Syftet med detta avsnitt är att försöka besvara studiens första frågeställning:
• Hur ser sägen- och sagotraditionen ut bland bosnier i Sverige idag?
I begreppsdefinitionerna finner vi Djordjevics definitioner av begreppen vila, drekavac och baba roga. Djordjevic menar att dessa väsen har spelat en central roll i den serbiska sägentraditionen och utifrån våra respondenters svar kan vi tydligt se att dessa väsen även återfinns i Bosnien och
Hercegovina. Detta styrker Marjanic i den tidigare forskningen som menar att det fanns en kollektiv sägentradition i Jugoslavien som gick över religiösa och etniska gränser (Marjanic 1998:46–49). I respondenternas svar finner vi en stor mångfald av sägner som återfinns i den tidigare forskningen, och även sägner som inte förekommit i förarbetet av studien. Två sägner sticker ut, och som tidigare nämnt anser alla respondenter att man inte ska förväxla vile och drekavac med sagor som exempelvis baba roga, då sägnerna om vile och drekavac anses vara sanna.
Att vila är ett vanligt förekommande väsen är alla respondenterna eniga om. Alla som intervjuades har hört och stött på sägner om vile under sin livstid i
Bosnien och Hercegovina. Sägner om vile har jag tematiserat under den erotiska kategorin då respondenternas berättelser om vile oftast börjar i puberteten och har en erotisk karaktär som inte är könsbunden. Dessa berättelser skiljer sig från respondent till respondent, men oavsett om respondenten var en man eller en kvinna har sägner om vile påverkat dem i någon fas av deras liv. Respondent 1 nämner exempelvis att vile satte igång hans sexuella fantasier då han fick höra berättelser kvinnor som hade fina kroppar och som brukade bada nakna och sjunga fint. Detta var enligt Respondent 1 dåtidens pornografi. För flickorna hade vila en annan betydelse. Denna sägen satte ett skönhetsideal i samhället där flickor strävade efter att vara lika vackra som vile som folk hade sett eller hört genom sägen. Respondent 5 nämner exempelvis att flickor fick veta att om de tvättade ansiktet i vatten där vile hade synts till skulle de bli vackrare, och om de åt av mjöl som gjort på mjölkvarnar där vile synts till skulle deras skönhet blomstra fram. Respondent 11 nämner hur hens granne haft en relation med en vila och hur det påverkade hens syn på sägnen. Ibland tvekade man på viles existens menar hen, men nu är respondenten övertygad om att vile finns precis som vilka andra djur som helst. Det råder ingen tvekan om att vile var en del av respondenternas liv och att det är en sägenfigur som har varit central i det bosniska samhället. Idag lever vile vidare i respondenternas minnen då respondenterna anser att sägnen är geografiskt bunden till det bosniska landskapet. Detta exempel kommer belysas i nästa avsnitt som behandlar respondenternas bruk av sägner.
En annan grupp sägner som är vanligt förekommande hos respondenterna är de om drekavac. Till skillnad från Djordjevics beskrivning av drekavac som lägger större fokus på gestaltens utseende så lägger respondenterna fokus på drekavac betydelse och påverkan i livet. Drekavac-sägnen kopplades ihop med begreppet trauma då respondenternas intervjusvar antydde att drekavci
manifesterade sig i svåra tider som under kriget eller när ett dödsfall skulle ske. Drekavac-sägnerna är inte lika utbredda som vile-sägnerna som alla respondenterna hade hört och varit med om. Drekavac-sägner har alla hört om, men alla hade inte hört ljudet från en drekavac, vilket stärker Djordjevics påstående att bara vissa människor kan höra dess skrik (Djordjevic 1958:70-74). Drekavac skrik kan också kopplas till studiens teori som menar att i vissa fall så väljer individer att förklara oförklarliga händelser med
irrationella förklaringar för att skapa trygghet för sig själv och sin närmiljö (Dégh 2001:436-438).
