Vilja och imitation hos eleverna

Vid de senare observationerna togs kommandot i leken av observatörerna för att studera hur eleverna följde oss i det som gjordes och om de följde oss i den nya och utvecklade leken. Grunderna i utvecklandet var den egna leken men på ett nytt och varierat sätt. Vid dessa observationer uppfattades en vilja att härma och ta efter hos tre av eleverna men hos den fjärde eleven fanns inte den viljan.

Bea sitter i soffan med sina dockor och kammar deras hår, alla dockorna är nakna. Observatören har även hon dockor, hon sitter och klär på dockorna fina kläder som finns i en låda mellan henne och Bea, Bea tittar på. Därefter börjar observatören att leka med sina dockor och bjuder in Bea i leken genom att starta en konversation. Bea bara tittar. Sedan tar hon dockorna av observatören och klär av dem och lägger tillbaka kläderna i lådan och leken tar slut. Detta upprepas vid tre olika tillfällen.

Hos två av eleverna visade observationerna att viljan att följa och härma leken fanns men att det till en början fanns en stark reservation. Den visade sig genom att de studerade oss länge innan de vågade sig in i leken.

Viggo leker med sina bilar. Han kör runt, runt och låter som en bil. Observatören tar klossarna som ligger i en låda bredvid. Hon börjar bygga en väg av klossarna. Observatören bygger och pratar samtidigt med Viggo. Han tittar fundersamt på medan det byggs vidare. Observatören bygger en väg med olika hinder och i slutändan av vägen byggs en parkering. Därefter börjar hon köra med bilar längs den nya vägen och samtidigt pratar om vad hon gör. Viggo kollar fundersamt men verkar ändå vara intresserad av vad som händer. Efter en liten stund tar Viggo en bil och börjar köra längs den nya vägen. Allt eftersom tiden går blir han mer och mer entusiastisk i leken.

Observationerna visade även att det fanns glädje och entusiasm när det gällde att utveckla leken. Detta fanns hos en av fyra elever. Hos eleven fanns även kunskapen att associera. Utgångspunkten var lek, spel och tävling. Detta gjordes för att det är något som uppskattas mycket hos eleven.

Under en av observationerna när leken skulle utvecklas undrade observatören om Sixten visste vad airhockey var och om han hade spelat det. Till en början förstår han inte vad observatören menar men med lite beskrivning förstår han vad det är. På frågan om vi skall försöka spela med legot kollar Sixten konstigt och förstår inte. Tror du att vi med hjälp av legot kan spela airhockey? Sixten tänker. Han kommer sedan på att vi kan ta varsin lång bit som klubba och ett legofönster som boll. Därefter spelas airhockey i lite drygt en timme med mycket skratt. Tillsammans med observatören sätts det upp regler men det är Sixten som kommer på reglerna efterhand.

Den fria leken kan vara svår om barnen vill vara med de andra barnen men inte kan förstå lekens givna eller oskrivna regler. Även den styrda leken är svår när det är många elever samtidigt och tempot är högt. Snabba skiftningar i en lek är svåra att förstå (Klara, 2007-11-09).

I den styrda leken har mina elever ett stort behov av att ha en vuxen med som håller i handen för att visa vad de ska göra. Frågan är bara hur mycket de förstår av leken när det ofta är så mycket andra saker som händer runtomkring dem, samtidigt som instruktioner ges (Klara, 2007-11-09).

4.2.4 Sammanfattande diskussion och slutsatser

Vid utvecklingen av leken fanns en vilja till imitation hos tre av fyra elever. En viss reservation fanns till en början men det är inte något som upplevs som konstigt. Reservation inför nya saker till en början, det kan man känna själv också. I utvecklingen fanns också en glädje och entusiasm inför det nya. Att följa med i leken tillsammans med en annan person kunde observeras hos tre av fyra elever. Barn gör upptäckter på egen hand men det är inget de lär sig av. För att ett barn ska ta in kunskap måste det ske i samspel med andra. Det är i samspelet som barnet fångar upp information. Informationen använder de sedan till att bygga sin egen aktivitet. De klarar sig inte helt själva i leken men tillsammans med någon som redan har kunskapen kan de ta till sig den (Evenshaug & Hallen, 2001). I detta samspel har pedagogerna en viktig roll. De ska hjälpa eleverna till en struktur för att öka deras förståelse. När pedagogen märker att eleven börjar förstå kan de släppa taget och låta dem arbeta vidare på egen hand. Eftersom alla är olika och lär på sitt eget sätt finns chansen att eleverna kommer på nya idéer kring vad de lärde sig i samspelet med andra.

