Diskussion kring slutsatser

Syftet med studien var att undersöka den ideella sektorns arbete med hemlösa kvinnor i en svensk mellanstor stad. En stor del av de representerade organisationernas arbetssätt utgörs av att jobba opinionsbildande mot kommunen och politiker för att förbättra de hemlösa

kvinnornas livssituation. I och med det har det framkommit en önskan från respondenterna att den offentliga sektorn ska ta större hänsyn till kvinnornas behov vid utveckling av

stödinsatser, då stödinsatserna idag inte anses vara lika välutvecklade som de för männen. En bild som även bekräftades av tidigare studier (Beijer, 2012; Bowpitt et al., 2011; Thörn, 2003). De outvecklade stödinsatserna beror enligt radikalfeminismen på de patriarkala samhällsstrukturerna där kvinnan är underordnad mannen. När samhället utvecklar

stödinsatser till den hemlösa gruppen beaktas därför inte kvinnans behov och livssituation eller så beaktas kvinnans behov i andra hand efter mannens. Samtidigt har det i studien framkommit att kvinnorna generellt lever i en mer utsatt situation och även är i behov av ett mer intensivt stöd, vilket ses som en anledning till att de hemlösa kvinnornas situation bör prioriteras. Hur de hemlösa kvinnornas levnadssituation är och att de har andra behov än män samt att de inte söker sig till de samhälleliga resurserna är inte någon ny information. Tidigare forskning som framställts i den föreliggande studien påvisar just kvinnornas unika

kännetecken och särdrag i den hemlösa situationen. Det är både internationella och svenska studier där de äldsta studierna är redovisade 1989 respektive 1998. Att respondenterna i den föreliggande studien beskriver en situation som överensstämmer med studier bedrivna på senare 1990-tal kan inget annat än att ses som tragiskt. Att kvinnorna under dessa år inte fått en förbättrad situation och ett förbättrat skydd från samhället är en fråga som socialpolitiken bör stå ansvarig för. Det är enligt 2 kap. 1 § SoL (2001:453) kommunen som har det yttersta ansvaret för att den enskilde får det stöd och hjälp denne behöver. Det är därmed den

offentliga sektorn som har det yttersta ansvaret för att de hemlösa medborgarna i kommunen får den hjälp de behöver. Som tidigare beskrivits handlar det inom socialpolitiken om

resursfördelning mellan olika grupper, en fråga där både respondenterna och tidigare forskning (Swärd, 2000) framställer att den hemlösa gruppen hamnar långt ner i

prioriteringen. Att upplevelsen av de hemlösa kvinnornas situation ser likadan ut nu som den gjorde i slutet av 90-talet talar för att hemlöshetsfrågan varit en lågt prioriterad fråga under en lång tid. En fråga kan dock ställas om varför en av de mest utsatta grupperna i samhället är en

30

lågprioriterad fråga inom socialpolitiken, speciellt eftersom en egen bostad är en grundläggande mänsklig rättighet (Förenta nationerna, 2008).

Den ideella sektorn har också ett stort ansvar för hemlöshetsfrågan och har en stor möjlighet att vara ett stöd för de hemlösa, även fast kommunen har det yttersta ansvaret. I den

föreliggande studien framkommer att det inom respondenternas respektive organisationer generellt inte finns specifika arbetssätt och insatser gentemot hemlösa kvinnor, vilket kan ifrågasättas utifrån det radikalfeministiska perspektivet. Bostad Först berättar förvisso att kvinnor som söker sig dit har förtur, och även Verdandi berättar att man inom organisationen börjat med kvinnogrupper i och med att det uppmärksammats ett behov för detta. Dessa delar i verksamheterna har däremot inte uppfattats som fullständiga insatser, utan snarare extra medel för att hjälpa utsatta kvinnor där det annars finns risk att de faller mellan stolarna eller antas ha samma behov som hemlösa män. Avsaknaden av adekvata insatser riktade mot hemlösa kvinnor kan förstås som problematisk. Respondenterna är medvetna om att deras verksamheter inte är anpassade gentemot kvinnorna, men de har en önskan om att göra mer. En brist på resurser ansågs vara en anledning till att verksamheterna inte har möjlighet att utveckla sin verksamhet. Bristen på samverkan med den offentliga sektorn anses vara en stor anledning till de bristande resurserna, då organisationerna är beroende av finansiering från kommunen. Att hemlöshetsfrågan inte är en prioriterad fråga inom kommunen kan därför ses som en förklaring till varför verksamheterna inte får de resurser de känner behov av.

