Litterär gestaltning ”I Limbo” 55

Novellen är tänkt att publiceras i en antologi, där flera olika typer av texter och personer får ge sin syn på händelserna i Utöya. Gestaltningen är tänkt att vara en fiktiv inblick av händelsen, men kommer att publiceras med verkliga berättelser om dåden. Antologin ges sedan ut för att reflektera och diskutera olika människors reaktioner och därigenom bidra till diskussioner som kan uppstå efter krishändelser. Kategorin av människor som ska ta del av novellen är stor och egentligen ospecifierbar, men där barn kan anses vara för unga för att ta del av. Mer anpassade berättelser kan publiceras i antologin.

I novellen får läsaren möta en ej namngiven och androgyn karaktär, en journalist, som kämpar med sitt privatliv samtidigt som attackerna mot Oslo och Utöya sker. Karaktären ställs inför problemen om vad som är etiskt korrekt att publicera, vilka diskurser som ska presenteras för allmänheten och hur privatlivet kan påverka arbetslivet. Tidningen som karaktären är anställd på är fiktiv, så även karaktärerna i novellen, men historien utspelar sig i det verkliga Sverige under tiden då terrordåden skedde 2011 i Norge.

I Limbo

19/07/11

Natten

Kära mig själv, jag är så trött. Trött på att vakna, trött på att jobba, trött på kaffet på kontoret. Jag är även trött på att skriva idag. Men jag gör det ändå, för sakens skull. Det jag gör är inte att leva, jag dödar endast tid. Och ibland ber jag. För att livet någon gång ska starta och det som är jag ska sluta. Men det är ingen som svarar. Hör du? Det är tyst.

Jag tror jag fortsätter för att jag fortfarande hoppas på att det ska komma en dag då det ska vara slut på alla överraskningar och alarm. Till dess väljer jag ett tyst liv, med vägen ut i rummet bredvid.

Jag tror jag skriver för att inte glömmas. I bruset är det så lätt att försvinna och jag gör det så gärna. Men jag mår dåligt av att försvinna, dras längre inåt mörkret. På torget kommer jag aldrig stå och predika, men i hörnet ska jag dela ut broschyrer och leende lovorda vädret.

Imorgon är det söndag, bloddy Sunday. Måste fixa lunch, eftermiddagsskiftet, ringa runt, möten. Och så sluts cirkeln.

20/07/11

Eftermiddag och kallt

Karin var just här. Hon pratade om att mina prestationer ”inte var tillfredställande” på senare tid. Det saknades ”glitter” kring orden, på texterna jag släppt igenom. ”Men skrev vi inte om den ekonomiska krisen?” frågade jag. Hon svarade med ett skratt och en undrande blick. ”Vi skriver om människoöden, kära du. Jag skiter väl i deras ekonomi.”. Sen gick hon sin väg och nu sitter jag här i skrubben, och skriver i dig. Jag har gjort här hemtrevligt nu ska du veta. Färgglada pappersark bildar en regnbåge som jag sitter under, och vet du, jag kan se dess slut. Inte bara se, utan röra vid. Men här finns ingen skatt, bara luft. Och här

luktade ingenting innan men nu har jag några doftljus som jag inte vågar tända. Men vaniljen kompletterar gemen på bästa sätt, det ska du veta. Så nu skriver jag i dig. Bara för att jag inte ska ta en häftstämpel med mig ut och stämpla dessa sidor i pannan på Karin. Det skulle vara mina budord och hon skulle vara mitt sändebud. Det är ganska rolig bild, tycker du inte det? Men någon kontroll måste det finnas i kaoset. Kan inte göra det jag vill, vad skulle mamma säga? Och pappa om han visste att jag fanns? De andra skulle säkert också bry sig. Så jag bär med mig tyngderna i en ryggsäck som inte syns eller väger någonting, men ständigt tynger ner mig. En dag, en kemisk reaktion, sen har jag vingar som bär mig framåt. Och världen är vacker när du inte ser detaljerna.

Du får ta smällarna, de hårda orden, men jag hoppas att du kan förlåta mig. En kyss sen blir allt bra.

