Diskussion

Studiens syfte är att förklara omfattningen av och innehållet i svenska kommuners hållbarhetsrapportering. Rapportering av denna typ av information är i dagsläget av frivillig natur i den kommunala sektorn, med undantag för viss typ av information rörande väsentliga personalförhållanden. Valet av ämne motiverades utifrån att tidigare forskning ifrågasatt varför frivillig rapportering sker (se Deegan, 2002). Samt utifrån en pågående debatt gällande huruvida även den kommunala sektorn bör omfattas av ett lagkrav på hållbarhetsrapportering (se Johansson, 2019; Larsson, 2016; PwC, 2019; Stattin & Salomon, 2019). Vårt resultat finner ett samband mellan hållbarhetsrapporteringens omfattning och fyra av fem oberoende variabler. Samt mellan innehållet i rapporteringen och tre av de oberoende variablerna.

Vi genererade en hypotes dels utifrån tidigare forskning (se Joseph m.fl., 2014; Ribeiro m.fl., 2016), och dels utifrån intressentteori och institutionell teori, att kommuner som visar ett intresse för Agenda 2030 skulle redovisa mer gällande hållbarhetsfrågor. Agenda 2030 är en handlingsplan för FN:s globala mål som antogs av Sverige 2015. Ett stöd för kommunerna i arbetet med agendan är utbildnings- och kommunikationsprojektet Glokala Sverige. Vårt resultat tyder på att kommuner som deltog i Glokala Sveriges projekt 2019 i högre grad rapporterar om hållbarhetsfrågor och stödjer därmed vår hypotes om att ett visat intresse för agendan leder till mer hållbarhetsrapportering. Detta är i linje med studien i Portugal av Ribeiro m.fl. (2016) som fann att implementationen av Agenda 21 i kommuner bidrog till mer redovisning av hållbarhetsfrågor. Samt studien av Joseph m.fl. (2014) som fann belägg för att kommuner i Malaysia med ett visat intresse för Agenda 21-implementationen hade en högre grad av hållbarhetsredovisning. Vårt resultat tyder även på att medverkan i projektet påverkar vilken typ av information som kommunerna rapporterar då kommuner som deltog 2019 lämnar fler ekologiska upplysningar. Enligt FN (2019a) vilar det yttersta ansvaret för genomförandet av agendan på medlemsländernas regeringar. Samtidigt menar de att det även krävs engagemang från andra aktörer, exempelvis kommuner. I dagsläget finns inget formellt krav på kommuner att arbeta med agendan. I vår genomgång av kommunernas årsredovisningar och hållbarhetsrapporter fann vi att mer än hälften av kommunerna nämner Agenda 2030 i rapporterna. Men trots det är det betydligt färre som i årsredovisningen redogör mål kopplade till agendan. Detta stämmer överens med den undersökning PwC (2019) gjorde i december 2019, som visar att mindre än hälften av kommunerna har antagit mål kopplade till Agenda 2030.

50

Det förväntades även att mängden hållbarhetsrapportering skulle öka med den genomsnittliga mängden i kommunens redovisningsnätverk. Det förväntade sambandet har sitt ursprung i institutionell teori då påverkan antas komma från normativ och mimetisk press. Donatella (2020a) menar att kommunala redovisningsnätverk, som möjliggör informationsutbyte mellan kommuner inom nätverken, kan leda till att normer utvecklas på olika sätt och att redovisningen därför kan skilja sig åt mellan nätverken. Vårt resultat tyder på att vilket redovisningsnätverk en kommun tillhör har ett samband med både mängden och innehållet av hållbarhetsrapporteringen. Detta resultat är i linje med Ribeiro m.fl. (2016) som fann att kommuner i Portugal som ingår i ett sådant nätverk med kommuner som har en hög grad av hållbarhetsrapportering, redovisar mer angående hållbarhetsfrågor. Även forskning om andra typer av redovisningsval har funnit att kommunens geografiska område har en påverkan på dessa val (se exempelvis Carvalho m.fl., 2007; Donatella, 2020a). Det fanns stora skillnader i den genomsnittliga rapporteringen mellan regionerna, där regionen med lägst genomsnitt redovisade 1,53 punkter och regionen med högst genomsnitt redovisade 6 punkter. Överlag placerar sig storstadsregionerna bland de högre genomsnitten och regioner med fler glesbygdskommuner har lägre genomsnitt. Det skulle kunna bero på att det är lättare att attrahera mer kvalificerad personal i en storstadsregion och att det även finns mer resurser att tillgå och mer personal överlag. Vilket i sin tur leder till att det finns mer kvalificerad personal i storstadsregionernas kommunala redovisningsnätverk. En annan möjlig anledning kan vara att redovisningsnätverken har möjlighet att ses mer regelbundet i storstadsregionerna där de geografiska sträckorna mellan kommunerna inte är lika långa som exempelvis i regioner längre norrut. Mer regelbundna träffar möjliggör ett större erfarenhetsutbyte mellan kommuner som, enligt mimetisk isomorfism, kan leda till att de tar efter kommuner som gör ett framstående arbete i högre grad.

