Tema 4 Staten, normer och förtroende strukturellt perspektiv

Rapporterna pekar på att det finns både strukturella och individuella omständigheter som påverkar risken att utsättas för våld och övergrepp i nära relationer. De faktorer som är statistiskt säkerställda är kön, ålder och familjeförhållanden. Kvinnor löper tre gånger större risk att drabbas och risken för utsatthet ökar även av ung ålder och av att vara ensamstående med barn. ”Kvinnors ökade utsatthet generellt i kombination med det faktum att risken förstärks om man lever under socialt och ekonomiskt försämrade villkor ger stöd åt att kön och makt onekligen är viktiga aspekter av relationsvåld” (Brå 2009/12:28). Våld och övergrepp i nära relationer kan argumenteras vara ett uttryck för ojämlikhet mellan könen i form av en obalans i resurser och makt men även att arbetet med att förebygga våldet försvåras av rådande könsnormer (Ju 2004/1:35). Brå ger därmed könsmaktsperspektivet ett visst förklaringsvärde i beskrivningar av våld i nära relationer (Brå 2009/12:7). ”Så länge makten är ojämnt fördelad mellan kvinnor och män kommer vi med all sannolikhet att bevittna mäns systematiska våld mot kvinnor” (Brå 2009/12:5). Regeringen uttrycker sig liknande i sin nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (Skr 2016/17/10:113) med en beskrivning av våld mot kvinnor som en jämställdhetsfråga och ett uttryck för bristande jämställdhet. En retorik som inleds från regeringens sida under 1990- talet (Wendt 2002:155) vilket utvecklas vidare med kvinnovåldskommissionens

huvudbetänkande “kvinnofrid” 1995 som formulerar frågan som ett samhällsproblem med rot i en obalans i maktförhållanden mellan kön (SOU: 1995:60). Det faktum att kvinnligt kön i kombination med social utsatthet tydligt ökar risken för relationsvåld motiverar därför att arbetet med relationsvåld bör ske med en medvetenhet av dessa strukturer (Brå 2009/12:51).

31

Därför bör även dessa angivna anledningar till att anmälningar uteblir analyseras med medvetenhet av en könsmaktstruktur. Genom att förekomsten av våld och övergrepp i nära relationer betraktas som ett uttryck för en ojämn maktfördelning mellan kvinnor och män (Brå 2009/12:7, Ju 2004/1:35) sker en förskjutning av ansvar till staten som lyfter samma

perspektiv i sin nationella strategi som ämnar att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (Skr 2016/17:113) vilket tyder på att åtgärder bör bestå av en bred

jämställdhetspolitik som ämnar att minska den utsattheten som kan härledas till det kvinnliga könet. Det är däremot viktigt att frågan inte reduceras till enbart kön utan att individuella och strukturella omständigheter båda har relevans och en samverkan i frågan (Brå 2009/12:07). 8.4.2 Kön och förtroende

Även om ett lågt förtroende för rättsväsendet inte anses vara en vanligt förekommande

anledning att avstå anmälan kan vi i Brås rapport om våld mot kvinnor i nära relationer notera att nästan hälften av anledningarna som uppgavs till att anmälan uteblir kan kopplas till maktlöshet – att polisen inget kan göra, att inte våga anmäla, inte orka med rättsprocessen och att sakna förtroende för rättsväsendet (Brå 2009/12:42). Kvinnors maktlöshet inför

