Två av informanterna arbetar på familjecentraler. Inom familjecentralernas
verksamheter samarbetar flera olika professioner och BVC har ett nära samarbete med barn- och familjehälsan och barnmorskorna på Mödravårdscentralen (MVC). En av informanterna arbetar på en relativt liten BVC och är ensam BVC-sköterska.
Informanternas yrkeslivserfarenhet varierar från cirka 5 till 25 år.
Hinder och möjligheter när BVC-sköterskorna känner oro En unik möjlighet att upptäcka missförhållanden
Informanterna berättar att de som BVC-sköterskor har en unik möjlighet att upptäcka missförhållanden och uppmärksamma varningstecken i barnets situation eftersom de får följa familjerna under flera år.
“Man följer ju dem från att de föds till dess att de fyller fem, så vi har ju verkligen en möjlighet att fånga upp… om vi kan se det” (I3).
När familjerna besöker BVC är berättar informanterna att de uppmärksammar att barnet utvecklas som det ska, hur samspelet mellan barn och föräldrar fungerar samt barnets beteende och eventuella fysiska symptom. Det första besöket görs alltid i familjens hem och BVC-sköterskorna har möjlighet att göra ytterligare ett hembesök när barnet är åtta månader om de anser att det behövs. Gemensamt i BVC-sköterskornas berättelser framkommer att de ser det som en möjlighet att kunna kalla barnet på tätare kontroller när de känner oro för barnet och att de på så vis upplever att de har stora möjligheter att få mer nödvändig information om barnets situation. Även möjligheten att kunna gå tillbaka att kolla tidigare anteckningar i journalen framhålls som en möjlighet. En
informant berättar att om ett barn har blåmärken på konstiga ställen så dokumenteras det
22 alltid och på så vis får hen möjlighet att kolla i journalen om det skulle uppstå nya blåmärken.
BVC-sköterskorna berättar att de ofta ställer många frågor när de möter familjerna och menar att man via samtal med föräldrarna kan hitta viktig information. En informant lägger till att hen anser att vissa frågor däremot inte alltid är lämpliga att ställa rätt ut.
Informanten berättar att det är viktigt att känna av situationen under besöket och om hen får en magkänsla som säger att det finns en risk att barnet råkar illa ut efteråt så
undviker hen att ställa uppenbara frågor kring de misstankar som finns. Alla
informanter anser att det är viktigt att prata med föräldrarna och upplysa dem om att de känner oro för barnet. De uppger alla att de brukar berätta för föräldrarna när de ska göra en orosanmälan och att förklara för dem att avsikten är att hjälpa familjen.
Så då får man ju informera också när man gör en anmälan, att det är ju inte för att stjälpa er som familj utan det är ju för att hjälpa er. (I3)
Informanterna berättar att de träffar familjen återkommande och att de ibland även har haft äldre syskon som gått hos samma BVC-sköterska. De upplever att denna kännedom om familjerna ger dem en unik möjlighet att uppmärksamma missförhållanden i
familjen som andra professionella inte har möjlighet att upptäcka. En av informanterna berättar om ett tillfälle då hen visste att den ena föräldern mådde psykiskt dåligt och det hade förekommit våld i hemmet tidigare. När den andra föräldern ringde och avbokade besöket hörde BVC-sköterskan att någonting inte stod rätt till tack vare den kännedom hen hade om familjen sedan tidigare. Informanten gjorde en orosanmälan och berättar att hen var noga med att också berätta detta för föräldern.
... Och, där hade jag bokat ett besök, och [förälder 1] ringde och avbokade det. Och då hörde jag liksom på hela telefonsamtalet att… det förekom, [förälder 2] mådde psykiskt dåligt, så att, och de hade vapen hemma och det hade förekommit, en del, men inte så att hen hade slagits, men verbalt. (I3)
Vissa saker är det ingen tvekan om att det ska göras en orosanmälan på, menar BVC-sköterskorna. När de upptäcker signaler som tyder på att barnet blir misshandlat eller inte får mat leder det alltid till någon typ av åtgärd, inte sällan en orosanmälan. Vid andra tillfällen som informanterna berättar om har de uppmärksammat att det förekommit våld och sexuella övergrepp i hemmet eller missbruk hos en eller båda föräldrarna och sådant anmäls alltid till socialtjänsten. En av BVC-sköterskorna berättar att de även har möjlighet att själva arbeta med familjen tillsammans med barn- och familjehälsan. I ett fall där den uppmärksammade oron visade sig bero på föräldrarnas
23 okunskap kunde informanten själv arbeta med familjen samt initiera samtalskontakt på barn- och familjehälsan.
