Tillvägagångssätt

Både Eva och Maria menar att det är viktigt att ha tydlig struktur i pedagogiken och miljön i arbetet med elever som har autism. Dessa elever har ofta svårigheter med fantasi, föreställningsförmåga och social interaktion. I sitt arbete ser Eva och Maria förtydligandet som ett hjälpmedel och ett redskap för att ersätta det som deras elever saknar i sitt tänkande. De arbetar mycket med att förstärka med bilder och den skrivna texten när de samtalar med och undervisar eleverna. ”Förtydligande överhuvudtaget handlar om att jobba med penna och papper i princip, alltså det vi tar med öronen tar de med ögonen, mycket lättare” (Eva).

Eva och Maria berättar att alla elever i klassen har ett schema, som alltid är individanpassat. Schemat är till för att öva självständigheten. När eleven läser på sitt schema får han ny information om vad han ska göra sen. För tillfället skriver Eva och Maria elevernas schema men på sikt är det meningen att eleverna själv ska klara det. Enligt Maria så skulle de här eleverna behöva schema hela dagen för som hon uttrycker ”har man autism, så har man autism i 24 timmar […] alltså egentligen behöver man ett schema som varar 24 timmar. Från det att jag vaknar till det att jag går och lägger mig”.

För att hjälpa eleven att få en tydlig organisation och struktur på det egna arbetet har Eva och Maria introducerat en arbetsordning, som är individanpassad. Maria ger ett exempel på hur en arbetsordning kan se ut. Eleven har bilder som sitter på en kardborreremsa och motsvarande bilder finns på de lådor som eleven har i sin bokhylla. Han ser med hjälp av bilderna hur många arbetsuppgifter han ska göra och efterhand som han har utfört uppgiften så minskar bilderna till antal. När eleven tagit sista bilden vet han att han då ska gå till sitt schema för att få ny information.

För att en elev med autism ska få struktur i klassrummet så behöver miljön vara tydlig. Maria säger att miljön ska vara tydlig så att eleven förstår vad han ska göra på de olika platserna i rummet.

Trots elevernas diagnoser är de inskrivna i den vanliga skolan och Eva poängterar att ”Vi jobbar efter den vanliga läroplanen och de skolmålen som finns, men helt individuellt och i

samarbete med föräldrarna kring, utifrån deras nulägessituation och så sätter vi målen kring det”. Eva tror att en del av eleverna kommer att kunna uppnå några av målen, men hon har svårt att se att de ska klara målen i svenska och matematik. Hon anser dock att eleverna skulle ha större möjlighet att uppnå målen om de får ta hjälp av sina hjälpmedel. Hon menar även att barn med autism kanske skulle ha haft en egen läroplan.

Kommentarer

Vi kan dra flera slutsatser av Eva och Marias tillvägagångssätt. Eva och Maria arbetar mycket med förtydligande. I sitt arbete förtydligar de skoldagen, undervisningen och vad eleverna ska göra under dagen. För att klara av det så använder de individuella schema, arbetsordning och visuella hjälpmedel som penna och papper. De använder sig även mycket av vita tavlan för att förtydliga instruktioner med teckningar och ord. Miljön i klassrummet är som Maria också påpekar tydlig, så att eleverna vet vad de förväntas att göra på de olika ställena. Deras tydliga struktur i pedagogiken och miljön ser vi som mycket positivt för eleverna. Utifrån vår egen observation uppmärksammade vi den lugna stämning som råder i klassrummet när eleverna arbetar självständigt. Som Eva nämner så arbetar de efter den vanliga läroplanen, men eftersom de vet att deras elever inte kommer att kunna uppnå målen så ifrågasätter även vi varför inte barn med autism har en egen läroplan.

