Diskussion av resultat
Första frågan utgick från speciallärarnas erfarenheter av målstyrd undervisning. Makten har i detta fall, det vill säga det politiska systemets beslut, varit styrande för hur och att alla skolor ska arbeta med att implementera målstyrd undervisning. Speciallärarna och skolledaren upplever att de fått krav ställda som de ska uppnå. De kan se fördelarna med implementeringsarbetet, genom sin utveckling av modeller, film och tydliggöra elevernas framsteg. Speciallärarna upplever samtidigt att de inte fått nog med tid och information, som riktar sig till deras specialpedagogiska verksamhet, för att kunna omsätta den målstyrda undervisningen i praktiken. Det är intressant eftersom Lundahl (2014) deklarerar att forskningen pekar på att svagpresterande elever, bland annat elever som är i behov av specialpedagogisk undervisning, har mest nytta av målstyrd undervisning. Respondenterna beskriver att de är i behov av mer tid eftersom de måste bryta ner målen i så många led för att eleverna ska kunna förstå och nå sina mål. De upplever att de inte har fått den tid och de resurser som förvaltninge n ska bistå med enligt den danska Socialstyrelsen (2012). Tiden är en avgörande faktor för hur omfattningen av ett förändringsarbete, enligt Lindqvist och Nordänger (2008), Hattie (2015), Riksdagens rapport (2013) samt i Lendahls Rosendahl och Rönnermans studie (2005). Sett i backspegeln på denna studie, är det tydligt att tid är en bristvara. Detta tydliggörs genom att nästan alla respondenter inte har möjlighet att ställa upp i mer än en intervju på grund av att de inte har tid. Tiden handlar om, enligt mig, prioritering av tid där skolan valt att inte ha tid för studier som denna. Respondenterna efterfrågar en mall för hur de ska utveckla den målstyrda undervisningen, men samtidigt pekar bland annat Hedegaard-Sørensen och Langager (2012) på att specialpedagogiskt
beskriver även att de ska förbereda eleverna på livet, vilket är enligt min uppfattning är en individ ue ll utvecklingsprocess, som blir ett svårt mål att centralstyra. Jag menar därför inte att det är en lösning att få centralstyrda mallar som ska kunna ”förenkla” arbetet för speciallärarna. Det är däremot viktigt att, precis som den danska Socialstyrelsen (2012) beskriver, att skolledning och förvaltningen skapar möjligheter för speciallärarna att diskutera fram individuella lösningar för att eleverna ska kunna uppnå målen.
Den andra frågan berör vad som motiverar speciallärarna i förändringsarbetet, där denna studie är en del i hur ett implementeringsarbete ska kunna utföras på ett ändamålsenligt sätt. Denna studie bygger på det som respondenterna i stor utsträckning berättar att de motiveras av, att någon lyssnar, skapar en förståelse och tar utgångspunkt i praktiken som vägs in i implementeringsarbetet. Burman (2014), Scherp (2003) och Blossing (2008) beskriver dialogen och kommunikationen som viktiga redskap för skolutvecklingen. Englund (2014) och Kadlec (2006) beskriver vikten av att lyssna på varandra i det deliberativa samtalet. I detta fallet riktar sig föreliggande studie till beslutsfattarna inom det danska skolväsendet. Genom studiens deliberativa kommunikation framkommer att speciallärarna är motiverade, men är i behov av mer tid där de får möjlighet att skapa ramar för att utveckla den målstyrda undervisningen i specialskolan. För att implementeringsarbetet ska kunna bli en del av vardagen tar mellan fem och åtta år att utveckla det påpekar Blossing (2008). Om ambitionen med implementeringsarbetet av målstyrd undervisning är att det ska bli till en vardag i specialskolan måste skolledning och förvaltning skapa utrymme genom att fortsätta det arbete som redan görs i skola 2. Där får de mest intresserade speciallärarna utbildning för att kunna implementera målstyrd undervisning i sin verksamhet. Alva, Kalle och Hans har fått möjlighet att gå utbildninge n och det är viktigt att tänka långsiktigt när en så stor satsning görs. Skola 2 har utifrån mitt perspektiv kommit långt i implementeringsarbetet. För att inte hamna i allt för stora omkostnader är mitt förslag, utifrån ett kritiskt pragmatiskt perspektiv, att skola 1 och skola 2 inleder samarbete för att utbyta erfarenheter med varandra. Många av respondenterna efterfrågade det praktiknära implementeringsarbetet, vilket skulle främjas av kontakten mellan skolorna. Detta är en form för bottom-up modell där utgångspunkten är speciallärarnas praktik som enligt Nordahl (2015) är mer effektiv än top-down modellen.