Ibland får BVC-sköterskorna information om familjerna från utomstående.
Informanterna berättar både om tillfällen då de fått information från BB och MVC om saker som de bör vara uppmärksamma på i familjerna. En informant berättar om när hen fick information om en familj från en helt utomstående, hen gjorde då en orosanmälan på den informationen och familjen fick insatser från socialtjänsten.
… Dock inte helt utan svårigheter
Efter barnets första levnadsår träffar BVC-sköterskorna familjerna en gång om året, vilket informanterna upplever är för sällan för att lyckas fånga upp allting. Även om man försöker vara uppmärksam på alla eventuella tecken under besöket finns en oro över att missa något då besökstiden är så kort.
BVC-sköterskorna säger att det kan vara svårt att anmäla innan de har några konkreta belägg för att ett barn riskerar att fara illa även om de känner oro. Informanterna berättar att om det finns problem med anknytningen mellan föräldrar och barn så kan det vara ett orostecken, men de anser inte alltid att det inte är tillräckligt för att göra en
orosanmälan. En av informanterna upplever att det kan vara svårt att veta om man har tillräckligt med information för att anmäla och att man ibland måste avvakta och vara uppmärksam på ytterligare tecken.
Ibland kan man, ska man göra en anmälan och man känner bara, det är någonting som är, tokigt, fast då blir det ju såhär med socialtjänsten ja vad vill du vi ska kolla på? Så oftast får man vänta liksom, tiden ut och se vad som händer. (I1)
Informanterna betonar vikten av en god relation till familjerna och uppger att det är av stor betydelse att få föräldrarnas förtroende. Att göra orosanmälningar kan därför bli ett dilemma, då man som BVC-sköterska måste göra orosanmälningar i sitt eget namn. Det finns en risk, menar informanterna, att man kan förlora föräldrarnas förtroende och att de väljer att byta BVC efter en orosanmälan eftersom det kan innebära att den allians som byggts upp med föräldrarna bryts. En av informanterna berättar om det dilemma som uppstod då hen fick till sig information från en utomstående om att en förälder, som hen möter i yrket, utsatte sina barn för vissa risker i vardagen. Informanten förklarade att man en sådan gång skulle vilja ha möjligheten att göra en anonym
24 anmälan eftersom man vill att familjen ska gå kvar men inte kan vara säker på vad följderna av en orosanmälan blir.
Informanterna berättar att de har varit med om att socialtjänsten har ringt och begärt ett utlåtande eller journalanteckningar på ett barn där BVC-sköterskorna inte har upplevt någon egen oro för familjen. Informanterna uttrycker att de kan känna en osäkerhet vid sådana situationer eftersom de då varken vet vad socialtjänsten vill att de ska observera eller vilka orostecken de ska vara uppmärksamma på i framtiden.
Och då känner man ju, men gud vad har jag missat för någonting? Allt har sett bra ut när de har varit här. Då kan man ju önska då att man visste varför. Just för att lära sig att se tecken också. Är föräldrarna är glada och barnet glatt när det är här och växer som det ska och utvecklas som det ska, då är det ju svårt. (I3)
...eller om dom ringer och vill ha uppgifter på ett barn så får inte jag veta varför. Utan dom har en pågående utredning kan dom bara säga. Okej, och sen vet inte jag nå mer.
Och det tycker jag är lite för då när dom kommer till mig nästa gång. Då vet inte jag egentligen vad det är som har hänt och vad jag ska titta efter. (I2)
BVC-sköterskorna berättar om att familjer ibland byter BVC av olika anledningar.
Informanterna uttrycker att om de inte har möjlighet att följa familjen från det att barnet är nyfött så kan de gå miste om viktig personkännedom. Även om de får en rapport från det tidigare BVC som familjen gått på är det inte säkert att orostecken uppmärksammas tidigare, eftersom de kan uppstå i samband med eller efter bytet.
Ibland förekommer det att BVC-sköterskor blir hotade som följd av att de har gjort en orosanmälan och att det kan bli väldigt psykiskt påfrestande. En av informanterna berättar att hen själv har blivit hotad av en förälder och en annan berättar om kollegor som har blivit hotade. En av BVC-sköterskorna berättar att de informerar hela
arbetsgruppen när de är i kontakt med personer som kan utgöra en risk i arbetet och att de på så sätt kan finna en trygghet i varandra.
