottslighet under 1800-talet

Kvinnans andel av det dödliga våldet har alltid, både i historisk tid och i dagens samhälle, varit låg i jämförelse med mannens. Det absolut vanligaste grova brottet bland kvinnor under 1800- talet var barnamord där kvinnan i nära anslutning till förlossningen dödade fostret.

Sedlig- hetslagstiftningen var riktad mot kvinnan och skulle försvara samhället mot ett förfall inom sedlighet och moral. Barnamord, fosterfördrivning, hor och äktenskapsbrott var samtliga brott som hade sin grund i statens och kyrkans stränga syn på sedlighetsbrott. När flera av dessa brott avkriminaliserades i och med att missgärningsbalken ersattes av 1864 års strafflag minskade också kvinnors totala del av antal brott. Den kvinnliga totala brottsligheten under 1800-talet nådde sin topp i mitten av seklet för att sedan sjunka tillbaka mot senare delen av århundradet, mest sannolikt på grund av att just flera av sedlighetsbrotten blivit avkriminaliserade.

Våldsbrott har alltid varit en typiskt manlig brottsform och så även under 1800-talet. Om man räknar bort kvinnor dömda för brottet barnamord så ligger kvinnans andel av dödligt våld under 1800-talet på ungefär tio procent, det vill säga att av tio fall av dödligt våld så var en kvinna ansvarig i ett av fallen. Denna statistik skiljer inte 1800-talet nämnvärt från andra tidsperioder, utan den kvinnliga andelen av våldsbrott har fram tills sent 1900-tal legat ganska konstant på mellan åtta och 15%.

Det var med andra ord sällsynt att kvinnor begick mord eller dråp under denna period. Undan- tagen var alltså barnamord som hade ett betydligt lägre straff än mord eller dråp, samt giftmord.

Att begå dödligt våld kräver ofta en fysisk styrka gentemot offret och på detta sätt skiljer sig traditionellt mord från giftmord. Att förgifta någon är ett brott som sker i det fördolda, i smyg och lönndom utan att offret är medveten om vad som kommer att hända. Det är ett brott som är svårt att försvara sig emot, oavsett storlek och fysisk styrka hos offret. Brottet kunde ske i sam- band med att kvinnan uppfyllde sin roll i hushållet. Brottet krävde en närhet mellan förövare och offer, vilket uppfylldes om båda parter bodde under samma tak. Giftmord var ett brott som fick stor uppmärksamhet under 1800-talet då dess omfattning ökade. I större delen av Europa skrev tidningarna löpsedlar om dessa fall när de inträffade. I England rådde en närmast hysterisk offentlig upprördhet över det ökande antalet kvinnliga giftmörderskor.

Giftmörderskan sågs som ett lömskt hot mot familjens sociala ordning och trygghet och rubbade dessutom också traditionen att om våldsbrott utfördes så utfördes de av män.

Just brottet mot den traditionella mördaren som en man gjorde att giftmörderskor automatiskt fick strålkastarljuset riktat mot sig. Att kvinnor begick ett sådant våldsamt brott stred mot de gällande konventionerna och kulturella normerna kring manligt och kvinnligt. Trots att gift- mord var ett våldsbrott som ledde till döden sågs det som ett kvinnligt brott. Precis som att lägga foster i lönn, barnamord, dölja sitt havandeskap eller förleda en svagsint man kunde gift- mord anses vara ett brott som skedde i det dolda med list och uppsåt, och därmed blev brottet

35

Nilsson, Roddy, 2017, s.12.

36

Knutsson, Johannes, 1990, s.17.

37

Nilsson, Roddy, 2017, s.12 samt Von Hofer, Hanns, 2011, s.17.

38

Whorton, James C, 2010, The arsenic century, Oxford University Press, s.24.

39

Nilsson, Roddy, 2017, s.13.

10 betraktat som ett kvinnobrott trots att dess våldsamma resultat borde gjort att det var att betrakta som ett traditionellt manligt brott.

5.2 Kvinnans situation under 1800-talet

Kvinnans rättigheter i samhället hade under 1800-talet sakta stärkts. Industrialiseringen betydde att det svenska samhället genomgick betydande förändringar, både sociala och ekonomiska. En del av denna förändring kunde skönjas i lagstiftningen även om 1800-talets Sverige fortfarande var ett samhälle där kvinnan i de flesta avseenden var underordnad mannen, och det skulle dröja till 1900-talet innan den gifta kvinnan blev myndig även i äktenskapet.

