Sammanfattning av resultat
Uppsatsens syfte var att undersöka BVC-sköterskors erfarenheter av att samverka med socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa.
Resultatet visar att de intervjuade BVC-sköterskorna upplevde att de har stora möjligheter att upptäcka missförhållanden i barnets situation och att uppmärksamma varningstecken och de beskrev att de under besök uppmärksammar såväl fysiska
varningstecken som samspelet mellan barn och föräldrar. Vid behov fanns det möjlighet att kalla barnen på tätare kontroller, vilket framhölls som en möjlighet. Informanterna betonade vikten av en god relation med föräldrarna, även då det finns misstankar om att barnet far illa. Informanterna beskrev att det finns en risk för att förlora föräldrarnas tillit eller att bli utsatt för hot när de gör en orosanmälan och därför upplevde de att det var ett hinder att de i och med sin yrkesroll har en skyldighet att göra orosanmälningar i sitt eget namn. Efter barnets första levnadsår träffar BVC-sköterskorna barnen en gång per år, och de upplevde att det är något som kan leda till att de missar viktig
information. Vid tillfällen då socialtjänsten har ringt och begärt ut information om barnet och familjen och BVC-sköterskorna själva inte upplevt någon oro för barnet, kunde informanterna känna sig osäkra på om de missat någonting som de borde ha uppmärksammat och att sådana situationer ibland har lett till att de ifrågasatt sin egen bedömning.
Informanterna beskrev stödet från kollegor är en viktig faktor när de känner oro och att utbildning om orosanmälningar i dagsläget inte är ett prioriterat område inom den egna organisationen. De berättade att de önskar mer ordnad samverkan mellan den
verksamhet de arbetar i och kommunens socialtjänst än vad det finns idag, alla informanterna uttryckte en önskan om att få ökad kunskap om vilka som arbetar på socialtjänsten och vad de kan erbjuda för stöd till barn och familjer. Det största hindret för ett samarbete mellan socialtjänsten och BVC upplevdes vara sekretessen då BVC-sköterskorna har en skyldighet att delge all kännedom de har till socialtjänsten men inte vice versa.
35
Resultatdiskussion
Resultaten från vår studie har i vissa delar stämt väl överens med tidigare
forskningsresultat medan den i andra delar visar resultat som står i direkt motsats till den tidigare forskningen.
I likhet med tidigare forskning visar resultatet från vår studie att sjuksköterskor som gör en orosanmälan gärna vill få återkoppling från socialtjänsten (Dahlbo et al., 2017). Både i den tidigare forskningen (Dahlbo et al., 2017) och i denna studie uppger
sjuksköterskorna att de önskar återkoppling från socialtjänsten för att lära sig saker av situationen som de kan använda i framtiden. I BVC-sköterskornas berättelser tycker vi oss se en stolthet i att vara väl förtrogen med barnens och familjernas situation, men att det finns en frustration över att denna kännedom och kunskap inte värderas högre. Vår tolkning är att BVC-sköterskorna gärna vill kunna göra mer för barnen men att de känner sig begränsade i sitt handlingsutrymme och upplever att de inte blir betraktade som jämlika professionella i arbetet trots att verksamheterna strävar mot samma mål, det vill säga att barn inte ska fara illa. Det finns en dualism i BVC-sköterskornas utsagor om samarbetet med socialtjänsten. Å ena sidan anser de att socialtjänsten är någonting positivt och har ett värdefullt uppdrag, men å andra sidan uppstår en negativitet gentemot socialtjänsten som organisation när de känner att de inte får förtroende att ingå i ett system med målet att verka tillsammans med socialtjänsten för barnens bästa.
Socialtjänsten är enligt lag skyldiga att samverka med andra samhällsorgan för att avhjälpa förhållanden som kan vara skadliga för barnet (SFS 2001:453). Av den
anledningen menar vi att det är anmärkningsvärt att studiens resultat har visat att det kan finnas en brist på samverkan mellan socialtjänst och BVC i de kommuner där våra informanter verkar. De informanter som intervjuats uttrycker alla en önskan om en ordnad samverkan mellan BVC och socialtjänsten och de uppgav mer eller mindre detaljerade beskrivningar på hur de kunde tänka sig att en samverkan kunde utformas.
