DAMERNA
FÖRST
En kvalitativ textanalys om kvinnors förtroende för rättsväsendetYlva Kemmer och Stig-Olov Sundström
Handledare: Agneta Blom Seminariedatum: 2021-01-15 Statskunskap kandidat Självständigt arbete 15 hp
Abstract
Sweden is a country with high levels of trust in both state and the criminal justice system and also the most prominent country in the EU in regard to gender equality. This essay aims to examine the paradox of high female trust in the Swedish criminal justice system in contrast to the low propensity to report domestic violence and crimes of which women are the majority of victims. This is done by answering three main frames of questions; What factors can explain and therefore influence trust towards the justice system? What factors can explain and therefore influence the propensity to report domestic crime and how do these factors pertain to trust? How can factors that affect trust and propensity to report crimes in close relationships be affected and remedied by the state? To answer these questions, we utilise established theories of trust, feminist political theory, research about propensity to report and models of agency and a historical account of the Swedish government's policy in regard to the safety of women and domestic violence. This is utilised to examine 10 official documents regarding different aspects of propensity to report domestic violence and trust. The high levels of trust could be explained by a combination of high levels of basic trust owed to Sweden's
universalistic welfare model, high conceptions of police availability and good treatment and also a symbolic value of the justice system as bearer of societal norms and of being good willed in nature. The low propensity to report crimes could in part be explained by the conflict of interests between the women and the government. The government's responsibility and governing works through their definition of women's encapsulated interests. These are shown to differ from a majority of the affected women's definition of their own interests which could invite a feminist critique.
Keywords: Trust, propensity to report, domestic violence, feminist theory, encapsulated interests
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING ... 1 2. PROBLEMFORMULERING ... 1 2.1 SYFTE ... 2 2.2 FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2 3. DISPOSITION ... 3 4. BAKGRUND ... 3
4.1 Kvinnors utsatthet och otrygghet ... 3
4.2 Anmälningsbenägenhet ... 4
4.3 Kvinnors förtroende för rättsväsendet ... 5
5. TIDIGARE FORSKNING ... 6
5.1 Social kontext för anmälningsbenägenheten ... 6
5.2 Instrumentellt perspektiv ... 7
5.3 Solidariskt perspektiv ... 8
6. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT ... 9
6.1 Förtroende, Opartiskhet och Proceduriell Rättvisa... 9
6.2 Representativa aktörer ... 10
6.3 Universalism som normativt ramverk ... 11
6.4 Feministiska statsvetenskapliga teorier ... 12
6.4.1 Könsmaktsordningen och mannen som norm ... 12
6.4.2. Staten som manlig beskyddare ... 13
6.4.3 Det privata blir offentligt ... 13
7. METOD OCH MATERIAL ... 14
7.1 Kvalitativ textanalys ... 14
7.2 Material och urval ... 15
7.3. Validitet och reliabilitet ... 16
8. RESULTAT OCH ANALYS ... 17
8.1 Tema 1. Anmälningsbenägenhet och förtroende – kunskap och bemötande ... 18
8.1.1 Kunskap och bemötande i kontakt med rättsväsendet ... 18
8.1.2 Kunskap ... 19
8.1.3 Former och typer av kunskap ... 20
8.1.4 Bemötande ... 21
8.2 Tema 2. Anmälningsbenägenhet och förtroende bortom kunskap och bemötande ... 22
8.2.1 Definitionssvårigheter ... 22
8.2.2 Medias förmedlande roll... 23
8.2.3 Kvinnans förväntningar vid anmälan ... 25
8.2.4 Rationella val och riskkalkyler ... 26
8.3.1 Uppdelning av åtgärder ... 27
8.3.2 Åtgärder: kunskap och bemötande ... 28
8.3.3 Åtgärder bortom kunskap och bemötande ... 28
8.4 Tema 4. Staten, normer och förtroende - strukturellt perspektiv ... 30
8.4.1 Jämställdhetsproblematik: Kön, makt och resurser ... 30
8.4.2 Kön och förtroende ... 31
8.4.3 Historiskt ansvarsutvecklande och reformer över tid ... 32
8.4.4 Lagstiftning som normerande kraft ... 33
8.5 Sammanfattning och expertintervju ... 34
9. DISKUSSION ... 35
9.1 Konflikten mellan kvinnans privata och statens offentliga intresse ... 35
9.2 Den patriarkala staten ... 36
9.3 Förtroende och universalism ... 37
9.4 Symboliskt och solidariskt förtroende ... 38
9.5 Expertintervju ... 39
10. SLUTSATS ... 40
11. REFERENSER ... 43
Bilaga 1. Texter som använts i analysen ... 1
Bilaga 2. Tabell 1. ... 2
Bilaga 3. Tabell 2. ... 3
Bilaga 4. Mejl till intervjupersonerna. ... 4
1 1. INLEDNING
Sverige är ett land där staten och dess institutioner åtnjuter ett högt förtroende jämfört med andra länder i EU och där medborgarna i hög grad litar på både stat och institutioner
(Statskontoret 2017:6). Bland de svenska medborgarna är det dessutom främst kvinnor som uppvisar ett högt generellt förtroende däribland för rättsväsende och polis. I hänsyn till rättsväsendet beskrivs förtroende vara av särskild vikt för dess möjlighet att ” […] förebygga, beivra och lagföra brott.” (Statskontoret 2017:7). Utifrån detta kan förutsättningarna att arbeta för ökad trygghet, utifrån ett förtroendeperspektiv, argumenteras vara väldigt goda i Sverige. Sverige beskrivs även som en fanbärare för jämställdhet och placerades på första plats i Institute for Gender Equalitys senaste mätning som EU:s mest jämställda land (Regeringen 2019/10–15) och i samband med hur den svenska linjen om jämställdhet drivits politiskt har även frågan om kvinnors trygghet blivit ett allt vanligare inslag i samhällsdebatten. Även 2020 under den pågående covid-19 pandemin har oro lyfts kring hur den sociala isoleringen förvärrar situationen för de kvinnor som utstår hot, övergrepp och våld av närstående inom de fyra väggar som ska utgöra hemmets trygga borg (Jämställdhetsmyndigheten 2020/21). I kontrast till män är det främst i hemmet som kvinnor utsätts för våld och övergrepp och mörkertalet för denna typ av brottslighet uppskattas vara hög (Brå 2017:42). Dessa typer av övergrepp och våld som i majoritet drabbar kvinnor är också brott med uppskattad låg anmälningsbenägenhet och lågt antal fällande domar. Det kan framstå som märkligt att i ett land som beskrivs som jämställdhetens högborg och där kvinnor innehar högst förtroende för rättsväsendet, tycks kvinnor inte i regel anmäla det våld och de övergrepp som de mest förekommande utsätts för. Att därför undersöka förhållningssättet mellan kvinnors förtroende för rättsväsendet och anmälningsbenägenhet för det våld och de övergrepp de mest
förekommande utsätts för kan nyansera till ytan smickrande bilder. Bilder av svenska kvinnor som höglitare, bilden av Sverige som jämställdhetens epicentrum och bilden av den
progressiva staten samt institutionernas roll och ansvar gentemot den enskilda kvinnan och hennes trygghet.
2. PROBLEMFORMULERING
Förtroende tillskrivs stor vikt i statskunskapen och nivån av förtroende hos medborgare är regelbundet föremål för mätningar och utvärderingar, inte minst förtroendet för rättsväsendet. Förtroende mäts eftersom medborgarnas förtroende för rättsväsendet beskrivs vara en
2
förutsättning för att dess olika instanser ska kunna utföra sina uppgifter och för att samhället ska fungera (Statskontoret 2017:5). Ett lågt förtroende för rättsväsendet kan bland annat resultera i att medborgare inte samarbetar i utredningar, inte ställer upp som vittnen eller att de slutar anmäla brott. Förtroende är alltså relevant i frågor om samarbetsvillighet och benägenhet att anmäla brott, vilket i förlängningen påverkar rättsväsendets förmåga att förebygga och förhindra att brott sker (Statskontoret 2017:7). Kvinnor har ett generellt högt förtroende för rättsväsendet samtidigt som forskning tyder på att brott och övergrepp som sker i nära relationer anmäls i mindre utsträckning (Brå 2008/12:7). Eftersom de etablerade
statsvetenskapliga teorierna kring hur förtroende skapas och bibehålls utgår från könsneutrala mallar leder detta även till frågor kring hur förtroendets och statsvetenskapens
genusdimensioner ges utrymme samt vilket eventuellt förklaringsvärde genus har i frågan. Då rättsväsendet är ett verktyg för statens förvaltning av samhället och för samtliga medborgares trygghet är det även särskilt intressant att undersöka statens roll och möjligheter att påverka förtroende för rättsväsendet och anmälningsbenägenheten hos kvinnor. Framförallt då
jämställdhet är någonting som den svenska staten propagerar och uppger sig kämpa starkt för. 2.1 SYFTE
Uppsatsen syfte är att undersöka hur faktorer som påverkar förtroende relateras till kvinnors benägenhet att anmäla brott mot enskild person, såsom sexualbrott och misshandel, ett område där kvinnor är speciellt utsatta. Syftet med uppsatsen är även att undersöka vilka faktorer som påverkar kvinnors förtroende för rättsväsendet och vilka faktorer som bidrar till den låga anmälningsbenägenheten för brott i nära relationer. Även hur faktorer som bidrar till låg anmälningsbenägenhet, förtroende och kvinnors utsatthet kan påverkas av staten.
