I diskussionsdelen utvecklar vi de aspekter som vi anser är mest intressanta att diskutera utifrån statsvetenskaplig relevans i relation till ämnesområdet. Här kommer vi med hjälp av teori och tidigare forskning fördjupa delen om kvinnors utsatthet som en privat och offentlig fråga, om konflikten mellan intressen samt applicera de feministiska perspektiven på frågan om förtroende och den universalistiska modellen.
9.1 Konflikten mellan kvinnans privata och statens offentliga intresse
1990-talet inleds med att våld mot kvinnor beskrivs som jämställdhetsfråga i regeringens jämställdhetspolitiska proposition. “Våldtäkt, misshandel och andra övergrepp mot kvinnor är allvarliga uttryck för bristande jämställdhet och därmed också för den obalans som råder i maktförhållanden mellan könen.” (Wendt 2002:155). En liknande formulering presenteras när kvinnovåldskommissionen 1995 lägger fram sitt huvudbetänkande “Kvinnofrid” (SOU 1995:60). Utskottet befäster i en kommentar till kvinnofridsutredningen att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem då det utgör ett hinder för att nå jämställdhet. Utredningen understryker att staten har ett särskilt ansvar att arbeta för jämställdhet vilket innebär en skyldighet för staten att motverka våld mot kvinnor. Frågan om mäns våld och övergrepp mot kvinnor förflyttats från det privata, i hemmet, till att idag falla under allmänt åtal och
uttryckligen vara regeringens ansvar, till det offentliga. Att frågan om kvinnors trygghet blir offentlig innebär att staten genom sin politik identifierar ett allmänt samhällsintresse i frågan som således blir deras ansvar att påverka. För att angripa frågan formulerar staten en
universalistisk samhällelig definition av hur frågan bör hanteras för samhällets enhetliga bästa i enlighet med Levis incitament för universalism (Levi 1998:8). För att arbeta för samhällets enhetliga bästa i frågan använder staten verktyg, som exempelvis lagstiftning och
rättsväsendet, för att implementera detta i system, institutioner och policy. Detta innebär att institutionerna, och i förlängningen de representativa aktörerna som företräder institutioner, är bärare av statens definition av samhällets enhetliga intresse. Det är när de representativa aktörerna och systemen kommer i kontakt med kvinnor vars intresse inte sammanfaller med statens som problemen får en djupare komplexitet som sträcker sig bortom räckhåll för
36
åtgärder relaterade till bemötande och kunskap. Att en representativ aktör uppfattas agera empatiskt, rättvist och opartiskt uppges vara viktigt för förtroende (Rothstein 2018:49,47) men i slutändan reflekterar inte den representativa aktören enbart institutionens välvilja och värderingar utan även institutionens agenda som kan vara oförenlig med vissa aktörer.
Polisens anmälningsplikt och att frågan faller under allmänt åtal kan ses som en manifestation av statens definition av det allmänna samhällsintresset. Eftersom staten har företräde då åtal kan väckas vare sig aktören, kvinnan, vill det eller inte. Detta i kombination med det
empiriska underlaget som visar att resurser, stöd och en markering gentemot mannen samt avbrytandet av en akut våldssituation är de främsta anledningarna till att kvinnor anmäler dessa brott i kontrast till anmälan för att driva en rättsprocess visar på tydliga skillnader i definitionen av vad som ligger i kvinnans intresse. Vilket i sin tur bidrar till att
anmälningsbenägenheten för dessa brott är låg men har även en potentiellt underminerande effekt på kvinnors förtroende för rättsväsendet då hennes intresse inte tycks prioriteras (Levi 1998:2,10) Vad det kan innebära att staten har företräde att tolka problem och lösningar diskuteras i nästa avsnitt.