Att utveckla leken möts av pedagogerna med en viss försiktighet. Leken skall helst för dem vara en avkopplande aktivitet som är fri från prestation och som finns parallellt med arbetet för att hitta lugn. Vissa lekar går, menar pedagogerna, att utveckla. Har leken en betydande roll för eleven skall den inte utvecklas. Welén (2003) beskriver leken som barns arbete och att det är genom den de växer och utvecklas vidare. Vidare påstår hon att det är pedagogerna som

genom stimulans, uppmuntran eller utmaning skall hjälpa eleverna att utveckla sin lek. Den avvaktande ton som undersökningen visade mot att röra leken stämmer inte riktigt överens med Weléns tankar kring att utveckla leken. Att man genom leken utvecklas och växer är något som vi tror stämmer och att detta borde användas aktivare som verktyg i undervisningen. Idag upplever vi att leken är ett område som är känsligt att röra i och det kan nästan upplevas som att barn kan skadas av att andra rör i deras lek.

För den styrda leken behövs en vuxen till hjälp och den kan då utvecklas. Teorin säger att barn med autism klarar leken mycket bättre om en vuxen är med och strukturerar upp den (Beyer & Gammeltoft, 1994). Strukturen är som nämnts en viktig del av vardagen och undervisningen med dessa barn. Om det då finns en vuxen vid sidan eller med i de olika situationerna ger det säkert en trygghet hos eleven som gör att leken och utvecklingen av den blir till något lyckat. I detta fall ställer vi oss helt bakom teorin att leken blir till det bättre med en vuxens medverkan. Även vår undersökning bekräftar teorin att det går att hjälpa till i leken med en vuxens närvaro.

Intervjuerna med pedagogerna visar att alla tycker att utgångspunkten för leken måste vara elevens intresse, förmåga och den individuella utvecklingsnivån. Att ha goda kunskaper om hur eleven fungerar och känner är viktigt att utgå ifrån vid utveckling av t ex leken. Genom att medvetet träna, visa elever visuellt och vara tydlig kan utveckling lyckas. Som en av pedagogerna nämner är det viktigt att eleverna vet; Vad skall jag göra? Var skall jag vara? Hur skall det göras? Med vem skall jag göra det? Vad händer sen? Under observationerna var utgångspunkten den redan fungerande leken hos eleven. Utifrån den lade vi till moment och leken blev till en annan, men ändå med den egna fungerande leken som grund. Den nya leken visade hos eleven Sixten glädje och en vilja att fortsätta. Hos Bea däremot fanns det ingen glädje i den nya leken även om grunden var något som uppskattades. När fokus och grunden ligger på det som fungerar, det salutogena, menar Antonovsky (2005) att detta är en hälsofrämjande aktivitet. Genom att utgå från elevernas intresse använder sig pedagogerna av det salutogena perspektivet, vilket ger en intressant grund för vidare arbete. Det som eleverna känner fungerar är mycket roligare och mer givande att arbeta vidare med. Att arbeta med något som känns oövervinnligt är något som gör att självförtroendet sänks och att motivationen försvinner. När pedagogerna arbetar utifrån det salutogena ger det en ömsesidig respekt och ett förtroende mellan elever och pedagoger. Detta genom att de känner att intresse

till ”min” kunskapspåbyggnad. Oavsett vad det är som fungerar finns det alltid saker som kan byggas vidare på.

Uppsatsens andra syfte och frågeställning är, kan pedagogerna utveckla deras lek? Teorierna beskriver att med mycket arbete kan leken fungera som arbetsmetod för barn med autism och att lekens utveckling är som ett arbete för barn. Observationerna visade också att om man som lärare gick ner på elevernas nivå och ägnade sig åt leken så kunde leken utvecklas till något mer. Intervjuerna visar däremot att det finns försiktighet hos lärarna i att utveckla och använda sig av elevernas lek. Slutsatsen av detta är för oss att man inte ska vara rädd för att prova. Finns ett ömsesidigt förtroende mellan eleven och läraren är det värt att testa nya saker som man tror kan var positiva för den enskilda eleven. Som lärare skall man inte ge sig på alltför mycket nya saker men utveckling och nya infallsvinklar skadar inte för eleven att få.