Pedagogerna hade en väldigt positiv upplevelse av SET-metoden. De tyckte det var kul att bli intervjuade om den, berättade mycket om vad metoden var och hur de arbetar med den, och det är på ett sätt inte så konstigt för arbetar någon väldigt mycket och helhjärtat med något vill den tro på det och inte tro att den lägger ner en massa tid och energi på en struntsak. Därför blir en person alltid lite påverkad av situationen. Hade någon pedagog inte tyckt om metoden hade den förmodligen inte velat bli intervjuad och detta ska man som intervjuare och forskare veta om.
Pedagogernas upplevelser av vad SET-metoden är och hur man ska arbeta med den är väldigt lik fakta jag har fått fram i mitt källmaterial. Pedagogerna är relativt nya i SET’s förhållningssätt och syn och har därför inte blandat metoden med egna värderingar i lika stor omfattning som de förmodligen skulle gjort om de arbetat länge med metoden. I början är man som pedagog säkert lite osäker och gör mer exakt vad det står i manualen. Efter ett tag vågar kanske pedagogen ta ut svängarna lite mer.
Arbetet med självkänsla och självbild på SET-skolan är ganska traditionellt med ex.
fyrahörnsövningar och att eleven ska tänka efter vad den tycker och stå för det och det är sannolikt så att grundaren Kimber har tagit sådana här övningar från redan existerande metoder som EQ-metoden, Charlie, Lions quest eller active parenting när hon på uppdrag av Socialdepartementet skulle göra en egen metod i att förebygga psykisk ohälsa. Det är mycket som är samma och likt metoderna emellan enligt mina informanter.
Det som togs upp mest på frågan om förutsättningar var att pedagogen måste ta sig en funderare innan och känna efter om SET-metoden är något för en själv är typiskt för pedagoger, de vill ju så klart att arbetet ska bli bra, lärorikt och just pedagogiskt och då måste ett förarbete och en planering till. De vill vara föreberedda, lära sig det positiva bemötande som är speciellt för metoden och ha många övningar på lager att ta ifrån. Allt för att göra arbetet så bra för eleverna som möjligt.
34 Frågan om alla barn fångas upp i arbetet med självkänsla och självbild är det nog ingen som vill svara nej på för då anses pedagogen som dålig. Däremot var pedagogerna som sagt ganska (själv-)kritiska till om någon förändring skett, även om jag kan tänka att de skulle vilja svara ja rakt av.
Alla pedagogerna svarade att alla barn fångas upp i SET-metoden. Det fanns bara dem som hade svårare att uttrycka sin åsikt. Ann-Britt svarade bestämt på frågan: ”Nä, det är ju min uppgift att se till att ingen gör. Det skulle liksom inte hända!” Jag ställer mig frågan om inte en del kan falla utanför i vad man som lärare än arbetar med och på vilket sätt. Alla elever är olika och allt passar inte alla. Så klart är det lättare att fånga upp alla elever om en lärare som Lina arbetar i små grupper men det finns aldrig någon garanti för att alla elever alltid hänger med. Jag tror att SET-metoden är en bra metod när det gäller att inkludera elever men frågan är om en metod kan vara vattentät. Inga av de tillfrågade pedagogerna sa att de arbetar på något särskilt sätt med de elever som är i behov av särskilt stöd och annars arbetar lite annorlunda mot klasskamraterna. Jag förutsätter att de har dessa elever.