21/07/11

Natt

Jag ringde M, kära du. Hon svarade men ville inte prata. Jag förde min egen monolog som riktades mot henne utan någon reaktion. Hon vill inte förlåta mig. Jag förstår henne.

21/07/11

När det är som mörkast

Varför vill hon inte förlåta mig? Jag försöker få henne att förstå, att jag aldrig ville henne något illa. Kära M, kom tillbaka. Jag frågar rymden men får inget svar. Jag frågar mamma men hon vet inte vad hon ska säga. Jag försöker fråga M men hon ville inte höra. Ibland känner jag mig som Anton Newcombe. Inlåst i min egen galenskap och alla ord jag säger blir på något sätt fel när andra kan höra dem. För mig är de självklara. Bara M skulle lyssna, då skulle hon förstå.

21/07/11

Telefonen har ringt hela eftermiddagen, kära du. Men jag vägrar svara. Jobb utanför arbetstid är inte jag. Jag sitter vid matbordet och har precis läst tidningen. Reinfeldts slips var visst rätt till vårmodet, jag visste inte att Prins Daniel hade dansat balett som ung och att Bengtzing färgat håret rött. SENSATION! Så mycket att lära, så mycket jag fortfarande inte upplevt.

Utanför fönstret är det vardagliga kaoset borta. Ingen man med svartportfölj och grånande hår, ingen kvinna med mjuka lockar. Klockan är 16:32 när jag ser detta och undrar varför. Det enda svaret är ljudet av telefonen som ringer. Det brådskande, sensationellt, något stort har hänt. Karin vill att jag ska komma in, att jag måste, något har hänt, alla måste in till kontoret, skit i vilken tid du egentligen ska jobba, kom in nu, vi behöver alla. Jag måste sluta skriva för att Karin säger så. En dag ska jag inte behöva sluta.

*

Kära du, jag vet inte vad som händer. När jag kom in hit var det kaos. Alla sprang rumt, ingen hälsade, trots solskenet var alla bleka. Jag skulle förstå dem snart, men just då, i den stunden, kunde jag bara observera. Karin kom till mig och frågade hur jag mådde, hon frågade aldrig det och jag frågade aldrig henne så jag trodde att vi förstod varandra. ”Bra” var det enda jag kunde få fram. ”Och familjen då?”, ”Familjen?” ”Ja, hur är det med dom?” ”Jo, bra, tror jag”. Hon la sin hand på min axel. ”Okej, bra. Då sätter jag dig i arbete direkt. Har du tänkt på någon vinkel än?” ”Eh, nej om jag ska vara ärlig vet jag inte varför alla är här.”

21/07/11

Vad är det som händer?

Jag vet inte. Vet ingenting just nu. Jag får inte tag på någon. Försöker ringa M, men hon svarar inte. Varför just nu?

En man, tror vi, har sprängt Oslo, och vi hör rykten om skjutningar på någon ö, Utöya, jag känner igen det från någonstans. Vad är det som händer, kära du? Jag sitter här framför datorn och får inte ner ett ord, kan inte ge någon vägvisning om var vi ska. Hur ska vi kunna rapportera ett kaos?

22/07/11

Det är morgon men jag har inte sovit en blund. Jag går på min reservtank fylld av kaffe och Treo. Vi fick ut några texter, vad minns jag inte riktigt. Osäkerheten, den är värst. Redaktionen har inga problem med att vara dömande innan domarens hand pekat ut den skyldiga. Jag vet inte hur jag känner.

*

Vi ringde en expert. Hur kan man vara expert på ondskan? Har dom upplevt den eller är de ondskan själva? Han sa att han kunde hjälpa oss, ett namn och en fin bild så var han där direkt, behövde bara svänga inom Aftonbladet och Expressen först. Han lät uppspelt. Nästan hög.

