Examensarbete
15 högskolepoäng, avancerad nivåDiskursernas kamp
Afrika söder om Sahara i kurslitteraturen på lärarutbildningen i historia
The Battle of Discourses –
Subsaharan Africa in Course Literature
Sarah Weeks
Lärarexamen 270hp Handledare: Ange handledare
Historievetenskap och lärande 2018-05-29
Examinator: Johan Lundin
Handledare: Nils Andersson Lärande och samhälle
Abstract
The history teacher training program at Malmö University used to hold a course entitled World
Histories, which focused giving the students a nuanced image of world history, in contrast to the
one commonly known, which is shaped by colonial and eurocentric discourses. However, the literature in this course was not scrutinised to any extent, and the purpose of this study is therefore to find out whether the anti-eurocentric literature is also dominated by those same discourses by performing a critical discourse analysis of it. The result shows that the studied books are indeed formed by the eurocentric discourse even if there are instances of discursive battle between, for instance a postcolonial discourse and the former. The conclusion of this study is that it appears to be very hard to move outside of the eurocentric discourse while simultaneously adhering to a traditional historical narrative and that other types of history than the traditional economic one need to be revaluated and researched. Until then, fiction might be a way of including perspectives of world history in teaching, and thus make visible and give voice to those marginalised by the eurocentric narrative.
Innehållsförteckning
The Battle of Discourses
INLEDNING ... 1
BAKGRUND ... 4
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 8
FORSKNINGSLÄGE ... 9
LITTERATURGENOMGÅNG ... 14
ORIENTALISM ... 14
EUROCENTRISM ... 15
MAKT OCH DISKURS ... 15
METOD OCH GENOMFÖRANDE ... 19
AVGRÄNSNINGAR ... 22
RESULTAT, ANALYS OCH TEORETISK TOLKNING ... 23
THE EASTERN ORIGINS OF WESTERN CIVILISATION ... 23
THE ORIGINS OF THE MODERN WORLD ... 28
KRITISKA TANKAR OM HISTORIA ... 34
DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 37
VIDARE FORSKNING... 40
Inledning
Den flerfaldigt prisbelönta nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie berättar i sitt TED-talk The Danger of a Single Story hur hon som barn, när hon började skriva, skrev om blonda och blåögda barn som åt äpplen där det snöade, trots att hon hade svart hår och bruna ögon, åt mango, och aldrig hade sett snö. Detta var på grund av att litteraturen som hon läste, litteraturen som var lättillgänglig på universitetsområdet i Nigeria där hon växte upp, var brittisk och amerikansk litteratur. Genom denna introduktion efterlyser hon en mångfald av berättelser om människor från olika delar av världen då hon menar att det annars finns en risk att de blir det de beskrivs som: ”Show a people as one thing, as only one thing, over and over again, and that is what they become”.1
En av de sista kurserna jag, och många andra studenter som påbörjade lärarutbildningen med inriktning historia på Malmö högskola innan 2011, läste, behandlade ämnet ”världshistorier” och hade som syfte att “studenterna [skulle] utveckla sin förmåga att undervisa om långsiktiga historiska förändringsprocesser som historiska problem”.2 Lärandemålen på denna kurs var bland annat att studenterna skulle kunna “diskutera hur nya vetenskapliga resultat kring långsiktiga historiska förändringsprocesser [kunde] omsättas i undervisning och analysera och diskutera hur kunskap om långsiktiga förändringsprocesser [påverkade] vår förståelse av nutiden och framtiden.”3 De långsiktiga förändringsprocesser som denna formulering syftade till var de skeenden som kommit att påverka människor runt om på jorden genom historien, specifikt sådana skeenden som exempelvis styrts av ekonomisk tillväxt och kapitalism. Detta är frågor som dominerar både det offentliga och det privata livet i dagens samhälle. Ekonomisk tillväxt är för politiker ett självändamål och vägen dit går igenom kapitalism och marknadsekonomi.4
1 Adichie, Chimamanda Ngozi. The Danger of a Single Story. TED. 2009.
2 Malmö Universitet. Kursplan för studenter: Världshistorier 15 hp. Malmö universitet. 2013.
http://edu.mah.se/sv/Course/HL620S#Syllabus. (Hämtad 2018-04-17)
3 Ibid.
4Jackson, Tim, Välfärd utan tillväxt: så skapar vi ett hållbart samhälle, [Ny utg.], Ordfront, Stockholm, 2012.
I kapitalismens och marknadsekonomins historia får Europa traditionellt sett en central roll och kurslitteraturen till denna kurs innefattar sålunda historieskrivningar som både upphöjer och kritiserar dess och västvärldens roll i den ekonomiska världshistorien. Gemensamt för kritikerna av det eurocentriska narrativet är att de lyfter fram och uppvärderar andra delar av världen som agenter och visar hur dessa varit med och format vår (ekonomiska) historia men fallit offer för eurocentrismen vilket gjort att de marginaliserats i världshistorien.
