I denna del kommer jag nu att knyta samman alla delar från studien med denna diskussion. Jag kommer först att besvara studiens intresseområde för att sedan kort ge en sammanfattning på metodval, urval och resultatet. Sedan följer en diskussion kring den tidigare forskningen för att sedan diskutera om det teoretiska metodvalet och hur etnometodologin förhåller sig till studien. Jag kommer sedan att avsluta diskussionsdelen med en metodologisk reflektion där jag kommer att reflektera självkritiskt och även ge förslag till framtida forskning kring forskningsområdet.
Jag valde att använda mig av metoden grundad teori (GT) då detta är en metod som har för avsikt att undersöka sociala händelser och interaktioner i samhället för att hitta
huvudangelägenheten kring mitt intresseområde. Genom emergensen vill man hitta det som verkligen är viktigt och fördjupa sig i det genom att kategorisera beteenden, tankar och känslor. Huvudangelägenheten och kärnkategorin visade sig tydligt genom de kategorier jag nämnt ovan och genom att jag gick in i mitt intresseområde med en öppenhet framkom dessa.
Mitt teoretiska urval styrdes av fakta om vilka personer mitt intresseområde handlade om. Eftersom den största delen av de ensamkommande flyktingbarn som kom år 2015 till Sverige var från Afghanistan föll det sig naturligt att de blev den majoritet av etnicitet till urvalet. Jag valde att endast använda mig av intervjuer då jag på djupet ville veta vad som var deras huvudangelägenhet och genom mitt resultat har jag även visat hur kategorierna fått sitt underlag.
Mitt intresseområde till studien var de ensamkommande barnen som kom till Sverige med flyktingkrisen år 2015 och hur de upplever sin integration. Detta har besvarats genom studiens gång genom att ha funnit huvudangelägenheten och kärnkategorin som handlade om: Att
hantera emotionell ambivalens. Detta var en stark känsla som återkom under alla intervjuer
som jag genomförde. Här framkom hur det aktivt gör för att integreras till samhället och gav namn till de andra kategorierna som är -Anställningsbarhet, Nyttja/kontakta signifikanta
andra, Upptäcka arbetsmarknadens behov, skapa sig en identitet, Att lära sig vänta och Att utbilda sig. Dessa kategorier har jag valt att kalla för integrationsstrategier. Intervjuerna
visade även att de fanns andra kategorier som kan ses som -Kriminalitet och att söka sig till
avvikare, Avslag och falla ur systemet, Att få ett sämre psykiskt mående. Dessa har jag valt att
kalla för desintegration risker.
7.1 Studiens resultat till tidigare forskning
Utifrån resultatet från min studie kan detta knytas till huvudangelägenheten och kärnkategorin: Att hantera emotionell ambivalens samt de fyra teman från tidigare forskningen: Integration och hälsa, integration och sociala relationer, integration och
stödverksamheter och integration och arbetsliv. Min studie visar på en komplexitet och
djupare förståelse kring integrationen och hur de gör för att integreras till samhället på aktivt sätt. Den känslomässiga ambivalensen har uttryckts på olika sätt genom den tidigare
forskningen med fokus på det ena eller det andra. Forskningen fokuserar på antingen ovissheten eller framgången som nåtts av hoppet. Jag upplever att den tidigare forskningen kring detta intresseområde lyfter båda sidorna av den emotionella ambivalensen. Forskningen visar på hur de ensamkommande barnen lyckats integrera sig men visar även hinder de stöter på.