Karin skickade Johan och Sarah till Utöya. De säger att det ska varit vackert där en gång i tiden. Vad jag kan minnas har jag nog varit där en gång. Rapporterat om ett sommarläger för ungdomar. Det ska se ut som scener från andra världskriget där. Det har vi i alla fall skrivit. Jag vet inte, har inte varit där, ingen av oss har, men vi skriver det som förväntas skrivas. Vad är det dom säger? ”Söka och rapportera sanningen”? Här på redaktionen arbetar Karin efter ”Söka (annars skapa) och rapportera sanningen”. Jag tror aldrig att hon skrivit en ledarsida där det inte funnits minsta antydan till lögn. ”Sensation, det är det som säljer”, sa Karin till mig när hon anställdes som ny chefredaktör. ”Sensation och en massa jävla snusk” och så kluckade hon fram något som skulle likna ett skratt.

*

Pratade med Sarah på telefon. Hon skickade ett mms från ön. Hemskt, äckligt, overkligt. Jag visste inte vad jag skulle svara. Känns som jag använt orden för ofta för att beskriva kändisars matvanor eller politikers semestrar för att orden ska väga något. Jag vill bry mig men det är svårt. Jag har pratat med Johnna. Hon säger att barnen gråter konstant. Värst är det för Emelie. Hon verkar också vara politiskt aktiv. Jag vet inte. Har inte sett henne sedan dopet. Hör du kära du? Jag har inte sett min systerdotter sedan hennes dop. Och nu ska jag sitta här och hitta på krönikor om medmänsklighet. Det kanske är jag och inte Karin som är monstret i den här historien.

24/07/11

I skuggan efter tiden som jagar mig

Det har varit några intensiva dagar, kära du. Jag kan inte säga att de varit bortkastade. Några vettiga texter har lämnat mitt trötta sinne. Men de etiska valen har jag gömt undan bland skuggorna och ställt mig i solskenet bland sensationssökarna. Vi vet nu namnet på den misstänkta. Enligt våra källor ska han också ha erkänt. Mannen som om några dagar kommer ha en egen Wikipedia sida heter Anders Behring Breivik. Fråga mig inte om stavningen. Jag och Karin tittade igenom några bilder vid lunch. Han såg väldigt norsk ut. Inte alls det

muslimska spåret vi var inne på i början. ”You win some, you lose some” som Karin sa när hon tryckte in sista biten av en blåbärsmuffin. Jag tror hon svalde en bit papper på vägen. ”Men kan ju vara bra ändå att vi nämner de här terroristerna med långt skägg. Så blir folk lite mer uppmärksamma”. Tänk om folk skulle höra henne prata. Jag orkar bara nicka med.

*

Just det Anders Behring Breivik, återigen ursäkta stavningen den kan vara lika felaktig som Obamas fredspris. Den här norska medborgaren, born and raised in Norway, ska alltså ha placerat en sprängladdning vid regeringskvarteren i Oslo, sedan kört mot ön Utöya och avrättat människor till höger och vänster. I gårdagens blad publicerade vi några korta rader om ”en etnisk norrman, utklädd till polis” men våra experter slog bort det som ”struntprat”. Karin gillade mer det islamistiska spåret, det extrema, inte bara bakom det utan själva namnet. Det var så hårt, främmande, laddat. ”Folk köper rädsla”, sa hon. När mina källor sa etnisk norrman, sa Karin blunda. Nu sitter jag här och ska ringa Johan och Sarah. De ska ha pratat med några grannar till Breiviks mamma. Om hans tvätt vanor då kanske? Tog han andras tider? Hälsade han i trappen? Vi måste få ut detta till allmänheten, för de vet inte vilken sanning eller information de vill ha, därför skapar vi den.

Kära du, Karin kom till mig för en stund sen. Frågade hur det var mellan mig och M. Jag hade förträngt att de kände varandra, att de varit ett par. Jag ljög om att vi pratat, M och jag. ”Va bra, jag var orolig för er ett tag, ni är ett sånt fint par” sa hon. Jag ljög för att jag vet att hon har rätt, kära du. Det är i dessa stunder som jag undrar om det är jag eller Karin som gömmer oss i skuggan av sanningen. Hon är smartare än mig. Men jag är godare. Tror jag.