9.2 Den patriarkala staten
Statens intresse och reformer i frågan kan ses som ett ställningstagande för att öka
jämlikheten mellan könen genom att öka kvinnors möjligheter och minska deras beroende av männen. Däremot finns det feministiska statsvetenskapliga teoretiker som argumenterar för att staten inte står över utan snarare inkarnerar könsmaktsordningen (Wendt Höjer & Åse
2013:46). Reformer och lösningar speglar därmed förhållandet av underordning och
överordning mellan könen. Det kan då framstå som problematiskt att staten ges företrädesrätt i att definiera både problem och lösningar till kvinnors utsatthet och i förlängningen deras intressen. Denna intressekonflikt belyser även en eventuell problematik kring det sätt stöd och resurser för våldsutsatta kvinnor i många fall är avhängiga viljan att driva en rättsprocess (Brå 2009/12:52). Resonemanget kan utvecklas ytterligare genom att applicera Iris Youngs teori om statens patriarkala logik. På samma sätt som Young jämför sättet en kvinnas skydd villkoras av lydnad till mannen med medborgarens åtlydnad mot staten i utbyte mot beskydd, kan sättet resurser och stöd villkoras till utsatta kvinnor gentemot företrädet av statens
intresse, att driva en rättsprocess, spegla sättet rättsväsendets skydd av kvinnor är villkorat. Något som även tas upp av Brå som menar att rättsväsendets intresse av att lagföra och döma gärningsmän leder till att många kvinnor inte har tillgång till den hjälp de behöver om de inte är villiga att starta en rättsprocess mot gärningsmannen (Brå 2009/12:15). Om kvinnan väljer
37
att vända sig till rättsväsendet i form av en anmälan kan detta ske i vetskap om att medverkan sker på ”beskyddarens villkor” för att låna Eduards uttryck (Eduards 2007:22). Då statens roll som patriarkal beskyddare genom bestraffning av gärningsmannen företräde i kontrast till kvinnans eventuella önskan om enbart praktiskt stöd i form av resurser och trygghet (Wendt Höjer & Åse 2013:7). Samma patriarkala logik kan tänkas ha implikationer för kvinnans symboliska förhållningssätt till staten och dess institutioner. Det solidariska perspektivet som klär rättsväsendet som symbolisk bärare av trygghet och goda samhällsnormer kan för en utsatt grupp, som kvinnor i detta avseende, skapa svårigheter att förhålla sig kritiskt till sin beskyddare. Detta skulle kunna betraktas som att en kvinnas alternativ till maktlösheten av att befinna sig i en utsatt situation präglad av våld och övergrepp är att överlåta makt till staten och på så sätt ingå i en ytterligare relation av maktlöshet där kontrollen över sociala
relationer, som kvinnan i någon mån fortfarande känner att hon har, underordnas statens intresse genom att detta har företräde. Det är dock svårt att uttala sig om staten som tydlig “vän” eller “fiende” gentemot kvinnor. I olika avseenden från olika perspektiv kan den säkerligen argumenteras vara både och. Även om man kan argumentera för att exempelvis åtalsplikten skapar problem för vissa kvinnor är det säkerligen något som en majoritet av kvinnor i både samhälle samt riksdag och stat står bakom som en välmenande och bra policy (Wendt Höjer & Åse 2013:45–46). Så trots att säkra uttalanden om statens välvilja eller förtryck av kvinnor inte går att underbygga visar det däremot att genus är en viktig dimension av politik som bör lyftas fram.
9.3 Förtroende och universalism
En annan dimension av konflikten mellan intressen i relation till kvinna och stat samt offentligt och privat är den mellan universalism och individualism. Det empiriska materialet lyfter den universella välfärdsmodellen som bland annat Rothstein menar är grundläggande för det höga förtroendet svenska institutioner åtnjuter som central i frågan kring förtroende. Detta kompliceras i frågan om rättsväsendet som däremot är präglad av individuella
behovsprövningar. Att detta utgör en extra utmaning beskrivs i utredningen kring ökat förtroende för domstolarna vilket betonar skillnaden i administrationen av generella
välfärdsprogram som inte kräver tolkning av regler och tillämpning i särskilda fall i kontrast till domstolarnas regeltolkning och tillämpning i enskilda fall (SOU 2008/106:71). Vi finner ytterligare stöd för detta i utvärderingen av koncept Karin där många av aspekterna de utsatta kvinnorna var missnöjda med var stöd om ekonomi, bostad och kontakt samt besöksförbud. Alla dessa resurser delas ut på basis av en individuell behovsprövning utförd av
38
biståndshandläggare och de senare av rättsväsendet (Brå 2013/08:27).
