Tillämpning

I detta avsnitt har vi delat upp resultatet så att vi först redovisar vad specialpedagogerna anser om att tillämpa sitt förhållningssätt i en vanlig klass. Vidare redovisar vi vad i special- pedagogernas förhållningssätt som lärarkollegerna tror sig kunna tillämpa i sina klasser. Möjlig tillämpning enligt specialpedagogerna

De grundtankar och det förhållningssätt som finns inne i Eva och Marias klass menar Maria att alla skulle ha kunna ha nytta av i en vanlig klass. Eva betonar att förtydligandet, alltså att vara övertydlig i sitt arbete med eleverna, är ett redskap som även lärare i en vanlig klass kan tillämpa. Ett exempel på förtydligande kan vara att överföra syftet med individuellt schema till att skriva upp klassens gemensamma schema på vita tavlan. Precis som Maria beskriver:

Så till exempel skulle man kunnat skrivit upp schemat, alltså vad som ska hända under dagen på tavlan. Och är man i en etta så kanske inte alla har lärt sig läsa ännu, så då kan man komplettera med en bild till exempel så blir det förståligt för alla och har man då den skrivna texten till så tar dom det snart som ordbilder och sen övergår det kanske till riktig läsning så småningom. Så då har vi lagt in lite läsinlärning i det hela (Maria).

Maria fortsätter med att ge exempel på hur läraren kan hjälpa de elever i sin klass som har svårt att organisera sig genom att förbereda och förklara arbetet för dem. Även här kan läraren ta hjälp av bilder för att förtydliga instruktioner. Maria och Eva påtalar att även i en vanlig klass kan det vara till hjälp att rikta sig direkt till vissa elever, eftersom, som de säger, det alltid finns någon i klassen som inte tror att den allmänna instruktionen gäller henne.

Under intervjuerna med Maria och Eva kommer vi in på tillämpandet av verbal kommunikation. Båda specialpedagogerna är överens om att för att få elever att ta egna initiativ och bli mer självständiga och så bör lärare använda sig av direktiva meningar. Som lärare kan man ”trigga” igång kommunikationen med att till exempel vänta in eleven och låta eleven inbjuda till kommunikation. Maria säger att vi tjatar och skäller alldeles för mycket på våra barn. Med detta menar hon att den vuxne inte ska säga till eleven vad den inte ska göra utan istället vad den ska göra.

Enligt Eva säger många gånger lärare som har större klasser att det inte går att arbeta helt individanpassat, men detta håller hon inte med om. Hon anser att läraren i inlärnings- situationer kan dela upp eleverna i mindre grupper för att ha större chans att ställa frågor och fånga upp vad eleverna har tagit till sig. Eva pratar mycket om att lärare måste se till att eleverna inte misslyckats med sina uppgifter, att inte läraren ger eleverna för svåra arbetsuppgifter utan sådana som de kan klara av själva eller nästan själva. ”Vi jobbar mycket kring det här att man ska lyckas, man ska verkligen förstå och kunna det man gör innan man går vidare liksom” säger hon. Vidare menar Eva och Maria att när läraren arbetar med förtydligande så kan han använda sig mer av det visuella. T.ex. om det har varit en konflikt på rasten, så samlar läraren de berörda eleverna vid vita tavlan och med hjälp av teckningar förtydligar vad som har hänt och hur de inblandade känner sig.

Lärarkollegernas tillämpning

Eftersom det bara finns 12 elever i Guns klass, så menar hon att i hennes klass kan hon tillämpa specialpedagogernas förhållningssätt, men hade hon haft en klass med 25 elever tror hon inte att det skulle fungera. Gun anser att det är viktigt med ett individuellt perspektiv, även om hon som hon påpekar utgår ifrån gruppen medan Maria och Eva utgår ifrån individen i sitt arbete. När vi frågade Birgitta om hon tillämpar Eva och Marias förhållningssätt i sin klass så svarar hon: ”Jag arbetar ju individanpassat i min klass. Alla barnen jobbar med det de behöver jobba med. Jag har ju inte satt upp ett schema, så, vid varje barn naturligtvis. Jag har en fortlöpande dialog med varje barn”.

