Nedan följer en avslutande diskussion kring metod och resultat för att summera arbetet.
Under rubriken metoddiskussion diskuteras bland annat för- och nackdelar med den valda metoden i kombination med den specifika forskningsfrågan. I resultatdiskussionen sammanfattas och diskuteras resultatet. Slutligen sammanställs och presenteras tankar kring fördelar med vidare forskning kring empatitrötthet och relaterad ohälsa inom ramen för socialt arbete.
6.1 Metoddiskussion
En positiv aspekt av den valda metoden är att det den gjort det möjligt att inhämta information utifrån många olika perspektiv. Omfånget av denna studie är relativt litet men valet att göra en översiktsstudie öppnade upp möjligheten att analysera och bygga vidare på redan befintlig forskning. Styrkan i detta ligger i att resultatet får mer djup. Däremot finns en begränsning i att denna studie tolkar andra studier som i sin tur baseras på tolkningar.
Eftersom materialet som utgör resultatet innehåller en annan litteraturstudie så har dessutom en tredjehandstolkning gjorts. Tematiserings- och tolkningsprocessen har därför präglats av en strävan efter att bedöma materialet så rättvist som möjligt.
Det finns vissa begränsningar i att författa en litteraturstudie ensam. Valet av texter att analysera och de tolkningarna som gjorts har endast valts ut och granskats av en person.
Med detta tillkommer en risk för att förförståelse och tidigare uppfattning om ämnet, om än omedvetet, får större utrymme att påverka resultatet än vad det hade gjort om det tolkats av två eller flera författare. I ett försök att minimera denna risk har sökprocessen gjorts transparent. Den egna medvetenheten om just denna risk har bidragit till stor reflektion kring valet av litteratur. På grund av att studien endast har en författare har färre artiklar kunnat studeras än om författarskapet varit delat. Fortsatta studier i ämnet kan säkerligen gynnas av att omfatta en större mängd data.
En nackdel med kombinationen av valt ämne och vald metod var att det inte påträffades någon forskning bedriven inom en svensk kontext. Av denna anledning är den analyserade litteraturen tagen ur kontexter som bedriver socialt arbete på att annat sätt än i Sverige och där välfärdssystemen är uppbyggda på andra sätt. Valet att ändå genomföra studien på detta sätt bottnar i en tanke om att empati är ett universellt fenomen som påverkar individer på sätt som det går att dra globalt jämförliga slutsatser om.
Det material som tillsammans bildat översikten som denna studie bygger på har på många olika sätt utmanat författandet av studie, främst i positiv bemärkelse. Litteraturen har bjudit på tankestimulerande resonemang och vinklar som möjliggjort vidare analys och idéer för vidare forskning. Metodens flexibilitet har gjort att jag emellanåt dragits med och lockats att utöka studien och ställa fler frågor. Initialt var denna studie tänkt att endast adressera fenomenet empatitrötthet. Tyvärr visade det sig att informationen om empatitrötthet var begränsad, synnerligen när det kommer till socialt arbete. Dessutom har empatitrötthet och exempelvis sekundärtraumatisering används synonymt i vissa informationskällor. För denna studie har det inneburit att litteratursökningen till en början gav många resultat varav endast ett fåtal av relevans. Att använda metoden scoping review möjliggjorde en öppnare forskningsfråga och därmed ett mer omfångsrikt resultat. Ett uttalat syfte med att göra en scoping review är att det kan vara ett sätt att stimulera vidare
forskning (Forsberg & Wengström 2016). Metodvalet till denna studie är en direkt reaktion på att det inte finns en tillfredsställande mängd forskning som belyser empatitrötthet hos socialarbetare. Att göra en scoping review snarare än en systematisk litteraturstudie tillät sökprocessen att vara mer öppen och lägga fokus på det faktiska innehållet snarare än konkret relevans ring en specificerad forskningsfråga. Den största fördelen med den valda metoden för denna specifika forskningsfråga har varit möjligheten att vara flexibel under arbetets gång.
6.2 Resultatdiskussion
Empati verkar vara ett fenomen präglat av paralleller. Det handlar om närhet och distans, det sker både emotionellt och kognitivt och i likhet med socialt arbete skiljs det åt beroende på både situation och person (Håkansson Ekelund & Summer Meranius 2020; Decety &
Lamm 2006). I likhet med en rad andra fenomen som påverkar människor finns det ett stort värde av att samtala och utbyta tankar kring saker som sker och eventuellt tynger oss.
Empatins komplexitet har ständigt gjort sig påmind under arbetets gång. Ämnesvalet grundar sig i en upplevd avsaknad av diskussion king hur empatiutövande kan påverka en yrkeskår som ständigt tar del av människors livshistorier kantade av utsatthet och trauma.
Resultatet tyder på att den psykiska påfrestningen är ytterst reell men också att det finns tillvägagångssätt för att minska den.