Vår tolkning av det är att de intervjuade sköterskorna gärna vill ha samverkan, men att deras brist på erfarenhet av hur det kan gå till rent praktiskt gör att informanterna inte kan komma med mer utförliga beskrivningar än så.
Ett resultat som återfinns såväl i den tidigare forskningen (Mattsson & Olin, 2013) som i denna studie är att personalomsättning inom socialtjänsten och BVC upplevs vara ett
36 hinder för samverkan mellan verksamheterna. Som en av informanterna uttryckte så prioriteras kärnverksamheten när det byts ut personal, och det gäller såväl BVC som socialtjänst. En tolkning av det är att BVC-sköterskorna upplever att ansvaret för samverkan åläggs den professionella domänen. Vi menar dock att det är en fråga som bör beredas och organiseras i lednings- och administrationsdomänen, det vill säga att det är verksamheternas chefer som bör ansvara för att samverkan organiseras.
BVC och socialtjänsten strävar i många aspekter mot samma mål, men har olika organisering och olika huvudmän. Ansvaret för landets socialtjänster har ålagts varje enskild kommun medan ansvaret för barnhälsovården åligger regionerna, även om dessa även kan drivas i privat regi. Vi tycker oss ana att det finns en bristande förståelse för att organisationerna inte styrs på samma sätt och att informanterna möjligtvis inte har reflekterat över socialtjänsten som organisation. Med en högre grad av samverkan hade det kanske kunnat finnas en djupare förståelse för organisationernas olikheter och eventuellt en möjlighet att överbrygga organisatoriska hinder.
I motsats till vad tidigare forskning (Svärd, 2017a; Dahlbo et al., 2017) har visat så uppgav informanterna i vår studie att de aldrig har avstått att göra en orosanmälan som de i efterhand känt att de borde ha gjort och det är någonting som vi uppfattar som positivt. Anledningarna kan vara att informanterna har ett gott stöd i sina arbetskamrater och en inre övertygelse om vad som bör föranleda en orosanmälan. Det är ändå värt att diskutera det faktum att olika perspektiv kan göra att man bedömer situationer på olika sätt. En situation som ur en BVC-sköterskas perspektiv kan föranleda ett behov av att inhämta mer information om barnets situation kan ur en socionoms perspektiv ses som en situation där det är självklart att en orosanmälan bör göras. Olika professionella ser på samma situation utifrån sin yrkesspecifika kunskap och personliga förförståelse, vilket är ytterligare ett argument för behovet att mötas och samverka mellan
organisationerna.
Vi menar att det uppstår något problematiskt i att BVC-sköterskorna upplever att de inte kan ringa och rådfråga socialtjänsten i fall där de känner sig tveksamma.
BVC-sköterskorna uttrycker en stark önskan om att deras kontakt med socialtjänsten ska föra med sig ett lärande och om de ringer för att rådfråga och inte kan få något annat råd än att göra en orosanmälan så är det förståeligt att det uppstår en frustration. Om
professionellas kontakt med socialtjänsten ska kunna innebära vägledning angående
37 åtgärder och kommunikation med föräldrar så anser vi att det helt klart finns
förbättringsmöjligheter utifrån BVC-sköterskornas berättelser.
Förslag till vidare forskning
Inom forskningsområdet samverkan mellan BVC och socialtjänst fann vi ett begränsat utbud av tidigare forskning, varför vi bedömde att vår studie kan bidra till den samlade kunskapsmassan på området. Vi valde att skriva uppsatsen med BVC-sköterskor som informanter eftersom vi anser att det är viktigt att socialsekreterare har en insyn i hur andra professionella som möter barn kan resonera kring samverkan och hur den kan utformas för att ta med oss det in i yrkeslivet som socionomer.
Som förslag till vidare forskning vill vi uppmana till en studie som undersöker
samverkan mellan BVC och socialtjänsten ur socialsekreterares perspektiv då en sådan studie skulle kunna bidra med ett perspektiv som inte belysts i den här studien och som kan ge en helhetssyn på samverkan mellan organisationerna.
