I inledningen till Maria Sjöbergs korta bok skriver hon ”De uppräknade processerna utgör alla betydelsefulla inslag i det västeuropeiska samhällslivets historia, men är inte lika viktiga i afrikansk eller asiatisk historia”.90 Hon visar härigenom en medvetenhet om att all historia inte
ryms inom en västerländsk lins och att historiesynen behöver breddas för att kunna omfatta fler delar av världen. Denna medvetenhet blir synlig flera gånger i inledningen, exempelvis när hon diskuterar hur den västeuropeiska epokindelningen förbiser liknande kulturströmningar i exempelvis Indien, Kina och Nordafrika eller att ”begreppsparet öst och väst” är en lika tydlig uppdelare av exploatör och exploaterad i dagens samhälle.91 Inledningen till Sjöbergs bok placerar sig därigenom i en postkolonial diskurs med flera tillfällen av interdiskursivitet där hon
88 Marks. The Origins of the Modern World. s. 143.
89 Butler. The psychic life of power: theories in subjection. s.14-15.
90 Processerna som syftas till är sådana som upplysningen, reformationen, framväxten av demokrati med flera.
Sjöberg. Kritiska tankar om historia. s. 10.
hänvisar till och citerar andra historiker och postkoloniala tänkare, samt fokus på att förmedla en annan historia än den eurocentriska, vilket därmed ifrågasätter den diskursordningen.
Sjöberg diskuterar i det första kapitlet människornas afrikanska ursprung och att det var omtvistat under en längre tid. I detta kapitel nämns så till vida kontinenten Afrika vid ett flertal tillfällen, samt specifika länder och platser några gånger: ”I både Kenya och Tanzania har många betydelsefulla fynd gjorts” och ”Även Ardi, en 4,5 miljoner år gammal fossil, hittades i Etiopien”.92 Hon trycker även på att ”ungefär fem miljoner år av mänsklighetens historia
utspelade sig i vår tids Afrika” och kritiserar sedan hur evolutionen ofta illustreras av en mans utveckling från svart och apliknande till vit och högrest.93 Hon efterlyser genom sitt fokus i kapitlet att en hänsyn till evolution och biologiska förhållanden tas vilket kan hjälpa historikerna att ”utsträcka sitt forskningsfält till att också omfatta tiden före tal, språk och skrift”.94 I denna
syn får Sjöberg stöd av Andrew Apter som i sin bok har samlat forskning som inriktar sig på analys av rituellt språk och dess performativa och pragmatiska dimensioner. Apter menar att det är på denna arena som möjlighet till kritisk agens (critical agency) och en djupare förståelse för inhemska maktförhållanden finns. I det första kapitlet lyckas Sjöberg sålunda återigen att bryta den eurocentriska historieskrivningen och hålla sig inom en postkolonial diskurs. Vid endast ett fåtal tillfällen refererar eller jämför hon med Europa och kritiserar då idéer som tidigare hade fotfäste. Interdiskursiviteten är hög då hon bygger mycket av sin utläggning på vad andra skrivit, och då i synnerhet andra historiker. Hon placerar sig dock även inom en populärvetenskaplig diskurs med flertalet referenser till Dagens nyheters vetenskapsnyheter.
I följande kapitel, ”Jordbrukets uppkomst – kulturell revolution”, figurerar det forna Egypten flitigt, som en av de första civilisationerna i världen. Sjöberg framhåller att samhällen där skriften hade utvecklats oftare blir fokus för historikers intresse medan skriftlösa samhällen hamnar i skymundan samt att ”oklarheterna kring de tidiga amerikanska, australiensiska, sydostasiatiska och afrikanska samhällena i hög grad är en följd av Västerlandets ointresse”. Hon gör en egen diskursanalys av John McKay där hon menar att han formats av en eurocentrisk
