Rättsligt efterspel

Enligt 1864 års strafflag var straffet för mord döden eller livstids straffarbete. Bland de kvinnor som dömdes för giftmord av Svea hovrätt under åren 1870–1890 så dömdes den stora majori-teten till livstids straffarbete.

Det var endast tre kvinnor under denna 20-årsperiod, av 17 fällda, som dömdes till lagens strängaste straff. I ett fall där häradsrätten dömde till dödstraff ändrade Svea hovrätt straffet till livstids straffarbete och i ett annat fall skedde det omvända.¹⁴⁶ Vid tidpunkten för undersök-ningen var det inte ovanligt att dödstraff senare omvandlades till livstids straffarbete efter en kunglig benådning. Trots att dödsstraffet var ett av de huvudsakliga straffen i 1864 års strafflag användes det mer och mer sällan och mellan åren 1861–1900 avrättades endast 24 personer i Sverige.¹⁴⁷

I ett antal fall i denna undersökning var kvinnan inte den enda åtalade för dådet, utan även en medhjälpare ställdes inför rätta tillsammans med kvinnan. I två fall där offret var ett barn så bedömdes mormodern varit behjälplig vid mordet och fälldes för medhjälp till mord. I ett par fall där offret var maken konstaterades en älskare varit delaktig i mordet och även dessa fälldes för medhjälp till mord.¹⁴⁸

De som fälldes för medhjälp fick vanligen ett tidsbestämt straff, vanligen straffarbete mellan sex och tio år. Om den medåtalade varit drivande som i fallet med Anna Lovisa Hallbom som

143 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 61.

144 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 59, 68, 88, 93.

145 Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.49.

146 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 76, 84.

147 Inger, Göran, 2011, s.301.

148 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 54, 56, 66, 70, 84, 89.

29 mördade sin make Jakob Jakobsson, och där hennes älskare Nils Ahlström av domstolen ansågs varit pådrivande i brottet, utdömdes livstids straffarbete även för den medåtalade.¹⁴⁹

Diagram 3: Dömda respektive frikända kvinnor för giftmord, Svea hovrätt 1870–1890.

Källa: Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, 1870–1890.

Hela 15 av de 32 kvinnliga åtalade frikändes i hovrätten, innebärande en frikännandeprocent på 47%.¹⁵⁰ Att döma någon för giftmord var inte en enkel uppgift för domstolen. I samtliga fall som togs upp i hovrätten kunde domstolen konstatera att offret hade gift i sig, men frågan som behövdes bevisas var hur offret fått i sig detta. Då giftmord var ett brott som vanligen ägde rum inom hemmets dörrar, där förövare och offer hade en personlig relation och det var ovanligt med vittnen, var skuldfrågan en utmaning för domstolen.

Rykten och vittnens utsagor att den kvinnliga förövaren önskat livet ur offret möjliggjorde van-ligen att myndigheterna undersökte kroppen efter rester av gift, men att bevisa hur detta gift kom dit var en annan och mer svårbevislig fråga. Även om det var osannolikt så var det svårt att bevisa att offret inte på egen hand, genom avsikt eller olycka, fått i sig den dödliga dosen av gift. Att en rättsmedicinsk underökning konstaterade att offret dött genom förgiftning var inte nog för att få en fällande dom mot den troliga förövaren.¹⁵¹

149 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 77.

150 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, 1870–1890.

151 Se avsnitt 6.4.

1 3 5 7 9 11 13 15 17

Dömda 53% Frikända 31% Frikända, lämnas på

framtiden 16%

17

10 5

30 Diagram 4: Dömda respektive frikända per kategori av giftmord, Svea hovrätt 1870–1890.

Källa: Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, 1870–1890.

Som kan utläsas av diagram 4 var skillnaderna i frikännandegrad stor beroende på vem offret för giftmordet var. Den kategori som skiljer sig mest är om offret är ett barn. Av de tio åtalade kvinnorna för giftmord där offret var ett eller flera barn fälldes nio av dem i Svea hovrätt, medan bara två av de åtta åtalade för giftmord på en förälder fälldes av domstolen. Skillnaderna mellan kategorin där offret var barn och de övriga kategorierna är markant och skälen till skillnaderna kan man bara spekulera om. Antalet erkännanden var absolut störst i gruppen där offret var barn, vilket nästintill var ett krav om domstolen skulle lyckas döma den åtalade. De kvinnor som dömdes för giftmord på barn arbetade i flera fall som piga eller med ett enklare förvärvs-arbete, var unga och ogifta. Möjligen var det svårare för denna grupp att stå emot den press man kan misstänka de åtalade utsattes för under häktningsperioden. Som beskrevs i avsnitt 5.5 var kraven för en fällande dom höga. Indicier räckte inte, utan det behövdes antingen ett erkännande eller två oberoende vittnen för att nå en fällande dom.

