Valet av en enkätstudie lämpade sig bra eftersom studenterna, som går speciallärarutbildningen, var inne på en campusträff när enkäterna lämnades ut blev svarsfrekvensen hög. De 35 blivande speciallärarna fick tid avsatt för att fylla i enkäten. Muntlig information gavs och studenterna fick möjlighet att ställa frågor om något var oklart. Några få studerande har ”bara gjort fältstudiedagar” vilket kanske kan inverkar på resultatet men deras svar bedömdes dock viktigt eftersom de önskade påverka med sina synpunkter och detta bedömdes relevant för studien. Eftersom VFU ses som ett paraplybegrepp och fältstudiedagar är underordnad detta begrepp är studenternas svar med i resultat, analys och diskussion. För att förtydliga frågorna hade en pilotstudie, där enkäten kunde provats, varit att föredra. Det borde funnits möjlighet att fylla i ”Ingen handledare” eftersom vissa inte hade någon handledare under sin VFU. De som inte hade någon handledare skrev dock till detta i enkäten. Eftersom enkätstudien gjordes vårterminen 2013 kan det påverka resultatet på grund av att det finns fler utbildade speciallärare idag men den egna upplevelsen är att det inte påverkat resultatet i så stor utsträckning. Enkätstudien var ett uppdrag från högskolan för att få blivande speciallärar- och specialpedagogers syn på VFU-perioden vilket säkert kan påverka resultatet eftersom frågorna var styrda av uppdraget och frågorna var formulerade på ett generellt sätt. Mitt intresseområde är handledning och samarbete i särskolan. Därför togs frågorna kring dessa kategorier omhand och bearbetades medan andra generella frågor samt svaren från blivande specialpedagoger lades åt sidan.
16 blivande speciallärare har uttryckt att de inte haft någon handledare under sin VFU men har tidigare haft erfarenhet av handledning. Detta kan bero på att studenten har gjort sin VFU på ordinarie arbetsplats av olika anledningar. Endast tre av studenterna har gjort sin VFU i särskild utbildning för vuxna (Särvux). Detta låga antal stämmer väl överens med Skolverket (2006) som ser detta dilemma som en brist. I denna studie valde de flesta studenter att göra sin VFU på grundsärskola eller gymnasiesärskola.
Att använda både enkät och intervju studier har gjort att resultatet har kunnat ställas emot varandra och problematiserats för att få djupare förståelse. Studien utgår ifrån ett hermeneutiskt förhållningssätt och har en fenomenologisk ansats vilket har berikat analysarbetet. Stöd för dessa begrepp ges hos (Kvale & Brinkmann, 2009). Rent generellt anser intervjupersonerna att det förekommer få studenter i särskolan men synen på handledning har ändå blivit tydlig. När speciallärarna i särskolan berättade om sin egen VFU i
52
speciallärarutbildningen blev det uppenbart att de gjort den på egen arbetsplats på grund av tidsbrist vilket troligtvis påverkar resultatet. En annan faktor som kan påverka resultatet var att speciallärarna i intervjun kom in på handledning av kollegor trots att frågan som ställdes syftade på handledning av blivande speciallärare i VFU. En del av empirin valdes bort på grund av detta. Handledning som begrepp är inte tydligt definierat ute i verksamheterna anser (Hultman m.fl., 2012). Begreppet handledning skulle kunna förtydligas, både i enkätstudien och i intervjustudien. Försök har gjorts till ett kritiskt förhållningssätt samt att ha distans till empirin även om delstudie 1 var ett uppdrag från högskolan Kristianstad med syfte att förbättra studenternas VFU i särskolan. Tolkning av resultat och val av teorier har säkert påverkats av mitt arbetar som lärarutbildare.
Resultatdiskussion
Nedan diskuteras viktiga begrepp utifrån resultat och analys, i ett försök att förstå hur studenterna upplever sin VFU-period och hur speciallärarna i särskolan ser på vad som påverkar handledningen, samarbete och VFU kopplat till forskning och beprövad erfarenhet. Empirisk forskning ger möjlighet till förståelse snarare än att fastställ sanningar (Alvesson & Sköldberg, 2008). Syftet med studien har varit att förstå hur studenterna upplever sin VFU och att försöka belysa samarbetet mellan högskolan och särskolan. Genom en fenomenologisk ansats som svarar på frågan hur studenterna upplever och vilken erfarenhet de har från sin VFU kan viktiga faktorer belysas. Begreppen handledning och samarbete delas upp i resultatdelen, för att göra det tydligt för läsaren men de kan dock ibland ses som varandras nödvändigheter i yrkesverksamheterna, särskola och högskola.
