Vi analyserade resultaten utifrån det sociokulturella perspektivet för att upptäcka hur lärare anpassar för barn i språklig sårbarhet. Här analyseras resultatet utifrån olika teoretiska perspektiv som vi noterat vid observationer och uppföljande samtal. Vi tänker likt Nilholm (2007) att teorier och perspektiv uppträder beroende på hur vi talar om något. Vi har intagit ett specialpedagogiskt perspektiv när vi analyserat hur pedagoger agerar och talar om barn i språklig sårbarhet i vår studie. I båda verksamheterna kunde det sociokulturella perspektivet iakttas, men även en del andra olika teoretiska perspektiv har kunnat observeras. Vi kan se att pedagogernas sätt att utöva sitt yrke kan analyseras utifrån flera teoretiska perspektiv som stämmer överens med hur de talar om barn i språklig sårbarhet.
Ett sociokulturellt perspektiv
Flertalet av observationerna i förskola och skola kunde vi analysera utifrån det sociokulturella perspektivet och Vygotskijs proximala utvecklingszon som Strandberg (2009) och Säljö (2014)
45
förespråkar, där pedagogerna bistår barnen att nå dit på olika sätt. De använder synonymer, motsatsord, upprepar, samtalar, förklarar, visar bilder, använder tecken och sätter ord i ett sammanhang. Även samspel mellan barnen noterades äga rum i ett sociokulturellt perspektiv. Vid flertalet observationer stod samarbetet i fokus och barnen hjälpte varandra till nya erfarenheter. Även här fanns pedagogen med i bakgrunden för att hjälpa barnen vidare, där vi kunde upptäcka Vygotskiljs proximala utvecklingszon som Säljö (2014) beskriver. Förskolelärare och lärare talar om vikten av barns lärande tillsammans med en vuxen. Att samspela och låta kommunikationen hamna i centrum ansåg pedagogerna vara av stor betydelse i barns utveckling, vilket stämmer överens med Vygotskijs uppfattning. Vi såg i förskolan att pedagogerna lät samspel och kommunikation få ta stor plats under barnets vistelsetid i förskolan. Även i skolan såg vi detta, fast då mer under kontrollerade former än i förskolan, där lärandet var mer styrt till bestämda aktiviteter. Ibland noterades ändå att lärarna uppmuntrade eleverna till egna val av sysselsättningar. Både i förskolan och skolan lyfte pedagogerna på olika sätt begrepp som var svåra för barnen. Strandberg (2009) menar att det sociokulturella perspektivet förespråkar att pedagoger ska bjuda in barn till abstrakta resonemang för att öppna nya vägar i barnets utveckling. Vi anser att barn i språklig sårbarhet genom det sociokulturella förhållningssättet fick växa och utmanas vid våra observationer.
Ett relationellt perspektiv
Ytterligare perspektiv som framträder under observationerna i båda verksamheterna är det relationella perspektivet. Likt det sociokulturella perspektivet, är samspelet en viktig del i förskolan och skolan, enligt Guvå och Hylander (2017). Författarna förklarar vidare att det är eleven, undervisningen och miljön som sätts i fokus när det gäller det relationella perspektivet. Detta är något som iakttogs vid de flesta observationerna i både förskola och skola. Det är också genomgående vid de uppföljande samtalen att pedagogerna ser till barnets omgivning och att det kan vara en orsak till barnets svårigheter vad gällande språket. Vi hör att pedagogerna i förskolan och lärarna i skolan tänker på främjande och förebyggande arbetssätt, bland annat genom arbete med bildstöd. I ett relationellt perspektiv, menar Guvå och Hylander (2017) att lärmiljön sätts i fokus. Vi såg det relationella perspektivet, när pedagoger använde TAKK i verksamheterna. De pedagoger i förskolan som arbetade kontinuerligt med TAKK var positiva till detta och i skolan såg vi flera exempel på hur miljön med fokus på visuellt stöd i form av stödstrukturer, bilder och tecken stöttade barn i språklig sårbarhet.
46
Ett kategoriskt perspektiv
En förklaring som hamnar inom det kategoriska perspektivet är flerspråkighet. Ett flertal pedagoger inom förskolan menar att flerspråkighet hör ihop med språkstörning och förlägger problemet till barnet på grund av dess språk. Detta synsätt stämmer inte överens med det som Specialpedagogiska skolmyndigheten (2018) poängterar. De uttrycker att flerspråkighet inte är en orsak till språkstörning. Här sorteras det onormala från det normala, vilket Guvå och Hylander (2017) menar sker i ett kategoriskt perspektiv. Skolverket (2007), anser att det finns risker med kategoriseringar, eftersom dessa uppfattningar kan bli en sanning som blir permanent i verksamheten. Lutz (2013) skriver att diagnoser om de används på ett kategoriskt sätt kan skada mer än de hjälper i det pedagogiska arbetet.
Dilemmaperspektivet
Vid en observation i förskoleklass hjälpte en pedagog ett barn vidare i sin språkliga förståelse genom att upprepa en korrekt mening, när barnet sa en grammatiskt inkorrekt mening. Barnen upprepade sedan en felfri mening, men detta missade den aktuella pedagogen trots goda intentioner. Vid det uppföljande samtalet menade pedagogen att barngruppen eller klassen ibland är så stor att mycket av samspelet och kommunikationen som sker går förlorad och aldrig uppmärksammas. Här uppstår det Nilholm (2007) beskriver som dilemmaperspektivet, där pedagogerna vill skapa förutsättningar, men storleken på barngruppen gör att det inte alltid går. Ett annat exempel på att dilemmaperspektivet är relevant i förskolan är tiden, som pedagogerna upplever, inte räcker till. I detta fall menas tiden till att förbereda och sätta sig in arbetet med bildstöd av olika slag. En pedagog uttryckte bestämt att det är specialpedagogens uppgift att stötta pedagogerna i framtagning av till exempel bilder. Säljö (2014) menar att utmärkande drag för sociala verksamheter är dilemman, där intressekonflikter ständigt måste hanteras.
Några av pedagogerna i förskolan menade att barnen hade språkliga svårigheter på grund av för mycket skärmtid och att många föräldrar tillåter alldeles för mycket tid med lärplattan hemma. På grund av detta ansåg pedagogerna att de inte kunde använda lärplattan i den omfattning som de hade önskat i förskolan. De hamnar då i det dilemmaperspektiv som Nilholm (2007) beskriver.
Ett annat dilemma blev synligt vid det uppföljande samtalet, där en lärare menade att skolan idag skiljer sig åt beroende på hur ekonomin för skolan ser ut. Hon önskade att alla skolor skulle ha möjlighet till hjälpmedel till alla i klassen i form av lärplattor, datorer, hörselkåpor, skärmar, sittkuddar och stressbollar för att slippa det utpekande det annars innebär för barnen att använda
47
sig av detta. Det här var något som noterades vid observationerna. Endast en skola hade tillgång till hjälpmedel så att alla individer kunde använda det samtidigt. Säljö (2014) menar att det är vanligt att dilemman uppstår i verksamheter där det finns begränsade resurser. Specialpedagogiska skolmyndigheten (2018) förespråkar att specialpedagogen ska arbeta även på organisationsnivå, vilket enligt vår mening kan bli en utmaning om ekonomin står i vägen.