Vi genererade en hypotes att kommunens val av revisionsbyrå har en påverkan på rapporteringen av hållbarhetsinformation. Detta utifrån institutionell teori och tidigare forskning av bland annat Collin m.fl. (2009), Donatella (2020a) samt Falkman och Tagesson (2008). Vårt resultat visar att kommuner som biträdes av PwC rapporterade mer hållbarhetsinformation än de kommuner som biträddes av de övriga Big4-byråerna. Detta kan bero på att PwC i större utsträckning inriktat sig på revision av kommunal verksamhet. Vilket kan utläsas av att 42% av kommunerna biträdes av PwC 2019. Byråns framträdande marknadsposition gällande kommunal revision kan enligt Collin m.fl. (2017) förklaras av att de under 90-talet förvärvade bransch-specialisten Komrev. Resultatet visar på signifikanta skillnader för EY gällande social rapportering, för KPMG gällande ekologisk rapportering samt för båda gällande den totala mängden rapportering.

51

Högre politisk konkurrens förväntades leda till att kommunerna rapporterade mer hållbarhetsinformation. Detta dels utifrån ett agentteoretiskt perspektiv då bland annat Zimmerman (1977) menar att konkurrensen ökar politikernas incitament att rapportera information som förbättrar deras chanser att bli omvalda. Men också utifrån institutionell teori där Ribeiro m.fl. (2016) menar att oppositionen kan utöva mer tvingande press vid hög konkurrens vilket medför ett större behov av legitimering för de folkvalda. Vår studie finner dock inget stöd för att den politiska konkurrensen påverkar vare sig mängden eller innehållet i kommunernas hållbarhetsrapportering. Resultaten från tidigare forskning har gått isär. Denna studie går emot resultatet i flera tidigare studier (García & García-García, 2010; Mir m.fl., 2015; Gandia & Archidona, 2008; Prado-Lorenzo m.fl., 2012), medan den är i linje med flera andra studier som inte fann signifikanta samband (Alcaraz-Quiles m.fl., 2015; García- Sánchez m.fl., 2013; Navarro-Galera m.fl., 2018; Ribeiro m.fl., 2016). Ser man till de teoretiska argumenten indikerar vårt resultat möjligtvis att hållbarhetsrapportering i årsredovisningen inte är en prioriterad strategi för att öka chanserna till omval. Det går dock inte att utesluta att den politiska konkurrensen har en signifikant påverkan på redovisning av hållbarhetsinformation i andra informationskanaler, exempelvis webbsidor. Det är även möjligt att den politiska konkurrensen har starkare samband med redovisning av annan information i årsredovisningen, exempelvis finansiell information. Ej heller går det att utesluta att resultatet skulle blivit ett annat om året som studerats hade varit ett valår. Dock framstår det som osannolikt att resultatet skulle ha skiljt sig väsentligt om studien baserats på data från 2018 istället för 2019.

Tidigare forskning har argumenterat för att den politiska majoriteten påverkar redovisningen av information (exempelvis Ferejohn, 1999; García-Sánchez m.fl., 2013; Tagesson m.fl., 2013). Ferejohn (1999) menar utifrån agentteori att vissa politiska inriktningar har större incitament att rapportera information då transparens ökar väljarnas förtroende vilket möjliggör genomförandet av deras politik. Enligt García-Sánchez m.fl. (2013) är detta viktigt för vänsterpartier då de i större utsträckning vill ha en mer omfattande offentlig sektor. Vårt resultat visar att kommuner som styrs av vänsterpartier rapporterar en större mängd hållbarhetsinformation än övriga jämförbara kommuner. Vilket stödjer argumenten som framförts av Ferejohn (1999) och García-Sánchez m.fl. (2013). En annan argumentation som lyfts av Prado-Lorenzo (2012) är att partier på högersidan kan ha incitament att genomföra hållbarhetsaktiviteter för att attrahera mittenväljare, detta finner vi dock inget stöd för i denna studie. Även intressentteoretiska argument har framförts där bland annat Tagesson m.fl. (2013) menar att partierna till viss del riktar sig mot olika intressentgrupper. Exempelvis menar García-Sánchez och Prado-Lorenzo (2008) att partier på högersidan i större utsträckning fokuserar på ekonomiska frågor än på frågor relaterade till hållbarhet. Detta kan var en del av förklaringen till att vänsterpartier i vår studie