Kommentarer

Vi håller med om att mycket i Eva och Marias förhållningssätt är möjligt att tillämpa i en vanlig klass. Det skulle inte bara gynna de elever som har någon form av diagnos utan även de elever som någon gång är i behov av särskilt stöd. Vi kan även se det som ett stöd för läraren, eftersom det hjälper till att strukturera och organisera dagen. Om läraren är tydlig när hon förklarar arbetsuppgiften så underlättar det för både elever och läraren. Läraren behöver då inte förklara samma sak flera gånger. Vår erfarenhet från de klasser vi praktiserat i är att läraren först och främst använder gruppinstruktioner och förutsätter att alla elever förstår att den instruktionen gäller även dem, även om vi ser att flera barn behöver en individuell instruktion. Vi håller även med Maria och Eva när de menar på att lärare ofta tjatar och skäller på eleverna istället för att säga till dem vad de ska göra. Lärare har ofta invändningar mot vad

pratar om att de arbetar mycket kring att eleverna ska lyckas med sina uppgifter så känner vi att det är något som är viktigt att ta med sig som lärare. Läraren ska finnas där för att hjälpa eleverna till att få bättre självförtroende och självkänsla. Det är också ett utmärkt förslag att ta hjälp av bilder för att förtydliga situationer och instruktioner, vid t.ex. konflikter mellan elever. För att arbeta individanpassat även i en större klass så föreslår Eva att man delar in eleverna i mindre grupper. Detta tror vi är något som skulle fungera väl i en vanlig klass. En slutsats som vi drar från intervjuerna med lärarkollegerna är att de troligen inte är så insatta i Eva och Marias förhållningssätt. Båda anser att de arbetar individanpassat utifrån vad deras elever behöver arbeta med, men vi har inte fått fram att de tillämpar några av de redskap eller hjälpmedel som Maria och Eva använder i sin klass. Detta grundar sig säkert på ren okunskap om det förhållningssätt som specialpedagogerna har till sina elever. Vi tror att lärarna måste tillbringa tid i Eva och Marias klass för att kunna dra paralleller till sitt eget arbete. När vi ställde frågan till Camilla om vad hon anser om att tillämpa deras förhållningssätt i en vanlig klass så svarade hon: ”Det kanske inte bara är autister som har lättast att ta in det visuellt. Det kanske är fler som inte är så auditiva i sitt inlärningssätt. […] Det vet man ju inte, vi vet ju bara hur man själv lär”. Vi tolkar detta som att hon liksom vi tror på möjligheten att tillämpa Eva och Marias förhållningssätt i en vanlig klass. Vi var även nyfikna på att höra hur skolledningen tänker sig framtiden för denna speciella klass. Detta är ju något som specialpedagogerna inte själva kan påverka utan beslutet ligger hos högre makt dvs. skolledningen. Camilla svarar att framtiden är lite osäker men som det ser ut för närvarande så kommer klassen att finnas kvar och fyllas på med fler elever.

5.4 Slutsatser

Vi har gjort en sammanfattning om vilka slutsatser vi drar i relation till våra frågeställningar utifrån det resultat vi fått fram. Vi kommer här att utgå ifrån våra tre huvudfrågor med under- frågor.

När specialpedagogerna beskriver vad de anser om sitt förhållningssätt så säger de att det handlar mycket om bemötandet av eleverna. Som pedagoger behöver de ibland rannsaka sig själv, vara nyfikna och kunna tänka utanför ramarna. De anser att deras människosyn, som

infattar respekt för att alla är olika och tänker olika, är nödvändigt att ha. I sitt förhållningssätt använder de sig av olika hjälpmedel och redskap för att underlätta för eleverna. De menar även att det är avgörande för deras elever att de använder sig av detta förhållningssätt.

