Diskussion

I följande diskussionskapitel kommer jag att försöka ge svar på de frågeställningar jag ställde inför uppsatsen. Jag kommer att diskutera de mest intressanta delarna av intervjusvaren, utvärdera forskningsprocessen samt blicka framåt mot vad det kommer innebära att arbeta som ishockeycoach i framtiden.

Följande frågeställningar har legat till grund för mitt arbete:

• Hur arbetar elitseriecoacher i ishockey med att coacha individen och laget? • Hur vill elitseriespelare att en coach ska coacha individen och laget?

Under min litteraturgenomgång insåg jag att det finns väldigt mycket vetenskaplig kunskap om hur idrottscoaching kan bedrivas på bästa sätt. Det var visserligen betydligt enklare att hitta den kunskap som behandlar hur individen ska coachas än den som behandlar laget som helhet, exempelvis Bergs (2006) syn på coaching som ett sätt att hjälpa en individ att utveckla sin potential och nå sina mål. Jag uppfattar det dock som att kunskap om individuell coaching också kan användas när laget ska coachas, eftersom laget ju är uppbyggt av olika individer och deras personligheter, styrkor och svagheter. Detta var också en uppfattning som stärktes genom mina intervjuer med elitseriecoacher och elitseriespelare.

Arbetet med mina intervjuer var mycket givande och visade att de här coacherna och spelarna idag har ett synsätt på coaching som påminner en hel del om vad vetenskapliga forskningsresultat har visat är fördelaktigt. Visst finns det fortfarande saker att jobba med, detaljer och ritualer som lever kvar i ishockeyklimatet sedan gammalt och som kanske inte alltid hör till det mest optimala sättet att coacha, men intervjuerna gav verkligen en känsla av att världen som ishockeycoacher lever i inte längre är lika sluten som den kanske var förr. Dagens coaching tycks vara av betydligt mer komplex karaktär än vad den var förr och det verkar som att coacherna i min undersökning är väl införstådda med det.

Alla intervjupersonerna tog exempelvis upp att coaching består av många olika delar, vilket ger mig en känsla av att medvetenheten för vad som krävs av en coach är stor, åtminstone hos de jag

47

har intervjuat. Intervjupersonernas tankar kan sägas vara en blandning mellan Fahlströms (2001) definition av en coach och den som Berg (2006) presenterar. Det togs till exempel från spelarhåll upp att coaching är en lärprocess och en form av vägledning, vilket stämmer väl överens med Bergs (2006) tankar om coaching som en stegvis lärprocess utifrån vart en person eller en grupp befinner sig i nuläget och vart den vill nå. Lärprocessen är utan tvekan en central del inom modern coaching. Dels handlar det om att lära ut tekniska och taktiska detaljer till spelarna samt lära dem vilka regler och normer som gäller vid sidan av planen. Men det är också viktigt att lärprocessen även går åt andra hållet, så att coachen själv lär av sina spelare, deras prestationer, deras beteende och utveckling. Lärprocessen kan även utvidgas till att coachen lär sig av sina kollegor, gärna coacher från andra idrotter och sammanhang för att ishockeycoachingen ska kunna fortsätta utvecklas med hjälp av nya idéer. En vilja att fortsätta lära kan vara en stor nyckel till framgång, både för spelare och coacher.

Ishockeycoachingen tycks ha genomgått en förändring och det beror enligt de intervjuade coacherna till stor del beror på att samhället har förändrats. Det antyddes till exempel att dagens spelare ibland har en annan uppfostran jämfört med vad coacherna själva fick med sig hemifrån. Därför kanske dagens spelare också fungerar på ett annat sätt som människor och behöver en annan typ av coaching än vad som praktiserades förr. Egentligen är det väl inte konstigt att coachingen har utvecklats. Det kan ju tänkas att vi i dagens samhälle har en lite annan syn på hur människor bör hanteras än vad vi hade för 20-30 år sedan. Och än större blir antagligen