2.2 FRÅGESTÄLLNINGAR
- Vilka faktorer bidrar till att förklara och påverka kvinnors förtroende för rättsväsendet?
- Vilka faktorer påverkar anmälningsbenägenheten för brott i nära relationer samt hur förhåller sig förtroende till dessa faktorer?
- Hur kan faktorer som påverkar förtroende och anmälningsbenägenhet för brott i nära relationer påverkas och åtgärdas av staten?
3 3. DISPOSITION
Uppsatsen är uppdelad i 10 kapitel. Det fjärde och nästkommande kapitlet redogör för statistik och utredningar gällande kvinnors utsatthet och otrygghet, förtroende samt
anmälningsbenägenhet. Detta för att tydliggöra syftets relevans och sammanhang. Kapitel 5 behandlar tidigare forskning om specifikt förtroende för institutioner och
anmälningsbenägenhet samt presenterar ett antal förklaringsmodeller och teorier som använts tidigare för att förklara respektive fenomen. Kapitel 6 redogör sedan för teorier som främst behandlar förtroende för institutioner men även feministiska statsvetenskapliga teorier som komplement då våra teorier om förtroende inte tar hänsyn till kön. Därefter följer
metodkapitlet där diskussioner kring metodval, material samt validitet och reliabilitet förs. Kapitel 8 innehåller en uppsättning teman där varje tema redogör för kategorier som vi har kunnat urskilja i empirin följt av en analys som återkopplar till tidigare forskning och teori. Kapitlet avslutas med en sammanfattning där vi knyter an till en kompletterande
expertintervju. Dessa följs av en diskussion i kapitel 9 där vi utvecklar våra slutsatser och försöker ge en mer generaliserande och övergripande samhällelig förklaring till fenomenen, även dessa följs av en återkoppling till vår expertintervju. Avslutningsvis innehåller kapitel 10 en sammanfattning av våra huvudsakliga slutsatser utifrån våra frågeställningar samt en diskussion om vidare forskning.
4. BAKGRUND
Detta kapitel redogör för relevanta bakgrundsaspekter gällande kvinnors utsatthet och otrygghet, anmälningsbenägenhet samt förtroende. Avsnittet redogör för statistik och undersökningar på respektive område för att redogöra för den nuvarande bilden av området. Avsnittet avser därmed att redogöra för de uppgifter vilka uppsatsens syfte och
frågeställningar är baserade på. 4.1 Kvinnors utsatthet och otrygghet
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är en myndighet under justitiedepartementet som arbetar på uppdrag av Sveriges regering för en minskad brottslighet och ökad trygghet i samhället. Arbete bedrivs genom att mäta och producera den officiella kriminalstatistiken, bedriva forskning, utvärdera reformer och sprida kunskap om brottslighet och brottsförebyggande arbete. Ett av Brås ansvarsområden är att producera den årliga nationella
trygghetsundersökningen (NTU) som syftar att kartlägga förekomsten av olika typer av brottslighet i samhället, kartlägga befolkningens utsatthet samt upplevelser av otrygghet och
4
oro. Mätningarna visar att kvinnor över tid generellt upplever en större oro och rädsla för att utsättas för brott (Listerborn 2001:85). NTU 2020 redogör för att 38 procent av kvinnor uppger att de känner sig otrygga när de är ute i det egna bostadsområdet sent på kvällen, medan motsvarande siffra för män är 22 procent. Fler kvinnor än män, 10 procent i kontrast till 2 procent, avstår från att gå ut på grund av upplevd otrygghet (Brå 2020/8:117). I
brottskategorier som misshandel och personrån är män utsatta i en större utsträckning med störst diskrepans mellan könen i misshandelsfall där 4,6 procent av männen i befolkningen 16–84 år utsatts i kontrast till 2,7 procent av kvinnorna i samma ålderskategori. Dock påpekar Brå en sannolikhet att kvinnors utsatthet för misshandel underskattas i högre grad. Detta eftersom majoriteten av misshandelsfall som drabbar kvinnor utförs i hemmet av en närstående vid upprepade tillfällen vilket är en svårare typ av utsatthet att fånga upp i
frågeundersökningar (Brå 2019/11:46). Den brottskategori där diskrepansen mellan könen är som störst är gällande sexualbrott där 9,4 procent av kvinnor 16–84 år uppger att de utsattes för ett sexualbrott 2019 i kontrast till 1,4 procent av männen i samma ålderskategori (Brå 2020/8:7). Denna utsatthet speglas även i statistik rörande otrygghet där 21 procent av kvinnor ofta upplever oro för att utsättas för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp jämfört med 2 procent av männen. I åldersgruppen 20–24 år upplever nästan hälften av kvinnorna, 46 procent, en oro över att utsättas för våldtäkt eller sexuella övergrepp (BRÅ 2020/8:139). 10 procent av kvinnor uppger även att otryggheten är så pass påtaglig att den påverkar deras livskvalitet vilket är dubbelt så vanligt jämfört med männen (Prop.2015/16:1:26).
4.2 Anmälningsbenägenhet
Det är svårt att uttala sig om hur stort mörkertalet för brottslighet överlag är. Brå uppskattar att den officiella statistiken utelämnar en stor dold brottslighet och att de flesta brott aldrig kommer till polisens kännedom (Brå 2019, Brå 2008/12:6). Brås rapport om ”Brottsoffers benägenhet att polisanmäla brott” (2008) redogör för att det inte finns någon nämnvärd
skillnad i anmälningsbenägenheten mellan män och kvinnor (Brå 2008/12:7). När det däremot gäller så kallade ”offerbrott med interaktion”, alltså brott där offret blir utsatt för misshandel, hot eller sexuella övergrepp, spelar brottets allvarlighetsgrad stor roll för
anmälningsbenägenheten där grövre brott anmäls i större utsträckning (Brottsförebyggande rådet, 2019). Här uppges även relationen mellan offer och förövare vara en viktig faktor som påverkar anmälningsbenägenheten där anmälningsbenägenheten är lägre om offret har en nära relation till gärningsmannen och anmälningsbenägenheten är högre om gärningsmannen är okänd för offret (Brå 2008/12:7–8). Detta stödjer uppskattningen att mörkertalet för våld i
5
nära relationer är mycket omfattande med betoningen på den nära relationen våldet sker inom, vilket i sin tur är en bidragande faktor till att anmälningsbenägenheten för denna typ av brott är låg (Brå 2009/12:19). Gällande andra brott som främst drabbar kvinnor anmäls
uppskattningsvis bara mellan 10 och 20 procent av alla sexuella övergrepp vilket också innebär en väldigt låg anmälningsbenägenhet (Ju 2004/1:11, 31). Brå påpekar dock
svårigheten i att undersöka just brott i nära relationer och att statistiken och undersökningarna som de använder sig av inte ger tillräcklig information för att dra välgrundade slutsatser om den rådande situationen (Brå 2008/12:7).
4.3 Kvinnors förtroende för rättsväsendet
Att medborgarna har förtroende för staten och dess olika institutioner är viktigt för en
välmående demokrati och beskrivs som ” […] ett kitt som bidrar till att hålla ihop ett samhälle och leder till välstånd […]” (Statskontoret 2017:5). Förtroende för staten och dess
myndigheter beskrivs som nödvändigt för ett fungerande samhälle och utan förtroende bryter samhället samman (Statskontoret 2017:5). Statistik visar att svenskar har ett relativt högt förtroende för staten men att det i dagsläget finns en nedåtgående trend där förtroendet för institutioner sjunker (Fackförbundet ST 2016:6–7). Myndigheter är beroende av allmänhetens förtroende för att kunna utföra sitt arbete och konsekvenserna av ett lågt förtroende för
rättsväsendet handlar bland annat om svårigheter att ” […] förebygga, beivra och lagföra brott.” (Statskontoret 2017:7). NTU mäter därför årligen förtroendet för rättsväsendet som helhet men även för dess olika myndigheter som polis, åklagare, domstolar och
kriminalvården eftersom ett bristande förtroende för en av myndigheterna kan påverka förtroendet för institutionen som helhet (Brå 2020:178–179). Mätningarna från 2020 visar att ungefär hälften av befolkningen har högt förtroende för rättsväsendet som helhet och 23 procent uppger att de har lågt förtroende (Brå 2020:181). Kvinnor har över tid haft ett
generellt högre förtroende för rättsväsendet som helhet (Tabell 1, bilaga 2) vilket återspeglas i den senaste trygghetsundersökningen. Undersökningen visar att 52 procent av kvinnor uppgav ett högt förtroende för rättsväsendet som helhet medan motsvarande siffra för män var 45 procent. En högre andel av männen uppger ett lågt förtroende för rättsväsendet som helhet; 27 procent mot kvinnornas 19 procent (Brå 2020:181–182). Kvinnor har även ett högre
förtroende än män för alla rättsväsendets myndigheter och polisen är den instans med högst förtroende där 59 procent uppger ett högt förtroende (Brå 2020:186). SOM-institutets
förtroendemätningar från 1986 och framåt visar på att förtroendet för polis har varit högre än förtroendet för domstolar hos både kvinnor och män. Skillnaden i förtroende för de två
6
myndigheterna är även större hos kvinnor som i regel uppger ett avsevärt högt förtroende för polisen (Tabell 2, bilaga 3).