Kvinnans underordnande gentemot mannen märktes på alla plan under 1800-talet trots de blyg- samma tecknen på ökad jämlikhet. 1865 blev en ogift kvinna myndig vid 25 års ålder och 1884 sänktes den kvinnliga myndighetsåldern till 21 år. Detta gällde dock endast ogifta kvinnor och när en kvinna gifte sig blev hon ställd under sin makes förmyndarskap.

Bland de kvinnor som ställdes inför rätta för mord medelst förgiftning i Svea hovrätt under åren 1870–1890 så dominerar fallen där offren var barn eller kvinnans make. Att få ett barn utanför äktenskapet hade sedan 1600-talet setts som en skamfylld och omoralisk handling och det so- ciala och ekonomiska priset kunde bli högt både för modern och barnet. Att en ensamstående moder dödade sitt nyfödda barn var så vanligt att det blivit ett problem för statsmakten. Redan under Gustav III:s tid hade kronan insett allvaret med de många fallen av barnamord som ägde rum i landet och försökte påverka de hårda straffsatserna för barnamord. Genom införandet av barnamordsplakatet 1778 gjordes det möjligt för ogifta kvinnor att resa iväg och föda sitt barn anonymt. Det är tveksamt hur effektivt barnamordsplakatet egentligen var för att underlätta ogifta mödrars situation, men det ger en indikation att kronan tyckte problemet var av allvarlig natur och försökte hitta en balans mellan de många barnamorden och kyrkans strikta moraliska inställning till barn födda utanför äktenskapet.

I 1864 års strafflag togs dödstraffet bort för barnamord och straffet blev fängelse mellan fyra och tio år. Dock så uppställdes vissa krav för att dådet skulle räknas som barnamord, med ett lägre straff, och inte som mord eller dråp som bestraffades med döden eller livstids straffarbete, och det var att barnet som dödades måste blivit till utanför äktenskapet. Vidare så blev tidsutsträckningen begränsad. Det döda barnet benämndes foster, vilket visade att gärningen borde äga rum inom ett par dagar efter födseln för att klassificeras som barnamord.

Att brottet barnamord fick ett lägre straff i den nya strafflagen än för övriga former av uppsåtligt dödligt våld rättfärdigades med det abnorma tillstånd som barnaföderskan antogs befinna sig i samband med födseln. Inte bara ett fysiskt tillstånd, utan även ett psykiskt, där kvinnan kunde känna ”fruktan för vanära” eller ”bekymmer för barnets skötsel och underhåll” fanns med som motivering.

Straffet för barnamord sänktes ytterligare 1890 till fängelse mellan två och sex år. Trots de straffrättsliga lättnaderna fortsatte barnamord vara ett frekvent brott i Sverige under

40

Österberg, Eva, Lindstedt Cronberg, Marie, 2004, Våldets mening- makt, mening och myt, Lund, s.150.

41

Inger, Göran, 2011, Svensk rättshistoria, Malmö, s.218.

42

Ibid.

43

Cronberg Lindstedt, Marie, 1997, Synd och skam – ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880, Lund, s.172.

44

Wilderoth, Sanna, 2017, Det straffar sig – fast mindre om mamma dödar dig, Lund, s, 18. Publicerad på http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=8929473&fileOId=8933794 Hämtad 10 ok- tober 2020.

45

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.77.

11 1800-talet. Under perioden 1861–1890 dömdes fler än 2000 kvinnor i Sverige för brott som resulterade i ett nyfött barns död.

Om barnet var äldre än ett par dagar när modern dödade det, dömdes kvinnan vanligen för mord istället för barnamord med konsekvensen att straffet blev betydligt allvarligare.

Barnamord tillhör en av de brottskategorier som det forskats och skri- vits mycket om när det gäller kvinnligt dödligt våld.

Kvinnans underordnade roll under 1800-talet gjorde hennes valmöjligheter begränsade. Om hon födde barn utanför äktenskapet kunde hennes situation bli högst problematisk, men även om hon var gift så befann hon sig i en utsatt position. Maken hade sedan landskapslagarnas tid haft rätt att aga hustrun inom äktenskapet och den rätten levde kvar tills 1858 och blev straffbar först genom 1864 års strafflag.

Enligt den nya strafflagen fick kvinnan ett visst skydd mot våld i hemmet, men frågan hur värdefullt detta skydd var då det byggde på att kvinnan måste anmäla sin make som hon i de flesta fall var beroende av sitt uppehälle utav.

De svenska lagarna hade sedan landskapslagarnas tid varit tydliga med mannens rätt att ”näpsa henne mått- ligt” som det stod i Kristoffers landslag från 1400-talet.