Studenterna upplever sin VFU-period på varierande sätt, de har många olika erfarenheter och det finns troligtvis många olika handledare med olika personligheter med mer eller mindre kunskap och erfarenhet. Det framkom i studien att flertalet studenter upplever att handledaren bör avsätta tid för reflektion i handledningen samt att ett bra bemötande är viktigt. ”Jag vill få ett bra bemötande av min handledare” anser en student. För att åstadkomma detta bemötande krävs en relationell syn på handledningen. Det innebär att handledaren bör ha en relation med studenten och att studenten bör ha en relation till handledaren och eleverna i särskolan som skapas i möten. I denna relation framstår respekt mellan handledare och student som innebär ett givande och tagande i ett bra bemötande. Buber (1993) anser att ingen får påtvinga någon annan sin åsikt och attityd genom sitt inflytande. Författaren menar vidare att varje individ växer och utbildas till en egen gestalt och detta sker genom möten. Här görs en jämförelse mellan Lindqvist & Nordänger (2007) som menar att handledaren ska förhålla sig till
53
studenten som ett ”Det”, mer opersonligt och enkelriktat förhållande, medan Aspelin (2013) anser att en relation i samvaro, två personer som är delaktiga i varandras väsen i ett möte, kan utveckla lärandet. Det innebär att när studenterna är på VFU kommer de att få en relation till den specialpedagogiska brännpunkten. Studenterna kommer bland annat att observera olika mellanmänskliga relationer, sociala relationer och samhälleliga relationer. Behöver det vara en specialpedagogisk brännpunkt? Bör det inte vara en pedagogisk brännpunkt eftersom det torde gälla alla elever, studenter och handledare i det svenska skolsystemet. Men när det gäller särskola så innebär det förmodligen automatiskt ett specialpedagogiskt begrepp. Det finns lite forskning kring handledning och bemötande i särskolan men (Lindqvist & Nordänger, 2007) framhåller att handledaren bör ha en god relation med studenten och som Johansson & Palla (2014) beskriver att handledaren handleder utifrån ett personligt förhållningssätt. Syntesen i det relationella synsättet blir att studenterna i sin VFU, kommer att möta olika former av relationer och måste förhålla sig till dessa. Aspelin (2013) framhåller att relationsprocesser mellan lärare och elev, och som i denna studie skulle kunna vara lärare och student, är det viktiga. ”Att få tid att reflektera är viktigt” framhåller en student. Aspelin & Persson (2008) anser att reflektion, som studenterna och intervjupersonerna upplever som viktigt och som resultatet i denna studie påvisar, är en viktig del i professionen som speciallärare i särskolan. Rönnerman (2012) anser också att tid för reflektion är viktigt. Men reflektion tar tid. Resultaten visar att både studenter och de intervjuade speciallärarna betonar att tid för handledning och reflektion måste planeras in och att rektor bör ger sitt godkännande till att tid tas från verksamheten till reflektion med studenter. Hur kan detta bli mer omfattande? Ett samarbete mellan högskolan och särskolan skulle kunna utveckla detta genom tydliga riktlinjer från högskolans sida, handledarutbildning och information till rektorer. Nästan hälften av studenterna säger sig vilja ha information om VFU tidigt. Ett informationsblad till både skolledare, rektorer, handledare och student kan introduceras. Det torde innebära att alla får samma information och målen inför studentens VFU kan bli tydliga. Informationsbladet bör ändå inte ersättas av fysiska träffar på campus eftersom en träff kan innebära en dialog mellan högskola och fältet som kan stärka banden i ett samarbete. I fysiska träffar kan tid till reflektion, teori, forskning och beprövad erfarenhet planeras in som viktiga punkter på dagordningen. Dewey (1999) framhåller att teori och praktik är varandras förutsättningar i ett pedagogiskt perspektiv. Vilket tyder på att VFU är en särskilt viktig komponent i speciallärarutbildningen.
