Vidare övergår vi här till att diskutera de resultat vi fått när vi genomfört vår studie. Fick vi svar på våra frågeställningar? Har vi uppnått vårt syfte? Fick vi de resultat vi väntade oss? För att svara på detta kommer vi att utgå från våra frågeställningar.
Det första begrepp vi möter när vi granskar våra resultat är bemötande. Specialpedagogerna beskriver sitt förhållningssätt som att det bygger på bemötande. De betonar hur viktigt det är att fundera över sin egen inställning till andra människor. I arbetet med barn är det viktigt att ha insikt om att människor är olika och respektera andra för den de är. Som även Vygotskij påtalar genom Säljö (2005) så är lärares och vuxnas handlingar av stor betydelse för ett barns utveckling. Drugli (2003) betonar att vuxna som arbetar i skolan måste reflektera över sitt förhållningssätt och sitt bemötande mot sina elever i skolan. Detta är något som vi uppmärksammat och förstått att de två specialpedagogerna gör dagligen i sitt arbete, då de anser att det är nödvändigt för att deras elever ska fungera i skolan. Vi håller med om att detta är viktigt för deras elever, eftersom vi inte heller tror att de skulle klara verksamheten så bra som de gör utan de två specialpedagogernas förhållningssätt.
Specialpedagogerna använder sig mycket av förtydligande i sin undervisning. De förtydligar skoldagen och undervisningen med hjälp av individuella scheman och en väl inarbetad arbets- ordning för varje barn. Dewey (1897/1980) ansåg att det är viktigt att anpassa undervisningen efter varje enskild elevs förutsättningar. Han ansåg även att det bästa vi kan göra för att
förbereda våra barn inför framtiden är att hjälpa dem att upptäcka sina förmågor. Personer med autism har oftast svårigheter med tidsuppfattningen. Peeters (1994) jämför detta med att vi använder oss av klockor och almanackor för att strukturera vår tid. Lika så är det viktigt med struktur och ordning i klassrummet. Det är viktigt att var sak har sin plats för att inte skapa förvirring för eleven. Som Peeters påpekar behöver de här eleverna en förutsägbar miljö. Vi tror att den lugna stämningen som råder i klassrummet kan bero på den förutsägbara miljön och de två specialpedagogernas förtydligande i sin undervisning.
När vi undersökte vad vi som lärare i vanliga klasser kan tillämpa av de två special- pedagogernas förhållningssätt så fann vi många bra saker. Vi anser att detta förhållningssätt inte bara är bra för de barn som har autism utan även är bra för alla barn och speciellt för de barn som är i behov av särskilt stöd. Gillberg (2005) påstår att det finns minst ett barn i varje klass som har sådana svårigheter. Vi tror att det kan finnas fler barn i varje klass som skulle kunna ha nytta av den struktur och ordning som de två specialpedagogerna tillämpar. Detta tror vi även att läraren kan ha nytta av för sin egen planerings skull. Läraren behöver inte förklara samma sak flera gånger om hon är tydlig när hon förklarar instruktionen och även vänder sig direkt till de elever som hon vet inte tar till sig gruppinstruktioner. Som Gunilla Carlsson Kendall påpekar (Hedström, 5/06) så måste lärare bli medvetna om att det finns stora skillnader mellan elever i en normalklass. Svårigheten enligt Carlsson Kendall blir att anpassa undervisningen efter de elever man har. Här skulle skolan kunna dra nytta av specialpedagogernas kunskaper och erfarenheter. Vi anser att specialpedagogerna har en gedigen kunskap om barn i behov av särskilt stöd och hur man bäst bemöter de här barnen. Eftersom vi menar att det i varje klass finns barn som någon gång är i behov av särskilt stöd så tycker vi att läraren ska våga släppa in specialpedagogen i sitt klassrum, så att det inte blir så som Haugs (1998) kritik mot specialundervisningen, att det är den som segregerar elever i behov av särskilt stöd. Vi menar att specialpedagogen tillsammans med läraren kan se över undervisningen så att den blir till fördel för alla. Hjörne och Säljö (2/06) påpekar i sin studie att skolan borde utnyttja de olika yrkesgruppernas kompetens på ett bättre sätt. Vi har utifrån vårt resultat förstått att man i de två specialpedagogernas arbetslag inte utnyttjar deras kunskaper på detta sätt.
De två specialpedagogerna menar att alla lärare måste se till att deras elever inte misslyckas. De två har som målsättning att deras elever ska känna att de lyckas med sina arbetsuppgifter.
Specialpedagogerna lägger uppgiften på en nivå som de vet att eleven kan klara av själv eller klara av med lite hjälp av en pedagog. Detta kallar Vygotskij för den proximala utvecklingszonen. Detta innebär att läraren ska finnas som stöd när eleven ska erövra ny kunskap (Säljö, 2005). Vi menar att med ett individuellt perspektiv på barnet har vi lättare för att hitta vilka olika nivåer som våra elever befinner sig på. Utifrån detta perspektiv måste vi planera vår undervisning för att eleverna ska lyckas.