Under 1800-talet, och framför allt den senare delen av århundradet, så förekom det en del rättsfall där ena maken anklagade den andra för våld i hemmet, men det byggde på att det fanns vittnen och att kvinnan accepterade att hon riskerade sitt uppehälle och försörjning.

Även om kvinnans skydd mot våld i hemmet ökade under andra hälften av 1800-talet så kvar- stod fortfarande frågan, hur kunde en kvinna undkomma en våldsam make? Vår tids lösning med skilsmässa som en väg ur en olycklig relation fanns i praktiken även på 1800-talet, men var i realiteten förknippad med stora svårigheter.

Under hela 1800-talet slutade endast omkring 15 000 äktenskap i skilsmässa.

I det svenska bondesamhället var det tydligt att tanken var att ett äktenskap skulle vara livet ut och vägen ur äktenskapet var komplicerad och väckte vid den tiden en negativ uppmärksamhet från omgiv- ningen.

Att äktenskapet skulle skyddas var både stat och kyrka överens om och det var egent- ligen bara ”hor” (otrohet) eller ett fysiskt övergivande av den ena parten som kunde skynda på processen.

För att komma bort från övriga problem inom äktenskapet som våld och eller alko- holism var vägen lång och krånglig. När det blev känt att osämja och oenighet rådde i ett äkt- enskap blev makarna vanligen kallade till prästen för varningar och förmaningar. Om detta första samtal inte hjälpte kallades paret till nya samtal hos prästen och därefter kallades repre- sentanter för kyrkorådet in för att medla mellan makarna. Om inte heller detta hjälpte kunde prästen eller makarna anmäla ärendet till domkapitlet som i sin tur försökte hitta en lösning genom ett förhör med paret. Om detta misslyckades lämnades ärendet över till häradsrätten som kunde döma ”skillnad till säng och säte” under en begränsad tid. När denna tidsperiod var över kunde skilsmässa beviljas efter ansökan hos Kungl. Maj:t och därefter beviljade domkapitlet ett

46

Sjöberg Taussi, Marja, 1986, Dufvans fångar, Malmö, s.100.

47

Wilderoth, Sanna, 2017, s.18.

48

Ibid, s.8.

49

Österberg, Eva, Lindstedt Cronberg, Marie, 2004, s.89.

50

Ibid.

51

Österberg, Eva, Lindstedt Cronberg, Marie, 2004, s.92.

52

Ibid.

53

Taussi Sjöberg, Marja, 1988, Skiljas, trolovning, äktenskap och skilsmässa i Norrland på 1800-talet, Söder- tälje, s.34.

54

Gaunt, David, 1996, Familjeliv i Norden, Södertälje, s.42.

55

Taussi Sjöberg, Marja, 1988, s.33.

12 skiljebrev som innebar att makarna var skilda och fria att gifta om sig.

Att genomgå ovan långa och krångliga procedur måste för de flesta olyckligt gifta framstått som en praktisk omöj- lighet.

Under 1800-talet blev det vanligare för ogifta kvinnor från landsbygden att ta tjänst som piga som ett sätt att tjäna sitt uppehälle. Det gick hand i hand med tanken att kvinnan skulle lära sig att ta hand om ett hushåll innan hon ingick äktenskap. Städerna i Sverige växte och det fanns gott om hushåll som sökte billig hjälp där en stor del av lönen betalades ut i natura i form av husrum och mat. Denna långsamma förändring där ogifta kvinnor kunde söka tjänst som piga eller ett enklare yrke i städerna hindrade inte det faktum att kvinnans möjligheter var begrän- sade, och om hon fann sig själv inom ett olyckligt, våldsamt äktenskap, eller gravid utanför äktenskapet, så kunde hennes valmöjligheter vara begränsade.

Så för en kvinna som fött ett barn utanför äktenskapet eller levde i en våldsam relation kunde framtiden te sig mörk. Möjligheterna till förändring var få och det är kanske inte överraskande att de två största grupperna bland de giftmördade offren i denna undersökning är just barn eller den åtalades make.

5.3 Den rättsliga utvecklingen under 1800-talet

1800-talet var ett århundrade av stor förändring i Sverige och så också inom det rättsliga områ- det. Århundradet såg början på industrialisering och urbanisering, men så sent som 1870 var fortfarande 71% av befolkningen kopplade till jordbruket.

Befolkningen växte snabbt i riket och populationen ökade från 2,5 miljoner 1815 till omkring 4 miljoner invånare vid mitten av 1860-talet. Industrialiseringen var en långsam process och förhållandena på landsbygden kunde vara mycket knapphändiga.