54
En fjärdedel av studenterna uttrycker att de inte har några förväntningar på sin VFU utan fortsätter att arbeta i sin ordinarie verksamhet och gör sina uppgifter som de förväntas göra på högskolans uppdrag. ”Jag har inga förväntningar eftersom jag har varit verksam i skolans värld i 20 år” uttrycker en student. Att inte ha förväntningar på sin VFU är förvånansvärt eftersom ovanstående konkretisering belyser vikten av VFU. Kan det vara så att en del studenter känner att de har stor kunskap genom erfarenhet så att de inte behöver koppla ihop teori och forskning med beprövad erfarenhet? Behövs ingen utbildning med teori och forskning utan bara erfarenhet? Detta är frågor som behöver lyftas fram i lärarutbildningen. Det är ett dilemma att studenterna väljer att göra sin VFU på ordinarie arbetsplats men studenternas plan kan vara att spara tid, det vill säga att de både kan jobba och göra sin VFU. De uttrycker dock att de i stor grad vill lära mer om olika verksamheter och kritiskt granska sin egen gentemot andras. ”Det spar tid och energi att göra sin VFU-uppgift på sin egen arbetsplats. Då behöver rektor inte sätta in någon vikarie” påstår en student. Studenter informeras att göra sin VFU på andra ställen för att få lärande i olika verksamheter där erfarenhet, teorier och forskning knyts samman. Utbildningen kan ge nya möjligheter att se olika arbetsplatser och ge möjligheter till andra arbetstillfällen. Utbildningen skulle kunna ge den studerande ny kunskap men dilemmat blir när det praktiska, det vill säga att göra sin VFU på sin egen arbetsplats, tillåts gå före möjligheten att vara på olika arbetsplatser vilket då begränsar möjligheterna till ny kunskapsinhämtning. Studenterna förväntar sig dock att få möjlighet att göra sin VFU i flera olika verksamheter till exempel grundsärskola, träningsskola och i grundskola för att kunna öka sin kunskap kring ett samarbete med ett inkluderande synsätt. Östlund (2012) anser att ha inkludering i fokus och att ha ett relationellt perspektiv är en viktig del i lärarutbildningen. I examensordningen (SFS 2011:186) står att ”för speciallärarexamen ska studenten visa insikt om betydelsen av samarbete och samverkan med andra skolformer och yrkesgrupper”. Här ges stöd i den sociokulturella teorin vilket innebär att sociala relationer är viktigt för lärandet. Vygotskij påstår att lärandet sker först i ett socialt sammanhang sedan individuellt (Strandberg, 2009). I studenternas fall skulle lärandet kunna ske i omvänd ordning. Det vill säga att studenterna lär teorierna på högskolan och genom VFU i särskolan, i ett socialt sammanhang, får möjlighet att praktisera dem. Spridningen mellan VFU i olika skolformer i särskolan är ganska jämn. Det som avviker är att det endast är tre studenter har gjort sin VFU i särskild utbildning för vuxna (Särvux) Det är en mindre verksamhetsform med färre elever och i speciallärarprogrammet finns väldigt lite information om denna verksamhet vilket är ett område som behöver utvecklas. Skolverket
55
(2006) betonar vikten av att föra in VFU i särskild utbildning för vuxna (Särvux) som för många studenter är en okänd verksamhet.
Några få studenter uttrycker någon form av tveksamhet att bli handledare när de tagit sin examen som färdiga speciallärare. Flera studenter har inte svarat på vilka kunskaper de kommer att ha nytta av i sin framtida roll som handledare. Detta kan tolkas som om de inte fått tillräcklig kunskap om vad handledning i VFU innebär under sin utbildning. En liten del av studenterna vill vänta med att vara handledare efter sin examen och får stöd i Skolverket (2013) som anser att erfarenhet behövs vid handledning. Resultatet visar att både studenter och yrkesverksamma speciallärare är osäkra i sin blivande roll som handledare. ”Jag vill ha mer erfarenhet innan jag handleder” berättar en student. Dewey (2004) anser att erfarenheten präglar oss i de naturliga och sociala relationer vi skapar och att erfarenhet inte är något slumpartat utan att erfarenheten prövas hela tiden för att se om metoderna håller.