5. TIDIGARE FORSKNING
I detta avsnitt redogör vi för forskning som behandlat uppsatsens två huvudsakliga ämnen; anmälningsbenägenhet och förtroende. Forskning kring anmälningsbenägenhet är ofta centrerad kring individens egna motiv bakom sina val, detta avsnitt redogör för tre förklaringsmodeller bakom individens motiveringar; social kontext, ett instrumentellt perspektiv och ett solidariskt perspektiv. De två sistnämnda perspektiven ger även en aktörsorienterad syn på förtroende.
5.1 Social kontext för anmälningsbenägenheten
Gällande sexuella övergrepp visar forskning att många kvinnor som är offer för denna typ av brott inte själva beskriver sina upplevelser som brottsliga övergrepp (Khan, Hirsch,
Wamboldt, Mellins 2018:434, LeMaire, Oswald, Russel 2016:333). Detta kan vara ett tecken på hur begrepp som våldtäkt och sexuella trakasserier trots specifik lagstiftning kan vara högst subjektiva och variera mellan individer (LeMaire et al., 2016:334). Det kan även bottna i att kvinnorna inte förstår eller inte vill förstå att de blivit utsatt för ett brott. Offrets upplevelse eller definition av händelsen kan påverkas av stigma eller känslor som rädsla, oro eller ångest (LeMaire et al., 2016:334, Zinzow & Thompson 2011:721). Offret kan även känna skuld eller skam och uppleva en ovilja att identifiera sig som ett sexualbrottsoffer (Sable, Danis, Mauzy & Gallagher 2006:160, Zinzow & Thompsson 2011:721). Många av de som uppger att de känner skuld upplever att de inte kämpat emot tillräckligt under våldsbrottet eller att de inte sagt emot eller markerat tydligt, vilket försvårar möjligheten att tydligt kunna identifiera gärningsmannen som en våldtäktsman (LeMaire et al., 2016:334). Anmälningsbenägenheten är högre vid sexualbrott som lättare kan definieras som våldtäkt eller sexuella trakasserier. Ofta innefattar detta fall där gärningsmannen är okänd och där brottet präglas av hot, våld eller tvång (LeMaire et al., 2016:334). En annan aspekt som kan påverka kvinnors
anmälningsbenägenhet är sociala konsekvenser och risker. Ett teoretiskt ramverk med fokus på sociala risker, Social risk framework, innebär att människors beteenden och
handlingsalternativ påverkas kraftigt av deras sociala kontext. Detta innefattar även de förväntade sociala konsekvenserna som en handling medför (Khan et al., 2018:434). Fokus ligger på aktörens medvetna val att anmäla eller inte anmäla men att detta val starkt påverkas
7
av relationella och institutionella dimensioner. Hur ett offer för ett våldsbrott ser på brottet påverkas bland annat av offrets relation till förövaren (Khan et al., 2018:435). Många kvinnor uppger en rädsla för vedergällning från förövaren eller en ovilja att anmäla någon som de på olika sätt är beroende av. Detta kan exempelvis vara en familjemedlem, en partner, sambo eller någon som individen är ekonomiskt beroende av (Sable et al., 2006:159). Det finns alltså en oro för vilka konsekvenser en anmälan kan ha, både socialt och för gärningsmannen (Brå 2019:88).
5.2 Instrumentellt perspektiv
Ett instrumentellt perspektiv tar avstamp i människan som en rationell aktör kapabel till rationella avvägningar och beräkningar. I detta fall appliceras det instrumentella perspektivet gällande anmälan av brott där valet att anmäla bottnar i rationella val som görs för att uppnå individuella mål. Fokus ligger inte på målen i sig utan hur avvägningar görs för att dessa mål ska uppnås (Taylor-Gooby 2009:4). På så sätt är sociala handlingar rationellt motiverade hos aktören som utför handlingen i relation till sitt individuella mål, trots att själva handlingen kan framstå som irrationell för en utomstående (Scott 2000:127). Teorin har sin grund i
metodologisk individualism vars utgångspunkt är att individuella handlingar och mål ses som beståndsdelar för att förklara övergripande sociala fenomen i samhället. Sociala fenomen är på så vis summan av olika individers rationella val i förhållande till personliga mål och preferenser (Scott 2000:127–128). Att inte anmäla ett våldsbrott kan anses irrationellt för en utomstående men den individuella handlingen kan vara resultatet av en rationell kalkyl utförd i relation till aktörens individuella mål. Att en person exempelvis väljer att inte anmäla ett brott eftersom det bedöms vara en småsak eller en bagatell kan argumenteras bottna i vad Heike Goudriaan beskriver som ”cost benefit calculation” (Goudriaan: 2006:16, Skogan 2016:120). Enligt den ekonomiska modellen kommer ett brottsoffer välja att inte anmäla ett brott om nackdelarna eller kostnaden av anmälan kommer att vara större än fördelarna. Brottets allvarlighetsgrad påverkar därmed benägenheten att anmäla på sånt vis att brott som inneburit kroppslig eller finansiell skada för offret anmäls i större utsträckning. Modellen fokuserar alltså främst på brottets natur snarare än andra faktorer så som sociala kontexter (Goudriaan 2006:16). Inom stats- och samhällsvetenskapen appliceras ett instrumentellt perspektiv för att undersöka hur tillit placeras genom en utvärdering av nytta. Ett rationellt val innebär att förtroende baseras på vad aktören eller en tillhörande grupp har att “vinna” på att placera tillit och förtroende (Sunshine & Tyler 2003:514). En instrumentell motivation som genererar stöd och förtroende för rättsväsendet innebär alltså att förtroende grundar sig på
8
polisens förmåga att bibehålla lag och ordning genom att fånga, straffa samt förhindra
individer från att begå brott. Aktören har nytta av polisens effektivitet i att avskräcka individer från brott och säkra en allmän ordning som resurs och förutsättning för individen och
gruppens trygga levnad i samhället. En aktörs val att anmäla kan ur ett instrumentellt perspektiv förstås grunda sig på en utvärdering av polisens effektivitet och verkningsfullhet som avgör hur en anmälan gynnar individen och om den utförs (Sunshine & Tyler 2003:514). Motiveringarna till att inte anmäla som är oftast förekommande involverar brottets
allvarlighetsgrad; att brottet inte upplevs som tillräckligt allvarligt, att polisen ändå inte kunde göra något, att brottet kunde klaras upp utan polisens hjälp eller en ovilja att blanda in polisen (Goudriaan 2006:11–12). En förklaring som ges av Skogan (2016) är att brottsoffrets tanke om att polisen inte kan göra något åt problemet inte är en reflektion av människors inställning till polisen utan snarare ”the fact of the case” (Skogan 2016:122). Att anmälan uteblir baseras på en rationell utvärdering där “the fact of the case” som vi kan kalla en realistisk insikt om verklighetens svårigheter innebär att ett gynnsamt utfall anses osannolikt.