Den tredje frågan sammanhåller hela forskningsfrågeställningen, där utgångspunkten är att utifrå n ett kritiskt pragmatiskt perspektiv undersöka motivation hos speciallärarna i implementeringen av målstyrd undervisning. Studien bygger på den kritiska pragmatismen där det har funnits ett antagande om en konflikt (Nilholm, 2016; Feinberg 2015) mellan den politiska styrningen som har beslutat att
implementera målstyrdundervisning i specialskolan och speciallärarna. I föreliggande studie belyses speciallärarnas perspektiv för att åskådliggöra dem för beslutsfattarna. Studien fungerar som ett mellanled mellan praktiken och det politiska systemet. Utgångspunkten för studien har varit att bidra med kunskap genom att lyssna på speciallärarnas erfarenheter, vilket är en del i både det deliberativa samtalet och det kritiskt pragmatiska perspektivet. Kadlec (2006) beskriver att det deliberativa samtalet bland annat innebär att den som har den formella makten lyssnar in och låter de andra styra samtalet. I denna studie innebär det att jag som masterstuderande får möjlighet att lyssna in speciallärarnas och skolledarens erfarenheter. Det handlar om, som Feinberg (2015) beskriver det, att målet för kritisk pragmatism är att genom undersökande av maktförhållanden och kommunikat io n sträva efter att förändra expertkunskap genom att få en förståelse för praktiken. I den så kallade bottom-up-modellen, som Nordahl (2015) och Lendahls Rosendahl och Rönnermans (2005) beskriver, står skolpersonalen i fokus för förändringsarbetet, vilket Alva, Kalle och Tina upplever som mer motiverande och forskningen pekar på att det är en mer effektiv modell. Feinberg (2015) beskriver att kritisk pragmatisk forskning har som utgångspunkt praktiken. För att beslutsfattarna ska kunna närma sig speciallärarna inom förändringsarbetet måste de ta utgångspunkt i skolverksamheten. Empirin visar att beslutsfattarna bör utveckla praktiknära forskning, med forskare som fungerar som handledare i förändringsarbetet. Detta styrks av bottom-up-modellen där Nordahl (2015); Lendahls Rosendahl och Rönnermans (2005) samt Kadlecs (2006) beskriver att den formella makten lyssnar in och låter de andra styra samtalet.
Många av respondenterna upplevde att det var utmanande att de inte fått, i större utsträckning, någon anpassad undervisning för utvecklingen av målstyrd undervisning i specialskolan. Det är svårt och utmanande att bryta ner målen från folkeskolen och göra dem tydliga för elever med funktionshinder. Detta i sig skapar en klyfta mellan beslutsfattarna och speciallärarna som upplever, precis som i Feinbergs (2015) exempel med läraren som ignorerar eleven. Det finns likheter med speciallärarnas och skolledarens upplevelse av implementeringsarbetet av målstyrd undervisning där specialskolan kan beskrivas som eleven som inte får möjlighet till att komma till tals och individue l la behov inte har tillgodosetts fullt ut.
Utifrån min synvinkel är det deliberativa samtalet en viktig utvecklingsfaktor för förändringsarbetet och därmed denna studies empiriska fundament. Utifrån skolornas respons på denna studie upplever jag att speciallärarna är tidspressade. På lång sikt finns en risk att det blir ett längre avstånd mellan speciallärarna och beslutsfattarna om speciallärarna inte får möjligheten att göra sin röst hörd genom forskningen.
Metoddiskussion
Hela denna studie har utvecklas efter många överväganden då den har ändrat riktning genom ändring av teori. Detta har gjort att studien ”haltat” vid många tillfällen och har rätats upp genom teoribyte från transformativt lärande till kritisk pragmatism. Svårigheter med att få möjlighet att träffa respondenterna för att göra intervju har varit en del i denna förändring. Detta kan ses som en svaghet eftersom målet med studien blir mer diffust eller som en styrka eftersom studien har utvecklats utifrån flera övervägande i teorivalet och därför har ”stötts och blötts” fler gånger. Det empiriska materia let i studien bygger på intervjuer med speciallärare och en skolledare från specialskolor som arbetar med elever med utvecklingsstörning. Mitt syfte med studien är att undersöka speciallärarnas uppfattning om vad som motiverar dem i implementeringsarbetet med målstyrd undervis ning. Då mitt fokus handlade om speciallärarnas uppfattning, var intervju den mest passade metoden. Initialt var ambitionen att undersöka speciallärarnas kollegiala utveckling och därför intervjua speciallärarna två gånger. Detta var inte möjligt eftersom speciallärarna inte bedömde sig ha tid. Detta medförde att studien fick ändra teori, eftersom transformativt lärande i en sådan studie skulle handla om att synliggöra en utveckling mellan första och andra intervjutillfället. Det bör understrykas att det är viktigt att tydligt formulera sitt syfte och metod redan från början. Utgångspunkt för studien var att som Kvale och Brinkmann (2009) beskriver, att skapa kunskap tillsammans med respondenterna. Intervjumetoden var för respondenterna för tidskrävande och var därmed inte anpassad efter deras förutsättningar och behov. Observation hade varit mer lämplig ur speciallärarnas perspektiv, men samtidigt var studiens utgångspunkt att undersöka motivationen hos specialläraren, vilket hade varit problematiskt att genomföra med observation. Intervjuer var därför en mer lämpad metod för denna studies syfte och frågeställningar. I efterhand hade det varit en mindre problemfylld väg om studien ifrån början tagit hänsyn till speciallärarnas tidsbegränsning och istället observerat deras pedagogiska praktik genom en annan problemställning. Intervju som metodval har gett en djup förståelse för speciallärarnas upplevelse av implementerings arbetet med målstyrd undervisning. Det har vi genom att vi ”stött och blött” olika tankar tillsammans och har därigenom skapat kunskap tillsammans.