Under arbetets gång har vi diskuterat olika alternativ till hur området skulle kunna regleras annorlunda och dessa presenteras nedan.
Vi anser att ett sätt att lösa den ene makens behov av ekonomiskt bidrag, skulle kunna vara att lägga över ansvaret från maken till staten. Vi har diskuterat huruvida det verkligen är skäligt att den andre maken skall bidraga till sin före dettas försörjning även efter en skilsmässa. Detta är ett synsätt som vi diskuterat både med varandra och med de personer vi valt att intervjua. Tanken är ju att varje make skall svara för sin egen ekonomi. Bör underhållsbidraget finnas kvar i lagstiftningen, fast att den andre maken befrias från skyldigheten att utge underhållsbidrag? Skulle inte det ekonomiska ansvaret istället kunna läggas på och finansieras av staten?
Oftast har kvinnans försörjningssvårigheter att göra med den syn på kvinnan som var rådande i vårt samhälle förr i tiden.86 Är det rimligt att mannen, när äktenskapet upplöses, skall straffas för den samhällsnorm som rådde då äktenskapet ingicks? Den samhällssyn som då förelåg kanske inte skall ligga mannen till last livet ut. Det borde kanske vara ett ansvar för staten att ta, då den beslutande makten får anses ha ett ansvar för hur samhället var utformat.
Vi kan konstatera att vi har en gemensam åsikt om att det inte kan anses rimligt att staten tar på sig denna underhållsskyldighet, då detta skulle medföra ökade kostnader för samhället. Samtidigt kräver kriterierna för att erhålla underhållsbidrag av maken, att behovet av underhåll har orsakats av äktenskapet självt. Det krävs också att denne make har förmåga att utge underhållsbidrag och är dessa kriterier uppfyllda finns ingen anledning för staten att försörja maken istället. Det kan inte anses skäligt att staten skall stå för just detta behov, eftersom det idag redan finns ett försörjningsstöd från staten för de underhållsbehov som uppkommer av andra orsaker än ett äktenskap.
En annan intressant aspekt på underhållsbidragsreglerna är dess likheter med kriterierna för att kunna genomföra jämkning vid en bodelning. Vi har konstaterat att dessa regler hellre används både av dem som är i behov av underhållsbidrag, samt av yrkesverksamma jurister. Borde man då inte avskaffa bestämmelsen om underhållsbidrag och istället ändra jämkningsreglerna vid bodelning, så att dessa kan fungera som ett heltäckande alternativ? Det
anser Bo Flodström och han menar att detta skulle kunna fungera som ett bra alternativ, om ändringar i bodelningsreglerna gjordes så att man kunde jämka till fördel för den ekonomiskt svage. Vi har diskuterat hur detta skulle kunna göras och vi anser att om bestämmelsen tas bort måste den, som Flodström anser, kompletteras på så vis att jämkningsreglerna ändras, så att fler möjligheter för den ekonomiskt svaga parten ges. Dessutom måste övergångsbestämmelser upprättas. De som är i störst behov av underhåll idag, är de äldre som varit hemmafruar under hela äktenskapet. Ett alternativ skulle, enligt vår mening, kunna vara att övergångsbestämmelserna stadgas, så att en tidsgräns sätts för när äktenskapet skall ha ingåtts för att underhållsreglerna skall vara tillämpliga. Exempelvis skulle de makar som ingått äktenskap innan 1970-talet, enligt ÄktB 6:7, kunna yrka underhållsbidrag för make efter äktenskapsskillnad och de makar som ingått äktenskap efter denna tidsperiod, skulle istället ha möjlighet att jämka till fördel för den ekonomiskt svagare vid en bodelning. Detta skulle innebära att bestämmelsen med tiden kan tas bort helt, då inga makar från åren innan tidsgränsen finns vid liv. Denna jämkningslösning är intressant och skulle innebära att bestämmelsen om underhållsbidrag till make, som vi anser är en aning förlegad och ur tiden, kan avskaffas samtidigt som man ändå bibehåller möjligheterna att kompensera en ekonomiskt svag part efter en äktenskapsskillnad. Denna lösning känns, enligt vår åsikt som ett bra alternativ då lagstiftarna markerar att bestämmelsen är förlegad, eftersom motiveringarna till paragrafens utformning finns kvar endast i en liten utsträckning.
Ett problem som skulle kunna uppstå om man avskaffade paragrafen och ändrade bodelningsreglerna skulle enligt vår mening, kunna vara att även om man jämkar till den svages fördel, kanske detta inte fullt ut kan uppväga den ekonomiska ersättning som underhållsbidragsreglerna ger. Detta då man inte säkert kan säga att bodelningen leder till tillräckligt med egendom för att kunna trygga en försörjning. Allt beror på hur mycket likvida medel och vilken egendom makarna hade vid äktenskapets upplösning. I sådana fall kanske ett underhållsbidrag lämpar sig bättre, om den ena maken har tillräckligt stora inkomster för att denne skall ha förmåga att utge underhållsbidrag.