För giftmord som vanligen ägde rum i avskildhet var det ovanligt med vittnen vilket försvårade för domstolen att döma den åtalade för brottet. Det var vanligt att domstolen inkallade vittnen som på ed kunde förklara hur den åtalade kvinnan uttryckt hat, fruktan eller avsky mot den avlidne eller uttryckt lättnad över offrets död. Detta allena var inte nog för att domstolen skulle kunna döma den åtalade för mord med gift. Brita Larsdotter som frikändes 1878 för mord på sin moder, änkan Kerstin Olsdotter, kan visa domstolens resonemang kring bevisning. I fallet mot Brita hade provinsialläkaren konstaterat förgiftning orsakad av arsenik, men Brita nekade till dådet.¹⁵²

Att Brita Larsdotter uppsåtligen bibringat sin moder Kerstin Olsdotter den arsenik, deraf hon, hvilken enligt af Provincial-läkaren Doctor Axel Eckerbom afgivit enhetsintyg ljutit döden af arsenikförgiftning, fredagen den 29 juni 1877 aflidit, likväl och som Brita Larsdotter icke blifvit mot sitt enständiga nekande derom lagligen

152 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 68.

0

31 öfvertygad, men hvad i målet förekommit vore af beskaffenhet, att utgöra mer än halft bevis mot Brita Larsdotter, saken derom lemnas åt framtiden.¹⁵³

Bevisningen mot Brita räckte inte till fällande dom och domstolen fick nöja sig med att fallet lämnades på framtiden.¹⁵⁴

Den höga frikännandegraden av de åtalade kvinnorna tyder på en hög rättssäkerhet vid Svea hovrätt. Såvida inte bevisningen var överväldigande genom flera vittnesmål eller en bekännelse från den tilltalade så valde hovrätten att fria. Som i fallet med Anna Margareta Andersdotter som 1887 ställdes inför häradsrätten i Bro för att ha mördat sin man med arsenik. Hovrätten ansåg det bevisat att maken, arbetaren Lars Fredrik Andersson, dött av arsenikförgiftning, men då ett erkännande saknades och inga vittnen till brottet fanns så friades Anna Margareta från brottet. Hon dömdes dock till böter för olovligt innehav av arsenik.¹⁵⁵

Även i fallet mot Clara Sofia Lundahl som tillsammans med sin make stod åtalad för att ha mördat sina två tvillingbarn med gift bedömdes inte tillräckligt med bevis finnas för en fällande dom. Indicierna i fallet mot Clara Sofia och hennes make kan tyckas vara starka. Modern hade också tidigare fött ett barn som dött under mystiska omständigheter.

Att ehuru emot hustru Lundahl förekommit att hon, som för flera år sedan framfödt ett barn, hvilket i späd ålder hastigt utan föregående sjukdom aflidit, efter ofvannämnda tvillingbarns födelse den 20 juli 1874 till sin man och andra personer haft yttranden, som antydt derpå att barnen icke skulle blifva gamla, oaktadt icke hos dem förmärkt något tecken till sjuklighet; att under hela dagen den 15 december 1874, som föregått barnens insjuknande påföl-jande natt, ingen främmande person, såvidt i målet vore upplyst, besökt makarne Lundahls bostad, der således endast hustru Lundahl hade tillträde.¹⁵⁶

Domstolen kunde alltså konstatera att Clara Sofia tidigare haft ett barn som hastigt avlidit samt att hon inför vittnen uttryckt att tvillingarna inte skulle bli gamla. Barnen hade inte visat några tecken på sjukdom innan de båda avled. Ingen, förutom Clara Sofia, hade tillgång till bostaden vid tidpunkten för dödsfallen. Obduktionen av barnen visade på spår av arsenik. Clara Sofia erkände dessutom brottet under sin tid i häktet. Ett erkännande hon senare tog tillbaka.