5.3.2 Förhållningssätt

I detta avsnitt kommer vi först att redovisa vad specialpedagogerna anser om sitt förhållningssätt, rörande barn som har diagnosen autism. Sedan redovisar vi vad specialpedagogerna tror att lärarkollegerna och skolledningen har för uppfattning om specialpedagogernas förhållningssätt. Till sist redovisar vi vad lärarkollegerna och representanten för skolledningen har för kännedom om specialpedagogernas förhållningssätt. Specialpedagogernas tankar om sitt förhållningssätt

Eva och Maria anser att deras förhållningssätt handlar mycket om bemötandet. Som Maria säger ”för att det handlar ju just om hur jag väljer att bemöta barnet, hur jag väljer att tolka det barnet gör eller säger”. Maria menar att en pedagog kan behöva rannsaka sig själv och fundera över om det är något hon inte har gjort som gör att eleven inte kommer igång med det den ska göra. Eva och Maria framhåller att som pedagog måste man vara nyfiken och kunna

tänka utanför ramarna. Eva tycker att vi måste ha en människosyn där vi är medvetna om att alla är vi olika och tänker olika. Hon ger ett exempel:

Vad är det de egentligen vill ha sagt bakom, det är mycket osynligt arbete. […] när Kalle satt här i morse med sin bok. Då blev det jättesvårt för honom liksom. Han hade ritat kring den veckan, men det var fel vecka så försökte jag få honom att vända och så. Och så satt han där ett tag och jag tänkte att jag låter honom vara. Trycker jag på så blir det en konflikt och slutligen frågade jag honom: ’hur har du tänkt här’? Och då är det inte säkert att han berättar hur han har tänkt utan han visar kanske på något sätt, och så får jag försöka fråga utifrån vad han agerar kring. Så när han höll kvar vid den sidan så frågade jag: ’skulle du vilja rita tillbaka godiset, det som jag hade suddat ut på den sidan’? Ja och sen var konflikten löst eller det blev ingen konflikt.

Både Eva och Maria menar att det är nödvändigt att de använder sig av sitt förhållningssätt för att göra livet tydligare för sina elever. I Eva och Marias förhållningssätt ingår att se till att eleverna får de hjälpmedel och redskap som de behöver för att klara av sin skoldag. De påpekar att får inte eleverna sina hjälpmedel i form av individuellt schema, arbetsordning och det visuella förtydligandet blir de lika handikappad som en blind blir utan sin blindkäpp. Livet skulle bli mycket otydligt för dem och det skulle kunna visa sig i beteendestörningar och aggressivitet.

Antagande om lärarkollegernas och skolledningens uppfattningar

Eva och Maria antar att det är väldigt få av lärarkollegerna som egentligen vet hur de arbetar. ”Jag tror att de tänker att det är väldigt specifikt för vad vi arbetar med […] inte sett vinsterna med hur man skulle kunna använda det till vanliga elever eller dra nytta av vår kunskap” (Maria). Eva och Maria känner att de har fullt förtroende för sitt arbete från skolledningen, dock menar de att det saknas förståelse för de specifika hinder som autism innebär. De är övertygande om att detta beror på okunskap och de poängterar att det finns de som är intresserade både bland kollegerna och i skolledningen.

Lärarkollegornas och skolledningens kännedom

Vid frågan om hur lärarkollegerna uppfattar specialpedagogernas förhållningssätt så svarade Birgitta ”Det jag har sett verkar jättebra, verkligen”. Gun menar att det specifika i detta förhållningssätt är att ”man kan inte förvänta sig att de här barnen svarar likadant som andra barn utan de behöver tid på sig innan de kan ge dig en feedback på det du har sagt”. Gun poängterar även vikten av att ha ett individuellt perspektiv, hon menar att ”ingen är den andre lik”. Hon drar kopplingar till eleverna i sin egen klass och säger att även de barnen är olika. Camilla, vikarierande biträdande rektor, tycker att det hon har sett av Eva och Marias

förhållningssätt är bra och hon skulle vilja att deras kunskaper spreds till övriga i arbetslaget. Hon har läst litteratur om autism för att försöka sätta sig in i Eva och Marias arbete. ”Man har ju upptäckt att det här saknade man som lärare också. Det här borde jag ju ha vetat när jag jobbade som lärare” (Camilla).

Kommentarer

Precis som Eva och Maria finner vi också att deras förhållningssätt handlar om bemötande. Eva och Maria anser att utan sitt förhållningssätt gentemot eleverna skulle deras elever inte klara av verksamheten i skolan. I deras arbete ser vi en människosyn som tar hänsyn till att vi är olika och ska respekteras för den vi är. Detta är en människosyn som vi, liksom Birgitta, Gun och Camilla även framhåller, anser att alla bör ha med sig in i varje klassrum. Som pedagog är det viktigt, som Maria säger, att även rannsaka sig själv och ibland stanna upp och fundera på: Vad gjorde jag för fel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vi inser att hjälpmedlen och redskapen är viktiga för att eleverna ska kunna bli självständiga. I vårt resultat ser vi att specialpedagogernas förhållningssätt är uppskattat i såväl lärarlaget som skolledningen. Vi känner att det finns ett intresse hos de andra kollegerna för att specialpedagogerna delar med sig av sina kunskaper.

