Likt föregående exempel kan det plockas fram tre typer av rapportering under studiens undersökning, 23 juli till 30 juli 2011. Dessa är;
• Osäkerheten och sökandet efter ett svar • Jämförelse och medmänsklighet
• Utläggning om den misstänkte
Kring det första ämnet, anser jag att tidningarna använder sig av samma tema som var normen i samhället vid tidpunkten, där terrorattacker tidigt sammankopplas med det okända. Sedan 11 september har det okända fått personifieras av personer med extrema religiösa åsikter, främst med rötter i mellanöstern. Stereotypen av en man med långt, mörkt skägg appliceras direkt på ämnet terror. Denna typ av stereotypisering ska vara till för att göra något okänt identifierbart och för att läsaren ska kunna uppfatta situationen på ett snabbt sätt. Jag anser att det påverkar slutprodukten, då journalistiken rör sig åt det sensationsbaserade hållet i rapporteringen. Detta kopplat med att händelsen sker på en närbelägen plats, både geografiskt och kulturellt, får mig att anse att tidningarna försöker sälja lösnummer på människors rädsla. Det ska poängteras att i de flesta fall stämmer detta främst överens på krönikor och ledarsidor. Nyhetsartiklarna som går till tryck är oftare mer sakliga och baseras på den fakta som finns tillgänglig. Däremot finns det en grå zon här som är intressant. Artiklar likt “Det var en mardröm” (Aftonbladet Hammarström 2011- 07-24, ss.10-11) där de utsända Aftonbladet reportrarna besöker Utöya efter skjutningarna. De beskriver platsen och ungdomarna som ligger avrättade, utspridda på ön och i vattnet. Den här typen av artikel är varken skriven som en ren nyhetsartikel, eller som en krönika. Den innehåller laddade värdeord som; “fruktansvärda massakern”, “Avrättade” och “Mardröm”, men med mer dolda åsikter om händelsen. Den här typen av artikel anspelar på ett annat sätt än ”vanliga” nyhetsartiklar, på ett mer känslomässigt plan. Gränsen mellan sensationsjournalistiken och nyhetsrapportering är som bräckligast vid den här typen av publicering.
De två efterföljande kategorierna dramatiseras, trots sin olikhet, tillsammans. Medmänskligheten och Anders Behring Breiviks dåd polariseras, och gör det ljusaste ljusare och det mörkast ännu mörkare. Det är vanligt i de båda tidningarna att
berättelsen om attackerna efterföljs av en artikel om den mänskliga värmen som sprids mellan länderna. I artiklar om Behring Breivik används värdeord som “Monster”, “Massmördare”, “Enstöring” och “Norges mest hatade man”. I motsatt används uttryck som “värna om demokrati”, “Vi är alla norrmän”, “Enormt engagemang” och “Solidaritetsförklaring”. Detta kan anses vara ett sätt från tidningarna att visa sin respekt mot de drabbade. Det är egentligen osmakligt att diskutera om de “väljer sida” vid en sådan här händelse. Vid den här typen av krishändelser anser jag det vara en mänsklig sida som inte går, och inte ska, tvättas bort. I de artiklar jag har studerat, från den 23 juli till den 30 juli 2011, har grannar, barndomsvänner, föräldrar och annan släkt till gärningsmannen intervjuats. Informationen som journalisterna tagit fram och sedan publicerats kan ifrågasättas som allmängiltig. Den liknar i många stunder den typ av journalistik som brukar appliceras på kändisskvaller. Konkurrensen från internet och kanske framförallt sociala medier har förändrat spelplanen för journalistiken (Hadenius, Weibull & Wadbring 2008, s.396). Därför kan de etiska valen som yrket journalist bör följa, att eftersöka sanningen och rapportera densamma och även minska skadepåverkan i sin rapportering (Richardson 2007, s.83), lätt glömmas bort eller bortses ifrån. Det kan kännas som ett öppet krig bland “amatörjournalistiken” och den “professionella”, där alla medel är tillåtna för att locka läsare. Sensationsjournalistik prioriteras och den etiska sidan efterföljs inte därför lika strikt. Frågor som kan ställas är vad som hade hänt om den misstänkte visat sig vara oskyldig. Kunde han någonsin levt ett normalt liv efter detta? Hade han redan dömts av allmänhetens domstol? Vilket ansvar hade journalisterna, redaktörerna och tidningarna haft i sammanhanget?