kränkningar av deras kroppsliga integritet, i form av trakasserier, övergrepp och våld, kan ses som ett uttryck av ojämställdheten mellan könen (Brå 2009/12:28). Utöver rättsväsendets juridiska funktion för kvinnor tillskrivs även rättsväsendet symboliska värden. Detta är även något som lyfts av feministiska statsvetenskapliga teoretiker som beskriver staten som kvinnans beskyddare mot onda män (Young 2003:4). Kvinnans beroende av mannen skiftas till beroende av staten och kvinnan har svårt att förhålla sig kritisk till det skydd som erbjuds (Eduards 2007:22). Förtroendet för rättsväsendet hos kvinnor kan därmed grunda sig i dess värde som beskyddare och argumenteras vara en anledning till att kvinnor har ett högre allmänt förtroende för rättsväsendet än män och att detta grundar sig i deras större generella upplevelse av otrygghet. Att kvinnan uttrycker en nöjdhet och förtroende för rättsväsendet trots att rättsväsendet inte alltid handlar i hennes intressen kan på så sätt ses som att kvinnan accepterar beskyddarens villkor samt att det symboliska värdet knutet till social identitet, vilket även innehåller kön, är värdefullt för att generera förtroende (Young 2003:2, Sunshine & Tyler 2003a:155). Detta faller även i linje med att aktörers uppfattning av institutioner som välvilliga och omsorgsfulla är en viktig aspekt av förtroende (Levi 1998:3).

32

8.4.3 Historiskt ansvarsutvecklande och reformer över tid

Staten har under det senaste århundradet successivt tagit ett större ansvar i frågan om mäns våld mot kvinnor och sexualbrott. Inom svensk politik har frågan om mäns våld mot kvinnor successivt skiftat från att beskrivas och behandlas som en privat familjeangelägenhet till ett kollektivt samhälleligt problem (Ekström 2015:662). Carina Listerborn beskriver hur andra vågens feminism arbetade för att lyfta ut mycket av det som ansågs privat och göra det till en offentlig angelägenhet (Listerborn 2001:84). Det privata blev alltså politiskt först när frågor om kvinnomisshandel och sexuella övergrepp på kvinnor togs upp på den politiska

dagordningen och lagliga åtgärder infördes (Wendt Höjer & Åse 2013:37–38). 1938 lyfte kvinnliga motionärer ett beredande av ökad trygghet för hustrun mot misshandel i hemmet till Sveriges riksdag. Under denna period föll endast svår misshandel i hemmet under allmänt åtal vilket innebar misshandel som orsakat svår kroppsskada såsom förlust av tal, syn och hörsel alternativt ha dödlig utgång. Attityden från staten var således att de inte skulle ingripa i medborgares äktenskap, som ansågs vara en privatsak snarare än en offentlig angelägenhet och motionen fick avslag (Wendt 2002:53). År 1965 infördes en ny brottsbalk där våldtäkt flyttas från “frihetsbrott” till sedlighetsbrott och anses därmed vara brott mot person snarare än mot den allmänna ordningen vilket innebär att våldtäkt nu i juridisk mening kan begås inom ett äktenskap (Wendt 2002:54). 1977 får sexualbrottskommittén direktiv att göra en översyn av regler om åtal för misshandel och socialdepartementets redovisar sin

socialpolitiska dokumentering “Kvinnomisshandel. Kartläggning och överväganden” (Wendt 2002:101). 1980 börjar misshandelsbrott redovisas könsuppdelat och två år senare faller även misshandel i hemmet och överträdelser av besöksförbud under allmänt åtal (Wendt

2002:100). Med denna lagstiftning fick även kvinnomisshandel en egen beteckning ” en man som misshandlar en närstående eller tidigare närstående kvinna på enskild plats” (Wendt 2002:15). Det är svårt att uttala sig om huruvida dessa reformer påverkat förtroendet för rättsväsendet. En jämförelse av reformer som genomförts sedan 1986 med nivåer av förtroende motsvarande år visar ingen uppenbar koppling mellan utvecklingen gällande statens ansvarstagande och förtroendeutvecklingen hos kvinnor (Tabell 2 bilaga 3). Två undantag är år 2014 och 2018 då förtroendet är speciellt högt, detta sammanfaller med två reformer; utvidgandet av våldtäktsbegreppet i lagstiftningen 2013 (Prop.2012/13:111) och samtyckeslagen 2018 (Brå 2018:7) (Tabell 1 bilaga 2 & tabell 2, bilaga 3). Men huruvida förtroendet ökat på grund utav reformerna går inte att säkerställa. Förändringarna i förtroende sker mer eller mindre parallellt mellan könen men kvinnor har i regel haft ett konstant högre förtroende över tid (Tabell 2, bilaga 3). Skulle förtroendet för rättsväsendet successivt öka hos

33

kvinnor i takt med varje reform och varje ställningstagande som staten har gjort på området borde förtroendemätningarna visa en stadigt uppåtgående trend sedan 1986 vilket de inte gör. Mätningarna visar att statens ansvarstagande gällande mäns våld mot kvinnor, i form av reformer och lagstiftning ämnade att trygga kvinnor, inte tycks påverka kvinnors förtroende generellt.