5.3.3 Samarbete

I arbetslaget finns det samarbete mellan klasserna samt samarbete mellan lärarna och special- pedagogerna. Vi har därför valt att presentera resultatet i två avsnitt.

Samarbetet mellan klasserna

Vid samtliga intervjuer har det framgått att integrationen av eleverna med autism har varit av varierande grad ända sedan klassen startade för cirka tre år sedan. Detta har berott på olika faktorer som allt ifrån vilken hänsyn som tagits till att eleven har autism gällande de hjälpmedel som han är beroende av, till att elevgruppen varit för stor och stökig för att utgöra en god lärandemiljö för de här eleverna. Samarbete har visat sig fungera bäst i de mer praktiska ämnena som slöjd och idrott. Maria påpekar att deras elever börjar få ett större behov av att integreras i de andra klasserna, men hon ger även ett exempel på när det inte har fungerat ”Vi har haft någon pojke som har varit med på gymnastiken innan och på engelskan, men där gick dom om honom, sen liksom, det blev inte bra för honom” (Maria).

Klassen har för närvarande ett samarbete med de andra klasserna i arbetslaget, så kallade berättelsegrupper som de har en lektion i veckan. Alla pedagoger är överens om att detta samarbete fungerar bra. Eleverna är indelade i tvärgrupper med cirka 12 elever och en lärare. Birgitta berättar att alla lärare agerar olika i grupperna, men hennes erfarenhet är att i tvärgrupperna så visar eleverna hänsyn till varandra och varandras olikheter, gränserna suddas ut. Gun, Birgitta och Camilla poängterar hur viktigt de tycker att det är med integration för alla elever. ”Både då för de barnen att se så kallade vanliga barn, om de nu kan uppfatta det […] att våra barn som är så kallade vanliga barn får möta barn som är lite annorlunda ibland, och få en viss förståelse för det” (Gun).

Samarbetet mellan lärarna och specialpedagogerna

I arbetslaget har specialpedagogerna och lärarkollegerna ett samarbete på så sätt att de samlas kring pedagogiska diskussioner varje vecka. Eva menar att eftersom deras elever är inskrivna i den vanliga skolan så har hon och Maria valt att ingå i arbetslaget. ”Dels för att vi tycker att vi kan tillföra en del inom de pedagogiska diskussionerna […] och sen för att vi vill vara delaktiga, vi vill inte vara utanför […] vi vill tillhöra” (Eva). Birgitta tycket att det är bra att Eva och Maria ingår i arbetslaget. ”Jättebra […] att man har två kunniga och erfarna personer till i gruppen, det blir en annan input” (Birgitta). Även Gun menar att det är bra att vara flera vuxna i arbetslaget. Hon tror mycket på att samtala och reflektera tillsammans. Då hon har stor erfarenhet av läsinlärning har hon kunnat ge Eva och Maria råd och tips inom det området.

Kommentarer

Vi har förstått att integrera eleverna ifrån specialpedagogernas klass kan vara svårt eftersom dessa pojkar inte ligger på samma mognadsgrad som sina jämnåriga. Men som Eva och Maria har påtalat så skulle det kunna fungera om eleverna fick ha sina hjälpmedel och redskap med sig in i de andra klasserna. Lärarkollegerna ser det som svårt att integrera en enskild elev med autism i sina klasser, både ur elevens synvinkel som för hela gruppen. Att det är ett problem förmodar vi beror på okunskap och inte ovilja ifrån lärarkollegernas sida. Vi ser det som väldigt positivt att berättelsegrupperna fungerar bra för alla elever, då dessa möten ger alla elever en möjlighet till att få en större förståelse för att alla människor är olika.

erfarenheter i det pedagogiska samtalet. En annan fördel med ett gemensamt arbetslag är att då känner sig alla pedagoger delaktiga i arbetet med eleverna.