Detta var verkligen karaktäristiskt för mig. I ena ögonblicket verkade det som om jag inte begrep någonting alls, och i nästa uppvisade jag en kunnighet.
(Johansson, 2007, s.119)
I detta avslutande kapitel kommer uppsatsens alla delar att kopplas ihop till en helhet. Kapitlet innehåller en kritisk diskussion av tillvägagångssätten och arbetsinsatsen och vi kommer även att presentera tankar till vidare forskning inom området.
5.1 Diskussion
En viktig sak vi vill inleda vår diskussion med är citatet (okänt ursprung):
Vi slutar inte leka bara för att vi blir gamla. Vi blir gamla för att vi slutar leka.
Det finns inte mycket forskning inom området barn med autism och lek. Den forskning som ändå finns inom området är däremot väldigt överensstämmande. På grund av detta var inte urvalet av tidigare forskning något problem att göra. Vi har i stort sett enbart använt oss av tryckta källor, vilka vi anser ger stor trovärdighet. De elektroniska referenser som använts har också en stor trovärdighet, då de är tagna från riksföreningen inom det speciella området. Vi har valt teorier som har utgångspunkten att eleverna skall lära sig med hjälp av andra i skolan och att leken är en viktig
deras lek. Slutligen har allt kopplats samman dvs. med frågeställningar, syftet och med uppsatsens resultatdel.
Observationerna och pedagogintervjuerna har visat att lekbeteendet hos barn med autism är stereotypt och bundet till vissa faktorer som lokal, person och situation. Både observationerna och intervjuerna har också visat att leken är återkommande, alltså förekommer vid ett flertal olika tillfällen och då gestaltar sig på ett identiskt sätt. Detta var egentligen ingen ny upptäckt för oss, utan detta har vi sett vid vår tidigare arbetserfarenhet och även kunnat läsa om. Men det är spännande att notera att oavsett om det skiljer fem restimmar mellan skolorna, om eleverna och pedagogerna är olika och inte heller arbetar på exakt likadant sätt så upplever de, precis som vi, leken som stereotyp och återkommande. Det är också väldigt spännande att leken ser så lika ut hos alla elever. Även om alla har sin egen lek så präglas lekarna av samma beteende. Att få bekräftat hur leken gestaltas känns som en viktig grund i arbetet trots att vi själva hade ganska stor erfarenhet och kunskap om detta sedan tidigare.
När det gäller att utveckla leken hos barn med autism så visade observationerna vid flertalet tillfällen att det gick utmärkt. Det gjordes med deras lek som grund och genom att den som försökte utveckla var med nere på golvet i leken tillsammans med barnet. Intervjuerna visade också klart att det inte var någon av pedagogerna som arbetade på detta sätt. De ansåg alla att leken skulle vara en aktivitet fri från ansträngning. Att leken skulle vara en aktivitet för lugn och ro som gärna kunde användas som mellanrum mellan aktiviteter. Leken kanske kan vara en fristad från tänkande, lärande och från andras påverkan men i så fall görs det med barnens eget bästa i fokus. Om man inte vågar testa får man heller aldrig se något resultat. Att ett mindre lyckat försök till utveckling kan leda till en dag av kaos kan vara en jobbig känsla men den kan ju å andra sidan leda till en dag av lycka både för pedagogen och för eleven om utvecklingen lyckas. Att vara tillsammans med eleven i leken på deras individuella nivå är vad vi tror grunden för utvecklingen och att eleven känner ett förtroende för den som är med och vågar lita på det den gör. Genom utveckling tror vi att man kan öppna nya dörrar för eleven som den inte kan öppna själv. Vi tror att på så sätt gör vi dem en tjänst i det långa loppet. Den utvecklade leken kanske inte används av eleven nu, men om ett par år kanske han/hon känner sig mogen och har då en lek att använda, de glömmer inte. I Lpo- 94 står att läraren skall utveckla den kreativa förmågan hos eleven och detta anser vi är något som med fördel kan göras med leken i fokus. Leken är en kreativ plats, som i vårt tycke, mycket väl kan utvecklas. Självklart skall leken vara en tid av lugn och ro men i undervisningssyfte kan den utvecklas bland annat genom att använda sig av de små detaljerna som t ex legobyggandet för att
bygga saker som är aktuella i undervisningen. Som tidigare nämnts lär man sig i samspel. Detta faktum är orsaken till att vi tycker att pedagogerna skall vara (mer) delaktiga i leken och därigenom även arbeta för att utveckla och förnya den.