5.3 Solidariskt perspektiv
Tillit kan anses relationell i den mening en individ gör sig själv sårbar gentemot en annan individ, grupp eller institution som har kapacitet att skada eller förråda. Däremot är denna relationella aspekt av tillit begränsad i den mån individer fortfarande kan ha tillit till
exempelvis en institution på basis av institutionens trovärdiga egenskaper och inte på basis av omedelbar instrumentell nytta för aktören. Dessa egenskaper är oftast av moralisk natur, att institutionen uppfattas bry sig om aktören, är välvillig och delar samma värderingar (Stoker & Levi 2000:476). Det kan tyckas rimligt att en aktörs förtroende baseras på en avvägning av för- och nackdelar, men i vissa sammanhang kan aktörer agera och placera tillit på sätt som tycks ofördelaktigt enligt en rationell kalkyl. I sådana fall kan solidarisk symbolism
argumenteras utöva en stark påverkan. Med avstamp i detta kritiserar Laura Stoker, som applicerar detta på medborgares aktörskap, antagandet att medborgare främst agerar för att skydda och främja sina egna intressen och maximera sina egna resurser. Stoker beskriver medborgares agerande som en avvägning mellan hur kollektivets bästa kan förenas med personliga preferenser (Stoker 1992:369). Enligt Stoker finns det en social normativ dimension som kan påverka agerande och förtroende och som inte kan reduceras till
instrumentell nytta. Förutsatt att en medborgare uppfattar en institution som rättvis, välvillig och viktigt för den allmänna nyttan kan detta möjliggöra att aktören samarbetar och litar på en institution även om det innebär en ofördelaktig utdelning eller uppoffring för individen
9
(Stoker & Levi 2000:476). Likaså understryker Levi att en medborgares kollektivistiska inställning är beroende av att institutionen agerar med samma intresse. Diskriminering, korruption, brutna löften och oetiskt uppträdande från institutionens håll skadar då medborgarens förtroende och vilja att samarbeta samt göra uppoffringar för kollektivets räkning (Levi 1998:10). Symbolik hos institutioner berörs även av Émile Durkheim i sin teori om rättsväsendets symboliska innebörd. Utöver att avskräcka individer från att begå brott och skydda medborgare från att bli utsatta för brottsliga handlingar menade Durkheim att straffet även var en åtgärd att etablera och bibehålla samhällsmoralen. Brott är intimt knutet till ett samhälles uppfattningar om rättvisa och moral (Refererad av Jackson & Sunshine 2006). Ett förtroende för rättsväsendet kan på så vis grunda sig i en solidarisk uppfattning om att dessa representerar samhällets gemensamma värderingar, goda samhällsmoral och rättvisa. På så sätt grundar sig förtroende och vilja till samarbete i individens behov av att skapa och bibehålla en social identitet som konstrueras i förhållande till den grupp man uppfattar som bärande av värdefulla normer (Sunshine & Tyler 2003/b:155).
6. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT
I detta avsnitt kommer vi att redogöra för de mest centrala delarna av teorier om förtroende för staten och förtroende för institutioner. De aspekter som genererar och bibehåller
förtroende samt hur dessa förmedlas och kommuniceras till medborgare. Vi har här utgått från tre centrala teoretiker gällande förtroendebegreppet; Bo Rothstein, Margaret Levi och John Rawls. Då uppsatsen ämne specifik berör kvinnors förtroende finns det relevant kritik för att etablerade teorier kring förtroendeskapande består av könlösa premisser och begrepp. Kritiken belyser att könlösa begrepp och modeller missar genusaspekter som är en viktig dimension i politik och förvaltning. Därför redogör vi för feministiska statsvetenskapliga teorier i
teoriavsnittets avslutande del.
6.1 Förtroende, Opartiskhet och Proceduriell Rättvisa
Teoretiker som Rothstein, Levi och Rawls argumenterar för att en institutions legitimitet och trovärdighet har sin grund i att institutionen framstår och upplevs som rättvis och opartisk. Levi betonar att ett okorrumperat rättssystem och opartiska institutioner är viktiga verktyg för statens förmåga att framstå som rättvis (Levi 1998:10, Rothstein 2018:85). Grunden för ett opartiskt maktutövande inom institutionerna är att de lagar och reformprogram som tillämpas av tjänstemän utgör det enda underlaget för bedömning. Tjänstemän får inte ta hänsyn till, eller tillämpa, någonting annat än innehållet i den aktuella lagen eller programmet. På så sätt
10
beskriver Rothstein opartiskhet, universalism och saklighet i offentlig maktutövning som centrala för skapandet av politisk legitimitet och viktiga kriterier för proceduriell rättvisa (Rothstein 2018:47). Kärnan i proceduriell rättvisa är enligt statsvetaren John Rawls “… an independent standard for deciding which outcome is just and a procedure guaranteed to lead to it.” (Rawls 1971:85). I brist på en oberoende standard för ett rättvist utfall betonar Rawls vikten av att processen som leder till utfallet är rättvis och korrekt vilket i sin tur innebär att utfallet blir rättvist, förutsatt att processen har bedrivits korrekt. Det sätt en process leder till ett beslut och utfall påverkar hur utfallet mottas. Proceduriell rättvisa framhålls även av Rothstein som understryker att det inte enbart är resultatet av en interaktion med en institutionell aktör som är av vikt utan även själva processen som ledde dit (Rothstein 2018:49). Utöver hur en medborgare känner att denne blivit behandlad och bemött är även upplevelsen av att processen tar samtliga relevanta aktörers intressen och perspektiv i beaktning viktig. Det är även viktigt att processen bedrivs korrekt och inte är riggad eller korrumperad men särskilt viktigt är medborgarens uppfattning att institutionen agerar i dennes intresse (Levi 1998:2,10). Upplevelsen påverkar i sin tur medborgarens samarbetsvilja och acceptans för institutionernas beslut och beslutets konsekvenser. Rättvisa processer ämnar inte i första hand att garantera positiva utfall för individer utan främst att skapa förutsägbarhet för institutioners handlade (Levi 1998:9). Eftersom individer inte ”möter” institutionen som helhet utan enbart aktörer som representerar institutionen innebär det att sättet dessa aktörer behandlar medborgare formar den generella uppfattningen om institutionens trovärdighet (Levi 1998:6).
6.2 Representativa aktörer
De redovisade teorierna kring skapande av förtroende och tillit till institutioner lyfter fram medborgarens kontakt och möte med institutionen som central. Levi benämner det som institutionella aktörer och Rothstein använder begreppet gatubyråkrater. Begreppen syftar i mångt och mycket på samma sak; mötet mellan medborgare och vad som uppfattas vara en representant för en statlig institution. Då det centrala här är kopplingen till, samt
representationen för, en institution kallar vi samtliga av dessa för representativa aktörer. Vidare villkorar samtliga teoretiker innehållet i möten med dessa representativa aktörer med olika kriterier för att mötet ska generera en uppfattning om legitimitet, tillit och förtroende hos institutionen (Levi 1998:6). Samtliga understryker också att misslyckande i att uppfylla dessa kriterier riskerar att få motsatt effekt och undergräva medborgarens förtroende för
11
väljas utefter kriterier som försäkrar att dessa uppvisar kompetens, pålitlighet och ett agerande som ligger i intresse med de medborgare som placerar sin tillit till dem. Betydelsen
institutionernas aktörer har för och till uppfattningen om trovärdighet är enligt Levi att medborgaren som visar förtroende för en institution egentligen visar förtroende för att representativa aktörer för institutionen kommer uppträda trovärdigt (Levi 1998:6). Levi menar, likt Rothstein, att ett förtroende för institutionerna i själva verket inte hänvisar till institutioner som helhet utan istället hänvisar till förtroendet att dess aktörer ska agera rättvist, kompetent och i medborgarens intresse. Rothstein använder sig av begreppet gatubyråkrater för att benämna de aktörer som agerar som “ansiktet utåt” för statens institutioner (Levi 1998:2, Rothstein 1987:22). Det är medborgarens möte med representativa aktörer som ska befästa och manifestera den offentliga förvaltningens grunder; opartiskhet, universalism och saklighet genom att de institutionella aktörerna uppvisar ett agerande fritt från diskriminering och godtycke (Rothstein 2018:47). Vidare bygger Rothstein på socialpsykologiska argument om Rawls teori kring procedurell rättvisa. Att det inte enbart är utfallet av mötet med den representativa aktören som är av vikt utan att hela interaktionen och processen leder till beslutet uppfattas som rättvist. För att detta ska ske bör medborgaren uppleva att denne behandlats med respekt och värdighet samt att denne har fått framföra sin syn obehindrat (Rothstein 2018:49). Rothstein betonar därmed vikten av neutrala, objektiva och sakliga aktörer inom offentlig verksamhet, aktörer som tillämpar regler som är lika för alla och som gör processen tydlig och förutsägbar för medborgaren (Rothstein 1987:22).