Mina förutfattade meningar, baserade på egna erfarenheter av kvällstidningar, var att Aftonbladet skulle närma sig sensationsjournalistiken och där de etiska valen skulle bortses. Dagens Nyheter skulle istället, som morgontidning, utnyttja endast fakta och information som fanns tillgänglig vid publiceringstillfället. Mina fördomar skulle besannas i vissa delar, men också visa sig vara fel. Aftonbladet har ett annat upplägg än Dagens Nyheter. Nyheter anspelar oftare på människors känslor och det är genom dessa som lösnummer ska säljas. Däremot är Aftonbladet mer konservativa i sin tidiga rapportering av händelserna i Norge. Där Dagens Nyheter, på framförallt ledarsidor och i krönikor, snabbt pekar ut de skyldiga (grupper med extrema religiösa åsikter, främst islamister), väljer Aftonbladet att bredda sitt perspektiv och bjuder in experter
inom området som diskuterar flera olika alternativ. Något som jag anser kan bero på Aftonbladets erfarenheter från liknande händelser. De har lärt sig av sina tidigare misstag och väljer därför en mer neutral framhållning, även om detta kan medföra mindre försäljning av lösnummer. Varför Dagens Nyheter valt en annorlunda ingång i rapporteringen är däremot mer svår specificerad. Dels kan det bero på att deras största kundbas är prenumerationsbaserad och därför vågar de ta ut större svängar i sin publicering (Carlsson & Facht 2007, s.94). Det kan också var en tillfällighet, endast applicerbar till händelserna i Norge, och därför hade en studie över längre period av liknande händelser varit önskvärd.
När det gäller rapporteringen av medmänsklighet och jämförelse mellan de båda länderna, finns det skilda tillvägagångssätt. Aftonbladet lägger störst fokus på den befolkningens känslor och sympatier. Intervjuer med människor får ta större plats i Aftonbladet jämfört med Dagens Nyheter, både med människor från Norge och Sverige. Vid texter om tjänstemäns reaktioner (politiker, människor i styrande positioner) är Aftonbladets texter desto mer neutrala, och där tar Dagens Nyheter mer plats. DN beskriver politikernas agerande så det kan liknas vid hjältestatus. Diskussioner kan föras här om tidningarnas politiska inriktning, Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) och Dagens Nyheter (oberoende liberal), spelat någon roll, men där anser jag att materialet är för litet och resultaten inte tillräckligt tydliga för att några slutsatser ska kunna dras. Istället tror jag att det som spelat en större roll är läsarkretsen hos de båda tidningarna. Aftonbladet är en kvällstidning där läsarkretsen köper tidningen när något intresserar dem, regelbunden läsning av kvällstidningar ligger endast på 21 % hos befolkningen mellan 15 till 85 år jämfört med dagstidningar som hamnar på 71 %, och är därför inte alltid lika frekventa tidningsläsare (Carlsson & Facht 2007, s.103). Detta kan bero på faktorer som intresse av medier, utbildning eller ekonomi. Istället har Dagens Nyheter en fast läsarkrets, där delaktigheten i ämnen som politik och ekonomi kan vara större. Därigenom kan Dagens Nyheter ha en läsarkrets som visar ett större förtroende för politiker och personer med makt, jämfört med Aftonbladets.