I temat integration och hälsa behandlades fyra forskningsbidrag som lyfte olika aspekter kring temat. Wernesjö (2012) beskriver att den forskning som gjort utifrån denna målgrupp har forskarna tillskrivit dem kategorier men att det saknar narrativ ur de ensamkommande egnas berättelser. Forskningen som Wernesjö tar upp lyfter olika känslor och mående som kan upplevas av de ensamkommande barnen. Min studie ger just detta, en djupare narrativ förståelse kring deras egna upplever genom att de på ett öppet sätt har fått berättat om deras liv de år de har befunnit sig i Sverige. I en av mina kategorier till studien lyfter jag -Att skapa
sig en identitet och här berättar deltagaren med egna ord hur denna känsla av
identitetsskapande uppstod och blev sann. Det visar hur den emotionella ambivalensen i henne står i konflikt men genom den lyckats hitta det hon upplever är sin egen identitet. Wallin och Ahlström (2005) har utfört sin forskning genom att följa ensamkommande barn under en längre tid för att se hur de har integrerats in i samhället. Min studie bekräftar deras studie om att de flesta har integrerats på ett bra sätt i samhället men min studie lyfter även hur de har gjort det och inte bara att de har gjort det. De har på ett aktivt sätt lärt känna
signifikanta andra för att få stöd och hjälp för att komma in i samhället. De har även aktivt sett sig om på arbetsmarknaden för att bli anställningsbara genom att lära sig det svenska språket och utbilda sig för att kunna få jobb på den svenska arbetsmarknaden och integreras till samhället. Allt detta har framkommit i min studie men även vikten av den emotionella ambivalensen mellan ovisshet och hopp och hur den känslan har varit styrande genom alla beslut som tagits för att integreras.
Genom att se på desintegrationen som kan uppstå har den psykiska hälsan och utanförskap en stor del i det. Dahlberg (2020) beskriver i sin forskning att de ensamkommande barnen inte är en majoritet av riskgrupper för missbruk men att deras bakgrund kan vara en bidragande faktor till det. En annan riskfaktor till det psykiska måendet är den komplicerade och utdragna asylprocessen. Min studie visar hur oro, stress och ovissheten inför framtiden påverkar det psykiska måendet men inte till den grad att man valt att desintegrera sig men de som har hamnat i desintegration är de som utifrån mina intervjuer har fått avslag på asylansökan och hamnat utanför systemet. Att lära sig vänta är en viktig del i de ensamkommande barnen vardagliga liv. De har lärt sig detta och trots att det skapar oroskänslor övervinner hoppet den känslan genom att de visar genom deras berättelser att de inte har tänkt att ge upp hoppet om att få stanna i Sverige.
I temat integration och sociala relationer samt organisationer kan man knyta det till kategorin Nyttja/kontakta signifikanta andra. Eriksson och medförfattare (2019) forskning riktar sig till de frivilliga organisationer som finns för att stötta människor till att uppleva känslan av en tillhörighet. Samspelet mellan skola, sociala relationer och lokalsamhälle är en viktig del för det positiva utvecklandet hos personerna. Brobygget till att integreras underlättas av de sociala relationer man kan få genom till exempel organisationer. I min studie har kategorin att nyttja/kontakta signifikanta andra skapats utifrån deltagarnas egna berättelser om hur de har fått hjälp av de signifikanta andra som de har lärt känna under sin tid i Sverige. Hjälpen de har fått genom organisationer och signifikanta andra rör allt ifrån att få ett boende, jobb till att lära sig hur samhället fungerar.
Detta lyfter även Wernesjö (2019), önskan av att få känna tillhörighet för att få ett normalt liv i Sverige. Detta blir tydligt genom min studie där ungdomarna berättar om hur de gjort för att få tillgång till organisations hjälpen eller hur det har gått tillväga för att lära känna
signifikanta andra och vilket enormt stöd de har för ungdomen i vardagslivet. Trots den emotionella ambivalensen som finns i vardagen har hoppet varit en stark drivkraft som uttryck genom önskan att skapa sig ett socialt nätverk.