skillnaderna om vi går ännu längre tillbaka i tiden. Tack vare forskning har vi lärt oss mer om det mänskliga psyket, vad som inspirerar och vad som hämmar människan. Självklart bör denna kunskap tillämpas även inom idrottens värld och det är förmodligen precis vad som skett. Därför har den skällande, skrämmande coachen från förr blivit den pedagogiska, positiva coachen av idag. Och om ishockeycoachen även fortsättningsvis har ett öppet sinne, så finns det garanterat ännu mer att lära i framtiden. För mycket har hänt sedan Cords, Hastad och Penmans (1974) undersökning där de kom fram till att auktoritära coacher var de mest framgångsrika.

Förändringen av coachernas beteende genom åren var något som spelarna definitivt hade märkt av:

48

Oja, ja det är stor skillnad. Det tycker jag definitivt. Så som det såg ut förr i tiden så tycker jag väl att det var mera, ja, enkelspårigt…öh…väldigt opedagogiskt det var väl i stort sett bara piskan som gällde så att säga.

Även Berg (2006) menade ju att idrottscoaching har utvecklats mycket sedan den mest

ursprungliga behavioristiska coachmetoden, där spelaren får beröm när han gjort något bra och skäll när han har gjort något dåligt. Spelarna tycktes föredra den nya, lugnare stilen, men framförallt så är det viktigt att coachen ska vara tydlig med att visa om han är glad eller arg. I Lennartssons studie (2007) poängterades också de framgångsrika coachernas lugna coachstil, med kommunikation som ett viktigt redskap. I den studien värdesatte spelarna dessa kvalitéer och det kan utan tvekan sägas gälla även för min undersökning. Kommunikation var också något som lyftes fram av Isberg (2001) som det viktigaste verktyget i coachingprocessen för de NHL-coacher han intervjuade. Att förstå hur man som coach kan kommunicera med sina spelare på bästa sätt är en annan nyckel inom modern coaching. Inte minst handlar det här om att som coach lära känna sina spelare så till den grad att coachen vet vilken typ av kommunikation som fungerar för olika spelare. En del kanske ryggar tillbaka och hämmas av att få skäll, medan andra kanske snarare mår bra av att få sig ”en spark i rumpan”, som en av spelarna i undersökningen uttryckte sig. Smith och Smoll (1989) konstaterade även de att ett coachbeteende tolkas på olika sätt från spelare till spelare och coachen måste därför helst lära sig vad som fungerar för varje enskild individ i ett lag.

Coacherna i undersökningen strävade efter att skapa ett klimat där spelarna kan ge varandra feedback och de menade att det kan vara bra att undvika att leta för mycket fel i motgång. Eftersom det kan finnas många i lagets omgivning som är negativa i dessa stunder, så gäller det att hela tiden fokusera på det som är positivt. Att det är viktigt med positiv feedback var helt klart något som spelarna i min undersökning kunde stämma in i. Båda spelarna ansåg dock också att det inte får bli för mycket. Coachen får inte vara så positiv så att det blir tillgjort. Men enligt Orlick (2000) så bidrar positiv feedback till motivation, att vi känner oss tillfreds med oss själva och våra ansträngningar och skapar självförtroende. Det var tydligt att den bilden delades av både spelare och coacher i undersökningen och att positiv feedback är något som ska ges ofta:

49

Det är ju naturligtvis oerhört viktigt…eh…vad man än sysslar med där

självförtroende är väldigt viktigt och det är det ju i stort sett i vad man än jobbar med va så tycker jag absolut det.

När det gäller negativ feedback handlade det från coachhåll mycket om att inte skälla så fort det sker ett misstag, såvida det inte handlar om att misstagen sker på grund av bristande inställning till arbetet på isen. Det ansågs viktigt att spelarna vågar misslyckas för att så småningom lyckas. Just det här tror jag är väldigt viktigt. Om en spelare får skäll varje gång han missar en dragning eller passning är risken stor att han istället blir passiv och rädd för att prova saker på isen. Spelarna föredrog också att tillrättavisningar sker genom kommunikation snarare än att coachen skriker och skäller. Liknande resultat hittades redan i Coppel, Smith, Smoll och Zanes (1983) studie där de fann att spelarnas attityd påverkades mycket beroende på vilket sätt deras coach korrigerade och instruerade då misstag begicks på planen.