Det är av stor vikt att handledaren har kunskap om speciallärarens och specialpedagogens olika professioner. Några studenter efterfrågade mer information från högskolan till handledaren om just denna skillnad. Von Ahlefeld Nisser (2013) betonar vikten av att specialpedagog och speciallärarrollerna måste tydliggöras. Författaren menar vidare att specialläraren arbetar med eleven och specialpedagogen för eleven. I studien framkom att de yrkesverksamma speciallärare som deltog i intervjuerna kände till uttrycket och handleder studenterna i VFU efter detta, vilket kan ses som att speciallärarutbildningen följer examensordningen (SFS 2011:186). Göransson m.fl. (2015) anser att det inte finns något stöd i skollagen om vilka som ska utföra specialpedagogiska insatser. Det torde innebära att det finns fler yrkesgrupper än specialpedagoger och speciallärare som utför insatserna. Samtliga intervjupersoner berättade att det finns få speciallärarstudenter i särskolan och de önskar att få fler studenter som kommer till särskolan på VFU för att kunna ”visa” sin verksamhet och öka kunskapen om särskolan. Speciallärarna i grundskolan känner inte till särskolans verksamhet berättar en intervjuperson. Vad kan det få för konsekvenser? Skulle det kunna innebära att ett barn som har rätt till särskola inte ges den möjligheten på grund av okunskap? Säljö (2014) anser att ur ett sociokulturellt perspektiv spelar kulturen in på lärandet vilket skulle kunna innebära att lärarna är fast inom sina ramar och har svårt att ”tänka utanför boxen” och se att särskolemiljön skulle kunna vara det rätta för eleven. Särskolan är en relativt sluten verksamhet som behöver informera och sprida kunskap om sin verksamhet. Information om särskolans verksamhet skulle kunna ges ibland annat i grundutbildningen. Samverkan inom högskolans utbildningar samt mellan högskolan och de olika skolformerna, grundskola och
56
särskola, bör öka kunskapen inom särskolans område. När det gäller att ”visa” sin verksamhet menar Bladini (2004) att handledning innebära ett ömsesidigt lärande inte bara att studenten kommer ut och observerar utan att studenten kan delge handledaren ny forskning. Studenten lär av handledaren och handledaren lär av studenten. Det skulle innebära att lärandet sker på horisontell nivå. Det vill säga att lärandet blir ett givande och tagande hela tiden och att handledningen blir på lika villkor mellan handledare och student. Strandberg (2009) anser att enligt Vygotskij är interaktionen mellan parter central och dialogen viktig men då måste båda parter känna att de kan bidra med något. Detta kan tolkas som att dialogen bör ligga på ett horisontellt plan vilket innebär att personerna måste känna sig likvärdiga och att det inte blir en mästare- och lärling-mentalitet utan att handledningen mer är ett givande och tagande eller ett ömsesidigt lärande (Rosenqvist, 2014). Ett ”win-win” koncept, som en intervjuperson uttrycker, där båda parter lär av varandra och att student inte bara observerar utan reflekterar över görandet.
Tidigare forskning visar att kvalificerad handledning är en betydelsefull aspekt för studenters lärande (Johansson & Palla, 2014). Begreppet ”handledning” är ett begrepp som har olika betydelser beroende på vem det är som tillfrågas. Helldin & Sahlin (2011) skriver att speciallärare idag utbildas mot en utvidgad professionalitet, ”extended professionality”. Det innebär enligt författarna att speciallärare har gått ifrån att jobba med särlösningar till att få jobba med handledning, konsultation och rådgivning. Ytterligare ett begrepp som Larsson & Lindén, (2005) belyser är att socioemotionella aspekter nu börjar att läggas på begreppet handledning eftersom de upplever att fokus läggs på studenters lärande istället för som tidigare, på undervisning av elever. Denna studie visar att begreppet handledning är otydligt och begreppet utvecklas hela tiden vilket gör det svårare för både studenter och handledare att förhålla sig till.
