Med varje försök att effektivisera en process och ett arbetssätt för att spara tid och pengar genom att addera nya moment tvingas man också att offra vissa komponenter (Miller & Sy, 2009). Därför är det väldigt viktigt att välja vad som offras och läggs till noga. Att använda sig av bara Co-design kan vara begränsande då en process ställer väldigt höga krav på att gruppen har en fungerande dynamik och kan samarbeta. Personerna som jag inkluderade i mitt test är sedan tidigare vana att arbeta tillsammans och har därför lättare att komma över personliga differenser snabbare, men de har samtidigt lättare att i diskussioner väga över till andra, ibland personliga, ämnen. Detta var märkbart i en del situationer av Co-design-workshopen då deltagarna kom igång med uppgiften väldigt snabbt men tappade fokus i en del av diskussionerna. Medan deltagarna i Sprint-studien behövde en längre startsträcka för att i designdiskussioner bibehålla fokus bättre. Det kollaborativa arbetssättet blir själv då inte så effektivt som det skulle kunna bli.
Det jag tvingas att välja bort vid utformningen av min tredje prototyp där jag applicerar Co-design i den agila SCRUM-processen är en möjlig extra iteration för designers och utvecklare. Arbetssättet blir också lite mer tidspressat och kräver tillfälle för att utvärdera resultat och tillämpa eventuella nyheter i designen som tillkommit efter sessionen. Jag tvingar också de involverade att avbryta sin normala arbetsprocess för att ingå i en Co- design-session som har ett annat tillvägagångsätt. De ombes på sätt och vis byta fokus mitt i sprinten vilket kan vara problematiskt.
Vad en sammansättning av SCRUM och Co-design däremot ger till processen är att antalet sprintar och antalet iterationer i längden bör minska då kunderna blir är mer involverade i processen och bidrar direkt genom Co-design-sessionen till designresultatet. Eventuella kommunikationsproblem mellan kund, utvecklare och designers som kan uppstå på grund av geografiska platsskillnader är något som i agila processer faktiskt kan uppstå minskar då sessionen tvingar alla att samlas ihop (Kellingley).
Min framställda slutprototyp har i stort influerats av vikten i att inse att Co-design inte bör ses som ett helt arbetssätt utan mer som en metod att applicera vid utvalda tillfällen i
att i stort kunna appliceras alltid. Applicerar man däremot Co-design som en specifik metod inom en agil process så skapas en synergi som inte nödvändigtvis framkommer i en vanlig agil.
En märkbar skillnad under mina studier i agilt och kollaboration är som sagt tidigare också att det resultat som framställdes upplevdes mer positivt i den iterationsbaserade sprint-studien än vad deltagarna gjorde i den kollaborativa workshopen, vilket är intressant då att även i relativt korta processer redan tyda en märkbar påverkan av att arbeta med iterationer. Utifrån detta är det tvivelaktigt att helt gå ifrån det agila arbetssättet, bara för att få en snabbare process. Iterationer är ett måste i en designprocess (Nielsen, 1993). I utvecklingen av mitt förslag till en effektivare arbetsmetod har jag därför valt att behålla samma struktur som en SCRUM-metod i form av sprint-uppbyggnaden, där jag uppmanar till en mer dynamisk flexibilitet och spontanitet, men adderat en Co-design-session mitt i sprinten då det ger upphov till att kundens expertis tas till vara på och minskar antalet iterationer i projekten.
För att besvara min forskningsfråga har jag i min designprocess belyst två områden att ta hänsyn till. Det första är hur den agila processen förlitar sig blint på designerns egen kunskap och expertis. Det andra är de höga kraven på ett nära samarbete mellan olika roller och personligheter inom Co-design-processer.
6.1 Expertdesigners
Företag inom IT och specifikt konsultbranschen har idag förvånansvärt lite kontakt med kunder och slutanvändare, vilket påvisas i resultatet av mina intervjustudier. Genom en utveckling där designers i en tidspressad bransch tar fler beslut på egen hand och låter sin egen expertis leda vägen för designlösningar. Utifrån efterforskningar och mina kvalitativa intervjuer är min föreställning att det blir vanligare att designers idag tar sig an en expertdriven och heuristisk tillvägagång för utvärderingen av framställda resultat (Nielsen, 1994), i större grad än användarbaserade utvärderingsmetoder och UCD. Designers förlitar sig i stor grad till sitt eget omdöme över vad kunder vill ha och vad de tycker vid utvecklingen och denna utveckling är enligt mig problematiskt. Saffer (2010: 43) beskriver
också riskerna med denna tillvägagång då det bidragit till såväl lyckade och misslyckade produkter och processer.
Själva kundkontakten i en SCRUM-process sker endast vid en Demo där resultatet som producerats i sedvanlig ordning presenteras och kunder tillåts komma med förändringsförslag. Det mest problematiska med detta är att ett eventuellt förändringskrav skakar om processen i stort och kräver en ny omformad planering för nästa Sprint. Flera upprepade krav på förändring kan vara förödande för en designprocess och bidra med projekt med långa förseningar. Genom en närmare kommunikation mellan alla parter skulle detta med all säkerhet att kunna motverkas och genom att låta kunderna efter halva Sprinten delta i utvecklingen och framställningen utifrån en Co-design-session skulle för det första det eventuella kommunikationsproblem lösas. För det andra så skulle kundens expertis tas till vara på ett bättre och säkrare sätt.