Vid rapporteringen kring den misstänkte Anders Behring Breivik hittas de största likheterna mellan de båda tidningarna. Både Aftonbladet och Dagens Nyheter rapportera om Behring Breiviks liv bakom galler, hans planer, hur attackerna gick till och hans manifest. Artiklarna är utformade på liknande sett och är ofta att urskilja
från varandra. Där det finns skillnader är mer inne i texterna, som meningsuppbyggnader och värdeord. Aftonbladet lägger större kraft på att förstärka artiklarnas mening med laddade värdeord, där Dagens Nyheter tar en mer neutral plats. I det här fallet anser jag att Aftonbladets erfarenhet av liknande rapportering kan påverka artiklarnas utformning. Inte endast av liknande krishändelser utan även med en mer vardaglig hantering av kändisar och offentliga personers liv. Anders Behring Breiviks personlighet och personliga liv förstoras upp i Aftonbladet för att motsvara storleken av attackerna som han planerade och genomförde i Norge. Jag anser att det är vid dessa tillfällen Aftonbladet tydligast använder sig av sensationssäljande artiklar. Den här typen av rapporteringens mall kan appliceras på fotbollsspelares attack mot domaren, en politikers hemliga affär med en partikamrat, eller filmskådisens berättelse om en svår depression. Jag anser inte att den här sensationsorienterade journalistiken i längden gynnar rapporteringen av krishändelser, istället förvillar läsarna och gör det svåra att ta del av den information och fakta som kan anses vara allmängiltig och intressant. Det etiska valet, där en journalist alltid ska främja sanningen och där källornas realibitet är oerhört viktig, försvinner i den lösnummer säljande sensationsjournalistiken och kan enligt mig vara ett problem för mediernas trovärdighet.
I jämförelse med tidigare forskning inom ämnena kriskommunikation och sensationsjournalistik, kan flera likheter identifieras bland resultaten. I Nord och Strömbäck studie från 2002 nämner författarna att terrorattacker har en extra faktor som gör dem olika jämfört med andra krigs- och krissituationer, deras oförutsägbarhet (Nord & Strömbäck 2002, s.13). Något som i den här studien också kunnat urskiljas, framförallt i den tidiga rapporteringen, när osäkerheten var som störst.
Nord och Strömbäck fortsatte i sin studie att spekulera i om terrorattackernas sensationsbaserade sida var vanligare i kvällstidningar jämfört med dagstidningar, ett frekvent förekommande antagande i liknande studier (Nord & Strömbäck 2002, s.169). Dock var inte resultaten tillräckligt konstanta för att stödja detta påstående, något som istället stödjer den här studiens åsikter om att Dagens Nyheter använde sig av minst lika mycket, om inte mer, sensationsjournalistik som Aftonbladet.
I en studie av Dyberg och Forslind kring naturkatastrofers påverkan av nyhetsrapporteringen i Sverige, anses det största problemet vara personalresurserna (Dyberg & Forslind 2008, s.8). Personalen anser sig själva vara för få för att framställa material under hela händelseförloppet med tillräcklig kvalité. I den här studien har inga intervjuer med journalister gjorts, likt Dyberg och Forslind, däremot har det uppmärksammats att ett visst antal journalister är frekvent förekommande, ibland i stora delar av tidningen, vilket styrker Dyberg och Forslinds åsikter.
I min litterära gestaltning får läsaren följa en redaktör på en fiktiv tidning, men vid de verkliga händelserna i Oslo och på Utöya. Här ställs karaktären just inför de frågorna som ställts i föregående stycke. Genom dem har jag skapat mig en uppfattning av att redaktörens mänskliga sida gärna bortses ifrån när allmänheten ska leta fel i rapporteringen. Den mänskliga faktorn verkar inte vara tillåten, utan istället ska redaktören fungerar likt en robot utan brister och fel. Valen av artiklar kan ha påverkats av människan bakom rollen som redaktör. Faktorer som privata åsikter, familj och vänner ska helst lämnas utanför, men går detta alltid att göra? Vid krishändelser anser jag att detta blir speciellt svårt, sett till tidspressen i yrket, händelsen oförutsägbarhet och den växande konkurrensen med internet och sociala medier.