Valet av teoretisk utgångspunkt grundar sig i ett intresse för emotionellt lönearbete och begreppets upphovsman som bidrar med en genusmedveten analys kring vad som sker när ett arbete kräver psykisk ansträngning snarare än en fysisk. På samma sätt som att det finns medel för att minska fysiska slitningar på kroppen till följd av ett arbete bör det finnas medel för att minska den psykiska. Empatitrötthet påverkar både individer och det sociala arbetets kvalitet negativt. Sjukskrivningar till följd av psykisk ohälsa, stress och utmattningssyndrom är dessutom kostsamt (Quinn 2019). Bredare kunskap om empatitrötthet och dess risk- och skyddsfaktorer kan möjliggöra för både arbetsplatsen och den enskilde socialarbetaren att bejaka och förhindra dess förekomst.
Mycket av den forskning som berör empati fokuserar på den empati en känner för någon som upplever eller har upplevt något negativt. Så även denna studie. En liten andel av forskningen fokuserar på empati gentemot människor som delar med sig av positiva upplevelser och känslor. Denna glädjes empati torde också vara en del av det sociala arbetet, i synnerhet i arbetet som sker på mikronivå. En infallsvinkel jag inte förväntade mig att stöta på är den positiva inverkan som empatin har på empatisören. Begreppet compassion satisfaction beskrivs som en motvikt till empatitrötthet och nämns i några av artiklarna. Begreppet saknar en vedertagen översättning till svenska trots att det kan utläsas som en viktig komponent i det som kallas korrekt empati och därmed också ett lyckat socialt arbete.
Dessvärre fanns inte utrymme nog i denna studie att studera compassion satisfaction närmare. Min egen upplevelse av diskursen kring välfärdsyrken är att compassion satisfaction ska vara en naturlig påföljd av ett sådant värv. Att glädjen och tillfredsställelsen över att hjälpa andra ska komma av sig självt. Dock verkar negativa konsekvenser av den eventuella psykiska påfrestningen även de komma av sig själv. Att känna till de risker och skyddsfaktorer som finns kan således vara ett värdefullt steg mot att reducera förekomsten av empatitrötthet och relaterad ohälsa. Och att öka närvaron av compassion satisfaction för
att arbetet ska få chansen att vara glädjerikt. Majoriteten av studierna är relativt samstämmiga kring effekten av de risk- och skyddsfaktorer som tas upp. Några är motstridiga och några är för otillräckliga för att dra en slutsats kring. Vidare anser jag att begreppsapparaten bör förtydligas för att göra den mer tillgänglig och applicerbar.
Syftet med denna studie var att skapa en översikt över aspekter av socialt arbete som eventuellt bidrar till eller reducerar förekomsten av empatitrötthet och relaterad ohälsa.
Produkten blev en uppställning risk-och skyddsfaktorer som kan kopplas till det sociala arbetet. Det huvudsakliga målet var att kasta ljus på ämnet i hopp om att dessa problem vidare ska studeras för att bättre förstås. Hela uppsatsen grundar sig i följande två frågeställningar: (1) Vad finns det för dokumenterade risk- och skyddsfaktorer för empatitrötthet och relaterad ohälsa inom ramen för socialt arbete? och (2) Hur kan vi förstå dessa risk- och skyddsfaktorer och använda dem för att minska förekomsten av empatitrötthet och relaterad ohälsa? Den första frågeställningen besvaras initialt i tabell 2 för att sedan vidare förklaras i följande underrubriker i resultatavsnittet. För tydlighetens skull bör återigen nämnas att de risk- och skyddsfaktorer som presenteras är inhämtade från endast åtta artiklar. Troligtvis finns det fler och troligtvis fungerar de olika bra för olika människor och olika typer av arbetsroller. Den andra frågeställningen besvaras till viss del i de analysavsnitt som avrundar respektive tema. För att denna fråga ska kunna besvaras fullt ut behöver ämnet forskas på ytterligare. Empatitrötthet och relaterad ohälsa inom ramen för socialt arbete är ett område med många kunskapsluckor, synnerligen inom en svensk kontext.
Empatitrötthet kopplas ofta till arbete inom vården. Under författandet av denna uppsats har jag stött på betydligt mer forskning utifrån ett vårdperspektiv och mångfaldigt fler uppsatser i ämnet författade av sjuksköterskestudenter än socionomstudenter. Det råder dock inga tvivel om att det sociala arbetet är ett empatiskt sådant. Forskningen om empatins konsekvenser för socialarbetare har en lång väg att gå, synnerligen utifrån en svensk kontext och inom Sveriges specifika välfärdssystem. Fastställt är dock att empatitrötthet och relaterad ohälsa inte uppkommer ur tomma intet. Att studera risk- och skyddsfaktorer och kommunicera dessa kan möjligen bidra till att minska psykiskt lidande inom en mycket empatisk yrkeskår.