6.2 Roller i designprocesser
Utifrån mina tester tror jag också att de statiska roller som uppstår i organisationer där agila processer används faktiskt också suddas ut en aning genom att sammanfoga agilt och Co- design. Genom att tvingas till en renodlad kollaboration uppmuntras alla deltagare att på sätt och vis släppa sina ordinarie roller som existerar i projektet och bli mer jämlika. Så väl kunder som designers och utvecklare. En ökad kollaboration leder till en mer flexibilitet och en genom Brandts et al. (2013), tekniker för att låta alla i en session Berätta, Skapa och Utagera skapas också nya sätt att tänka på och varje deltagare skapar ett tankesätt som hamnar utanför boxen (Brandt, et al., 2013), vilket på så sätt bidrar till chanser för nya innovationer i en så konkurrenskraftig bransch som det är idag.
Att arbeta med en Co-design-workshop i en samtida SCRUM-process uppmuntrar också företag till att sudda ut gränser mellan introverta- och extroverta personligheter och låta alla arbeta tillsammans och på egen hand. Vilket i slutändan hjälper till och skapar en synergisk arbetsplats.
7 Slutsats
Genom min uppsats har jag utgått från hypotesen om att kunna skapa en effektivare designprocess genom att addera kollaborativa medel. Jag har ställt följande forskningsfråga som jag menat att besvara under processen:
“Hur kan professionella användare av agila arbetssätt få en mer effektiv designprocess genom ett mer kollaborativt tillvägagångssätt, där inslag av Co-design brukas i designprocessen?”
I förslaget på det arbetssätt som jag presenterat har jag visat ett exempel för hur min målgrupp kan arbeta, där en ökad kollaboration ger en snabbare och effektivare designprocess, utan att kvalitén på resultatet skiljer sig. De övriga två parametrarna tid och pengar som jag också tidigare dokumenterat är inräknade i min slutliga metod då jag med den försökt att reducera tiden och då även kostnaderna i varje projekt genom att just addera en Co-design-session mitt i varje Sprint.
Under mina två första tester har jag använt mig av olika människor med olika bakgrunder. Från erfarna seniordesigners till studenter inom andra designorienterade områden. Båda grupperna kände varandra sedan tidigare och var vana att arbeta tillsammans, vilket också kan ha speglat slutresultatet. Kanske skulle det vara givande att blanda och sätta ihop främmande människor med varandra. Framförallt i Co-design- workshopen då fokus för uppgiften tappades emellanåt på grund av en nära och skämtsam relation till varandra.
Antalet deltagare var också olika i de båda testerna vilket såklart också kan spegla slutresultatet. Fler röster i den sprint-baserade studien (Första prototypen) kan ha bidragit med större svårigheter i att komma överens om designval och kravspecifikationer.
Valet av kontext och område är något som påverkar min metod avsevärt. Den är utformad och framställd med en mjukvarucentrerad konsultbransch i fokus, där man alltid har en kund att ta hänsyn till.
8 Fortsatt forskning
Jag har kunnat argumentera för slutsatsen att en agil process och utövare av densamma kan gynnas av en mer kollaborativ inriktning och specifikt genom att applicera moment av Co- design i en befintlig SCRUM-process. För en framtida framställning bör arbetssättet att utvärderas och testas under en längre tid, helst under två hela Sprint-perioder á två veckor då det hade gett en förtroendeingivande inblick i hur den fungerar i teorin.
Då jag endast haft tid att framställa själva förslaget till detta och inte kunnat testa min slutliga teori i verkligheten måste jag förbehålla resultatets validitet samt hur det hade kunnat påverkas av affärsmässiga aspekter i en verklig situation, där kunders och medarbetares inställning kan skifta avsevärt på grund av olika personligheter. Jag har lagt ner stort fokus på att anskaffa mig en bild hur de olika sätten appliceras och möjligen testat teorier vid ett för sent stadie. En ytterligare iteration av de båda prototyperna tror jag också hade bidragit med en mer säkerställd bild av de båda arbetssätten.
En annan tillvägagång som skulle vara intressant att utforska är hur mitt arbetssätt kan appliceras i en icke-konsultbaserad process där man inte jobbar mot kunder utan direkt mot slutanvändare istället. Själva Co-design-workshopen kräver då förmodligen mer planering och struktur än vad den gör med vana medarbetare och kunder. Det är kanske något som skulle kräva alltför mycket planering i så korta Sprintar och bli ohållbart, eller så går det att appliceras rakt av och helt enkelt bara byta ut begreppet Kund till Användare. Kanske hade det varit enklare att välja en mer öppen process och inte specificera och låsa mig till den utvecklingscentrerade agila processen.