*

Övervakar en praktikants arbete. Han skriver en artikel om Breiviks spelvanor. Inte hästar och Black Jack, utan om online spelet World of Warcraft. Vi har lyckats hitta hans karaktär i spelet. Vi har några ”snabbfingrar” som ska hacka sig in på kontot. Enligt Karin når den inte löpet, men inte långt där efter.

*

M svarar fortfarande inte i telefonen. Jag har inte skrivit detta innan kära du, men hon befann sig i Oslo när bomben gick av. Jag har inte vågat skriva det för jag vill inte tänka det otänkbara. Jag försöker leva i fantasin om att inget kan hända henne så länge som hon är med mig, fysiskt eller i tanken spelar ingen roll. Älskade M, om du hade kunnat veta hur mycket jag saknar dig. Du får inte vara borta, svara i telefonen kära du.

*

Vi försöker hitta ämne, något att för folk att debattera över, i artiklarna från Norge. Vi körde ett tag på Sverige och Norge jämförelsen, men den blev gammal ganska snabbt. Karin pratade om att visa lidande, så vi körde några storys om gråtande människor utanför en kyrka i Norge. Nu verkar det som vi ska lägga all fokus på gärningsmannen Breivik. Vi går igenom hans liv från dagen han föddes till dagen då de låser in honom. Allt ska folk få veta. Det är debatten vi ska visa för allmänheten, det är den som Karin bestämt har vunnit. Jag vill någonting annat, jag tror andra här inne vill något annat. Vi skriver om det som har hänt, men inget om det som kommer hända. Vi nämner inte högerextremer i Sverige, men vi skriver om vårt grannlands värsta massmördare som är högerextrem och som det uppges har kontakter i Sverige. Vi skriver inget om att kommunikation och öppenhet kanske kan förhindra liknande grejer i framtiden, men Jens Stoltenberg yttrar dessa ord på bästa sändningstid för en hel värld att ta del av. Vi pratar och skriver, men inget betyder något. Det som har hänt, har hänt och måste bearbetas, men vi drar ingen lärdom av att läsa om Breiviks sista handlingslista i den lokala matbutiken. I en värld av miljoner ämnen måste vi på redaktionen bestämma att några ska få härska, det är synd att de vi valt är fel.

25/07/11

Mina dagar är alla ”Dagen D”

Kommer precis från redaktionsmötet, kära du. Jag tror Karin är galen. Mentalsjuk. Verklighetsfrånvänd. Vi har äntligen fått bekräftat att Anders Behring Breivik erkänt dåden, vi har reportrar ute i Sverige och Norge som följer sorgearbetet och för första gången på länge känns det som om vi kan göra någon nytta för allmänheten. ”Det är dags att se om, hitta en ny vinkel, profilera oss bland andra tidningar.”, sa Karin. Alla såg nöjda ut, även

jag, även Håkan som lyckats byta skjorta dagen till ära. ”Vi ska bli Sveriges ledande tidning i rapporteringen om Anders Behring Breivik”, jag tror aldrig att Karin varit närmre Martin Luther King än just i den stunden. Hon strålade, hon drömde. ”Vi ska använda oss av söndagsbilagan för något unikt, något som aldrig gjorts tidigare i svensk historia.”. Jag försöker att inte överdriva händelser, det vet du kära du. Men just då och där var jag för första gången i mitt liv uppslukad av Karins personlighet. Jag var hennes lojala arbetare och hon min Kim Jong Ill.

”Vi ska publicera Anders Behring Breiviks manifest under fyra veckors tid som en extra bilaga på söndagar!”. Luften gick ur rummet. ”Beck och Wallander filmer lockar inte längre våra läsare. Det är alldeles för mesigt. Läsarna ska få ondska i dess renaste form. En ensam mördares kamp mot samhället. En psykiskt sjuk mans kamp för sina åsikter. Det kommer att bli så vackert!”