I det sista temat som handlar om integration och arbetslivet knyter jag samman de med kategorierna anställningsbarhet, att upptäcka arbetsmarknaden och att utbilda sig. Celikaksoy och Wadensjö (2017) har forskat kring hur etableringen på arbetsmarknaden har gått för de som kommit till Sverige som ensamkommande barn. Studien visar att ju yngre man var i åldern (under 12 år) när man kom till Sverige var hade de en större chans att komma in i arbetslivet. Men min studie visar på strategier som de ensamkommande barnen har använt sig av där man har genomfört skolan för att sedan läsa av arbetsmarknaden och upptäcka var det finns arbeten för att sedan göra sig anställningsbar genom att antingen ändra på sin utbildning eller söka de jobben som det finns gott om. I min studie har alla varit 15 år eller äldre när det kom till Sverige men alla utom en har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden på ett eller annat sätt. De berättar att det är en viktig del inte bara för integrations del men även då de måste uppleva kravet av att ha en tillsvidareanställning för att få stanna i Sverige. Trots den emotionella ambivalensen som ständigt gör sig påmind visar min studie hur viktig den känslan är, speciellt hoppet för att nå en integration
Detta visar att de integrationsstrategier som de ensamkommande barnen skapar, är viktiga för integrationen och på grund av de lagar som tillkom med flyktingkrisens asylsökande. Trots den ständiga emotionella ambivalensen mellan ovisshet och hopp så hittar de strategier för att övervinna ovissheten och låta hoppet vinna. Det visar på hur viktigt det är att ta hänsyn till den känslokarusell som uppstår när man befinner sig i ständig känsla av ovisshet och hopp. Om man inte tar hänsyn till den emotionella ambivalensen förlorar man djupare förståelse kring de ensamkommande barnens egna känslor och upplevelser samt att man får en bredare helhetssyn på fenomenet.
7.2 Studiens resultat till det teoretiska ramverket
Den etnometodologiska teorin som är skapat av Garfinkel vill visa på läran om hur människor går till väga genom det sociala livet och hur man använder den kunskapen. Jag har valt fyra begrepp som kan knytas an till resultatet av min studie. Begreppen är metoder, medlem och medlemskap, tillit samt förklarberhet. De ensamkommande barnen använder sig av dessa metoder för att integreras till det svenska samhället och som styrs av huvudangelägenheten och kärnkategorin som är den emotionella ambivalensen av ovisshet och hopp.
Det första begreppet är metoder som finns genom talet, beteendet, handlingar och känslor för att skapa en social ordning mellan oss människor kring speciella kontexter. Vi gör det för att få en mening till samspelet mellan oss människor och vi gör det utan att tänka att vi gör det (Kumlin, 2011, s. 171–173). Det andra begreppet är medlem och medlemskap som är praktiska metoder man använder utifrån den position man har och ses giltiga i den sociala ordningen genom normer och regler. Om man använder rätt metoder anses man vara medlem och ha medlemskap till situationen man befinner sig i. Om vi upplever känslan av att vi är ogiltiga medlemmar så använder vi metoder för att bli giltiga till den sociala ordningens normer och regler (Kumlin, 2011, s. 174–175).
De ensamkommande barnen har fått lära sig dessa metoder för att kunna upprätthålla den sociala ordningen som vi har i vårt samhälle, då önskan om att vara medlem eller att ha ett medlemskap till speciella kontexter är stark. Det kan knytas an med integrationsstrategierna som jag tidigare har nämnt då man på ett aktivt sätt har sett sig omkring för att lära sig de metoder som används i Sverige för att på så sätt kunna integreras. De ensamkommande barnen visar en stor vilja till att lära sig dessa metoder för att skapa sig ett sammanhang till den sociala ordningen och anses vara giltiga medlemmar i vårt samhälle genom speciella situationer och blir då ett sätt att integrera sig genom.
Det tredje och fjärde begreppet är tillit och förklarbarhet och dessa går hand i hand med varandra som ovanstående också gör. För att känna tillit till medlemmarna som vi interagerar med förväntar vi oss att de möter oss med samma bemötande. Genom den får man en
ömsesidig förståelse och kan upprätthålla den sociala ordningen (Kumlin, 2011, s. 174–175). Om detta rubbas skapar det en otrygghet vi upprätthåller den sociala ordningen genom att använda oss av metoder som vi känner till eller behöver uppstå i situationen och det ger tillit och förklarbarhet. Den känsla som uppstår då är att allt sker så som vi tänker oss att den ska göra denna förklarbarhet ger en förståelse till situationer. Om vi upplever en känsla av oförklarbarhet vill vi genast bli av med den och vi försöker då att återskapa förklarbarheten till situationen för att kommunikationen mellan oss ska bli möjlig (Kumlin, 2011, s. 175– 177).