Förtroende lyfts fram som en förutsättning för rättsväsendets förmåga att beivra brott och både NTU och SOM institutets mätningar fokuserar på att utvärdera hur förtroende för olika instanser av rättsväsendet ser ut samt förändras. I relation till sexualbrott och våld i nära relationer är förtroende förvisso inte oviktigt då det empiriska materialet konstaterar att det finns utrymme för förbättring samt att brister i kunskap och bemötande leder till att vissa kvinnor inte anmäler brott. Däremot ger en utvärdering av förtroende inte en säker indikation att förutse beteende och handling. Många av faktorerna som påverkar
anmälningsbenägenheten negativt kan inte direkt härledas till ett lågt förtroende. Statens perspektiv på samhällets universalistiska enhetliga bästa kan inte inkludera samtliga individuella intressen hos utsatta kvinnor då aktörsperspektiven och avsikterna skiljer sig mellan aktörer och påverkas av ett flertal olika kontexter. Detta är en inneboende brist i den universalistiska modellen och härleds till den klassiska konflikten mellan samhälle och individ och hur en statlig definition av “samhällets bästa” förhåller sig till intresset för
enskilda individer. När samhällets enhetliga bästa dessutom ska definieras på ett socialpräglat område starkt påverkat av samhällsnormer som är i ständig utveckling och förändring blir utmaningen större.
9.4 Symboliskt och solidariskt förtroende
Utifrån ett solidariskt perspektiv kan aktörer inneha förtroende och ingå i “avtal” som strider mot individuella intressen om de uppfattar att handlingen och interaktionen har symboliskt värde. Detta förutsätter dock att samma symboliska värde och bärande av goda
samhällsnormer speglas i institutionen i fråga (Stoker & Levi 2000:476). I det empiriska materialet identifieras media ha en stor roll i porträtteringen av rättsväsendet och även att påverka bilden av vilka typer av övergrepp och våld som förekommer. Media har varit en viktig plattform för att lyfta frågor om kvinnors utsatthet och utgjorde scenen för den stora me-too rörelsen hösten 2017. I ljuset av medias granskande roll i det svenska samhället ses den som ett viktigt verktyg och informationskanal för medborgare. Men i det empiriska materialet pekas media ut som betydande i förmedlandet av den nidbild av rättsväsendet som i sin tur argumenteras påverka anmälningsbenägenheten negativt (Ju 2004/1:13). Media anses förmedla en felaktig bild av hur övergrepp ser ut genom att fokusera på överfallsvåldtäkter som utgör en minoritet av våldtäktsbrotten och på så sätt kasta en skugga över de övergrepp som sker i nära relationer utan förekomst av fysiskt våld eller tvång (Ju 2004/1:34).
