Diskussion

Som tidigare nämnts har man som lärare en skyldighet att förhålla sig till och grunda sin undervisning på läroplanen. Studiens resultat visar på att de deltagande lärarna lever upp till sina skyldigheter, då de kopplar sin undervisning till Lgr11. Men på just den frågan gavs det olika svar på vilka kopplingar de gör. Tina och Josefine var de som utförligast berättade vilka

kopplingar de gör. Även om Lena och Elin inte var lika utförliga i sina svar går det att se kopplingar utifrån deras svar på andra frågor. Den främsta kopplingen som har kunnat utskiljas från alla fyra deltagare är kopplingen till ”lässtrategier för att förstå och tolka texter […]” (Skolverket, 2018, s. 258). Det som tydligast utmärker denna koppling är

undervisningen som kan jämföras med Spågumman Julia, Nicke Nyfiken och Cowboy-Jim.

Både forskning och resultatet från studien visar på att det finns en samstämmighet gällande svårigheter och utmaningar. Till exempel framkom det under intervjuerna att brist på tid kombinerat med kraven från läroplanen och allt annat som ska hinnas med ligger till grund för att högläsningen riskerar att bli lidande och bortprioriterad (Merga och Ledgers, 2018).

Lärarna verkade dock införstådda i vilka positiva konsekvenser högläsning kan ha på elevers språk- och läsutveckling. De signalerade att de skulle vilja prioritera och lägga mer tid på högläsningen och arbetet kring den. Med tanke på högläsningens goda effekter är det positivt att lärarna har sådana ambitioner. Men en fråga som kan diskuteras är anledningen till varför de väljer att bortprioritera den. Ett skäl skulle kunna vara att det ämnesinnehåll som explicit uttrycks i Lgr11 värderas högre och med det faktum att det faktiskt inte finns något i

läroplanen som explicit kan kopplas till högläsningen. Trots att det inte finns något explicit om högläsning kan det vara en bra undervisningsmetod och ett bra sätt låta eleverna få arbeta och komma i kontakt med det ämnesinnehållet som är uttryckt i läroplanen och därmed göra implicita kopplingar.

Mycket av den forskning som tagits upp i denna uppsats visar på de goda effekterna som högläsning har på elever och mycket av det stämmer också överens med vad studiens deltagare vill få ut med sin högläsning. Lärarna ser sig själva som läsande förebilder, vilket vetenskapen betonar är väldigt viktigt för barn att ha. Att de vill att eleverna ska se dem som läsande förebilder är viktigt av flera anledningar. Särskilt viktigt är det att de tar på sig detta ansvar med tanke på, precis som Merga och Ledger (2018) betonar, att barn läses för allt mindre utanför skolan. Det faktum att vuxna läser mindre för barn utanför skolan kombinerat med att barn kommer till skolan med olika erfarenheter och bakgrunder resulterar i en stor spridning över vilka förutsättningar de har för att utveckla sitt språk (Winther i Hultgren, 2017). Detta är något som även lärarna i studien har uppmärksammat och märkt av.

Högläsningen kan då tas till för att enas och göra något gemensamt. Studiens resultat visar på att lärarna ser högläsningen som en gemensam stund där de tillsammans med eleverna kan

verkar lovande. I den delade läsupplevelsen kan elever och lärare dessutom lära av och stödja varandra i lärandet, precis som Jönsson (2007) menar är en stor fördel med högläsning.

Två av studiens deltagare är verksamma i årskurs 1 och de andra två är verksamma i årskurs 3. Utifrån intervjuerna har det framkommit en intressant skillnad där lärarna i årskurs 1 verkar prioritera högläsningen mer än de i årskurs 3. Årkurs 1-lärarna berättade att de läser högt för sina elever varje dag vid samma tidpunkt, till skillnad mot lärarna i årskurs 3 som uttryckte att de försökte få in högläsning varje dag men att de inte alltid lyckades. Vad skillnaderna beror på är svårt att sätta fingret på. En anledning kan vara att eleverna i årskurs 1 av naturliga själ inte har kommit lika långt som eleverna i årskurs 3 och inte har lärt sig läsa böcker ännu. Då är högläsning ett väldigt bra val. Detta med tanke på att eleverna ges en möjlighet att jobba med de kunskaper och förmågor som tränas under högläsning och som de annars inte kan jobba med på grund av att de inte lärt sig läsa (Jönsson, 2007; Westlund, 2009). En annan sannolik förklaring kan vara att lärare i årskurs 3 väljer att lägga mer tid på elevers

individuella tysta läsning, då dessa elever har lärt sig läsa och eftersom tyst läsning även den är väldigt viktigt. Men det är viktigt att inte tappa högläsningen bara för att eleverna blir äldre och kan läsa själva. Det är viktigt att man som lärare faktiskt fortsätter att låta eleverna få lyssna till högläsning, som ju forskning visar på är väldigt viktigt (Westlund, 2009; Merga & Ledger, 2018).

Forskningen betonar vikten av att som lärare göra medvetna didaktiska val och visar att högläsning är något viktigt och att det prioriteras. Det görs genom att göra genomtänkta val och besvara de didaktiska frågorna: när, var och hur (Merga & Ledger, 2018; Westlund, 2009). Resultatet i studien visar på att lärarna gör didaktiska val. Dessa val visar sig främst under själva läsningen, där de till exempel gör avvägningar när de ska förklara svåra ord för eleverna eller som Josefine, när hon väljer att ersätta svåra ord med synonymer. Det visar sig även genom vilka val de gör när de väljer böcker. Till exempel försöker Elin tänka på hur huvudpersonerna ser ut, är och framställs och Lena när hon väljer bilderböcker med mycket bild och mindre text till elever i årskurs 1, som allt mer övergår till böcker med mer text ju äldre eleverna blir.