En annan viktig poäng som vi tagit fasta på, när det gäller att nå alla elever, är att ta hjälp av bilder för att förtydliga situationer och instruktioner. Både de två specialpedagogerna och Peeters (1994) är överens om att det finns fler elever i skolan som skulle ha nytta av mer visuellt stöd. Detta är något som vi kan ta med oss och arbeta vidare med som lärare i en vanlig klass. Vid läsinlärning kan vi t.ex. ta hjälp av bilder för att illustrera bokstäver, ord eller varför inte hela meningar? De elever som inte börjat skriva kan inspireras till att använda bilder i sina berättelser för att så småningom fylla på med ord.
De båda lärarkollegerna berättar att de redan tillämpar specialpedagogernas förhållningssätt genom att de arbetar individanpassat i sina klasser. Deras människosyn bygger på att varje individ är unik och att de är medvetna om att deras elever är olika med olika behov, men vi tycker inte att det framgår av intervjuerna att de anpassar undervisningen utifrån att eleverna är olika. Utifrån deras intervjusvar ställer vi oss frågan om de verkligen är så insatta i hur specialpedagogerna undervisar som de själva tror att de är. Vi som har vistats i specialpedagogernas klass, både nu under vår studie och även vid flera tidigare tillfällen, kan göra tydliga kopplingar till hur vi vill arbeta som lärare. Flera av de redskap som specialpedagogerna använder i sin undervisning, som t.ex. ett dagligt schema och en tydlig arbetsordning, anser vi att elever i vanliga klasser även är hjälpta av. Därför är det svårt att förstå varför inte lärarkollegerna ser fler möjligheter med att tillämpa specialpedagogernas förhållningssätt i sina egna klasser.
Vi ser positivt på det samarbete som idag finns mellan eleverna i specialpedagogernas klass och elever i andra klasser i arbetslaget. Det är då framförallt berättelsegrupperna vi tänker på. Vi instämmer med lärarnas åsikt om att detta samspel är bra för alla elever. Drugli (2003) menar att barn i samspelet med andra barn får helt andra erfarenheter än de får i samspel med vuxna. I berättelsegrupperna får vanliga barn möta barn som är lite annorlunda och lär sig t.ex. att visa hänsyn till någon som inte tänker eller talar på samma sätt som de själv. När vi
tänker utifrån Säljös (2000) sociokulturella perspektiv, där han menar att barn lär sig tillsammans med andra, så tycker vi att det är synd att det inte finns ett ännu större samarbete mellan de olika klasserna. Vi tror att hade bara specialpedagogerna och lärarna velat så hade de kunnat samarbeta på flera sätt. I de pedagogiska samtal som sker i arbetslaget ser vi en fördel med att alla deltar eftersom de då har möjlighet att diskutera ytterligare samarbete. Där har de även möjlighet att byta kunskaper med varandra utöver yrkesgränserna och ta med sig dessa kunskaper och använda sig av dem i sin klass. Bronfenbrenners (1979) utvecklings- modell visar att ett barn inte bara påverkas av den direkta relationen till sin lärare utan påverkas även indirekt av hur relationen är lärare emellan. Därför anser vi att det är viktigt med väl fungerande arbetslag på skolorna.
I ett försök att sätta våra frågor i ett vidare perspektiv beslöt vi att även ta del av skolledningens uppfattningar om specialpedagogernas förhållningssätt och möjligheten till en tillämning av dessa i en vanlig klass. Representanten för skolledningen som vi intervjuade tyckte att vår studie var både relevant och intressant. Hon berättade, att hon när hon arbetade som lärare kommit i kontakt med flera elever som hon inte visste hur hon skulle bemöta. Hon önskar att hon då vetat det hon vet idag om specialpedagogernas förhållningssätt så att hon hade kunnat tillämpa det på de eleverna. Vi kan känna igen hennes önskemål då vi själva har saknat detta i vår lärarutbildning.
Genom att vi har genomfört denna studie har vi fått en större insikt i hur vi vill bemöta våra kommande elever. Det förhållningssätt som vi i början fängslades så av har vi sett i nya perspektiv och sammanhang. Detta har gjort att vi blivit stärkta i vår övertygelse om att samarbete mellan yrkesgrupperna är nödvändigt för att vi ska nå ut till alla elever och förbereda dem inför framtiden. Som Dewey (1897/1980) sa så vet vi ju inte hur framtiden ser ut, därför måste vi lära våra elever att utnyttja alla sina förmågor. Till detta behöver de ta hjälp av olika redskap och det är vår skyldighet som lärare att se till att de får de redskap de behöver.
Denna studie har även stärkt oss i vår förvissning om att detta ämne är högst relevant för oss som blivande lärare såväl som för redan verksamma lärare. Vi är övertygade om att det finns mer än en elev i varje klass som på något sätt är i behov av ett annat bemötande än vad kanske andra elever är. Därför måste vi lärare våga öppna våra ögon och ta del av andra forskare och