Enligt Lennartsson (2007) skulle en mix av den skolning som ishockeycoacher får genom sina erfarenheter i ishockeyvärlden och en utbildning som leder till medvetenhet om vad coaching innebär enligt forskningen, vara ett bra sätt att se på coaching. Det är också lite av den

uppfattning jag har bildat mig genom min undersökning. Det finns stor och nyttig kunskap både inom ishockeyvärlden och inom den vetenskapliga forskningen. Genom att kombinera kunskaper från de båda tror jag att man skulle kunna uppnå ett mer komplett sätt att se på coaching. En ishockeycoach kan inte klara sig bara på sin hockeykunskap, men det går heller inte att bli en bra ishockeycoach endast genom en akademisk utbildning, då mycket handlar om att ha en viss känsla för spelet.

Hos coacherna fanns det helt klart en önskan att få lära sig mer av andra coacher och ta del av varandras erfarenheter. Fahlström (2001) såg en fara i att hockeyn rullar på i samma hjulspår och att kunskap ärvs från de olika ledare man kommer i kontakt med under sin karriär, men samtliga coacher i den här undersökningen uppskattade eller till och med efterlyste möten och samlingar med andra ishockeycoacher. Coacherna hade olika bakgrund och erfarenheter som har format dem som ledare, vilken kan sägas påminna en hel del om den eklektiska coaching som Berg

50

(2006) talar om. Att möta andra coacher skulle säkert kunna ge coacherna nya idéer och verktyg att ta till sig i sin egen eklektiska coaching. Kanske skulle faran som Fahlström såg kunna minskas genom interaktion och möten med coacher från andra idrotter och sammanhang? En av coacherna påpekade att arbetsområdet som coach har utökats och förhoppningsvis också

kunskapen. Därför tror jag att coacher idag behöver förkovra sig genom utbildning. Eftersom arbetsområdet utökats så räcker det inte längre med att vara kunnig i det rent hockeytaktiska.

Alla tre coacher konstaterade att det viktigaste i att skapa sin ledarstil är att vara sig själv, för de är något som spelarna annars kommer att se igenom. Alla har vi olika personliga egenskaper, som det gäller att använda på bästa sätt i sitt ledarskap. Coacherna i min undersökning betonade just att det är bra att använda de styrkor man har i sin personlighet, på ett liknande sätt som NHL-coacherna gjorde i Isbergs (2001) undersökning. Enligt Chelladurais (1990) multidimensionella ledarskapsmodell spelar också situationen som coachen befinner sig i och spelarnas förväntningar på coachens beteende en stor roll för hur coachen ska lyckas. Det gäller därför för coachen att använda sina personliga egenskaper och anpassa dem på bästa sätt för den situationen som coachen befinner sig i. Det ter sig som att det ibland mer eller mindre handlar om otur när en coach misslyckas i en klubb. Kanske passar dennes egenskaper helt enkelt inte in med situationen och spelarnas förväntningar. Det kan förklara att vissa coacher kan utföra stordåd i en klubb för att sedan misslyckas kapitalt i nästa. Det enda en coach kan göra är att försöka vara sig själv och anpassa sina personliga egenskaper på bästa sätt efter vad situationen kräver. Därför bör det också vara så att den coach som tar till vara på sina egna styrkor, har förmågan att anpassa sig och en vilja att lära sig nya saker och ta till sig nya idéer har de bästa förutsättningarna för att kunna göra ett bra arbete i många olika situationer.