38
Referenser
1177 Vårdguiden. (2018). När barn far illa. Hämtad 2020-03-12 från
https://www.1177.se/Gavleborg/barn--gravid/nar-familjelivet-ar-svart/nar-barn-mar-daligt/nar-barn-far-illa/
1177 Vårdguiden. (2019). Besök på barnavårdscentralen, BVC. Hämtad 2020-03-12 från https://www.1177.se/Gavleborg/barn--gravid/vard-och-stod-for-barn/besok-pa-barnavardscentralen-bvc/
Akademikerförbundet SSR. (2017). Etik i socialt arbete - Etisk kod för socialarbetare.
Stockholm: Akademikerförbundet SSR. [XX1]
ALLEA. (2018). Den europeiska kodexen för forskningens integritet. Berlin: ALLEA – All European Academies.
Annerbäck, E.-M., Wingren, G., Svedin, C. G., & Gustafsson, P. A. (2010). Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden – Findings from a population-based youth survey. Acta Paediatrica, 99(8), 1229–1236. doi:10.1111/j.1651-2227.2010.01792.x
Benbenishty, R., Davidson-Arad, B., Chen, W., Glasser, S., Tzur, S., & Lerner-Geva, L.
(2010). The Decision of Hospital-Based Child Protection Teams to Report to Community Child Protective Services. British Journal of Social Work, 41(7), 1232–
1250. doi:10.1093/bjsw/bcq133
Dahlbo, M., Jakobsson, L., & Lundqvist, P. (2017). Keeping the child in focus while supporting the family: Swedish child healthcare nurses experiences of encountering families where child maltreatment is present or suspected. Journal of Child Health Care, 21(1), 103–111. doi:10.1177/1367493516686200
Dahlin-Ivanoff, S. (2015). Fokusgruppsdiskussioner. I G. Ahrne & P. Svensson (Red.), Handbok i kvalitativa metoder (s. 81–92). Stockholm: Liber.
Denscombe, M. (2003). The good research guide: for small-scale social research projects. Maidenhead: Open university press.
Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., Towns, A., & Wängnerud, L. (2017).
Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. Stockholm:
Wolters Kluwer.
39 Jönhill, J. I. (1995). Människan som individ i sociala systems omvärld. Om individ och
person i Niklas Luhmanns systemteori. Sociologisk Forskning, 32(3), 61–88.
Tillgänglig: https://sociologiskforskning.se/sf/article/view/18594 Kouzes, J. M., & Mico, P. R. (1979). Domain Theory: An Introduction to
Organizational Behavior in Human Service Organizations. The Journal of Applied Behavioral Science, 15(4), 449–469. https://doi.org/10.1177/002188637901500402
Kvale, S., & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:
Studentlitteratur.
Larsson, S. (2005). Kvalitativ metod. I S. Larsson, J. Lilja & K. Mannheimer (Red.), Forskningsmetoder i socialt arbete (s. 91–128). Lund: Studentlitteratur.
Litmo, C., & Sadigh, M. (2019). Att anmäla oro för barn som far illa: Sjuksköterskors erfarenheter och upplevelse inom beroendevård av att göra orosanmälan till socialtjänsten: En kvalitativ intervjustudie (Magisteruppsats). Stockholm:
Institutionen för vårdvetenskap, Ersta Sköndal Bräcke Högskola. Tillgänglig:
http://esh.diva-portal.org/smash/get/diva2:1322498/FULLTEXT01.pdf Lucas, S., & Jernbro, C. (2014). Försummelse av barn - Ett försummat problem.
Läkartidningen, 111(47), 1–3. Tillgänglig: https://lakartidningen.se/klinik-och- vetenskap-1/artiklar-1/klinisk-oversikt/2014/11/forsummelse-av-barn-ett-forsummat-problem/
Luhmann, N. (2006). System as Difference. Organization, 13(1), 37–57.
doi:10.1177/1350508406059638
Mattsson, M., & Olin, K. (2013). BVC sjuksköterskors erfarenheter av samarbete med socialtjänsten – när barn misstänks fara illa (Magisteruppsats). Göteborg:
Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Göteborgs universitet. Tillgänglig:
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/33029/1/gupea_2077_33029_1.pdf Moody Källberg, M., Hedberg Eriksson, K., Ström, M., & Tenerz, B. (2018).