Eftersom handledning är komplext skulle en handledarutbildning kunna ge stöd, verktyg, information om ny forskning och öppna upp för samarbete som stärker handledarna i särskolan vilket i sin tur höjer kvalitén på VFU och genererar mer kunskap inom området utvecklingsstörning. En handledarutbildning kan styrka nyexaminerade speciallärare i sin yrkesroll och utveckla metodiken kring just handledning. Merparten av studenterna i studien vill vara handledare och det tyder på att de flesta är trygga i sin yrkesroll och fått med sig tre steg i utbildningen som innebär teori, praktik och forskning Skolverket (2006). Eftersom utbildningen till speciallärare, med inriktning utvecklingsstörning, inte funnits mellan år 1992 och 2012, finns det inte många utbildade speciallärare som kan fungera som handledare i
57
särskolan. En reflektion som kan göras kring att införa speciallärarutbildningen igen skulle kunna vara att viljan finns att sprida en specialpedagogisk aspekt på organisation, grupp och individnivå. Ett specialpedagogiskt perspektiv på hela grundskolan med andra ord. I och med att specialläraren har något större fokus på eleven kan specialpedagogens fokus på organisationen få en större plats. I en handledarutbildning kan handledaruppdraget, högskolans mål med VFU och studenternas uppgifter konkretiseras. Hegender (2007) belyser begreppet ”mischmasch” och menar att målen är vagt formulerade och att det skiljer från högskola till högskola vilket då skulle innebära att målen kan förtydligas och utvecklas. Enligt skollagen (SFS 2010:800) ska utbildningen vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Tolkningen blir att en kombination av erfarenhet och vetenskap är att föredra. I högskolans valideringsunderlag tydliggörs att beprövad erfarenhet kan valideras vilket är intressant eftersom begreppet beprövad erfarenhet är något diffust enligt tidigare forskning (Skolverket, 2006) och enligt resultat som redovisas i denna studie. Samtliga intervjupersoner har en relationell syn på sitt handledningsuppdrag vilket innebär att de anser att samarbete på olika plan är viktigt och att ett samarbete där teori och praktik mixas är nödvändigt. Handledarutbildningen blir ett viktigt forum för tydliggörande av mål, information mellan högskola och VFU-plats där tips på litteratur och aktuell forskning kan spridas anser de speciallärare som intervjuats. Detta stämmer väl överens med vad Rosenqvist (2007) anser om att forskningens uppgift är att kritiskt granska, problematisera och synliggöra skeenden. Det skulle kunna innebära att den vetenskapliga grunden berikar den beprövade erfarenheten och i förlängningen höja kvalitén på lärarutbildningen. Teori och praktik går hand i hand menar författaren. Att studenterna får prova sin nya kunskap kopplat till Deweys (1999) teori om ”Learning by doing” i verksamheten kan bli en optimal lärandesituation. Det är inte bara den teori och forskning som bör förmedlas i ett ”win-win” koncept utan det finns också mycket tyst kunskap ute i verksamheterna som studenterna vill ta del av och enligt Skolverket (2006) är det en viktig kunskap som behöver belysas och lyftas fram. Wedin m.fl. (2012) anser att det behöver sättas ord på den tysta kunskapen och tydliggöra den under studentens VFU. Tydliga riktlinjer kring vad tyst kunskap är skulle kunna tas fram genom forskning och tydliggöras i en handledarutbildning på högskolan.
Denna studie visar att det finns en risk att specialläraren i särskolan lägger fokus på individnivå, vilket i och för sig stämmer väl överens med examensordningen (SFS 2011:186) men det skulle kunna innebära att handledningen utgår från ett kategoriskt förhållningssätt och inte ett relationellt. Vilket i sin tur stärker oron för att studenterna inte får ”rätt”
58
handledning om de handleds av en specialpedagog som handleder ur ett relationellt perspektiv. Det innebär inte att ett kategoriskt förhållningssätt bör prioriteras utan snarare att det bör lyftas som en viktig aspekt i lärarutbildningen.
Ett intressant resultat visar att tre av fem intervjupersoner har ett försteläraruppdrag. ”Jag skulle kunna se att tid skulle finnas för handledaruppdrag i VFU i rollen som förstelärare” anser en intervjuperson. Enligt tidigare forskning (Skolverket, 2015) kan uppdraget innebära att försteläraren hjälper till vid handledning av studenter på VFU. En förstelärare går på träffar för denna profession vilket skulle kunna innebära att högskolan kan skapa forum för förstelärarna på särskolan och att ett samarbete etableras. En reflektion blir att om kommunen vill behålla sin utbildade personal, kan de se att ett försteläraruppdrag skulle kunna vara en faktor som gör att specialläraren stanna kvar i särskolan. Försteläraruppdraget kan bidra med ytterligare en faktor till att göra handledauppdraget diffust. Lauvås & Handal (2001) framhåller att det skulle kunna bli ett revirtänk mellan de olika professionerna i den