6.3 Universalism som normativt ramverk
Rothstein lyfter den svenska välfärdsmodellens universalism som exempel på hur staten kan konstruera en samhällsram som genererar tillit inom och för samhället. Att den svenska välfärdsmodellen är universalistisk innebär att välfärdsmodellen inte är konstruerad kring individuella behovsprövningar eller är riktad till specifika grupper utan till hela befolkningen (Rothstein 2018:49). Enligt Rothstein är tillit alltså inte enbart en fråga om individers
intressen utan även den breda sociala kontexten. Ett universalistiskt normativt ramverk främjar tillväxten av tillit som sedan reproduceras inom samma normativa ramverk. Detta innebär att universalism i sin tur kan ses som ett uttryck för statens etik och rättvisa samt tillit till medborgare. Detta bör reflekteras i institutionernas policys som Levi menar ska vara universalistiska för att kommunicera statens rättvisa och opartiska natur men även prägla de institutionella aktörernas agerande (Levi 1998:10). För att försäkra att institutionerna
12
som innebär att det mest gynnsamma alternativet för den individuella institutionella aktören är det som ger bäst utdelning för samhället som kollektiv (Levi 1998:8). Universalism kan också kommuniceras genom att offentliga tjänstemän värderas och väljs efter meriter och kompetens vilket är förutsättningar för att byråkratin ska uppfattas som kompetent och okorrumperad (Levi 1998:11)
6.4 Feministiska statsvetenskapliga teorier
6.4.1 Könsmaktsordningen och mannen som norm
Teorierna kring vad feministiska teorier kallar patriarkatet, genusordningen eller könsmaktsordningen grundar sig i ett konstruktivistiskt synsätt på samhället där
maktförhållanden skapas och upprätthålls genom interaktion mellan individer. I förhållande till könen innebär maktförhållanden en hierarki där kvinnor systematiskt underordnas och män överordnas och har mer makt och inflytande (Wendt Höjer & Åse 2013:7). Wendt Höjer och Åse redogör för hur denna hierarki existerar i ett system som inte betraktar kön som en politisk kategori genom att medborgare är ett könlöst begrepp vilket de kallar för politikens paradoxer (Wendt Höjer & Åse 2013:7). Ett könlöst medborgarskap innebär att hierarkin mellan könen inte problematiseras och tas hänsyn till i politiken eller i diskussioner om rättigheter. I hänvisning till skyldigheter refererar begreppet medborgare till den könlösa, universella, allmänna människan; mannen (Wendt Höjer & Åse 2013:8-9). Man och människa är detsamma medan kvinnan förknippas med kön, kroppen och sexualitet (Eduards 2007:16). Begränsningar av kvinnors handlingsutrymme både socialt och politiskt hänvisar till den kvinnliga kroppen och de biologiska och naturliga uppgifter som tillfaller den (Eduards 2007:16). Den offentliga politiken förhandlar kontinuerligt reglering och åtgärder som direkt kontrollerar kvinnors kroppar, detta är ett fenomen som statsvetaren Maud Eduards kallar “kroppspolitik” (Eduards 2007:14–15). Kvinnors kroppar uppfattas till skillnad från mäns som tillgängliga och det finns ett övergripande hot om våld både i hemmet och ute i offentligheten (Eduards 2007:18). Samtidigt har mannen ett ansvar i rollerna som soldat, gentleman, make och far att beskydda kvinnor, särskilt från det manliga våldet (Eduards 2007:21). Alltså; kvinnor respekteras och blir utsatta för exploatering parallellt och deras demokratiska handlingsutrymme begränsas av att de ” [...] tvingas leva i spänningsfältet mellan en starkt symbolladdad kropp och synen på kroppen som tillgänglig i olika bemärkelser, inte minst sexuellt” (Eduards 2007:22–23).
13 6.4.2. Staten som manlig beskyddare
Eduards beskriver hur mannen tillskrivs rollen som beskyddare och försvarare av kvinnan. Detta upplevs av många som något positivt men problem uppstår när kvinnan har åsikter kring skyddet. Då hon kan finna det svårt att kritisera beskyddaren och känner att hon måste finna sig i samt acceptera beskyddarens villkor (Eduards 2007:21–22). Detta är en teori som statsvetaren Iris Marion Young också använder i artikeln “The logic of masculinist
protection” för att analyserar händelser och lagändringar gällande säkerhet i USA efter 2001. Teorin handlar om hur en rättsstat kan ses utgå från en patriarkal logik där mannen, familjens överhuvud, får rollen som beskyddaren i relation till kvinnan och barnet, vilka i sin tur
därmed hamnar i en underordnad beroendeposition. Detta kan jämföras med hur en stat kräver åtlydnad hos sina medborgare i utbyte mot beskydd (Young 2003:2). Mannen som beskyddare bottnar i idéer om ridderlighet, om osjälviska, självuppoffrande, modiga, ansvarstagande och kärleksfulla män i sin relation till kvinnan vilket står i direkt motsats till den själviske, onde, aggressive mannen som kvinnan måste skyddas från (Young 2003:4). Kvinnans
beroendeposition präglas av en känsla av tacksamhet och beundran mot sin beskyddare. Mannens uppoffringar för hennes säkerhet ger henne ett värde och därmed kan kvinnan se det som en självklarhet att hon ska passa upp på mannen och lyda hans vilja (Young 2003:5). 6.4.3 Det privata blir offentligt
Uppdelningen mellan den privata sfären och den offentliga sfären har kritiserats starkt av feministiska forskare då kvinnor tenderar att betraktas som del av det privata och därmed inte fått plats i det offentliga samtalet (Listerborn 2001:93). Andra vågens feminism arbetade för att lyfta och synliggöra kvinnoförtryck, såsom våld i hemmet, ur det privata till det offentliga (Listerborn 2001:84). De skandinaviska välfärdsstaterna har lyfts fram som goda exempel på stater där kvinnors möjligheter och oberoende har stärkts av den “kvinnovänliga staten” (Wendt Höjer & Åse 2013:44–45). Detta i form av diverse reformer gällande våld mot kvinnor men även reformer som menade att minska kvinnors beroende av mannen så som barnomsorg, föräldraförsäkring och en ökad möjlighet för kvinnor att kunna arbeta och bli ekonomiskt oberoende. Genom reformerna kan staten beskrivas som en förkämpe i kampen för jämlika förhållanden mellan könen. Wendt Höjer och Åse (2013) beskriver däremot hur många feminister förhåller sig skeptiska till denna utveckling och frågar sig om statens
14
reformer enbart har skiftat kvinnans beroende från den enskilda mannen till staten (Wendt Höjer & Åse 2013:44–45). Det råder därmed en ovilja att uttala sig om huruvida staten är ond eller god, en frigörare eller en förtryckare (Wendt Höjer & Åse 2013:45–46). Staten kan inte heller beskrivas stå över eller utanför könsmaktsordningen utan snarare speglar staten dessa mekanismer. Staten kan därmed ses som manlig och åtgärder och reformer som den genomför bör därför ses i ljuset av en sådan över- och underordning som existerar mellan könen (Wendt Höjer & Åse 2013:46).
7. METOD OCH MATERIAL 7.1 Kvalitativ textanalys
För att svara på våra frågeställningar valde vi att göra en kvalitativ innehållsanalys av tio dokument som finns redovisade i bilaga 1. Valet av kvalitativ forskningsdesign bottnar i syftets induktiva upptäckande ansats som innebär att vi kan ha ett öppet förhållningssätt i genomgång av empirin och därmed även få en helhetsförståelse för de fenomen som är av intresse för oss (Larsen 2007:22–23, Bryman 2008:40). Vi ansåg även att både en kvantitativ enkätstudie och kvalitativ intervjustudie hade lett till stora etiska utmaningar på grund av ämnesområdets känsliga natur rörande utsatthet, våld och övergrepp. Det skulle även finnas utmaningar kring urvalsprocessen och att hitta respondenter som på olika sätt kan bidra med relevant data. Det fanns även svårigheter i att hitta en tillförlitlig metod att nå och kontrollera vilka respondenter som deltar. I hänvisning till att mäta förtroende var det faktum att
förtroendemätningar utförda av trovärdiga och tillförlitliga institutioner fanns tillgängliga också bidragande till metodvalet.
Syftet med en kvalitativ innehållsanalys är att genom systematisk bearbetning av texter hitta samband eller skillnader texterna emellan samt att urskilja teman och identifiera mönster (Larsen 2007:101, Bergström & Boréus 2005:44). Fördelar med en kvalitativ metod är möjligheten att göra djupare och mer helhetstäckande analyser av ett fenomen (Larsen 2007:27). En kvalitativ innehållsanalys börjar med en systematisk bearbetning av empirin som sedan delas in i relevanta teman, kategorier och underkategorier (Larsen 2007:101-102). På så sätt sorteras materialet för att tydliggöra vilken mening eller vilka idéer det innehåller (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns & Wängnerud 2017:213). Bearbetningsprocessen började med en grundläggande genomgång av empirin där det mest relevanta för våra frågeställningar sorterades ut. Därefter delades empirin in i fyra huvudsakliga teman vars
15
texter sorterades vidare i en uppsättning underkategorier. Detta betyder att analysarbetet börjar under sorterandet och tematiserandet av texterna utifrån de frågeställningar vi grundar uppsatsen på (Esaiasson et al., 2017:216). Dessa teman och underkategorier presenteras i kapitlet “resultat och analys” där de även ställs mot tidigare forskning och teorier, vilket gör att texten ställs mot ytterligare granskning och utvärdering (Larsen 2007:102).