92 Sjöberg. Kritiska tankar om historia. s. 43.
93 Ibid., s. 44, 47.
diskurs i sina reflektioner kring det forna Egypten i sin bok A History of World Societies.95
Sjöbergs ansats når inte hela vägen fram då hon inte gör något avsevärt annorlunda än andra samtida historiker när denna tid i mänsklighetens historia behandlas. Hon konstaterar att det finns stora luckor i historieskrivningen och kritiserar olika historiker som hon menar synliggör detta, men kommer inte med någon alternativ version av historien. Inget nytt källmaterial har använts och hon håller sig inom den rådande diskursordningen. Det faktum att hon kritiserar den introducerar en postkolonial diskurs i den kommunikativa händelsen men den eurocentriska diskursen dominerar likväl. Ambivalensen som uppvisas i detta avseende adresseras av Butler: Hon menar att den uppstår genom subjektsformeringen och i subjektet, ur vilket subjektet uppstår som dels en effekt av den skapande makten och som ett symtom på möjligheten till en radikalt förändrad typ av agens.96 Denna slitning eller ambivalens tycks återfinnas i Sjöbergs bok då hon har ambitioner att transformera diskursen men inte tillåts/tillåter sig att göra det av nödvändigheten att hålla sig inom normen, då det, som Butler vidare skriver, kan bli än större inskränkningar för ett subjekt som inte lyckas vara normativ.97
Sjöberg berättar att Nelson Mandela lärde sig demokrati i det ”afrikanska samhällslivet” i ett stycke där hon diskuterar Amartya Sens forskning om demokrati. Valet att kalla hans ursprung för afrikanskt är sålunda möjligtvis bara ett uttryck för att vilja hålla sig nära originalkällan. Dock har Mandela ett sydafrikanskt ursprung, och när andra länders demokratiska traditioner avhandlas så benämns de med korrekta nationsnamn, exempelvis Japan och Iran.98 Detta är
emellertid samtidigt ett exempel på en alternativ historia med en namngiven känd man från Sydafrika och är såtillvida normbrytande i den eurocentriska diskursen.
Sjöbergs bok är, precis som titeln avslöjar, en kritik mot vår historiska kanon och uppdelningen av historien i epoker som inte låter sig överföras till andra historier än den västerländska. Hon har sålunda valt att utforma varje kapitel som ett kritiskt perspektiv till dessa utvalda processer och epoker. Konsekvensen av detta blir att även hon måste hålla sig inom ramarna för vad som ryms i den eurocentriska historieskrivningen då hon bara kan bemöta argument som redan finns.
95 Sjöberg. Kritiska tankar om historia. s. 73, 78.
96 Butler. The psychic life of power: theories in subjection. s.14-15.
97 Ibid., s. 28.
Detta kan jämföras med frågan som Hobson kritiserade historiker genom för att ha ställt (Why did only the West break through to modern capitalism, while, conversely, the East was doomed to remain in poverty?)”, och som bara kan ge ett visst svar. Tydligt är att ju närmare vår tid som Sjöberg kommer, desto mer osynligt blir konkreta exempel på historia från Afrika söder om Sahara. Hon citerar Hobson när hon berättar om handeln mellan bland annat Kina och Indien som berörde Östafrikas kust. I övrigt är det ofta ett Afrika som spelplats för en västerländsk historia vi ser, och då framförallt Nordafrika och Egypten: ”Kleopatra och Antonius tvingades fly till Alexandria, där bägge begick självmord”.99 Också den arabiska närvaron och inflytandet över Afrika får vi ofta stöta på: ”Arabvärldens vetenskapliga texter spreds även till Afrika, där Islam dominerade i många kulturmiljöer. Genom de italienska köpmän som behärskade handeln och det sociala livet ibland annat Kairo och Alexandria nådde texterna vidare till Europa.”100 Afrikas betydelse, i detta sammanhang, är enbart som en plats för överföring av information från arabvärlden till Europa. Det saknas agens när det omnämns och det är, återigen, vad som krävs för att åstadkomma en förändring av rådande hegemoniska diskurs och historiesyn. Apter skriver i förordet till sin bok att ”explorations of critical agency in Africa oppose the very conditions in which Africa is pathologized and the mechanisms by which the ’Dark Continent’ is continuallly reinscribed”.101 Med andra ord är det just i utforskandet av kritisk agens som det är möjligt att
synliggöra förhållandena som sjukförklarar och ideligen skriver in Afrika som den Mörka kontinenten i historien och i dagens samhälle.