Jag trodde hon skämtade, kära du. Jag väntade på vändningen i skämtet, på en upplösning där vi alla skulle skratta. Den kom aldrig. Jag såg Håkan spilla kaffe på sin nya skjorta. Jag försökte söka bekräftelse hos andra men alla stirrade ner. Karin hade tröttnat på tystnaden. ”Anders Behring Breivik blir vår superstar. Van Gogh var galen och skar av sig örat, men folk betalar miljoner för hans tavlor. Breivik blir vår Van Gogh, vår tids största stjärna.”. Orden är inte mina men jag minns dom som om det vore min mors sista.

26/07/11

Ett fall från en djup sömn

Vad är etik egentligen, kära du? Ethos, moralfilosofi säger Wikipedia. Men vad betyder det för mig egentligen? Vad betyder det för mina kollegor? Jag har ett svagt minne att någon lärare berättade det för mig för länge sedan. Hur viktigt det var, etiken. ”Det är den som gör yrket hedersamt.”, sa hon. Det var alltid det svåraste valet enligt henne. Mellan sensation och sanning, lösnummerförsäljning och fakta, illusion och verklighet. En gång i tiden var jag stolt att kalla mig journalist. Mitt yrke var att rapportera politik, ekonomi, sport och krig. Och jag gjorde det med bravur ska du veta, kära du. Jag satte uppe nätterna innan en fotbollsmatch i division tre och studerade vad deras ordförande jobbade med utanför fotbollen och var

materialförvaltaren veckohandlade. Allt jag skrev bar med sig en tyngd som endast sanningen kan hantera. Jag älskade att kalla mig skribent och jag minns hur min mamma skröt om att hennes barn var samhällets budbärare.

*

Allt vackert måste försvinna, kära du. Det borde jag förstått inte varit så naiv. De etiska grunderna som jag alltid lutat mig mot försvann i vågorna av sensation. Mina rapporter om politikers åsikter och värderingar växlades mot texter om deras favoritfärg. Min ekonomiska övervakning av Wall Street fick lämna plats åt Michael Douglas senaste kärleksaffär. En artikel om självmordsbombande barn fick ge utrymme åt Mark Levengoods berättelse om flykten till Österrike efter han sett filmen Sound of Music.

Jag fick förändras, se annorlunda på yrket. Jag slutade berätta vad jag arbetade med. Mamma slutade skryta om mig. Jag slutade umgås med folk för att slippa prata om det. Jag skämdes, kära du.

*

Jag minns en gång, kära du. Det var en gång för inte så länge sedan. Jag hade skrivit en artikel om Carola. Hittat på vartenda ord, att vi pratats vid, att vi setts. Karin var så nöjd. ”Den är mycket bra, löpsedels kvalité!”. Nästa dag var Carolas ansikte överallt. Hon såg så sorgsen ut på bilden och texten följde efter. ”Jag tror Gud övergett mig. Carola berätta allt om uttåget ur Melodifestivalen.”.

Mamma ringde, hon hade läst artikeln. ”Det står ditt namn här. Är det verkligen du som skrivit detta? De säger på tv att det är förtal? Är det sant?”. Sedan dess har jag inte pratat med min mor. Karin hade vunnit och jag hade sålt min själ till sensationen. Min etik var borta.

29/07/11

Limbo

Mina väskor är packade, allt från det gamla ska ut. Jag skrek till Karin att nu får det vara slut. Jag står inte längre ut. Jag skiter väl i Breiviks matkrav och hans liv i fängelset. Jag bryr mig inte om var han växte upp, vilka kamrater han hade i skolan, vilka han dejtat, vad han gillar att göra på fritiden. Jag orkar inte läsa en rad till, än mindre skriva den. Jag gjorde slut med djävulen, men själen blir aldrig min igen.

*

M svarar inte i sin telefon. Jag har börjat släppa taget. Vi var ett omaka par redan från början. Ingen stereotyp. Ingen Romeo och Julia eller Ronja och Julia för den delen. Ingen visste om oss. Ingen skulle kontakta oss om den ena försvann, för ingen visste. Varför visste ingen? Snälla, kära du. Svara mig. Hör av dig. Hjälp mig.