52

rapporterade en större mängd information. Resultatet i vår studie skiljer sig från Tagesson m.fl. (2013) studie där det var de borgerliga partierna som rapporterade mest. Detta är överraskande då den empiriska kontexten är densamma. Studien av Tagesson m.fl. (2013) använde sig dock av data från 2006 och skillnaderna kan möjligtvis förklaras av att den politiska arenan delvis har förändrats. Bland annat har Sverigedemokraterna fått betydligt mer inflytande och den forna Alliansen som var ett koallitionsprojekt för de borgerliga partierna har spruckit. Möjligtvis har även fokus delvis flyttats från de delar av den sociala hållbarheten som ingått i vår checklista, då de borgerliga partierna nu i större utsträckning fokuserar på frågor gällande migration samt lag och ordning. Med bakgrund i de intressentteoretiska resonemang som förts av Tagesson m.fl. (2013) inkluderade vår studie även en hypotes gällande Miljöpartiets ställning i kommunen. Hypotesen tar sitt ursprung i att Miljöpartiet har profilerat sig inom hållbarhetsfrågor och därför rimligen rapporterar mer gällande detta. Denna hypotes finner vi dock inte stöd för då inget signifikant samband kunde påvisas. Då kommunerna är politiska organisationer kan det antas att politiska faktorer har en påverkan på det mesta inom organisationen, däribland hållbarhetsrapporteringen. Utifrån den kompletterande analys vi genomfört kan vi konstatera att denna påverkan är väldigt låg. Förklaringsgraden ökar med endast 0,3% när de politiska faktorerna inkluderas, vilket indikerar att faktorer som den politiska majoriteten inte är det som i huvudsak avgör hur kommunens hållbarhetsrapportering är utformad.

Av kontrollvariablerna är det kommunens storlek som genomgående har en stark påverkan. Denna påverkan har starkt stöd i tidigare forskning, bland annat i den tidigare studien om svenska kommuners hållbarhetsrapportering av Tagesson m.fl. (2013). Resultatet är således inte förvånande och är i linje med argument från både agentteori och systemorienterade teorier. Mer överraskande är att kontrollvariablerna för skattekraft, skattesats och finansiell styrka inte visar på signifikanta samband. För skattekraft och finansiell styrka går även sambanden i motsatt riktning jämfört med studien av Tagesson m.fl. (2013). Båda typerna av separata rapporter hade positiva samband med mängden rapporterad information vilket var föga förvånande.

Överlag rapporterade kommunerna relativt lite information gällande hållbarhet. Jämför vi med studien av Tagesson m.fl. (2013) ser vi att kommunerna i vår studie uppnådde färre punkter i checklistan. Detta beror sannolikt inte på att kommunerna redovisar mindre information nu, utan snarare på skillnader mellan de två checklistorna. En intressant jämförelse är att typen av information som redovisades mer respektive mindre är samma i båda studierna. Den minsta andelen av uppnådda punkter uppmättes för information angående etiska frågor, medan den största andelen uppmättes gällande personalfrågor. Förklaringen till detta är möjligtvis att vissa av de etiska frågorna anses vara underförstått

53

att det tas hänsyn till i den svenska kontexten. Exempelvis är det möjligt att kommunerna inte anser att det är nödvändigt att rapportera hur de arbetar för att motverka barn- och tvångsarbete, då detta inte anses vara ett vanligt förekommande problem i Sverige. Vidare kan kravet på redovisning av väsentliga personalförhållanden sannolikt förklara att störst andel punkter uppmättes inom detta område. Intressentteoretiska argument skulle även kunna ge en alternativ förklaring till att en högre andel av punkterna uppmättes gällande personalfrågor. Farneti och Guthrie (2009) fann att många australiensiska offentlig sektor organisationer främst rapporterade hållbarhetsinformation för att kommunicera med interna intressenter, specifikt medarbetare. Det är därför möjligt att även de svenska kommunerna ser medarbetarna som en prioriterad intressentgrupp vid upprättandet av årsredovisningen. I rapporten från PwC (2019) framgår det att personalen var en av de intressentgrupper som efterfrågade hållbarhetsinformation i störst utsträckning, vilket stödjer denna bild.

I inledningen till denna studie togs det bland annat upp att frivillig redovisning enligt tidigare forskning inte leder till konsekvent och jämförbar rapportering (Gray, 2001). Samt att ett krav på rapportering kan förbättra både hållbarhetsarbetet och transparensen (PwC, 2019). Vi ämnar inte ge normativa rekommendationer men kan utifrån resultatet slå fast att det finns stora skillnaderna mellan kommunernas rapportering i dagsläget.