7.2 Material och urval
Det mest grundläggande i valet av empiriskt material är en uppsats syfte och frågeställningar (Ahrne & Svensson 2015:171). Vår empiri är vald utifrån hur dokumenten behandlar de fenomen som problemformuleringen belyser och som specifikt behandlas i våra
frågeställningar. Det empiriska materialet består av tio officiella dokument från statliga myndigheter och organisationer tillhörande myndigheter (bilaga 1). Två underkategorier i kapitel 8 “Resultat och analys” lyfter även in ytterligare källor för att redogöra för en historisk överblick över statens reformer och lagändringar gällande våld mot kvinnor. De tio
huvudsakliga dokumenten är av olika omfattning och behandlar våra frågeställningar i olika utsträckning och kontexter. Antalet dokument som en kvalitativ innehållsanalys ska innehålla varierar men eftersom metoden innebär en grundlig analys och genomgång bör det vara ett mindre antal, vanligtvis mellan 6 och 10 stycken (Bryman 2008:506). Dokumenten är rapporter, kartläggningar eller undersökningar och samtliga redogör på olika sätt för förtroende för rättsväsendet och/eller hanterar frågor om kvinnors utsatthet, otrygghet eller förtroende. Även frågan om hur staten och rättsväsendet arbetar med, definierar och resonerar kring anmälningsbenägenhet och/eller förtroende. Vi fokuserar främst på våld och brott i nära relationer och sexualbrott då det är kvinnor som är brottens främsta offer samt att
anmälningsbenägenheten för dessa brott är låg. Vi har i den mån det har varit möjligt valt de senaste publicerade dokumenten för att bilden av ämnesområdet ska vara så aktuell som möjligt och representativ för samtiden. I årliga rapporter och utredningar har vi inkluderat de senaste upplagorna men i de fall där rapporter inte utförs årligen eller varit resultat av
särskilda utredningar sträcker sig vissa empiriska material tillbaka till 2004. För att få en översikt över hur förtroendet för rättsväsendet har sett ut över tid har vi använt oss av statistik från Brå:s nationella trygghetsundersökningar 2006–2019 (tabell 1, bilaga 2) samt SOM- institutets sammanställning av förtroendeundersökningar 1986–2019 (tabell 2, bilaga 3) som vi sammanställt i egna tabeller för att göra statistiken mer lättöverskådlig. Eftersom SOM-institutet inte började mäta förtroendet för domstolar förrän 1994 så saknas de uppgifterna i
16
tabell 2 (bilaga 3). Likaså saknas uppgifter från 1987 då inga mätningar från det året redovisas hos SOM-institutet.
Att uppsatsens empiriska material är baserade på utredningar, undersökningar och rapporter från myndigheter och organisationer innebär att vi delvis utför en sekundäranalys (Bryman 2008:300). En sådan analys medför en uppsättning utmaningar och innebär en avsaknad av kontroll gällande insamlingsmetoden och dess kvalitet (Bryman 2008:305). Fördelarna inkluderar däremot att vi får tillgång till material som vi inte hade haft resurser att själva samla in, speciellt gällande longitudinella undersökningar, och de tidsbesparingar som gjorts i insamlingen av empiri lämnar mer tid åt andra delar av uppsatsarbetet såsom analysdelen (Bryman 2008:300–304). Utgångspunkten är här, likt Bryman (2008) beskriver det, att vår analys bidrar till förnyad analys av materialet som ger upphov till nya synsätt eller slutsatser (Bryman 2008:304).
7.3. Validitet och reliabilitet
Validitet handlar om huruvida vi mäter det vi avser att mäta eller, vid kvalitativa studier, undersöker det vi menar att undersöka och svarar på de uppställda frågeställningarna
(Bergström & Boréus 2005:34). Bryman (2008) lyfter speciellt intern validitet, trovärdighet, och extern validitet, överförbarhet, som viktiga inom kvalitativ forskning (Bryman 2008:352– 354). Den interna validiteten eller trovärdigheten handlar om att utförandet av vår studie gjorts enligt de regler som finns; att tolkningarna gjorts i enlighet med de teoretiska begreppens innebörd och huruvida det empiriska materialet har sorterats och reducerats på relevant sätt utifrån studiens syfte (Bryman 2008:354). Ämnesområdet berör begreppet förtroende vilket har ett flertal olika innebörder och som förstås olika i olika sammanhang, begreppet har därav fått stort utrymme och relevant avgränsning i uppsatsen. Även genusteori, symboliska värden och samhällsnormer är abstrakta fenomen som härstammar ur subjektiva tolkningar vilket försvårar generaliserbarheten i studien. Uppsatsen innehåller därför en grundlig redogörelse och preciserande av de teoretiska utgångspunkter, perspektiv och begrepp som tillämpas som verktyg för tolkning av texten samt hur de tillämpas inom kontexten av det empiriska materialet. Detta ämnar bidra till förståelse för de tolkningar som görs samt vad som föranleder dessa tolkningar vilket är av yttersta vikt för att läsaren på bästa möjliga sätt ska förstå de resonemang och slutledningar som presenteras för att själv kunna avgöra validiteten i tolkningarna. Även för att kunna följa den process där begrepp och teori
17
appliceras på det empiriska materialet och själv ha möjlighet och kunskap att utvärdera styrkan i de resonemang som analysen för och de slutsatser som presenteras.
Den interna validiteten handlar även om att resultatet på något sätt blivit bekräftat av personer som befinner sig i den kontext som vi undersöker (Bryman 2008:354). För att öka den interna validiteten har vi genomfört en kompletterande semistrukturerad expertintervju där vi
diskuterat våra huvudsakliga slutsatser med en advokat med många års erfarenhet som
målsägandebiträde. Vi har inför intervjun presenterat våra slutsatser i skriftlig form, vilket går att hitta i bilaga 5. Intervjun genomfördes sedan över telefon och resultatet av vår intervju redogörs för i samband med vårt empiriska material i sammanfattningsavsnitten efter resultat och analys samt diskussion. Den externa validiteten eller överförbarheten handlar om
huruvida resultatet håller även om det överförs till en annan kontext eller genomförs vid en senare tidpunkt (Bryman 2008:355). En kvalitativ textanalys består av tolkning av
textmaterial vilket innebär att slutsatser och resonemang baseras på subjektiva tolkningar vilket försvårar studiens överförbarhet och pålitlighet. All samhällsvetenskaplig forskning präglas på något sätt av författarens värderingar och förutfattade föreställningar av världen och det finns därmed ett behov av att ständigt granska sig själv och vara medveten om sådan påverkan (Bryman 2008:43–44). Reliabilitet handlar om hur uppsatsen är utförd, om den är utförd på ett tillförlitligt och noggrant sätt genom hela studien (Bergström & Boréus 2005:35). Bryman (2008) redogör för begreppet “pålitlighet” som motsvarande reliabilitet i kvalitativ forskning. Pålitlighet handlar om att det finns en transparens och tydlighet i
forskningsprocessen, att vi redogjort för de val vi gjort under processens gång (Bryman 2008:355) och därmed öppnat upp för möjligheten till kritisk granskning (Ahrne & Svensson 2015:25). Att i texten formulera sig ödmjukt och självkritiskt och presentera eventuella svagheter (Ahrne & Svensson 2015:25).