Att pedagogerna inte är helt säkra på att SET-metoden ger resultat beror nog mest på att det inte gjorts någon utvärdering än. De flesta har bara haft livskunskap på schemat i knappt två terminer så det får bli deras egna gissningar. Däremot kunde de flesta visa på små handfasta resultat i den egna gruppen och så är det väl alltid; känner pedagogen eleverna i gruppen så tror den gott om dem och tycker sig se mer resultat i den än i ex parallellklassen. Det tar lång tid innan SET-metoden fungerar som den ska och ger resultat. I början av arbetet funderade jag mycket kring varför det kan ta fem år innan man ser något resultat. Jag tyckte att det vore lättare om alla pedagoger på en skola börjar på en gång och hjälps åt. Men alltjämt som arbetet framskridit och man har fått mer information om SET av informanterna så förstår man vilket projekt det är att dra i gång. Det kanske nog är lättare och mer praktiskt att utbilda lärarna i omgångar. De lärare som är vana kan hjälpa och ge tips till de ovana. Fast det blir ändå en utdragen process som en del säkert kan tröttna på eftersom inga resultat kanske syns. Sedan är det alltid frågan om det är just SET-metoden som gör skillnad. Någon annan metod kanske hade varit ännu bättre. Eller är det så att bara lärarna tar upp det här med social och emotionell träning så blir det bättre? Det finns lärare som själva planerar livskunskapslektioner (kan heta lite olika) och det kanske ger lika bra resultat. De får kanske inte en lika klar förändring som om hela skolan har en klar och tydlig metod men får eventuellt ut något resultat som visar på att det gynnar eleverna.
35 Kimber (2009b) är väldigt negativ när det gäller droger. Hon skriver att det är fler som använder alkohol och droger nu än för några år sedan vilket är fel enligt många undersökningar, bl a Ung i dag 2009 (Ungdomsstyrelsen 2009). Sedan skriver hon att många lärare upplever situationen som hopplös när det gäller våldet i skolan. Hopplös är ett väldigt starkt ord och jag har aldrig mött den inställningen. Men så klart så vill hon sälja sitt program som har fördelar på detta område.
Jag tror att metoden är bra och ger någonting men att man inte nödvändigtvis måste ha SET-metoden utan att det kan fungera med någon annan metod. Jag tror att barn utvecklar en slags moral naturligt men att det i vissa fall går snett i dagens hårda och kalla samhälle. Det är inte just för att en moral ska utvecklas eller för att eleverna ska utvecklas till goda vuxna medborgare som fungerar socialt och emotionellt för det tror jag de flesta klarar av självmant, däremot tror jag att en metod kan göra mycket för att klassrumsstämningen blir bättre, att eleverna påminns om att visa varandra respekt och att barngruppen blir mer enad och sammansvetsad. Bara man som lärare arbetar med de här frågorna på något sätt. Colnerud & Thornberg (2003) hävdar att skolan i sig paradoxalt motverkar barns naturliga känsla för moralitet genom ex konkurrens. Trots tecken på att barn utvecklar en moral spontant är det inte tillräckligt eftersom de ständigt är delaktiga i processer som strider mot moralen (2003). Detta kan jag tänka mig. I dagens skola är det kanske en lärare på 25-30 elever. Läraren ska vara auktoriteten och ledaren men det blir inte så om eleverna är för många. Det bildas subgrupper och ledare bland eleverna som i vissa fall är negativa vilket gör att ett dåligt beteende förs från ledaren till de andra klasskamraterna när den egentliga ledaren (läraren) inte får kontakt med alla elever. Det kan bildas ett klimat där det är häftigt att vara tuff och elak vilket jag sett ex. på under min VFU. Detta tror jag minskas radikalt om man arbetar med värdegrundsfrågor, etik och moral samt självbild och självkänsla.
Min studie har bidragit till ökad kunskap om och förståelse för SET-metoden samt vilka uppfattningar pedagoger har om SET-metoden och vad de anser att den ger för resultat gällande självkänsla och självbild. Det var på grund av mitt intresse för den psykiska delen av hälsa som jag valde att skriva om SET-metoden. Jag anser att det är viktigt att arbeta förebyggande mot alla former av psykisk ohälsa. Att titta närmare på denna metod har varit både intressant och lärorikt.
Chansen är inte så stor att jag få jobb på en SET-skola (de är ju inte så många) men jag kommer i alla fall ta delar av SET-metoden att arbeta med i mina klasser för jag gillar konceptet. Har
36 eleverna psykisk hälsa och den trygghetskänsla det innebär tror jag risken för mobbing och utanförskap minskar.
37