Jag ser ett samband mellan dessa sägner där drekavac framträder vid traumatiska tillfällen såsom i krig eller vid dödsfall. Med hjälp av Déghs teori går det att tolka respondenternas svar när det sker en kognitiv dissonans hos respondenten. När någonting rubbar deras plausibilitetsstruktur, då framträder drekavac (Dégh 2001:435ff). I exemplet när en av
respondenternas man och son förts bort hör man det skrikande ljudet av en drekavac, fram tills att personerna återvänt hem då ljudet försvinner. Där skulle jag tolka att respondenten i fråga hamnar i någon form av kognitiv konsonans när familjen blir hel igen. Det är uppenbart att precis som vile var drekavac en verklig del hos flera av respondenternas liv, och det är även tydligt att drekavac manifesterade sig vid traumatiska event, såsom vid krig eller död. Att sägner om drekavci inte är lika utspridda som sägner om vile kan bero på att folk har det olika svårt och upplever trauman på olika sätt. Därav tror jag att den begränsade spridningen av sägnerna bland
respondenterna uppkommit. Marjanic nämner i den tidigare forskningen att vi genom att belysa folksägnernas relation till människorna på
balkanområdet kan vi få en indikation på hur våra respondenters liv såg ut i forna Jugoslavien (Marjanic 1998:45–49). Genom sägnerna om drekavac kan
vi få fram information om vilka stunder som respondenterna upplevde som traumatiska under sin levnadstid i Jugoslavien.
De sagor som respondenterna berättar om i sina intervjuer har mycket gemensamt och faller alla under en och samma kategori som jag valt att benämna som skrämselsagor. Här finner vi sagor om baba roga, zigenare och azdaja. Det alla dessa sagor har gemensamt är att de anspelar på rädsla och oftast är kopplade till unga barn, då respondenterna menar att ju äldre barnen blir, desto mindre tror de på denna typ av sagor. Med hjälp av skrämselsagor menar respondenterna att barnen tidigt får lära sig samhällets normer och föräldrarnas gränser. Dégh nämner i teoriavsnittet att barn formas av vuxna och att skrämselsagor är ett primitivt verktyg för att formas in i samhällets normer (Dégh 2001:229-235).
Dégh nämneratt det finns tre typer av individer som är ansvariga för att bära sin sägentradition. Detta är barn, unga vuxna och vuxna (Dégh 2001:227– 232), och dessa individer går att identifiera även i den bosniska
sägentraditionen. Barnen i den bosniska sägentraditionen blir ansvariga att bära sägnerna som är kopplade till rädsla. Detta är ingenting de får välja, och det är någonting som både Zipes och Dégh menar är primitivt då detta stryper den naturliga fantasin och följer med in i vuxen ålder, då det blir tradition att föra vidare dessa sägner. Unga vuxna blir ansvariga för sägnerna om vile som är kopplade till erotik, och detta är någonting som alla
respondenterna har gemensamt då alla har hört om detta under eller efter sin pubertet. Den sista kategorin är den med sägnen om drekavac som kopplades till trauman. I respondenternas svar är det tydligt att respondenter som i vuxen ålder upplevt traumatiska event som stress till följd av krig eller dödsfall upplevt sägnerna om drekavac som verkliga och traumatiska.
Genom att koppla dessa kategorier till teorin får vi en tydlig karta över de sägner som är och har varit närvarande hos respondenterna.
För att svara på frågan om hur sägentraditionen ser ut bland bosnier som lever i Sverige har intervjumaterialet analyserats. I materialet finner jag två sägner och tre sagor som går att kategorisera i tre olika kategorier. Våra respondenterkänner till flest sägner om vile och det är dessa sägner de tycker bäst om, följt av sägner om drekavac. Dessa sägner tillskrivs också varsin kategori där vile har kopplingar till erotik och drekavac har kopplingar till trauman. Det dessa sägner har gemensamt och som skiljer dem från övriga sagor är att samtliga respondenter anser att dessa gestalter och väsen är verkliga. I kontrast tillhör sagor om baba roga, azdaja och zigenarekategorin skrämselsagor och fyller en annan funktion för respondenterna. Dessa sagor anses av respondenterna vara till för att skrämma barn till önskat beteende och anses men nyttiga som verktyg vid uppfostran av barn. Även om zigenare finns på riktigt, är de i detta fall en del av sagotraditionen.
Det vårt resultat ger oss är en indikation på att det finns en sägen och
sagotradition bland den äldre generationen av bosnier i Sverige som har toner av erotik, trauman och rädsla. Respondenternas svar belyser vilka sägner och sagor som är förekommande hos bosnisk diaspora. Dessa sägner och sagor har varit framträdande och närvarande i olika perioder av respondenternas liv och därför tillhör de fortfarande deras sägen och sagotradition.