Efter statskuppen 1809 påbörjades processen att arbeta om landets grundlagar som succesivt introducerades under 1800-talet. 1864 kom den nya strafflagen som ligger till grund för rätts- fallen som kommer studeras längre fram i denna undersökning. 1864 års strafflag ersatte 1734 års strafflag och hade två syften, att avskräcka från brott men också att straffet skulle utgöra ett försök till att rehabilitera brottslingen om detta ansågs möjligt.

Den nya strafflagens centrala straff var dödsstraff, frihetsstraff och böter. Under 1800-talet pågick en intensiv debatt om lan- dets fängelsesystem som var högst bristfälligt, och nya länsfängelser öppnades upp på flera håll i landet för att kunna möjliggöra den ökande fängelsepopulationen.

Genom den nya strafflagen blev gärningsmannens uppsåt det avgörande för att differentiera mellan mord och dråp. För att dömas för mord krävdes ”ont uppsåt”. Om brottsoffret lidit döden genom avsiktligt handlande, men utan föregående planering, så blev brottsrubriceringen i stället dråp och straffades med straffarbete på 10 år eller livstid.

56

Österberg, Eva, Lindstedt Cronberg, Marie, 2004, s.97.

57

Inger, Göran, 2011, s.205.

58

Ibid, s.205.

59

Ibid, s.297.

60

Rudstedt, Staffan, 1994, I fängelset, den svenska fångvårdens historia, Kristianstad, s.9.

61

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.41.

13 De anklagade giftmörderskorna åtalades enligt 1864 års strafflag för mord enligt 14 kapitlet,

§1:

Den, som, i uppsåt att döda, med berått mod beröfwar någon lifwet, ifall, för mord, mista lif sitt eller dömas till straffarbete på lifstid.

Samt att bli av med sina medborgliga rättigheter på livstid enligt 14 kapitlet, §46.

För de kvinnor som åtalades för att ha mördat med gift fanns tre utfall. Om kvinnan dömdes kunde straffet enligt 14 kapitlet, §1, endast bli dödsstraff eller livstids straffarbete på ett av landets länsfängelser för kvinnor. Om kvinnan friades från ansvar i hovrätten kunde hon an- tingen helt frikännas från brottsanklagelserna, eller som också hände, att hon frikändes med tillägget ”att saken lämnades åt framtiden”. Att domstolen dömde till frihet från ansvar, men att saken lämnades åt framtiden, innebar i praktiken att domstolen inte var övertygad att den åta- lade var oskyldig och lät åtalet vara öppet ifall domstolens ämbetsmän skulle kunna få fram mer övertygande bevisning och då återuppta fallet igen.

Som man kan se längre fram verkar det i domstolarna funnits en relativt hög grad av rättssäker- het. I fråga om fall rörande giftmord var det ovanligt med vittnen så utfallet kunde avgöras mycket beroende på om den åtalade erkände eller inte. Även om arsenik eller annat gift påträf- fades i ett offer gällde det för domstolen att visa att den åtalade med uppsåt givit offret gift med avsikt att döda. Att påvisa uppsåt utan ett erkännande från den åtalade var en utmaning för domstolen och kunde innebära att den åtalade friades. Till skillnad från andra våldsbrott som ledde till döden fanns det alltid en möjlighet att offret på egen hand, genom oaktsamhet eller olycka, fått i sig giftet.

I Sverige tillämpades under 1800-talet, precis som i flera länder i Europa, en strikt legal bevis- teori.

De legala ramverken etablerades under medeltiden i det Tysk-romerska riket under Karl V och fick en central betydelse för rättsutvecklingen.

Rättsprincipen Constitutio Criminalis Carolina från 1532 innebar att bevis värderades antingen som fullt bevis eller halvt bevis. Ett erkännande bedömdes som ett fullt bevis och gärningspersonen kunde dömas som skyldig till brottet. För att gärningspersonen skulle kunna dömas baserad på vittnesutsagor så behövdes åtminstone två självständiga vittnen som bevittnat dådet. Detta bedömdes då som full bevisning och ledde till fällande dom. Ett ensamt vittne räknades som halv bevisning och var inte tillräck- ligt för att domstolen skulle kunna döma gärningspersonen för brottet.

5.4 Arsenik, fosfor och andra gifter

Under hela 1800-talet var giftmord ett uppfattat problem både i Sverige och övriga Europa.

Brottet som sådant var ofta spännande att läsa om samtidigt som det var hemskt och drabbade vanligen ett oförberett offer. Arsenik var det vanligaste giftet som användes vid giftmord både

62

1864 års strafflag genom http://www.wisberg.se/wisberg.se/pdf/strafflagen1864.pdf , hämtad 2020-10-16.

63

Ibid.