Det är ju så att man kan ju gå ihop också om man känner att det är en hotfull situation, och även informera chefen om att nu gör vi det här. (I3)
...då berättar vi för varandra, vi kollegor: nu har jag gjort det här utifall föräldrarna dyker upp eller utifall någon ringer. Så då alla vet av det, för man vet aldrig vad som händer. Så gör vi på jobbet. (I1)
25
Hinder och möjligheter inom den egna organisationen Det kollegiala stödet
Två av informanterna arbetar på familjecentraler och en av dem beskriver att hen ser det som en fördel att organisera verksamheten på det viset eftersom det skapar möjligheter att se hela familjen. BVC-sköterskan berättar att barnmorskorna på MVC rapporterar över mycket information om föräldrarna och att de därför redan från vet vad de bör vara uppmärksamma på när de möter en ny familj. På informantens arbetsplats håller MVC och BVC till i samma lokaler, vilket informanten anser underlättar kommunikationen dem emellan.
Enligt informanterna finns det gott om stöd att få inom den egna organisationen när de känner oro för att ett barn far illa. Alla informanter berättar att de har möjlighet att diskutera fall med kollegor eller andra professionella och de uppger att de pratar mycket med sina kollegor om hur man kan tänka kring osäkra situationer. En av informanterna berättar att det på hens arbetsplats ordnas regelbundna arbetsplatsträffar där det finns möjlighet att diskutera enskilda fall med verksamhetens psykolog och hen anser sig ha goda möjlighet att diskutera med sin chef.
Vi har ju träffar nu som jag också är inbjuden till, med kurator och psykolog från barn- och familjehälsan. Och psykologen kommer och har handledning med oss. (I2)
Enligt informanterna är det viktigt att nya medarbetare får hjälp och stöd av sina kollegor när de för första gången ställs inför att behöva göra en orosanmälan. En informant berättar att det kan vara väldigt jobbigt att göra orosanmälningar och att de därför är väldigt noga med att prata om det med nya kollegor.
Vi är väldigt noga att prata mycket om det med nya kollegor, och att dom får bolla med oss, när dom råkar ut för det första gången eftersom det är så pass jobbigt. Vi får ju göra det med våra namn. (I1)
Brist på kunskap och utbildning om orosanmälningar
Ingen av informanterna uppger att de vet om deras chefer anser att orosanmälningar och samverkan med socialtjänsten är ett prioriterat område inom organisationen. En av BVC-sköterskorna berättar att på hens arbetsplats sköter sig BVC-sköterskorna väldigt mycket själva utan chefens inblandning. En ledningsgrupp har funnits på arbetsplatsen där socialtjänsten varit med och informanten tror att denna finns kvar så den här frågan skulle kunna lyftas vid ett sådant möte.
26 En av BVC-sköterskorna berättar att det tidigare fanns en gemensam verksamhetsplan på hens arbetsplats där orosanmälningar fanns med som en punkt. Det har för en tid sedan anställts en ny samordnare i verksamheten och när personal byts ut prioriteras kärnverksamheten så utbildningar och att jobba med förbättringar får vänta.
Två av informanterna ger en bild av att det inte i första hand är arbetsgivarens uppgift att tillgodose deras behov av kompetensutveckling. I den region som informanterna tillhör finns en barnhälsovårdsenhet som svarar för att erbjuda alla BVC-sköterskor i länet regelbundna utbildningar, dessa ges flera gånger per år och det finns möjlighet för BVC-sköterskorna att lämna förslag på innehållet i dessa utbildningar. Utbildningarna framhålls av informanterna som någonting positivt men de har inte under dessa
utbildningar erbjudits information om vad socialtjänstens verksamheter kan erbjuda för stöd.
Hinder och möjligheter för samverkan med socialtjänsten Erfarenheter av att rådfråga socialtjänsten
Alla informanter berättar att de någon gång har ringt till socialtjänsten för att rådgöra kring fall där de känt tveksamhet inför om en orosanmälan bör göras och att de vet vart de ska vända sig som professionella för att diskutera med någon på socialtjänsten. En av BVC-sköterskorna berättar att hen har ändrat uppfattning om ett barns situation en gång efter att ha rådgjort med socialtjänsten. En annan berättar att hen ringde till
socialtjänsten och rådgjorde angående ett barns situation och därefter landade i att göra en orosanmälan.
En av informanterna berättar att en anställd på socialtjänsten tidigare hade sitt kontor i samma byggnad som BVC men att socialtjänsten nuförtiden kommer till hens
arbetsplats en gång varannan vecka stället för att fånga upp ärenden och erbjuda BVC-sköterskorna rådgivning. Det är samma person som kommer från socialtjänsten varje gång, vilket informanten å ena sidan ser som positivt då man vet vem som kommer, men å andra sidan som en nackdel då det hade känts bra att veta vilka andra som jobbar på samma enhet.
