Den insamlade empirin visar att det krävs flera förutsättningar för att lärare i stadsskolor ska använda närnaturen i undervisningen, både politiska, pedagogiska och kunskapsrelaterade.
Politiska förutsättningar i form av en genomtänkt fysisk planering där bevarandet av
närnaturen för pedagogiskt ändamål värderas högt, där tillgängligheten är god och naturen erbjuder variation både vad gäller arter och utformning. För detta krävs att de som arbetar med stadens fysiska planering har barnperspektivet aktualiserat och kunskap kring hur lärare resonerar och vad de har för önskemål. Politiska förutsättningar handlar även om hur man
talar om på vilket sätt staden ska växa och förtätas, huruvida barnperspektivet
överhuvudtaget finns med i dessa samtal och om det är en faktor politiker tar hänsyn till. För att detta ska ske krävs att frågan kommer (högre?) upp på den politiska dagordningen. Kanske får barnperspektivet större genomslagskraft när barnkonsekvensanalysen blir lag 2020. Om den kommer att tillämpas i frågor kring fysisk planering av stadens natur återstår att se. Politiska förutsättningar krävs också från skolförvaltningens håll. Idag styrs skolan av politiker och studien visar att incitamentet från skolledarnas håll är låg vad gäller
utomhuspedagogik. Ska en övergripande förändring ske i skolans verksamheter måste
utomhuspedagogik bli en aktuell och högt värderad punkt även på skolans dagordning, behov måste kartläggas och insatser prioriteras.
Därtill krävs pedagogiska förutsättningar. Dessa handlar om strukturer och logik inne i själva skolan, hur skolan fungerar organisatoriskt, strukturellt och vilka processer som påverkar de aktiviteter som utförs. Lärare behöver ha tillräckliga personalresurser, planeringstid och slippa onödig byråkrati. Skolscheman bör läggas för att möjliggöra ämnesövergripande arbete och längre arbetspass där lärare hinner ta sig till närnaturen under ett arbetspass.
Även kunskapsförutsättningar krävs. I Läroplanerna bör högre krav ställas vad gäller kunskaper i och undervisning om artkunskap och i fältstudier. Under lärarutbildningen bör betydligt mer undervisningstid ägnas åt detta för att etablera en trygghet hos de blivande lärarna att kunna undervisa utomhus samt en vilja att göra det. Även de lärare som idag
undervisar, framförallt inom No-ämnen, måste få möjlighet till kompetensutvecklings för att utveckla sina kunskaper, sin självkänsla och motivation att gå ut i närnaturen och undervisa sina elever. Studien tyder på att alla dessa förutsättningar är nödvändiga.
Så vilka var då lärarnas önskemål kring den fysiska stadsplaneringen? Empirin visar att närheten är mycket viktig. I denna fallstudie uppfyller ingen av skolorna det närhetskrav som definieras av Boverket (2007) vilket också är en av anledningarna till att lärarna inte går ut. Lärarna själva upplever inte att de har långt utan gångavstånd, dock för långt för att det ska räcka med en enstaka lektion, vilket är en av faktorerna till att det inte blir av. De hinner helt enkelt inte fram och tillbaka under en lektion om lektionen ska inbegripa fler moment än själva promenaden. Några lärare beskriver att det visserligen finns närmare “natur” men den upplevs inte vara värd att besöka då den saknar de kvaliteter som lärarna kräver för att man ska ta med hela klassen dit. Variation, artrikedom, en samlingsplats, lösa material, inte för skräpigt och gärna ett vattendrag var de övergripande önskemålen. Inom en kilometer finns mycket fina områden som motsvarar dessa krav, dock visade det sig att ett par lärare, ej boende i kommunen, inte kände till dessa. Någon form av insats för att medvetandegöra den närnatur inom promenadavstånd från den skola man arbetar på behövs. Man bör även förmedla kunskap kring historien bakom platsen och vad den har att erbjuda ur ett pedagogiskt perspektiv.
Hur kan då skolornas behov av en varierad närnatur tillgodoses? Svaret på denna fråga är att man först och främst måste se till att närnaturen bevaras och inte exploateras för andra ändamål. Barn bör ha en rik närnatur på promenadavstånd inom 300 m från skolan. Lagar behöver skärpas så att inte kompensationsprincipen används där den inte borde. Därtill måste dessa platser underhållas för att passa de behov som beskrivits ovan. Det räcker inte med en gräsmatta eller en park med planeterade tulpaner. Det krävs att stadsplanerare besitter nödvändig kunskap för att bevara, förvalta och återskapa platser viktiga ur
undervisningssynpunkt för stadens elever. Kommunerna måste även kartlägga vilka skogar som används av barn och utveckla bindande planer för dess skydd och skötsel. Stadsplanerare bör prioritera att återskapa och restaurera närnatur och “skogar” i områden där det saknas och under arbetet utgå från barnens behov, även detta är en ekosystemtjänst.
I kommunens planer står det att parker och stadsnära naturområden används flitigt inom skolans undervisning. Resultatet av denna studie visar upp en helt annan bild. Den studerade kommunens beskrivningar i policys vad gäller användning av närnatur som
undervisningsmiljö skiljer sig markand från lärarnas beskrivningar. Om Naturskolan är kommunens svar är det tydligt att deras resurser inte är tillräckliga för det ska “rinna ner” till eleverna. Trots att lärare finner starkt stöd för att använda närnaturen som ett verktyg för att arbeta med dessa värden sker det i mycket lite utsträckning i praktiken. En kartläggning över vilka områden skolklasser vistas i, hur ofta, varför och vilka önskemål samt konkreta
åtgärdsförslag saknas trots att pedagogiska värden i skrift uttrycks högt prioriterat. Föräldrar och andra viktiga vuxna i barns närhet utgör skillnaden huruvida barn i urban miljö etablerar ekologisk läskunnighet. De stadsbarn, som inte får denna kompensation hemifrån, lämnas utanför.
7.1 Avslutande ord
Ser man till empiri insamlad under denna fallstudie är det ett stort arbete som stadsplanerare, politiker, skolledare, lärarutbildare, lärare m.fl. har framför sig för att vända trenden. Om det är skolan som ska ansvara för att etablera ekologisk läskunnighet hos barn i urban miljö är det en mörk bild som målas upp. Positivt kan ses att lärarna själva vill utvecklas inom området och överlag önskar använda närnaturen betydligt mer tillsammans med eleverna. Tydligt är dock att dagens insatser inte räcker. Denna studie kan ses som en del i arbetet med att vända denna trend.