64

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.68.

65

Ibid, s.41.

66

Bengtsson, Erik, 2010, Trovärdighetsprocessen av muntliga utsagor i brottmålsprocessen, Örebro, s.9. Publi- cerad på https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:324996/FULLTEXT01.pdf , nedladdad 2020-10-23.

67

Inger, Göran, 2011, s.147.

68

Nilsson, Roddy, 2015, s.108, Bengtsson, Erik, 2010, s.8–9.

69

Whorton, James C, 2010, s.29.

14 i Sverige och övriga Europa.

Även i denna undersökning kommer det bli tydligt att arsenik- baserade gifter var i överlägsen majoritet bland rättsfallen även om det förekommer fall där fosfor från tändstickor, salpetersyra och så kallade ”rogivande droppar” användes.

Giftmord var ett brott som skrämde både allmänheten och staten. Det skedde i lönndom, vanli- gen inom hemmets vrå och var ett brott som var svårt att försvara sig emot. I Storbritannien och Frankrike som såg en ökad frekvens av giftmord under 1800-talet skrev tidningarna detaljerade och ofta skrämmande reportage. Under 1840-talet väckte den brittiska kronan åtal i 98 fall av förgiftningsmord, vilket motsvarar lite mindre än ett fall i månaden.

Tidningarna skrev om förbittrade hemmafruar, pigor eller älskarinnor som tröttnat på vad de såg som orättvisor och slutligen gjorde upp med sina plågoandar på ett brutalt sätt. Löpsedlarna och artiklarna skrämde och fascinerade allmänheten.

Även om förgiftningsbrotten aldrig nådde den frekvens eller omfattning som i Storbritannien eller Frankrike under 1800-talet så var det ett brott som ökade i frekvens även i Sverige, och det föredragna valet av gift var arsenik. Anledningarna till att arsenik blev det föredragna med- let i samband med förgiftningar var flera. Under 1800-talet blev arsenik en viktig ingrediens i ett stort antal varor som tyger, garn och tapeter samtidigt som det var en avgörande ingrediens i pesticider som flug- och råttgifter.

Under 1700-talet hade Sverige liberala inköpsregler för giftiga ämnen, vilket med ett ökat användande skapade förgiftningsolyckor samt också förgift- ningsbrott.

1787 skärptes handeln med giftiga ämnen och rätten till handel med gifter tillde- lades apoteken. Det var endast läkare eller ansvariga inom manufakturen som kunde få tillstånd att handla med de vanligaste gifterna inklusive arsenik. De nya reglerna vände sig framför allt mot användandet av arsenik som ett hushållsgift för att ta död på råttor, flugor och andra ska- dedjur.

Under 1820-talet skärptes reglerna ytterligare och arsenik blev förbjudet för allmän- heten såvida det inte fanns ”lovligt behov” samtidigt som böterna för olovligt innehav av arse- nik höjdes markant.

Just arsenikens användande i form av ett gift mot rov- och skadedjur hade varit allmänt vedertagen sedan 1700-talet och var vid inledningen av 1800-talet det primära bekämpningsmedlet mot ohyra och skadedjur.

Innan kronan insett de potentiellt negativa konsekvenserna av arsenik hade hushållen vant sig med dess användande. Förbudet 1787 blev ett slag i luften då allmänheten till stor del fortsatte att använda arsenik genom handel med mindre nogräknade apotekare, manufakturidkare och gårdfarihandlare.

Gårdfarihandlarna som for riket runt kom i kontakt med arsenik genom in- dustrier som var beroende av den, där förmän och anställda kunde tänka sig att illegalt sälja arsenik till handlarna som i sin tur kunde ta bra betalt för den av sina kunder som sökte ett effektiv medel mot ohyra och skadedjur.

Manufakturerna och fabrikerna hade ingen skyldig- het att redovisa användningen av den inköpta arseniken. Trots de ökande problemen med

70

Levy, Joel, 2011, Poison, an illustrated history, Quid Publishing, England, s.84.

71

Whorton, James, 2010, s.25.

72

Ibid, s.24.

73

Hillmo, Thomas, 1994, Arsenikprocessen, Linköping, s.11.

74

Ibid, s.59.

75

Ibid.

76

Ibid, s.67.

77

Ibid, s.91.

78

Ibid, s.96.

79

Rosander, Göran, 1980, Gårdfarihandel i Norden, Falköping, s.54.

15 arsenikens konsekvenser och skärpt lagstiftning så var det inte svårt för allmänheten att få tag på mindre kvantiteter vid behov under 1800-talet.

Det fanns många fördelar med arseniken som gjorde att allmänheten uppskattade dess effekter.