Det tillvägagångssätt som specialpedagogerna använder sig av är att ha en tydlig struktur i pedagogiken och i miljön. Detta gör de genom att förtydliga med olika hjälpmedel som att använda individanpassade scheman, en tydlig organisation och struktur på varje elevs egna arbetsuppgifter och genom att förstärka med bilder för att förtydliga instruktioner och information till eleverna. I klassen arbetar de efter den vanliga grundskolans läroplan i samarbete med föräldrarna och utifrån varje enskild elevs behov och förutsättningar. De har även en genomtänkt möblering i klassrummet för att miljön ska vara tydlig för eleverna att förstå.

Det specialpedagogerna anser om att tillämpa deras förhållningssätt i en vanlig klass är att alla lärare kan vara övertydliga i sitt arbete med eleverna. I stället för att arbeta med individanpassade schema så föreslår de att läraren kan skriva upp dagens schema på vita tavlan. De föreslår att läraren kan hjälpa de elever som har svårt att organisera sig genom att förbereda och förklara arbetet noga för dem. Läraren kan vända sig direkt till vissa elever som läraren vet har svårt att ta till sig gruppinformation. Specialpedagogerna föreslår att lärare borde använda sig mer av direktiva meningar för att eleverna ska bli mer självständiga och våga ta egna beslut. Läraren ska inte bara säga vad eleven inte ska göra utan vad han ska göra. Specialpedagogerna menar att om en lärare anser det svårt att arbeta individanpassat i en stor klass, så kan eleverna delas in i mindre grupper och på så sätt kan läraren lättare ställa frågor och fånga upp vad eleverna tar till sig av undervisningen. I klassen arbetar specialpedagogerna mycket kring att eleverna ska lyckas med sina uppgifter. De menar att detta är något som även andra lärare kan göra. Specialpedagogerna föreslår också att lärare i en vanlig klass kan ta mer hjälp av det visuella i undervisningen eller vid genomgångar för att förtydliga för eleven.

Den kännedom som lärarkollegerna har om specialpedagogernas förhållningssätt är att det de har sätt verkar mycket bra. De påpekar även att det är viktigt för alla lärare att ha ett individuellt perspektiv och att kunna se att alla barn är olika och har olika behov.

På frågan om hur lärarkollegerna tillämpar specialpedagogernas förhållningssätt så menar de båda på att de arbetar individanpassat, men att de inte använder de hjälpmedel som specialpedagogerna använder till sina elever.

Det samarbete som finns mellan specialpedagogernas klass och de två lärarkollegernas klasser är att de har berättelsegrupper tillsammans en gång i veckan. Alla pedagoger anser att detta fungerar bra och är nyttigt för alla elever. Pedagogerna samarbetar även genom att ha pedagogiska diskussioner med varandra i arbetslaget. De anser att dessa diskussioner ger möjlighet till att utbyta erfarenheter med varandra.

Skolledningens representant är av uppfattningen att det hon sett av specialpedagogernas förhållningssätt är bra. Då hon har insett att hon saknade deras förhållningssätt när hon själv arbetade som lärare i en vanlig klass, så skulle hon vilja att specialpedagogerna ännu mer delade med sig av sina kunskaper till de övriga lärarna i arbetslaget.

Att tillämpa specialpedagogernas förhållningssätt i en vanlig klass anser representanten för skolledningen vara mycket möjligt. Hon menade att det kan finnas de barn som inte har autism men som ändå lättare tar till sig visuell information än auditiv.

6 Diskussion

Vi anser att det har varit mycket givande och intressant att genomföra vår studie. Den tid vi har spenderat med specialpedagogerna och deras klass har gett oss många nya infallsvinklar på hur viktigt bemötandet kan vara i relationer mellan lärare och elev samt skapat många nya insikter kring hur barn lär. Vi anser att vi har fått svar på våra frågeställningar, men det har även fötts nya frågor och funderingar hos oss.