Det framfördes också flera tips på hur en positiv atmosfär kan skapas i ett lag. Jag upplevde att coacherna lade stor vikt vid personliga relationer och att alla tre befinner sig närmare den personorienterade ledaren än den uppgiftsorienterade på Fiedlers (1967) kontinuumskala, som Carron, Eys och Hausenblas (2005) redogjorde för. Ett sätt att skapa ett bra klimat är att bemöta spelarna på ett trevligt och glatt sätt i den stund du som coach kliver innanför dörren. Genom sitt sätt att uppträda så kan coachen påverka spelaren i både positiv och negativ riktning. Det är också

51

viktigt att leva upp till de saker som man säger till spelarna och att ett sätt att undvika problem på den fronten är att låta spelarna lära sig allteftersom tiden går istället för att inleda säsongen med att sätta upp regler och normer. Det här var något som också Berg (2006) tog upp, att när en coach säger en sak men gör något annat så kan en osäkerhet skapas kring vad det är som gäller. Det lyftes också fram att det är viktigt att alla i laget uppmärksammas, inte bara de som får mest speltid:

Utan ska man ha harmoni i en grupp då tror jag att alla måste känna att dom behövs i laget va, att dom gör nytta vet du och allt det här va.

Både från coacherna och spelarna kom det också kommentarer om att det gäller att bryta mönster i Elitseriens vardag. Just att förnya sig då och då var något som återkom ofta under intervjuerna, inte minst när det gäller matchgenomgångar och att hitta på saker tillsammans utanför själva ishockeyarenan. Att coachen förnyar sig i sättet att förbereda och kommunicera med laget blir naturligtvis ännu viktigare om en coach blir kvar i samma klubb under många säsonger. Risken att coachen då blir tjatig i spelarnas öron är stor om inte invanda mönster ibland bryts.

Hogedal (1998) menade att utvecklingssamtal kan hjälpa till att identifiera svårigheter och problem och sedan lösa dem. Enligt intervjupersonerna var en viktig anledning till

utvecklingssamtalen att lära känna en spelare så att coachen sedan ska kunna coacha på ett sätt som passar den individuella spelaren bäst. Det skulle då till exempel kunna gälla sättet att ladda upp inför en match. En av coacherna berättade att hans spelare alltid samlades innan de skulle gå ut till match för att skrika igång varandra, ett fenomen som jag genom egna erfarenheter vet är väldigt vanligt. Detta fenomen skulle dock enligt Hogedal (1998) kunna verka stressande på en del spelare, vilket också en av coacherna konstaterar när han säger att vissa spelare kanske skulle gå ut och dra på sig matchstraff om de blir för uppjagade. Enligt Orlicks (2000) sätt att se på det skulle en ritual som att samlas och skrika inför en match kunna innebära att fokus försvinner från den individuella spelarens egen optimala uppladdning. Och kanske är det här ett exempel på ett område som skulle kunna förbättras inom ishockeyn. Att helt enkelt anpassa verksamheten ännu mer för att kunna tillgodose respektive ta till vara på varje individs behov och styrkor. Bara för

52

att uppladdningen alltid har bedrivits på ett visst sätt, så betyder ju inte det att nödvändigtvis är det mest optimala sättet. Åtminstone inte för alla individer i laget. Min erfarenhet är att jag har upplevt att både min och mina lagkamraters uppladdning ibland har störts och att jag ibland kanske har blivit onödigt uppjagad och nervös inför en match.

I undersökningen slogs det fast att det är olikheterna mellan spelarnas personligheter som utgör den stora utmaningen i coacharbetet, men det är också just olikheterna som bildar ett lags speciella energi och kan göra det riktigt slagkraftigt:

Det är det som jag tycker, det är det som är energin i gruppen va. Jag menar om alla sa bara tack och amen, jag menar då händer det ju ingenting va. Sen skulle man ju inte orka med 20-22 busfrön. Det är klart man inte gör det va. Men alltså, det är ju den här mixen som gör det så skoj va.

