Genom denna studie har det framkommit att den mot eurocentrism kritiska litteraturen som användes i den gamla lärarutbildningen i historia vid Malmö högskola inte lyckas frigöra sig från den eurocentriska diskursen, utan att den är den hegemoniska i samtliga kursböcker. De tre författarna hade den gemensamma avsikten att skriva ett alternativ till den traditionella västerländska världshistorien och placerade sig således inom dess ramar ur vilka det uppenbarligen var väldigt svårt att bryta sig loss. Precis som konstaterats av flera kritiker av
99 Sjöberg. Kritiska tankar om historia. s. 92.
100 Ibid., s. 176.
böckerna innan mig, är de fast i den eurocentriska diskursen då det är den europeiska historien som löper som en röd tråd genom dem. I alla tre böcker finner man inledningsvis starka aspirationer att frigöra sig från och kritisera den traditionella västerländska historieskrivningen. I dessa delar återfinns, som jag ovan visat, flera fall av interdiskursivitet med postkoloniala teoretiker och författare vilket gjort att en konstruktion av nya maktförhållanden möjliggjorts. Dessvärre har den västerländska historiekanon och den eurocentriska diskursen återfått sitt fotfäste ju närmare modern tid de kommit i sina exposéer.
Subsahariska Afrika blir särskilt marginaliserat i den eurocentriska historieskrivningen och i alla tre böcker är beskrivningarna och berättelserna därifrån fåtaliga. Det är först när slavhandeln och kolonialismen avhandlas som Afrika söder om Sahara ägnas egen uppmärksamhet. I Hobsons och Marks böcker får vi även läsa om en viss handel som ägde rum där innan européerna tog plats men i även i dessa fall beskrivs länderna och världsdelen som formade av andras handlingskraft. Ytterligare en gemensam nämnare för Hobsons och Marks böcker är att de har den ekonomiska utvecklingen, i det europeiska fallet kapitalismen, som utgångspunkt för sina frågeställningar vilket får till följd att det endast är de samhällen som påverkat den europeiska ekonomin som inkluderas. Med anledning av detta är exempelvis Australien helt frånvarande i deras världshistorier, likaså Sydamerika saknas med undantag för när européerna kom dit och exploaterade naturresurserna och människorna. Även nuvarande Ryssland, västvärldens främsta antagonist, lyser med sin frånvaro i samtliga böcker. Alla dessa luckor, orsakade av ett eurocentriskt perspektiv på historia, hade varit synnerligen viktiga och intressanta att ta del av om de fylldes med innehåll.
I Maria Sjöbergs bok, vilken är den som tar klarast avsteg från den eurocentriska normen, ges i slutet av varje kapitel förslag på andra ingångspunkter och frågor man kan ställa till historien. Man kan då fråga sig varför gör hon inte själv detta i högre utsträckning istället för att bara motbevisa myterna? Judith Butler menar, som ovan diskuterat, att makten straffar den som avviker från normen. I detta fall skulle det exempelvis konkret kunna innebära färre läsare och ett mindre genomslag för boken om Sjöberg istället skrivit alternativa historier som inte inkluderade ett europeiskt perspektiv.
När vi lärarstudenter efterfrågade alternativa historieskrivningar under ett seminarium i kursen
Världshistorier hösten 2012, varför man endast använde litteratur författad i väst, av
västerlänningar, och inte exempelvis Afrikas historia skrivet av afrikaner, fick vi veta att de hade försökt finna sådan litteratur men att den inte fanns. Varför är det då så, kan man fråga sig? Andrew Apter synliggör problemet med avsaknad av afrikanska motsvarigheter till de västerländska inom området afrikansk filosofi, men denna studie visar att den har fler applikationsområden: Om den eurocentriska diskursen omöjliggör historia som avviker från dess normer kan det bli svårt att skriva en historia som inte följer en evolutionär linje, där ett ”logiskt” och ”rationellt” framåtskridande sker som hela tiden fokuserar och främjar ekonomisk utveckling. De samhällen och människor som inte har betydelse för den ekonomiska utvecklingen, tillväxten, har ingen plats i historien. Problemet är att det är den ekonomiska historien som är den hegemoniska i världen och om man inte finns med där så finns man inte.