Trots förbud var den inte alltför dyr och framför allt behövdes mycket små kvantiteter för att uppnå önskad effekt mot skadedjur och ohyra. Dessa uppskattade effekter hos arseniken kunde också nyttjas då den användes som ett vapen i form av förgiftning. Arsenik i den form som den såldes under 1800-talet och användes som gift mot skadedjur var i form av ett vitt pulver. För att uppnå sin giftiga potential behövdes arseniken blandas ut med vätska som till exempel lite vatten. Om det blandades i varm dryck eller mat så var det smak- och luktfritt, medan om det blandades med kall vätska så fick arseniken en sandliknande konsistens.

Genom sin form av ett vitaktigt pulver påminde det om mjöl eller socker. Ytterligare en fördel som arseniken hade som gift var hur små kvantiteter som behövdes för att den skulle göra verkan. För att döda en människa kan det räcka med så lite som 300 milligram (mg) vilket innebär att så lite som en ärtas storlek är tillräcklig för att döda.

Arsenikförgiftning beskrivs som fruktansvärt plågsamt av både läkare och offer som överlevt.

Efter giftet upptagits av kroppen uppstår en inflammation i magen vilket gör att offret utsätts för våldsamma och smärtsamma kräkningar tillsammans med kraftiga smärtor från magen och tarmarna. Kraftiga diarréer tillsammans med svårigheter att kissa då njurarna slås ut är inte ovanligt. Hur länge den förgiftade får lida innan döden inträffar beror helt på hur stor dos per- sonen fått i sig. I Storbritannien var det inte ovanligt att ge offret små doser vid flera tillfällen för att minska omgivningens misstänksamhet.

En större dos kunde döda en person på under 24 timmar, ett dygn som för den förgiftade var fruktansvärt smärtsamt. Gavs giftet i mindre doser vid upprepade tillfällen kunde den förgiftade överleva i veckor innan kroppen gav upp.

Trots de hemskheter som offret fick utstå hade arseniken ytterligare en fördel som gift. De kroppsliga konsekvenserna som beskrivits ovan kan vid en första anblick förväxlas med den på 1800-talet vanligt förekommande koleran vars epidemier slog till mot Sverige med viss regel- bundenhet fram tills senare delen av 1800-talet. Arsenikförgiftning kunde även för det otränade ögat misstas för dysenteri eller tyfus, vilket bidrog till en allmän misstänksamhet att många fall av arsenikförgiftning inte upptäcktes då myndigheterna endast kallades in om det fanns miss- tankar kring dödsfallet.

Arsenik var alltså med god marginal det mest använda giftet vid förgiftningsmord, men det förekom även att fosfor från tändstickor användes. Fosfortändstickorna introducerades på mark- naden vid 1840-talets mitt. Fosfor hade den fördelen gentemot arsenik att den var enklare att införskaffa och man kunde antingen skrapa av fosforn från tändstickorna eller koka av den från tändstickorna.

Den stora skillnaden mellan fosfor och arsenik var att den förstnämnda inte var smaklös utan tvärtom hade en distinkt lukt, smak och färg och därför var fosfor vanligare som gift mot små barn då en dödlig dos skulle vara nästintill omöjlig att få i en vuxen person på ett

80

Hillmo, Thomas, 1994, s.100.

81

Whorton, James, 2010, s.9.

82

Levy, Joel, 2011, s.85.

83

Whorton, James, 2010, s.15.

84

Ibid.

85

Ibid.

86

Nilsson, Roddy, 2015, s.99.

87

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.44.

16 obemärkt sätt.

Myndigheterna försökte att minska spridningen av tändstickor innehållande fosfor och 1901 förbjöds fosfortändstickor helt.

Vid något enstaka fall bland de undersökta brottsmålen användes andra former av gift som salpetersyra, även då mot spädbarn som hade det svårare att fysiskt motsätta sig giftet då salpe- tersyra både är frätande och frän i sin lukt. Salpetersyra förekommer i det undersökta materialet och kallas då skedvatten. Även ett läkemedel vid namn Roséns bröstdroppar finns benämnt som gift i undersökningen. Roséns bröstdroppar och liknande läkemedel såldes på landets apotek och ansågs bota en mängd åkommor som hosta, ont i halsen och liknande. Dropparna innehöll opium och blev i för stor dos giftig för den som fick i sig dem.