Intervjuerna visade att den egna leken inte användes speciellt mycket i undervisningen men att däremot annan form av lek användes, såsom roliga historier, spel, kreativt skapande och bus. Det visade sig att använda den egna leken som grund i undervisningen var något som flera börjat fundera kring. Idag blir leken i undervisningen ofta styrd till gymnastiksalen, rasterna och liknande. Att vi genom vårt arbete fått en pedagog till att börja fundera på att i en viss del av undervisningen utgå från leken är något som vi tycker att vi kan känna oss lite stolta över. Att leken är som ett arbete för barn skriver både Welén (2003) och Jordan och Libby (1998). Samtidigt som leken är ett arbete anser vi att leken ibland kan vara en utmaning. Viktigt då är att den bland annat kan kopplas till KASAM:s komponenter. Den bör vara meningsfull pga. att den är något de vill och kan engagera sig i. Den bör vara strukturerad så att den känns begriplig (Antonovsky, 2005). Struktur och förutsägbarhet är nämligen viktiga komponenter för utveckling hos eleverna med autism (Beckman, m.fl., 1994). Även att leken känns hanterbar och att alla förutsättningar som krävs för leken finns gör att eleven känner den värd att ägna tid åt (Antonovsky, 2005). Om barn håller intresset uppe och tycker det är roligt att lära sig något nytt så har även pedagogerna lyckats med sitt syfte. För att detta ska lyckas tror vi att det kan vara bra att gå genom barnens intresse och deras lek för att nå ut med kunskap till dem. Att barn lättare tar kunskapen till sig om de får den genom leken är något vi tror starkt på.
5.2 Kritisk reflektion
Undersökningarna uppfattades som lyckade, framförallt observationerna av elevernas egen lek. Leken speglade sig på det sätt som vi förväntat. Troligen beror det på att närvaron av observatörerna inte var något nytt i elevernas tillvaro utan att det upplevdes av dem som ”vanligt”. Videokameran som var med vid observationerna var däremot besvärande för en av eleverna, eller kanske inte besvärande utan mer att fokus hamnade på den istället för leken. Vad gällde intervjuerna kan frågorna om lekens utveckling ha missuppfattats lite av pedagogerna. Svaren på frågor om att utveckla leken blev negativa som om det vore något negativt att utveckla leken. Det var inte så vi menade, utan tanken var att se om de använde sig av elevernas lek som utgångspunkt för vidare undervisning. Som t ex att bygga kartor eller liknande av lego eftersom det finns ett stort
intresse i att bygga lego hos eleven som då kanske kan smitta av sig till undervisningen. I efterhand ångrar vi att vi inte berättade mer om grundtanken för pedagogerna och lät dem prova detta i undervisningen samt att vi då kunde vara med och observera detta. Det får bli i nästa arbete i stället eller kanske något för oss själva i det kommande arbetslivet. Det borde egentligen fungera lika bra med alla barn.
Valet av metoder känns även efter genomgången studie som de rätta valen. Genom observationerna har det framkommit många svar på frågorna men vid genomgången av allt material insåg vi att det fanns flera olika andra sätt vi också kunde ha använt oss av vid observationerna. I efterhand borde observationerna ha ägt rum med båda observatörerna på plats, en som helt kunde ägna sig åt att filma och en som helt kunde ägna sig åt barnet och leken. När det gäller att videofilma observationerna så skulle mer tid lagts innan på att vänja speciellt en elev vid kameran. På så sätt hade förmodligen han/hon varit mer fokuserad på leken, och inte kameran, när det var dags. Vi kunde även ha observerat när leken utvecklades och vi var deltagande observatörer vid fler tillfällen. Detta för att få en bild av om det var något som ofta gick att göra eller om leken bara kunde utvecklas vid vissa tillfällen.
Resultatet av undersökningen kan ha påverkas av vilka skolor, av vilka pedagoger vi valt att intervjua och vilka elever vi valt att observera. Hade undersökningarna utförts på andra särskolor med andra pedagoger och elever kan resultatet ha visats sig något annorlunda. Vi tror dock inte att det skilt speciellt mycket. Resultatet av vad som hänt med de lekar som utvecklades under observationerna har inte utvärderats, kanske leks lekarna ibland eller så har eleverna helt gått tillbaka till sina gamla lekar. De nya lekarna kanske förknippas med observatörerna och är kanske därför bundna till dem.
Arbetsprocessen har varit en givande period, och det har inte funnit några direkta hinder under processen. Självklart har vissa dagar under perioden varit tunga och det känts som att man inte har kommit någon vart, men det är något som drabbar alla.
5.3 Uppslag till vidare forskning
Eftersom det inte finns mycket forskning inom området skulle det var intressant med vidare forskning inom hela området. Framförallt forskning om leken kan utveckla och leda till eleverna
kommer ifrån den stereotypa livsstilen personer med autism ofta har. Det hade också varit intressant med vidare forskning kring betydelsen av en aktiv fritid för personer med autism.