27
Önskemål om samverkan
Informanterna uttrycker alla en önskan om att kunna träffa socialtjänsten oftare och uttrycker att det vore en möjlighet att ha bättre kännedom om vilka som arbetar på socialtjänsten och vad de kan erbjuda barn och familjer.
Jag skulle önska att man hade kanske två timmar i månaden som man träffades. Bara såhär neutralt och få ventilera lite tankar och funderingar. Bli lite uppdaterad på vilka dom har som jobbar hos sig. Och att man kan bolla lite grann. Det skulle vara fantastiskt och behöver inte ta någon lång tid, bara en, två timmarna, en gång i månaden. Så man får ett ansikte på varandra och vet vem man pratar med. Det skulle vara fantastiskt. (I1) Det som jag önskar är att man kanske hade ett bättre samarbete med socialtjänsten än vad som är idag. Men det kanske blir, med tiden. Jag hoppas att nu när
barnkonventionen har blivit lag så kanske de ändras litegrann. (I2)
Nej, jag tror att vi kanske skulle behöva ha, eller tror, ja vi behöver ha ett tätare samarbete. Just med anledning för att veta vad de kan erbjuda. Kanske få lite
återkoppling också, och ta upp olika fall för att det ska bli ett lärande i det också, att ja men då kan man tänka på det här, och sådana saker. Man kan ju avidentifiera de fall som finns. (I3)
Faktorer som försvårar samverkan
BVC-sköterskorna uppger att det kan vara svårt att ringa och rådgöra med socialtjänsten eftersom de inte kan dela med sig av någon information utan bara uppmana till att göra en orosanmälan om det är så att de känner oro för barnet. Informanterna berättar att de skulle önska att det vore lättare att prata öppet med socialtjänsten om familjer där de känner oro. En av informanterna säger att hen aldrig har ändrat uppfattning om ett barns situation efter att ha rådgjort med socialtjänsten eftersom hen inte kan få så mycket information från dem på grund av sekretessen.
Man kan ju inte ringa till dom och fråga: jag är orolig för dom här vet ni hur det går, har det hänt något? Dom kan inte säga någonting om dom inte får föräldrarnas tillåtelse. Så det är den stora frustrationen. (I1)
Ett återkommande tema i informanternas utsagor är att de önskar återkoppling från socialtjänsten för att lära sig inför framtiden, främst för att lära sig vad de ska
uppmärksamma när de möter barn och familjer. En informant uttrycker också att hen vill lära sig vad det går att kräva tillbaka av socialtjänsten som professionell och vad föräldrarna har rätt till.
Två av informanterna berättar att det inte finns någon ordnad samverkan med socialtjänsten idag mer än möjligtvis någonting spontant, vilket de upplever att de saknar. En av informanterna uttrycker att samarbetet mellan dem och socialtjänsten är
28 haltande och att de sällan eller aldrig får någon feedback från socialtjänsten. En annan uttrycker att de är skyldiga att lämna ut allt till socialtjänsten men att socialtjänsten inte kan lämna ut någonting tillbaka. För att svara på om det finns någon samverkan mellan BVC och socialtjänsten idag säger en informant:
Samverkan det är ju det då, det är ju att dom ringer till mig och vill ha journalkopior och jag gör orosanmälningar. (I2)
Informanterna uttrycker att de behöver mer kunskap om orosanmälningar, vad som händer efter en orosanmälan och vad socialtjänsten kan erbjuda. Återkommande i BVC-sköterskornas berättelser återfinns utsagor om fall där socialtjänsten har begärt in handlingar men där de själv inte haft någon oro för familjen. Informanterna berättar om den osäkerhet de kan känna vid sådana tillfällen. En av informanterna säger att man ibland när man gör en anmälan vill veta hur det går, och vad som är tanken från socialtjänstens sida, men att sekretessen gör att man inte kan få några svar.
En av informanterna tror att det har skett ett generationsskifte på socialtjänsten och förklarar att det orsakat en del frustration hos hen och hens kollegor. De märker att de yngre socialsekreterarna som är nya i sin roll har svårt att stå på sig på samma sätt som den äldre generationen kunnat göra, vilket hen anser har försvårat samverkan mellan verksamheterna.
Jag tror att det var ett generationsskifte där. Det är väldigt mycket nya unga människor som jobbar där nu, förut var det lite äldre. Vi märker en tydlig skillnad nu att dom här yngre är klart fegare än vad dom äldre var. Det märks att dom är ny i sin roll och försöker väldigt mycket den snälla vägen där man ibland kanske behöver ta den hårda vägen. Det märker vi och känner lite frustration också: att men gud varför gör dom ingenting? Och det är ju så att har man jobbat länge, så vet man mer och man kan göra mer handlingskraftigt. Är man ny, så är allting nytt. (I1)