8. RESULTAT OCH ANALYS
Avsnittet redogör för fyra huvudsakliga teman. I det första temat kommer vi redogöra för delen av empirin som berör kunskap och bemötande samt hur dessa påverkar
anmälningsbenägenheten genom att applicera teorierna kring förtroendeskapande. I det andra temat redogör vi för de faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten och förtroende men inte direkt kan härledas till brister i kunskap och bemötande. Vi tar upp faktorer som
18
till teorierna om förtroendeskapande i kombination med tidigare forskning. I det tredje temat presenteras de åtgärder och lösningar som presenteras i empirin samt hur dessa förhåller sig till uppdelningen i tidigare teman. I det fjärde och sista temat redogör vi för ett bredare strukturellt perspektiv samt större fokus på genusdimensionen, hur staten kan påverka
faktorerna i tidigare teman och även betydelsen av våld mot kvinnor som privat och offentlig. 8.1 Tema 1. Anmälningsbenägenhet och förtroende – kunskap och bemötande
8.1.1 Kunskap och bemötande i kontakt med rättsväsendet
Utöver närvaro i offentliga miljöer är det i samband med anmälan av brott som personer kommer i direkt kontakt med rättsväsendet. Den mest förekommande kontakten är med polismyndigheten, men i vissa fall utökas kontakten i och med en rättegång då åklagare, målsägarbiträde och domstol kopplas in. I fyra samtliga områden; tillgänglighet, effektivitet, bemötande och information, utifrån vilka NTU mäter förtroende för polisen visar kvinnor nöjdhet i större utsträckning än män (Brå 2020/8:222). De senaste tre åren har 23 procent av kvinnor som utsatts för brott anmält detta till polisen varav 72 procent själva gjorde en anmälan (Brå 2020/8:224). Vid frågan om den sammantagna erfarenheten av kontakten uppgav 47 procent av kvinnor att de har positiva erfarenheter med en treprocentig ökning av positiva erfarenheter om brottet haft inslag av hot och våld medan motsvarande siffra för män är 41 procent (Brå 2020/8:226). Statistiken visar även att det är vanligare att sakna en tydlig positiv eller negativ uppfattning om brottet varit utan inslag av hot och våld. En potentiell förklaring för detta är hur den specifika kontexten för kontakten med polisen baseras på brottets natur då hot och våldsbrott skapar tydliga förväntningar av upprättelse och skydd och inte enbart materiell ersättning (Brå 2020/8:234). De delar som kvinnor är mest positiva till är polisens tillgänglighet och bemötande där 53 procent respektive 57 procent är nöjda (Brå 2020/8:230, 234). Kvinnor är mindre nöjda med erfarenheter av polisens information om hur de arbetar med ärendet samt polisens effektivitet. Minst nöjda är både kvinnor och män med polisens effektivitet där 48 procent av kvinnor som utsatts för brott med inslag av hot eller våld är missnöjda i kontrast till 20 procent som uppger att de är nöjda (Brå 2020/8:242). Av kvinnor som medverkat i en rättegång och kommit i kontakt med en domstol uppger 59 procent att de är nöjda. Målsägandebiträden är de aktörer som kvinnor är mest nöjda med, sammantaget var 73 procent av kvinnor nöjda med sin erfarenhet av målsägandebiträde. Majoriteten av kvinnor är även nöjda med informationen de försetts med samt förståelsen av
19 rättegångens olika processer (Brå 2020/8:251–252). 8.1.2 Kunskap
Flera av rapporterna understryker vikten av att få tillräcklig information i kontakt med rättsväsendet för att förstå processer och beslut (Ju 2004/1:15). Många kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp uppger att de känner en osäkerhet och oro över hur de ska hantera kontakten med rättsväsendet, vem de ska kontakta och vad de ska säga (Ju 2004/1:13). En avsaknad av kunskap kan handla om att kvinnorna saknar insikt i lagens definition av våldtäkt och att de inte vet att handlingen de utsatts för är brottslig ” […] tre fjärdedelar pekar på bristande kunskaper om lagstiftning och rättsprocessen som en orsak till att inte anmäla ett sexuellt övergrepp.” (Ju 2004/1:48). Även bristande information och stöd uppges vara något som hindrar kvinnorna från att göra en anmälan (Ju 2004/1:54) och något som kan påverka deras förtroende. ”[...] ju större kunskap medborgaren har om verksamheten i domstolarna, desto större förtroende har han eller hon för domstolarna.” (SOU 2008/106:15). I redogörelsen för teorier kring hur förtroende skapas betonar samtliga teoretiker vikten av god kunskap och förståelse av institutionernas processer. Det senare är särskilt viktigt för att institutioner ska uppfattas som rättvisa, opartiska och förutsägbara samt för att ofördelaktiga utfall lättare ska accepteras genom att kriterierna för proceduriell rättvisa uppfylls (Levi 1998:9). Om kvinnan beslutat att anmäla brottet utan förståelse för processerna kan detta resultera i att hon inte förstår anledningen till att hennes ärende läggs ned eller åtalet ogillas (Ju 2004/1:14). Detta skapar risken att rättsväsendet uppfattas som partiskt eller orättvist och försämrar sannolikheten att kvinnan förlikar sig med och accepterar utfallet. Istället kan förtroendet skadas då kriterierna för proceduriell rättvisa inte uppfylls och bilden av institutionen som opartisk och rättvis brister genom att kvinnan drar slutsatser om att
rättsväsendet är misstroende eller inte engagerat sig i ärendet (Ju 2005/1:14, Rawls 1971:85). De upplever att de har dålig information och kunskap både i det egna ärendet och om
rättsväsendet i stort. Det gör att de inte uppfattar vad som sker under utredningen och får svårt att förstå skälen till att olika utredningsåtgärder vidtas eller uteblir. Att förundersökningen läggs ned eller åtalet ogillas utlöser ofta känslor av stark besvikelse. För den som inte får anledningen förklarad för sig blir slutsatsen ofta att polis, åklagare och domstol ansåg att den lämnade berättelsen var påhittad. (Ju 2004/1:14)
Kunskap om rättsväsendet relateras på så vis till kraven på transparens som garant för frånvaro av korruption och oegentligheter inom institutionens system. En förutsättning är då
20
att aktören har den kunskapen som krävs för att förstå processerna och institutionens beslut. Bilden av institutionen som välvillig och omsorgsfull riskerar också att skadas om aktören uppfattar att beslut inte grundar sig på opartiska och rättvisa grunder. Statistiken visar dock att majoriteten av kvinnor är nöjda med informationen de får under rättsprocessens gång vilken tyder på att detta inte är den främsta bidragande faktorn till den låga anmälningsbenägenheten och inte en framstående anledning till ett bristande förtroende (Brå 2020:251–252).
Organisationer som arbetar med utsatta kvinnor pekar på bristen av socialt och kurativt stöd som ett stort hinder för kvinnor i att göra en anmälan (Ju 2004/1:54). Det är därför viktigt att kvinnor tidigt får information om målsägandebiträde vars uppgift är att “[...] stödja och tillvarata målsägandens intressen.” (Brå 2008/25:71). I Brå:s utredning av polisen poängteras även vikten av att kvinnor får information kring praktiskt stöd. “I ärenden som gäller
kvinnomisshandel kan det vara extra viktigt att brottsoffret får information om skyddsåtgärder som exempelvis besöksförbud, larmpaket eller skyddade personuppgifter” (Brå 2008/25:70). Däremot uppger de allra flesta kvinnor, två tredjedelar i en undersökning, att de är nöjda med den informationen som de fått i anknytning till att de gjort en anmälan (Brå 2008/25:10). 8.1.3 Former och typer av kunskap
Utöver bristen på kunskap kan även havandet av viss kunskap leda till att brott inte anmäls. Kvinnan kan ha kunskap om det låga antalet fällande domar och låga straffpåföljderna för den typen av brott hon blivit utsatt för (Ju 2004/1:13). Detta i kombination med en bristande kunskap om tillgängliga resurser kan leda till att en anmälan framstår som ofördelaktig. Att en anmälan uteblir på grund utav att aktören upplever att polisen inget kan göra eller att straffen och andelen dömda upplevs som låg, kan förstås påverka en avvägning mellan kostnader och positiva utfall i enlighet med en “cost benefit calculation” (Goudriaan: 2006:16). Dessa anledningar kan förstås som en utvärdering av polisens effektivitet och hur nivån av effektivitet påverkar sannolikheten av ett gynnsamt utfall för individen (Sunshine & Tyler 2003:514). I en rationell avvägning är kunskap en förutsättning för att sannolikheten av de olika utfallen ska kunna beräknas och agera underlag för aktörens beslut. Det innebär att kunskapsaspekter i förtroende får en mer framträdande roll om vi väljer att se aktörens beslut som en rationell avvägning kopplad till instrumentell nytta. Om avsikten med anmälan exempelvis inte är att få mannen dömd utan fokuserad på att få praktisk hjälp och stöd är kunskapen om låga straff och lågt antal fällande domar inte relevant. Istället kan det
argumenteras för att kvinnans kunskaper om vilka resurser som finns tillgängliga får en mer framträdande roll. Den kunskap som är ”viktigast” och vilken roll den spelar för kvinnan är
21
beroende av vilka avsikter och mål aktören har med sin anmälan i enlighet med det
individuella målet handlingen ämnar uppfylla (Scott 2000:127-128). Huruvida kvinnan har god kunskap om lagstiftning och rättigheter kan senare avgöra om hon upplever en anmälan som ett legitimt alternativ över huvud taget. Rollen som kvinnans olika avsikter och
förväntningar med anmälan spelar kommer att redogöras för vidare för i del 7.2.2 “Kvinnors aktörskap, förväntningar och kontext”. Kunskap har även en bredare innebörd än enbart kunskap om juridiska processer, rättigheter och lagar. Vad som utgör ett brott har juridisk innebörd men kunskapen påverkas även av subjektiva uppfattningar förankrade i social kontext, könsnormer och definitionen av vad som exempelvis utgör ett övergrepp. Denna aspekt redogörs för i avsnitt 7.2.1 “Definitionssvårigheter”
8.1.4 Bemötande
Utöver den tekniska kunskapen om rättsprocessen understryker empirin kvinnans behov av samt rätt till ett respektfullt och empatiskt bemötande genom hela rättsprocessen. Bemötandet beskrivs som en central del i förtroendeskapande av samtliga förtroendeteoretiker. De
representativa aktörerna som medborgaren möter agerar som bärare av institutionens värderingar och mötet skapar en stor del av underlaget för aktörernas förtroende för institutionen som helhet (Levi 1998:6). I det empiriska underlaget relateras mycket av aktörers konkreta erfarenheter med representativa aktörer till bibehållandet av ett högt generellt förtroende för rättsväsendet. En formulering i det empiriska materialet särskiljer mellan professionell kvalitet och brukarupplevd kvalitet där den senare bestäms av ” […] medarbetarnas värderingar, attityder och förhållningssätt.” (SOU 2008/106:64) där förtroende byggs genom ” […] kunskap om institutionens processer samt att institutionen uppfattas som välvillig och visar omsorg för medborgare.” (SOU 2007/39:13).