Samtidigt kan en brist på resurser som förklaring till att inte anpassa sin verksamhet gentemot kvinnornas behov ses som en bortförklaring. Nytänkande för att gynna kvinnorna inom de resurser verksamheten redan har kan vara en möjlig idé för att finna en snabbare lösning än att invänta mer resurser. Respondenterna lyfter själva fram flera idéer på vad kvinnorna kan vara i behov av inom den egna verksamheten men ändå görs inga större förändringar. Även i tidigare forskning (Bowpitt et al., 2011; de Vet et al., 2019; Roll et al., 1999; Stein & Gelberg, 1995; Tessler et al., 2001) framkommer det att kvinnor i hemlöshet ofta har andra behov av stöd, därmed kan det tänkas vara väsentligt att inte enbart med extra medel försöka

komplettera ett arbetssätt som redan troligtvis är missanpassat. Genom att verksamheternas stöd anpassas för att även tillgodose hemlösa kvinnors behov i större utsträckning blir det möjligt att fler kvinnor besöker verksamheterna, en tanke som grundar sig i Bejier (2012) och Thörns (2013) beskrivning om att kvinnorna inte söker hjälp till följd av att de blir tvungna att delta i könsblandade miljöer. Då verksamheterna är medvetna om de hemlösa kvinnornas situation tar de viss hänsyn genom exempelvis Verdandis kvinnogrupp och Bostad Försts förtur för kvinnor. Hänsyn till de hemlösa kvinnornas situation visas också genom att respondenterna anpassar sitt förhållningssätt vid exempelvis bemötandet, vilket definitivt är ett steg i rätt riktning.

Den ideella sektorn besitter mycket kunskap om de hemlösas situation till följd av att de dagligen möter gruppen. En ökad samverkan mellan den ideella och den offentliga sektorn skulle kunna tillföra ett förbättrat samhällsstöd gentemot kvinnorna. I den föreliggande studien framkommer det från respondenterna att de har bättre förutsättningar för att komma i kontakt med de mest utsatta individerna, något som även Nordfeldt (1999) instämde i. Därav skulle ett ökat inflytande från den ideella sektorn möjliggöra att kommunen får en ökad kunskap för att kunna förbättra stödinsatserna till gruppen. Socialnämnden har som uppgift att vara kunnig gällande de rådande levnadsförhållandena i kommunen (3 kap. 1 § SoL), vilket kan ses som ett ytterligare argument för en ökad samverkan mellan sektorerna. Det

framkommer även i den föreliggande studien att den ideella sektorn är ett komplement till den offentliga verksamheten, varför det kan ifrågasättas att den offentliga sektorn inte samverkar i den utsträckning som den ideella sektorn vill. Det bör inte vara en fråga om vem som ska göra

31

vad som ska vara den primära frågan utan att de hemlösa får det stöd de behöver och har rätt till. De ideella verksamheterna har exempelvis kunskap kring att självbestämmande, ett intensivare stöd och att arbeta utifrån individens behov och önskemål är viktigt för att nå de hemlösa kvinnorna, några komponenter som i analysen fastställdes överensstämma med case management. Case management med hög intensitet är en metod som även SBU (2018) framställt som troligen effektiv i arbetet med hemlösa individer. Att komponenterna inom case management överensstämmer med det stöd som de ideella organisationerna påvisat är viktiga i stödet för hemlösa kvinnor, kan ses stärka bilden av att case management kan vara en lämplig metod för att stärka samhällsstödet gentemot hemlösa kvinnor.

Sammanfattningsvis har det framkommit att hemlösa kvinnor är en grupp som är dold och inte uppmärksammas i det samhälleliga stödet i samma utsträckning som hemlösa män, vilket kan bero på de patriarkala samhällsstrukturerna. Vetskapen kring att de hemlösa kvinnorna inte prioriteras samtidigt som gruppen hemlösa i stort inte prioriteras är problematiskt. För framtida socialt arbete är vetskapen därmed viktig då det krävs en ökad kunskap och

förståelse kring den hemlösa gruppen och specifikt kvinnornas situation. Det är även av stor vikt för det sociala arbetet, då nya metoder som är anpassade för kvinnornas behov behöver utvecklas och uppmärksammas. Den kvinnliga hemlösa gruppen behöver bli en mer

prioriterad grupp inom både den offentliga samt den ideella sektorn. Utifrån ett

radikalfeministiskt synsätt kan samhällsstödet idag kritiseras för att inte beakta kvinnans behov och livssituation, och det kan funderas kring om de hemlösa kvinnorna utifrån sin könstillhörighet inte ska ha rätt till ett likvärdigt utvecklat stöd som männen.