Engagerade Nätverksmöten. Lund: Studentlitteratur.
Nouman, H., Alfandari, R., Enosh, G., Dolev, L., & Daskal-Weishhendler, H. (2020).
Mandatory reporting between legal requirements and personal interpretations:
Community healthcare professionals’ reporting of child maltreatment. Child Abuse and Neglect, 101, 1–9. doi:10.1016/j.chiabu.2019.104261
40 Přibáň, J. (2014). Polity as Constitutional Law’s community: On the Expressive
Function and Symbolism of National and Transnational Constitutions. I R. Nobles
& D. Schiff (Red.), Law, Society, and community: Socio-Legal essays in honor of Roger Cotterrell (s. 95–112). Surrey: Ashgate.
SFS 2001:453. Socialtjänstlagen. Stockholm: Socialdepartementet.
Socialstyrelsen. (2011). Att mäta kvalitet i barnhälsovården. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2014a). Till dig som är skyldig att anmäla oro för barn information för dig som är anmälningsskyldig enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2014b). Att vilja se, vilja veta och att våga fråga Vägledning för att öka förutsättningarna att upptäcka våldsutsatthet. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2014c). Vägledning för barnhälsovården. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2016). Utreda barn och ungas behov. Falun: Edita Bobergs
Socialstyrelsen. (2018). Anmälningar om barn som far illa eller misstänks fara illa – Nationell kartläggning 2018. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2019). Samverkan. Hämtad 2020-04-21 från
https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/barn-och-unga/yrkesrollen-inom-socialtjanstens-barn--och-ungdomsvard/samverkan/
Sohlberg, P., & Sohlberg, B.-M. (2019). Kunskapens former. Vetenskapsteori, forskningsmetod och forskningsetik. Stockholm: Liber.
Stoltenborgh, M., Bakermans-Kranenburg, M. J., & van Ijzendoorn, M. H. (2012). The neglect of child neglect: A meta-analytic review of the prevalence of neglect. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology, 48(3), 345–355. doi:10.1007/s00127-012-0549-y
Svensson, K., Johnsson, E., & Laanemets, L. (2008). Handlingsutrymme. Stockholm:
Natur & Kultur.
Svärd, V. (2017a). “Why don’t they Report?” Hospital Personnel Working with Children at Risk. Child Care in Practice, 23(4), 342–355.
doi:10.1080/13575279.2016.1188765
41 Svärd, V. (2017b). Assessing children at risk: organizational and professional
conditions within children's hospitals. Child & Family Social Work, 22(4), 81– 91.
doi:10.1111/cfs.12291
Szklarski, A. (2015). Fenomenologi. I A. Fejes & R. Thornberg (Red.), Handbok i kvalitativ analys (s. 131–147). Stockholm: Liber.
Thylefors, I. (2016). Chef- och ledarskap inom välfärdssektorn. Stockholm: Natur &
Kultur.
Trost, J., & Hultåker, O. (2016). Enkätboken. Lund: Studentlitteratur.
Tufford, L., & Lee, B. (2018). Decision-Making Factors in the Mandatory Reporting of Child Maltreatment. Journal of Child & Adolescent Trauma, 12(2), 233–244.
doi:10.1007/s40653-018-0211-2
UNICEF. (2019). Barnkonventionen - kort version. Stockholm: UNICEF.
Vermeer. H. J. (2006). Luhmann's "social systems" theory: Preliminary fragments for a theory of translation. Berlin: Frank & Timme.
Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Visscher, S. J.A., & van Stel, H. F. (2017). Practice variation amongst preventive child healthcare professionals in the prevention of child maltreatment in the Netherlands:
Qualitative and quantitative data. Data in Brief, 15, 665–686.
doi:10.1016/j.dib.2017.09.061
von Bertalanffy, L. (1950). An outline of general system theory. The British Journal for the Philosophy of Science, 1(2), 134–165. doi:10.1093/bjps/I.2.134
World Health Organization. (2020). Coronavirus disease (COVID-19) pandemic.
Hämtad 2020-04-27 från https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus-2019
42