Detta är något som min studie visar att de ensamkommande barnen gör. De vill bli
medlemmar och genom att lära sig metoderna som ska användas kan de bemöta andra så som de förväntas bli bemötta och kan bidra till att tillit skapas i mötet med andra människor. Förklarbarheten är något vi alla människor behöver i våra liv för att upprätthålla den sociala ordningen men man kan se det som att Migrationsverket är en instans som har rubbat
förklarbarheten för de ensamkommande barnen genom att de inte bemöter dem på de sätt de förväntade sig bli bemötta. Detta har rubbat på tilliten men eftersom vi människor snabbt och skickligt vill återskapa tilliten använder vi oss av metoder för att göra det. De
ensamkommande barnen visar att de har en önskan om att känna tillit då det är en viktig del för integrationsarbetet som pågår. Metoderna som de ensamkommande barnen har skapat och använt för att återskapa tilliten som är ett av grundvillkoren i våra liv och visar på att
intresseområdet till studien -Att undersöka hur de ensamkommande barnen upplever sin integration. Min studie visar hur viktigt det är för de ensamkommande barnen att använda sig av dessa begrepp och känslan av den emotionella ambivalensen betydelse genom resans gång är av betydelse för integrationen. Min studie visar den personliga upplevelsen och metoderna de använd sig av för att integreras till det svenska samhället. Den visar även att de
ensamkommande barnen saknar bakgrundskunskaperna som krävs och hjälper en att förstå sina vardagliga sociala händelser och relationer. Men detta hindrar inte dem från att lära sig vilka kunskaper som behövs i det sociala sammanhanget för att integrationen ska lyckas där känslan av emotionell ambivalens styrs av hoppet och inte ovissheten.
7.3 Metodologisk reflektion
För att öka studiens trovärdighet har jag baserat urvalet på majoriteten av den etnicitet som kom till Sverige med flyktingkrisen 2015. Man kan dock ställa sig kritisk till urvalet då det inte blev mer än två etniciteter, men eftersom majoriteten var från Afghanistan anser jag att urvalet blev bra. Om jag skulle ha haft med en eller två till deltagare att intervjua med andra etniciteter så tror jag att sannolikheten är hög att resultatet skulle bli detsamma. Styrkan i urvalet är att jag har fått med båda könen och att huvudgruppen av de ensamkommande barnen som kom till Sverige år 2015 var Afghaner och att 90 procent av de var av det manliga könet. Det gör det rättvist att endast en av intervjudeltagarna var en flicka i studien.
Min studie ger en ny bild kring integrationsstrategier som de ensamkommande barnen använt sig av för att integreras till samhället. Den visar även vilken huvudangelägenhet som
beskriver deras emotionella tillvaro och strider med dagligen. Min studie har även bidragit till ett nytt sätt att se på Garfinkels teoretiska ramverk kring den sociala samvaron.
För framtida forskning tror jag att min studie kan fylla luckor som funnits i den tidigare forskning då man inte på djupet har utforskat de sätt som man integrerats på och vad som påverkar integrationen ur det ensamkommande barnets egna perspektiv.
Eftersom dessa ungdomar är samhällsmedborgare i Sverige idag är det viktigt att lyfta hur integrationen har gått till och hur den har upplevts. Detta är av samhällsrelevans då Sverige ständigt tar emot nya flyktingar även om det är en aktiv politisk fråga kring ämnet idag. Jag tror att vi är långt ifrån att stänga gränserna för all framtid oavsett flyktingskäl. Vi kan få lärdom av denna studie genom att få en bredare och djupare insikt till individerna som befinner sig i positionen av att vara det ensamkommande barnet i dagens samhälle i Sverige och få en insikt till hur deras vardag upplevs och vad som sker kring ungdomen.