Vi har även funderat över om ovan nämnda övergångsbestämmelser skulle kunna fungera som ett alternativ för sig. Alltså att underhållsreglerna enbart gäller för äktenskap som ingåtts innan ett visst årtal, då lagstiftningen var relevant och situationen såg annorlunda ut i jämförelse med idag. Vi anser att problemet med en sådan lösning skulle, för det första, vara vart lagstiftaren skall dra gränsen för vilka äktenskap som skall kunna tillämpa regeln och vilka som skall falla utanför. Från vilket år skall bestämmelsen anses förlegad och vem skall
vara behörig nog att avgöra detta? Det finns inga tydliga gränser för vid vilken tid man kan anse att paragrafen blivit förlegad. Anledningen till att reglerna om underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad sällan tillämpas, har att göra med samhällsförändringar som skett under en lång tid och har inte påverkats av händelser som skett under en natt. Det blir därför problematiskt att sätta gränsen för underhållsbidrag vid ett visst årtal. För det andra uppstår problem för de äktenskap som faller utanför tidsgränsen, men där det faktiskt föreligger ett behov av underhållsbidrag. Att göra en bedömning av vilka äktenskap som skall omfattas av underhållsreglerna och ej, skulle enligt vår mening bli en allt för svår bedömningsfråga. Detta skulle kunna få mycket oskäliga konsekvenser för de äktenskap som inte omfattas av reglerna. För makar som ingått äktenskap exempelvis ett år efter den bestämda tidsgränsen och där förhållandena är sådana att underhållsbidrag skulle kunna beviljas och utges, måste i sådana fall andra skydd ges. Vi anser att ett av dessa skydd skulle kunna vara att man för de äktenskap som ingåtts efter den tidsbestämda gränsen, upprättar jämkningsregler av den typ som tidigare beskrivits, för att skydda den ekonomisk svagare maken.
En annan lösning på problemet, om man väljer att helt avskaffa paragrafen, skulle kunna vara att lagstadga om att makarna skall upprätta avtal om de ekonomiska förhållandena parterna emellan, redan vid äktenskapets ingående. Detta kan göras frivilligt idag, men kanske skulle denna metod helt kunna ersätta dagens regler om underhållbidrag efter äktenskapsskillnad. Ett alternativ är att detta skulle kunna göras genom att upprätta ett äktenskapsförord, där makarna klart och tydligt beskriver hur en tvist skall lösas och redogör för vilken egendom som skall vara enskild och vilken som skall ingå i bodelningen vid en eventuell skilsmässa. Om makarna redan i samband med äktenskapet enas om hur eventuella ekonomiska problem skall lösas om en skilsmässa skulle bli aktuell, kanske makarna väljer att från början försöka upprätthålla en egen ekonomi och försörjning inom äktenskapet, vilket i sin tur underlättar vid ett skilsmässoförfarande. Denna form av avtal skulle dock, enligt vår mening, kunna skapa moraliska problem. De flesta som ingår äktenskap gör ju det med tanken att det skall vara livet ut. Frågan är då om det kan anses etiskt riktigt att man från statens sida tvingar makarna att upprätta avtal om en ekonomisk fördelning vid en eventuell skilsmässa. Vi anser att det också kan skapa problem för de långvariga äktenskapen, då förhållandena inom äktenskapet kan förändras med tiden och de upprättade äktenskapsförorden inom dessa äktenskap då kan komma att bli oskäliga. Detta kan i sin tur leda till att makarna tvingas att jämka avtalet, vilket inte heller kan anses leda till en optimal lösning av de ekonomiska frågorna.
En förändring på området som vi anser skulle underlätta tillämpningen, vore om ÄktB: s underhållsbidragsregler fick egna schabloner att beräkna underhållsbidragets storlek på, som ett komplement till den nuvarande bestämmelsen. Vi har fått uppfattningen att det är just beräkningen av underhållsbidraget som, inom branschen, anses vara så besvärlig att utföra och svår att bedöma, att yrkesverksamma jurister hellre föreslår andra sätt att lösa den ekonomiska situationen på. Det är helt enkelt allt för problematiskt och ansträngande att göra dessa bedömningar. Den analoga tillämpningen av FB:s regler är inte tillräckligt lämplig. Det kan, enligt vår åsikt, knappast anses rimligt att underhållsbidraget till make skall beräknas enligt samma regler som underhållsbidrag för barn, då det är föga troligt att dessa parter har samma typ av behov. Då det gäller underhållsbidrag till make är det många andra aspekter som spelar in. Inte bara de yrkesverksamma juristerna, utan även makar som funderar på att skiljas och oroar sig för sin ekonomi, skulle gagnas av att på ett bättre sätt kunna undersöka hur ett underhållsbidrag enligt deras förhållanden skulle kunna se ut. Vi anser att detta även kan hjälpa parterna att själva komma överens om ett eventuellt underhållsbidrag, då de lättare kan beräkna vad som är skäligt och då kanske lättare kan undvika att hamna i en tvistesituation.
Vi föreslår att en makes behov bör beräknas utifrån dennes livssituation, tillgång till arbete och utbildning, egendom, med mera. Detta görs redan idag av yrkesverksamma juristerna på området i respektive fall, men skulle schabloner upprättas, anser vi att området skulle bli mera rättssäkert. Man skulle då kunna ta hänsyn till varje individs behov i det specifika fallet, samtidigt som det på ett effektivare sätt skulle kunna bedömas vad som är skäligt utifrån de kriterier som finns. Även makar som upprättar egna avtal skulle som sagt gagnas av detta, då vi anser att schabloner skulle vara till stor hjälp för dem, då de skall fastställa vad som kan vara ett skäligt underhållsbelopp.
Ett annat alternativ som diskuterades och togs upp under de intervjuer vi genomförde, var möjligheten att låta barnets boende bli ett sätt att ge den ekonomiskt svagare parten ett extra tillskott, istället för att använda sig av underhållsbidragsreglerna. Makarna kan då komma överens om att skriva barnet som folkbokförd hos den make som är ekonomiskt svag. Genom att använda sig av en sådan lösning, skulle makarna kanske kunna undvika en dom angående underhållsbidrag och därmed undgå att hamna i ett fortsatt ekonomiskt förhållande till varandra.87 Vi anser dock att detta alternativ inte är etiskt riktigt att använda sig av, då vi
anser att det är osmakligt att tänka i ekonomiskt gynnande banor då det gäller barn och att det finns risk för att detta skulle strida mot barnets bästa.