Frågan är då hur denna litteratur och de stora historiska luckor som finns i den emottas av dem som läser den. Winther och Jørgensen förklarar att den diskursiva praktiken, alltså hur texter produceras och konsumeras, också är en viktig beståndsdel i kritisk diskursanalys, och här har vi sålunda ett tillfälle där möjlighet till förändring av den sociala praktiken finns beroende på hur den diskursiva praktiken förlöper. I detta fall kan man inledningsvis konstatera att det faktum att denna studie genomförs talar för goda förutsättningar för förändringar av den sociala praktiken och kritik mot den hegemoniska diskursen. Även att lärarstudenterna efterlyste annan litteratur är ett sådant positivt exempel. Dock har vi kunnat se att den dominerande diskursen bland historiker är den eurocentrisk-historiska, och denna förmedlas vidare genom luckorna som den orsakat och litteratur som förstärker den. Alla försök att konstruera nya maktförhållanden går i stöpet när författarna ska förhålla sig till den eurocentriska normen och detta kan även tänkas uppstå i klassrummet när historieundervisning ska ske. Även om kursplanen kräver en breddad historia jämfört med den traditionella gör läromedlen och lärarnas kunskaper det till ett ytterst svårgenomfört projekt. Forskningen som görs av historiker ligger ju även till grund för utformandet av läromedel för skolelever, och som Ajagan-Lesters och Palmbergs undersökningar visat återfinns samma luckor i dem. Sjöbergs uppmaning om alternativa ingångspunkter för historisk forskning känns mer aktuell än någonsin och till dess borde kanske lärarutbildningen i
historia ha kritisk diskursanalys som ett återkommande inslag för att synliggöra rådande maktförhållanden och utmana dem.
Det allvarligaste problemet med resultatet som denna studie visar är dock konsekvenserna det får för människorna som inte ryms i den eurocentriska historieskrivningen. De som inte har spelat roll för västerlandets ekonomiska utveckling och därför osynliggjorts, eller som i fallet Afrika, först börjat ha relevans när slavhandeln inleddes och man därigenom kunde tjäna pengar på människorna på kontinenten. Hur kan maktförhållandena inbyggda i denna diskurs upphöra att reproduceras? Om utgångspunkten för kritiken är normen, kommer då inte alltid det normbrytande att vara just det – brott från normen? Kan man egentligen, genom normkritiken förändra maktförhållandena? Detta problem får ytterligare en dimension då en av den eurocentriska världsbildens främsta maktmedel är vithetsnormen vilken gör det omöjligt för svarta människor (från bland annat afrikanska länder) att inta en subjektsposition och därigenom själva skriva om sin historia. Utifrån denna diskurs är de alltid redan är inskrivna som passiva objekt. Det är omåttligt viktigt att lärare tar hänsyn till dessa enorma luckor i sin undervisning och att de försöker kompensera för dem på bästa möjliga sätt. Under tiden att vi inväntar kurslitteratur och läromedel som inte är formade av eurocentrismen kan eventuellt skönlitteraturen hjälpa oss att fylla tomrummet. Chimamanda Ngozi Adichie beskriver i Ted- talket som citerades i inledningen hur hennes syn på litteratur förändrades när hon var barn: ”Because of writers like Chinua Achebe and Camara Laye, I went through a mental shift in my perception of literature. I realised that people like me, girls with skin the colour of chocolate who’s kinky hair could not form ponytails, could also exist in literature. I started to write about things I recognised. African literature saved me from having a single story of what books are”.102 Med hjälp av mer skönlitteratur i historieundervisningen kan kanske även hennes böcker vara med och förändra bilden av vilka som får vara med i, och skapa, historia.