39
negativt genom att motarbeta bilden av rättsväsendet som välvilligt och omsorgsfullt och förmedla bilden av att ett rättsväsende som inte agerar i kvinnors intresse. I det empiriska materialet argumenteras nidbilden av rättsväsendet vara en bidragande faktor till den låga anmälningsbenägenheten, däremot tycks detta inte skaka kvinnors förtroende för rättsväsendet i grunden. Levis modell som betonar uppfattningen av att institutionen agerar i aktörens intresse (Levi 1998:2) kan då eventuellt påverkas av ett grundläggande symboliskt värde som kvarstår trots nidbilder av rättsväsendet. En potentiell förklaring kan argumenteras vara att Youngs teori om bilden av rättsväsendet som “beskyddare” förklarar hur det generella förtroendet för rättsväsendet ändå bibehålls hos kvinnor (Levi 1998:6). Då analysen visar att förtroende och handlande skiljer sig åt kan man argumentera för att denna teori kan vara en delförklaring för det generellt höga förtroendet kvinnor har för rättsväsendet. Den tidigare forskningen kring anmälningsbenägenhet rörande övergrepp och våld inom nära relation kan bidra till att förstå förhållandet mellan ett högt generellt förtroende i kontrast till en låg anmälningsbenägenhet. Detta genom den förklaringsmodell som grundar sig i den socialt normativa dimensionen av agerande och förtroende istället för att se förtroende och beslutet att anmäla baserat på en utvärdering av rättsväsendets effektivitet (Stoker 1992:269). Något som ytterligare motiverar detta fokus är det faktum att kvinnor i regel är mer missnöjda med polisens effektivitet i kontrast till bemötande och tillgänglighet. Detta kan tyda på att
rättsväsendets närvaro som en symbolisk bärare av värdefulla normer och representant för samhällets gemensamma värderingar skapar ett starkt grundläggande förtroende. Ett
förtroende som kompenserar för eventuella brister relaterade till upplevd instrumentell nytta för den individuella aktören, men att detta samtidigt har en begränsad förmåga att få kvinnor att anmäla brott som sker i nära relationer. I ljuset av skilda avsikter med anmälan kan oviljan att anmäla trots ett högt förtroende för rättsväsendet förstås genom kvinnans kunskap om rättsväsendets intresse att lagföra gärningsmän och förtroende för att processen kommer drivas i enlighet med detta. Att dra säkra slutsatser om att ett högt förtroende för rättsväsendet resulterar i ett specifikt agerande hos kvinnan är på så vis inte möjligt.
9.5 Expertintervju
Som nämnt i metodavsnittet och som genomfördes i sammanfattningen av resultat och analys så utfördes en expertintervju för att bekräfta relevansen i vår tolkning av empirin. Gällande resonemangen i diskussionen beskrev juristen att hon upplevde att konflikten mellan staten och kvinnans intresse kringgås genom att man ofta rundar åtalsplikten och allmänt åtal genom nedläggning av rättsprocessen om kvinnan ej önskar medverka. Kvinnor “tvingas” aldrig på
40
så sätt att medverka och kvinnans vilja får på så sätt utrymme. Däremot innebär detta att andelen ouppklarade och nedlagda personärenden ökar vilket kan ha andra negativa konsekvenser, exempelvis förstärka nidbilden av rättsväsendet. Juristen beskrev att en stor stötesten som hindrar kvinnor från att anmäla och driva en rättsprocess är mannens
möjligheter att starta och vinna tvistemål och umgängesprocesser gentemot kvinnan efter att själva brottmålet avslutas. Något som är problematiskt för kvinnan då gemensamma barn i relationen kan innebära att gärningsmannens umgängesrätt till dessa är svåra att bestrida. I dessa rättsliga processer upplever kvinnor inte att de har goda chanser att värna om barnets och i förlängningen sina egna intressen. Istället för att försättas i en sits där kvinnan riskerar maktlöshet över sina barn via rättsprocesser föredrar hon att “ligga lågt” och inte göra anmälan om brottmål för att inte “väcka den björn som sover”. I sin tur kan vi argumentera för att detta styrker slutsatsen av att kvinnor inte upplever att rättsväsendet agerar i deras intresse som delförklaring till den låga anmälningsbenägenheten. Juristen ansåg även att kvinnor som är utsatta värderar att bli lyssnade och trodda på högt samt att detta kan skapa nöjdhet och förtroende hos kvinnan även om gärningsmannen frias. Något som styrker slutsatsen om att kvinnors förtroende för rättsväsendet kan härledas till bemötande och symbolisk “välvilja” snarare än effektivitet och instrumentell nytta kopplad till fällande domar.