Det är väl kanske också därför lag som enbart består av stjärnspelare ofta misslyckas, för att de saknar just den speciella energi som spelarnas olikheter skapar. Intervjupersonerna var här inne på att liksom Berg (2006) förespråkar använda och utveckla olika individers starka sidor. För att kunna hjälpa en människa att lyckas måste coachen förstå hur individen fungerar och det är något som intervjupersonerna tycks vara medvetna om. Genom att coacherna använder

utvecklingssamtal visar de på hur de försöker identifiera varje spelares personlighet och starka sidor för att sedan kunna coacha varje individ på bästa sätt. Det var också något som även Fahlström (2001) framhöll: det är viktigt att coachen känner sina spelare bra, för att han ska kunna välja bästa möjliga metod för sin coaching.

Så utöver ett starkt hockeykunnande, vilka verktyg behöver en modern ishockeycoach egentligen för att lyckas? Jag har valt att sammanfatta vad jag har kommit fram till genom några korta punkter. Den moderna ishockeycoachen ska:

• Vara sig själv.

• Ha en vilja att lära och utveckla sig själv. • Ha förmågan att kommunicera.

53

• Ge spelarna mycket positiv feedback.

• Dra nytta av sina starka personliga egenskaper.

• Ha förmågan att kunna anpassa sig efter vad situationen kräver.

• Vara medveten om att varje människa är unik i sitt sätt att tänka och vara.

Att arbeta med individen i laget för att skapa ett starkt lag tycks definitivt ligga i tiden. När Sveriges nya förbundskapten i ishockey presenterades i januari 2010 reagerade jag framförallt på att det var just hans egenskaper inom det här området som lyftes fram. I en tidning stod det att läsa att den nya förbundskaptenen är en av få svenska tränare som sätter jaget före laget, just för att laget i slutändan ska bli så starkt som möjligt (Värmlands Folkblad, 2010.01.22). Att Sveriges förbundskapten i ishockey lägger mycket fokus på det som jag ägnat stora delar av min uppsats åt, samt de intressanta svar som jag fick av coacherna och spelarna i min undersökning får mig att tro att det här är början på en utveckling mot en ny, modern form av coaching inom svensk ishockey. Så här i efterhand så hade det varit väldigt intressant att få veta vad den nya

förbundskaptenen hade haft för tankar i en undersökning som min. Kanske är det ett projekt för framtiden?

Genom de svar jag har fått i min undersökning och med hjälp av de definitioner av coaching som jag beskrev i litteraturgenomgången har jag försökt mig på en egen definition av den moderna coachen:

En ishockeycoach är en person som, på egen hand eller med hjälp av medarbetare, ansvarar för och leder en ishockeyverksamhet. Coachen har det övergripande ansvaret för att planera, träna och leda laget under match samt följa upp och utvärdera processen. För att individen och laget ska nå sina uppsatta mål måste coachen vara uppmuntrande och stödjande. Detta för att

individerna och därigenom också laget ska utveckla sitt sätt att tänka, vara och lära, samt utveckla sina positiva känslor.

Sammanfattningsvis återfinns många av de tankar som finns i den vetenskapliga forskningen om coaching också i de svar jag har fått i mina intervjuer. Genom de svar intervjupersonerna gav tycks det helt klart vara så att den moderna ishockeycoachen ser annorlunda ut, jämfört med den

54

traditionella. Den vetenskapliga kunskapen tycks, om jag ska se till de här coachernas svar, finnas även ute i verkligheten, även om den ibland kan ta sig olika former eller anpassas till de regler och normer som gäller inom ishockeyns värld. Jag upplever också att de coacher som finns med i undersökningen arbetar på ett sätt som stämmer väl överens med hur spelarna i undersökningen vill att coachen ska agera och det var tydligt att de uppskattade den nya moderna coachingen mer än den gamla stilen. Genom de svar jag har fått, som alla på olika sätt har bidragit till att ge en bild av hur en ishockeycoach kan arbeta, anser jag att jag har mätt det jag inför undersökningen hade för avsikt att mäta. Enligt Hassmén och Hassmén (2008) är just detta av yttersta vikt för att