När det gäller personer med domstolserfarenhet finns det en särskilt stark koppling mellan ett stort generellt domstolsförtroende och upplevelser av att det helt och hållet stämmer att man hade blivit respektfullt bemött av domaren under
domstolsförhandlingen, att man hade möjlighet att tala till punkt och att domaren hade lyssnat på vad man sagt. (SOU 2008/106:65)
Om kvinnan upplever att den representativa aktören inte uppträder empatiskt i mötet kan det resultera i att hon känner sig ifrågasatt och kränkt vilket argumenteras vara en bidragande faktor till att vissa kvinnor inte vill delta i rättsprocessen eller drar sig för att anmäla brott. “[...] många av dem som utsatts för sexuella övergrepp känner sig kränkta och ifrågasatta i
22
sina kontakter med olika samhällsorgan. Det är främst under polisförhör och vid rättegången […]” (Ju 2004/1:63). Ett empatiskt och respektfullt bemötande är någonting som enhälligt betonas som viktigt i det empiriska materialet då våld i nära relationer och sexualbrott är särskilt känsliga ärenden. Under en rättsprocess är det viktigt att hela processen präglas av ett empatiskt och respektfullt bemötande då det inte bara är det slutgiltiga utfallet som avgör institutionens trovärdighet utan även hela processen som leder till utfallet (Rothstein 2018:49). Detta genom att aktören uppfattar att hon fått en värdig behandling och ett bra bemötande (Levi 1998:10). Majoriteten av kvinnor som har kontakt med rättsväsendet är nöjda med bemötandet de fått (Brå 2009/12:39) och undersökningar av kvinnor som gjort en anmälan visar att upplevelsen av kontakten med polisen inte påverkat huruvida de kan tänka sig att anmäla ett liknande brott igen.
Att eventuellt missnöje med polisens arbete inte direkt var förknippat med benägenheten att anmäla igen kunde delvis förklaras av det faktum att det främsta skälet till en anmälan, som kvinnorna uppgav, var att göra en markering gentemot förövaren – snarare än att driva en rättsprocess mot honom. I sådant perspektiv är möjligen karaktären av kontakten inte helt avgörande (men säkerligen inte oviktig). (Brå 2009/12:48)
Brå konstaterar däremot att ”andelen missnöjda offer för relationsvåld inte [är] obetydlig. Om mer än var fjärde offer upplever kontakten som ganska negativ eller mycket negativ finns det mycket utrymme polisen kan ägna åt förbättringar.” (Brå 2009/12:39). Den höga andelen som är nöjda med bemötandet kan tyda på att roten till kvinnors höga förtroende för rättsväsendet som helhet grundar sig mer i ett gott bemötande än en uppfattning av institutionen som effektiv, då andelen kvinnor som är nöjda med bemötande och tillgänglighet är betydligt högre än andelen som är nöjda med effektiviteten. Här tillskrivs framförallt polisen en viktigt förtroendeskapande roll då det är den första länken i rättskedjan och där kunskap och
kontaktyta i allmänheten är större än för högre instanser i rättsväsendet (SOU 2007/39:49). 8.2 Tema 2. Anmälningsbenägenhet och förtroende bortom kunskap och bemötande 8.2.1 Definitionssvårigheter
En förklaring till den låga anmälningsbenägenheten som presenteras i empirin är att brott inte anmäls då kvinnorna inte upplever handlingen de utsatts för som ett straffbart övergrepp (Ju 2004/1:12), att upplevelser tolkas olika och definitionen av ett övergrepp därmed är subjektivt
23
(Ju 2004/1:45, Khan et al., 2018:434). En sådan tolkning hos kvinnan grundar sig i hur tydligt kvinnan upplever att hon markerat en ovilja eller ett motstånd. Om kvinnan känner att hon inte kämpat emot tillräckligt kan hon uppleva att hon bär en viss skuld i övergreppet (Ju 2004/1:47, LeMaire et al., 2016:334) Tidigare forskning på området uttrycker samma slutsatser och beskriver hur tolkningar av våldtäkter och övergrepp varierar mellan individer (LeMaire et al.,2016:334) vilket därmed kan vara en delförklaring till den låga
anmälningsbenägenheten gällande sexualbrott. Det kan även röra sig om en förlegad föreställning av dessa brottstyper vilket kan påverka huruvida en anmälan övervägs. ”Den traditionella bilden av en våldtäkt är att någon med våld eller hot tilltvingar sig ett samlag. Genomgången av anmälningarna visar dock att detta är en delvis föråldrad bild.” (Brå 2019/9:26). Närvarande i kvinnors syn på vad som utgör övergrepp, och som även
argumenteras bidra till den låga anmälningsbenägenhet, är stigma och en svårighet att prata om sexuella övergrepp överlag (Ju 2004/1:31). Kvinnor som blir utsatta för sexuella
övergrepp uttrycker ofta att de upplever en känsla av skam och många skuldbelägger sig själva för händelsen. Tre fjärdedelar av kvinnorna i justitiedepartementets utredning uppgav att känslor av skuld och skam var avgörande i beslutet att inte göra en anmälan. Känslor som dessa kan bottna i att kvinnan inte kände att hon sa ifrån tillräckligt, hur hon klädde sig, att hon var alkoholpåverkad eller att hon utsatt sig själv för en onödig risk (Ju 2004/1:47), punkter som även återges i tidigare forskning (LeMaire et al., 2016:334). Brås rapport ”Våldtäkt från anmälan till dom” redogör för en undersökning av 800 anmälningar om
våldtäkt där offret är kvinna (Brå 2019/9:20). I nästan hälften av fallen som de undersöker har inget våld förekommit, kvinnan har alltså då inte gjort något fysiskt motstånd (Brå
2019/9:26).
8.2.2 Medias förmedlande roll
Empirin redogör för att kvinnors tolkning av övergrepp till viss del baseras på
medierapporteringen och vad kvinnor hört och sett på TV och i tidningar (Ju 2004/1:49). Den bilden som förmedlas beskrivs i stora delar vara missvisande då typen av sexuella övergrepp som rapporteras i media inte överensstämmer med hur övergrepp vanligtvis ser ut. Typen av övergrepp och brott som ges mest utrymme i media kommer att påverka sättet kvinnor definierar övergrepp vilket då inte reflekterar olika nyanser i brottsskalan. “I medias nyhetsrapportering och i den allmänna debatten får överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter stort utrymme. Inte lika ofta tas våldtäkter inom nära relationer upp.” (Ju 2004/1:34). Detta kan i leda till att övergrepp som sker inom relationer inte uppfattas som övergrepp då bilden
24
inte stämmer överens med medias porträttering av vad exempelvis en våldtäkt är vilket i sin tur kan leda till att en anmälan inte görs (Ju 2004/1:53). Empirin redogör även för medias roll i att porträttera rättsväsendets aktörer som obenägna att tro på kvinnor och oförmögna att straffa förövare vilket kan skapa känslan av att det inte är någon idé att anmäla (Ju
2004/1:53). Den negativa rapporteringen från media argumenteras bidra till att offer för brott drar sig för att polisanmäla (Ju 2004/1:13). Media är dessutom den källa som förmedlar majoriteten av information rörande rättsväsendet till medborgare (SOU 2008/106:63).
De [...] känner till att uppklaringsprocenten för sexualbrott är låg. Få åtal väcks och det är inte ofta en polisanmälan leder till fällande dom. Dessutom är det en utbredd uppfattning att bemötandet från rättsväsendet är dåligt. Sammantaget ger detta budskapet att det inte är någon idé att göra en polisanmälan. De utsatta upplever sig vara välinformerade om vad som gäller och känner till statistiken. (Ju 2004/1:49)
Empirin betonar även att det inte heller redogörs tillräckligt utförligt för de rent rättsliga argumenten i nyhetsartiklar (SOU 2008/106:220). Där exempelvis löpsedlar kan sätta rubriker om frianden av män som åtalats för övergrepp när det i själva verket rör sig om straffsänkning eller ändring av brottsrubricering. Media tenderar även att rycka delar av den rättsliga
argumentationen ur sin kontext vilket argumenteras bli missvisande (Ju 2004/1:54).
Rättsväsendets arbetssätt präglas även av att regler tolkas och tillämpas i enskilda fall vilket innebär en större möjlighet att bedömningar uppfattas som orättvisa (SOU 2008/106:71) vilket i sin tur skapar rubriker och allmänt intresse. Medias rapportering om låga straff, lågt antal fällande domar och få uppklarade fall målar en negativ bild av rättsväsendet vilket kan få anmälningar att uppfattas som meningslösa och stärka oron att ifrågasättas och inte bli trodd vid anmälan (Ju 2004/1:67). Definitionen av vad som är en brottslig handling utgörs alltså dels av en subjektiv uppfattning men även av rättslig kunskap. Lagar kan agera som normerande och på så sätt påverka rättsmedvetandet och aktörers uppfattningar av vad som utgör en brottslig handling. Media lyfts fram som betydelsefull för hur deras porträttering av sexualbrott påverkar hur normer bildas och kommuniceras till samhället vilket argumenteras påverka anmälningsbenägenheten för sexualbrott genom att bidra till definitionssvårigheter (Ju 2004/1:53). Växelspelet mellan lagstiftning, rättsmedvetandet och samhällsnormer redogörs för i avsnitt 7.3.2 “Statens roll och ansvar: Normer och växelverkan mellan rättsmedvetande och lagstiftning.”