8.4.4 Lagstiftning som normerande kraft

Det empiriska materialet tyder på att statens ansvarstagande kan verka genom andra mekanismer som inte nödvändigtvis kommer till uttryck genom ett ökat förtroende. Ett historiskt perspektiv på lagstiftning inom området visar på hur den befinner sig i ett ständigt växelspel mellan det allmänna rättsmedvetandet vilket också argumenteras påverka

anmälningsbenägenheten. Rapporten från justitiedepartementet lyfter vikten av ett ökat allmänt rättsmedvetande kring sexualbrott för att öka anmälningsbenägenheten och minska brottsligheten (Ju 2004/1:34). Den historiska tillbakablicken över lagstiftningen kring våld och sexuella övergrepp visar hur synen på vissa beteenden och handlingar i ljuset av

förändrade normer i samhället reflekteras genom att ny lagstiftning kriminaliserar handlingar som förut varit tolererade (SOU 2007:124). Tittar vi exempelvis på 2000-talets reformer inom lagstiftning rörande sexuella övergrepp ser vi hur begreppen successivt vidgas och nyanseras. 2013 infördes begreppet ”särskilt utsatt situation” som således ersätter begreppet ”hjälplöst tillstånd” som utvidgar bestämmelsen om vad som klassificeras som våldtäkt och då

inkluderar situationer där offret för en våldtäkt möter övergreppet med passivitet (Riksdagen prop.2012/13:111). I linje med detta införs även samtyckeslagen 2018 vilket innebär ett fokusskifte från att beskriva våldtäkt utifrån förekomsten av våld, hot eller en särskilt utsatt situation till att handla om avsaknad av frivillighet (Brå 2018:7). Lagändringar som dessa har utöver sin rättsliga roll även en normerande funktion genom att nyansera bilden av övergrepp och förändra attityden gentemot vad som anses vara accepterbara sexuella handlingar och vad som utgör brottsliga övergrepp (Ju 2004/1:53). En funktion som även bidrar till att luckra upp definitionssvårigheterna som de tidigare lagarnas krav på förekomst av tvång, hot och våld kring övergrepp har bildat vilket i sin tur skulle öka anmälningsbenägenheten för brotten. I det empiriska materialet beskrivs lagstiftning som ett verktyg för att konkretisera

samhällsnormers utveckling men betonar samtidigt att; “ [...] det s.k. allmänna

rättsmedvetandet är det, när det gäller synen på sexualbrotten, samhället som måste gå före och påverka normbildningen” (Ju 2004/1:34). Förändringar i synen på sexuellt accepterbara handlingar och övergrepp involverar även arbete med att förändra synen på manliga och

34

kvinnliga normer om sexualitet och könsroller som argumenteras försvåra arbetet med förebyggande av våld och övergrepp (Ju 2004/1:35). Uppfattningen om kvinnans kropp som sexuellt tillgänglig kan möjliggöra att övergrepp utförs men även påverka kvinnans

uppfattning om sin rätt till sexuell integritet. Utöver bristande kunskap om vad som i juridisk mening utgör brottsliga handlingar existerar det även en könsnormativ dimension som befäster kvinnans sexuella tillgänglighet inom en relation som kan påverka kvinnans subjektiva uppfattning för vart gränserna för hennes sexuella och kroppsliga integritet dras (Eduards 2007:21). Arbetet med en förändring av rådande könsnormer i samhället kan på så vis tänkas luckra upp känslor av stigma, skam och skuldbeläggande då samtliga beskrivs som faktorer som förhindrar kvinnor att anmäla övergrepp och våld i nära relationer (Ju

2004/1:47).