5.5 Rättsmedicinsk utveckling under 1800-talet

Den rättsmedicinska utvecklingen tog sin start i Sverige under 1700-talet och såg snabba fram- steg under 1800-talet tillsammans med nya insikter inom toxikologins område. Runt om i Europa hade problemet varit detsamma som i Sverige. Hur skulle man på ett säkert sätt skilja arsenikförgiftning från till exempel kolera eller tyfus som hade liknande symptom? Denna osä- kerhet att fastställa misstänkta förgiftningsbrott skapade stor oro i bland annat England under perioden 1820–1840 då den så kallade förgiftningshysterin var som störst hos allmänheten.

Under 1830-talet lyckades den brittiska kemisten James Marsh finna en förbättrad identifie- ringsmetod av arsenik. Efter Marshs upptäckt förfinades metoden och kom till Sverige under 1840-talet där den under 1800-talets senare del kom att bli den ledande metoden för att fastställa arsenikförgiftning. Metoden var inte perfekt, men gav myndigheterna en välkommen hjälp i att avgöra om ett offer dött på grund av förgiftning.

I Sverige var det provinsialläkaren som vanligen gjorde den första undersökningen av ett miss- tänkt offer. Denna kunde även få hjälp av lokala apotekare som förväntades ha vissa kunskaper kring gifter och dess effekter. Provinsialläkaren, och eventuellt apotekaren, gjorde de första undersökningarna av offrets kropp för att utröna om gift kunde ha använts. Vid en obduktion undersöktes om spår efter gift fanns i den dödes kroppssystem. Om fallet var svårtytt eller de lokalt medicinskt kunniga misstänkte giftmord, men inte kunde fastställa detta vid obduktionen, kunde kroppen, eller delar av kroppen, skickas till Karolinska Institutet i Stockholm där nog- grannare och mer ingående undersökningar gjordes. Att skicka delar av en kropp kunde dock, framför allt före järnvägsnätets utbyggnad, vara en tidskrävande process som gjorde att rätts- fallet kunde få ett längre avbrott innan resultatet anlände från Stockholm.

Den rättsmedicinska och toxikologiska utvecklingen som såg stora förbättringar under 1800- talet kunde med större säkerhet avgöra om dödsfall var orsakade av förgiftning. Däremot kunde inte de rättsmedicinska experterna avgöra om offret av oaktsamhet eller genom någon annans försorg fått i sig giftet. Den bevisningen låg fortfarande kvar hos domstolen. Även om den

88

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.44.

89

Ibid.

90

Nordisk familjebok, uggleupplagan http://runeberg.org/nfcc/0507.html ,hämtad 2020-11-02.

91

Whorton, James, 2010, s.65.

92

Hillmo, Thomas, 1994, s.109.

93

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.45.

17 rättsmedicinska expertisen kunde konstatera att ett offer dött genom förgiftning hade domstolen den digra uppgiften att bevisa skuldfrågan.

94

Hillmo, Thomas, 1994, s.97.

18

6. Undersökning

Att enär Karin Söderberg fritt och otvunget erkänt, att hon efter att hafva den 25 sistlidne juni afskrapat fosfor från en half bundt tändstickor i en kaffekopp samt hällt varmt vatten i koppen och lagt flera sockerbitar deri, framsatt koppen å ett bord i sitt hemvist med beräkning, att hennes bemälta dotter, då sju år gammal, hvilken Karin Söder- berg ville undanröja.

Karin Söderberg, en piga från Torrbo socken, var en av de kvinnor som i 1800-talets Sverige begick giftmord. Hennes offer var hennes sjuåriga dotter Anna, född utanför äktenskapet, som dog inom 24 timmar efter kraftiga smärtor som giftet orsakade henne. Karin Söderberg dömdes i november 1883 till livstids straffarbete av häradsrätten. Straffet ändrades till dödsstraff i Svea hovrätt. Karin Söderberg angav som skäl till giftmordet hennes rädsla att dottern skulle växa upp och begå hor, som Karin själv hade gjort, och därmed bespara dottern detta lidande.

1800-talet var som tidigare nämnts det århundrade då fler giftmord utfördes än någonsin tidi- gare och till skillnad från andra våldsbrott var det inte ovanligt att förövaren var en kvinna.

Precis som i andra delar av Europa var giftmord i Sverige förhållandevis vanligt, och under åren 1870–1890 anklagades 32 kvinnor för brottet vid Svea hovrätt.

Även om det var många kvin- nor som åtalades för giftmord så var inte kvinnorna i majoritet. Tidigare forskning tyder på att i Sverige låg kvinnornas andel av giftmorden under 1800-talet på mellan 40–45%.

Brottets karaktär, med det beräknande våldet där giftet smögs ned i mat eller dryck och gärningsperso- nen inte behövde förlita sig på ren fysisk styrka, hjälpte till att ge det karaktären av kvinnobrott.