Hon den 14 sistlidne mars inför fångpredikanten Johan Blomqvist och påföljande dag jemväl i närvaro af vakt-mästaren vid länshäktet erkänt, att hon medelst arsenik, upplöst i vatten, af daga tagit sina tvillingbarn, hvilket erkännande hon dock efter sex dagars förlopp återtagit och hvarefter hon inför rätten enständigt förnekat all brotts-lighet i nämnde hänseende, utan att kunna nöjaktigt förklara anledningen till den sålunda gjorda, men återtagna bekännelsen.¹⁵⁷

Trots vad som förefaller vara en stark bevisning valde hovrätten att inte fälla Clara Sofia för giftmord på sina tvillingbarn. Maken, som envist förnekat all kännedom om det inträffade, frikändes också.¹⁵⁸

1888 dömdes Ella Risberg för giftmord av Järfsö Tingslags häradsrätt. Hon, och maken som åtalades för delaktighet, dömdes för att ha giftmördat torparen Jon Danielsson i en närbelägen by. När målet kom upp till Svea hovrätt uttryckte de åtalade kritik mot ett av domstolens vittnen.

Efter det makarna Risberg mot af Länsmannen Kjellbom till vittnen åberopade arbetaren Nils Östlund i Sörby och hans hustru Karin Östlund, såsom jäf anmärkt att hustru Östlunds moder vore halfsyster till mannen Risberg genom

153 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 68.

154 Ibid.

155 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 97.

156 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 59.

157 Ibid.

158 Ibid.

32 beslut den 13 augusti 1888 förklarat, att enär hustru Östlund vore i sådant skyddskapsförhållande till mannen Risberg, att äktenskap dem emellan, jemlikt 2 kapitlet 2 och 9§§ giftermålsbalken, ej byggas finge, funne hovrätten hustru Östlund jäfvig att höra såsom vittne.¹⁵⁹

Då fru Östlunds vittnesmål varit tungt vägande i häradsrätten fann hovrätten det nödvändigt att fria makarna då fru Östlund ansågs vara jävig genom sitt släktskap till maken.¹⁶⁰

Då hovrätten inte kunde döma till ansvar i ett fall, men ändå ansåg att det fanns tydlig bevisning som pekade på den åtalades skuld, kunde frikännandet kompletteras med att målet sköts på framtiden. Den vars mål sköts på framtiden kunde även bli av med vissa rättigheter, av dom-stolen kallat ”förlust av medborgerligt förtroende”, vilket innebar att denne bland annat inte fick inneha offentliga tjänster eller vittna i domstol.¹⁶¹ Om de målen som sköts på framtiden i denna undersökning återkom till domstolarna vid ett senare datum är inte undersökt, men som nämndes tidigare, under den dryga tjugoårsperiod som denna undersökning sträcker sig över har inga återvisade fall rörande giftmord påträffats i Svea hovrätts domböcker.¹⁶²

Att nästan hälften av de åtalade kvinnorna frikändes kan tyckas som en hög siffra och man kan spekulera i om de höga beviskraven gjorde att skyldiga gärningspersoner inte ställdes till svars.

Det man kan ha i åtanke är dock att även om en person friades för ett så grovt brott som mord så blev konsekvenserna ändå allvarliga för den åtalade trots den friande domen. Som nämnts kunde målet skjutas på framtiden samt att den åtalade kunde bli av med sina medborgerliga rättigheter. Majoriteten av de frikända kvinnorna i denna undersökning kom från mycket små samhällen där man kan tänka sig att det sociala straffet för att ha ställts inför domstol för ett sådant illvilligt och ärelöst brott som giftmord var mycket högt.

För att generalisera kan man säga att om den åtalade kvinnan inte erkände sitt brott var det osannolikt att hon skulle dömas för mord, även om hon kunde dömas till böter för olovligt innehav av arsenik. Erkännandet var centralt för en fällande dom. I 1800-talets Sverige var tortyr förbjudet, men man kan tänka sig att de häktade kvinnorna utsattes för en ganska stark press att erkänna brottet vid samtalen med fängelsepredikanten och andra myndighetspersoner.

Som beskrivits kom den stora majoriteten av de åtalade kvinnorna från en enkel social bak-grund. Ett flertal var unga och saknade livserfarenhet, vilket kan ha påverkat villigheten att avge en bekännelse. Av de 17 kvinnor som dömdes för giftmord 1870–1890 i Svea hovrätt så fanns erkännanden från samtliga av de kvinnor som dömdes.¹⁶³ Att ingen kvinna under denna tjugo-årsperiod dömdes mot sitt nekande ger en indikation på hur svårt bevisläget var i ett brott som giftmord.

159 Svea hovrätt, huvudarkivet, BIII, b2, resolutioner i kriminella mål, volym 99.

160 Ibid.

161 Nilsson, Roddy, Eriksson, Marie, 2020, s.70.

162Svea hovrätt, huvudarkivet, C1, CIII, diarier rannsakningar, volym 66-105.

163 Svea hovrätt, huvudarkivet, C1, CIII, diarier rannsakningar, volym 66-105.

33