Den nära relationen mellan förövare och offer skrämde allmänheten. Som beskrevs i arbetets bakgrund så var det lätt för privatpersoner att få tillgång till giftbaserade ämnen som arsenik eller fosfor från tändstickor, och då symptomen från att ha intagit gift kunde misstas för andra sjukdomar fanns en misstanke att det fanns ett stort mörkertal av giftmord som inte upptäcktes vilket spädde på den upphetsade stämningen kring giftmordens omfattning.

Under åren 1870–1890 åtalades vid Svea hovrätt totalt 90 kvinnor för brott som innehöll någon form av dödligt våld.

Det brott som hade flest kvinnliga åtalade var mord på barn. Här är det viktigt att göra en distinktion mellan barnamord, och mord där offret var ett äldre barn. Barna- mord var enligt 1864 års strafflag ett brott då modern i ett upphetsat tillstånd i nära anslutning till födseln dödade fostret.

Brottet barnamord avgjordes i den lägre instansen som häradsrät- ten eller rådhusrätten och gick sällan vidare till hovrätterna, såvida inte den lägre instansen dömde till mord i stället för barnamord och därmed till ett högre straff som dödsstraff eller livstids straffarbete.

I denna undersökning kan man tydligt se att majoriteten av de fall av kvinnligt dödligt våld som lades fram vid Svea hovrätt under åren 1870–1890 handlade om någon typ av mord på barn. I undersökningen görs skillnad på mord av barn som sker med gift, då dessa räknas till gruppen giftmord, och mord på barn som sker med andra medel som fått en egen kategori och står utan- för denna undersöknings gränser. Om mordoffret mördades med gift så räknas brottet till

95

Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 84.

96

Ibid.

97

Svea hovrätt, huvudarkivet, CI, c3, diarier rannsakningar brottmål, volym 66–89.

98

Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.44.

99

Whorton, James C, 2010, s.63.

100

Svea hovrätt, huvudarkivet, CI, c3, diarier rannsakningar brottmål, volym 66–89.

101

Wilderoth, Sanna, 2017, s, 18.

102

Inger, Göran, 2011, s.138.

19 gruppen giftmord, oavsett vem offret var. När gift inte användes för att mörda ett barn så var de vanligaste metoderna under denna period kvävning eller dränkning av barnet.

Förutom kategorierna mord på barn och giftmord så finns ytterligare tre kategorier av kvinnligt dödligt våld. Mord som inte utfördes med gift eller där offret var barn, det man kanske förställer sig som det traditionella dödliga våldet samt mordbrand som var en relativt vanlig brottskate- gori under de undersökta åren. Vilka offren för mordbränderna var är ej undersökt i detta arbete, så även där kan barn finnas som offer, men då brottsrubriceringen är mordbrand har denna fått en egen kategori oavsett offer. Den sista kategorin dråp skiljer sig från mord då den sistnämnda föregås av planering.

Diagram 1: Antal fall av kvinnligt dödligt våld 1870–1890, Svea hovrätt. Totalt 90 kvinnor.

Källa: Svea hovrätt, huvudarkivet, CI, c3, diarier rannsakningar brottmål, volym 66–89.

Som man kan utläsa av diagrammet ovan så var giftmord ett vanligt brott bland de åtalade kvinnorna i Svea hovrätt under åren 1870–1890. Endast sju kvinnor ställdes inför domstolen under denna tjugoårsperiod för mord som inte var utfört med gift eller där offret var barn. Det stämmer ganska väl överens med statistiken som pekar på en stor underrepresentation av kvin- nor som begick mord i andra fall än med gift eller där offret var ett barn.

6.1 Social och geografisk bakgrund

De flesta städer under Svea hovrätts jurisdiktion var till det stora flertalet små, med undantag av Stockholms kommun som vid tidpunkten för undersökningen hade en befolkning på ungefär 150 000 invånare.

Därför är det inte oväntat att den absoluta majoriteten av giftmorden ägde rum på landsbygden i en lantlig miljö. Av de 32 åtalen för kvinnligt giftmord som presenteras i undersökningen

103

I 31 fall av 37 i kategorin mord på barn i denna undersökning så dödades barnen genom att modern antingen kvävde eller dränkte dem. Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 43-105.

104

Von Hofer, Hanns, 2011, s.17.

105

Statistiska centralbyrån. Urbanisering- från land till stad. https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2015/Ur- banisering--fran-land-till-stad/ , hämtad 2020-10-22.

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Mord på barn

41% Giftmord 36% Mordbrand 13% Mord (annat än

gift/barn) 8% Dråp 2%

37

32

12

7

2