Problematiken som omgärdar eurocentrismen är numera känd och allmänt vedertagen fakta. Ifrågasättandet av detta perspektiv återfinns i de flesta forskningsinriktningar och även i skolan ska det spela en viktig roll. Läroplanen för grundskolan fastslår exempelvis att:
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar.5
Detta citat är intressant ur flera perspektiv. Först och främst markerar det ett politiskt ställningstagande för globalisering och internationalisering. Man är medveten om de förändrande förhållanden som dessa processer leder till och den problematik som kan vara medföljande. Man ser att just medvetenheten kring vad som format och fortsätter att forma oss – ”vårt kulturarv” – är en nyckel till förståelse och ett fungerande samhällsliv. Samtidigt är citatet ett bra exempel på hur invecklad denna process kan vara. När man särskiljer ”det egna” från ”det gemensamma”, när man trycker på vikten av att kunna ”förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar” leder ett kritiskt förhållningssätt fram till frågan om vilka ”de andra” är som nödvändigtvis har ett annat kulturarv än vårt som ”vi” ska kunna leva oss in i. I denna uppdelning finner man själva grundproblematiken i representationen av den andre. Förutsättandet att det finns självklara skillnader som man måste vara medveten om för att kunna fungera i samhället – i föreställningen om att det finns ett vi och ett dom.
Arne Jarrik och Janken Myrdal skriver att en ”global diskussion” håller på att etableras och att dess resultat kommer bli ”det konfliktfyllda utformandet av ett övergripande gemensamt
normsystem”. De menar att det är just diskussionen, inte vad som bestäms som rätt eller fel, som är det centrala i omvandlingen, på grund av att det är där som regioner (omfattande hela världsdelar) relaterar till och ställer sig med eller emot varandra.6 Det är med andra ord diskussionen som är kärnan i fenomenet, och därmed också den som kan bära frukt om den behandlas rätt.
Flera studier som ägnats åt analyser av läromedel för grundskole- och gymnasieelever har emellertid visat att utomeuropeiska – ”ickevästliga” – människor fortfarande framställs som ”den andre” i relation till den ”västliga normen”. I dessa studier har ett område visat sig vara speciellt marginaliserat: Afrika söder om Sahara. När en uppvärdering av bilden av Asien, med Kina och Indien i spetsen, gradvis skett sedan sextiotalet, befinner sig de afrikanska länderna söder om Sahara alltjämt i ett underläge. Medlen för representation och marginalisering är mindre uttalade i dagens läromedel än i dess föregångare, men mönstret består likväl.7 Mai Palmberg skriver att människor i Afrika inte nödvändigtvis är ”dom [sic]”, att de kan bli en del av ”oss” om ”man inte enbart talar om det som skiljer, utan också framhäver det som förenar och om man ser paralleller i behov och drömmar istället för att enbart se skillnader i villkor.”8 Med en infallsvinkel som
utgår ifrån likheter och gemensamma behov skulle den globala diskussionen kunna bli långt mer konstruktiv än om den grundar sig på en föråldrad syn på människor där gamla hierarkier dominerar och vissa folk bedöms vara mindre kapabla att föra sin historia framåt än andra.9
Sett ur detta perspektiv förefaller det vara av yttersta vikt att lärare som undervisar i dessa frågor är införstådda med problematiken och har tillräckliga kunskaper för att kunna vidareförmedla ett kritiskt förhållningssätt till eleverna och därigenom ge dem verktygen för att kunna delta i den
6 Jarrick, Arne & Myrdal, Janken, 'Globalhistoria och forskning om långa förlopp', Historisk tidskrift., 2010(130):4,
2010, s. 616-17
7 Ajagán-Lester, Luis, "De Andra": afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768-1965), HLS, Diss. Stockholm
Univ.,Stockholm, 2000. Palmberg, Mai, Afrikabild för partnerskap?: Afrika i de svenska skolböckerna, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala, 2000. Palmberg, Mai, Afrika i skolböckerna: gamla fördomar och nya, INFO-sekretariatet, Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) i samarbete med Framtid för Afrika, Stockholm, 1987.
8 Palmberg. Afrikabild för partnerskap. s. 9.
9 Robert B. Marks förklarar i sin bok, som granskas i denna studie, vikten av att studera historia generellt, och
förståelsen av ”Västerlandets genombrott” specifikt handlar om att: ”vår kunskap om det förflutna – vilka vi är, varifrån vi kommer, varför vi är här – präglar våra definitioner av vilka vi är just nu och har konsekvenser och tillämplighet för handlingar som av oss eller i vårt namn utförs för att forma framtiden”. Marks, Robert, The origins
of the modern world: a global and ecological narrative from the fifteenth to the twenty-first century, 2. ed., Rowman
”globala diskussionen”. Jag ska därför i detta arbete genomföra en kritisk granskning av innehållet i tre världshistorieskrivningar som återfanns i den gamla lärarutbildningens kurslitteratur. Böckerna jag ska granska är The Eastern Origins of Western Civilisation av John
M. Hobson och Kritiska tankar om historia av Maria Sjöberg, vilka studerades på avancerad nivå, samt The Origins of the Modern World av Robert B. Marks, som studerades på grundläggande nivå. Dessa tre böcker har ett uttalat kritiskt förhållningsätt till den traditionella eurocentriska historieskrivningen och det är deras primära funktion på lärarutbildningen utgöra grund för ifrågasättande av densamma. Innehållet i böckerna är däremot inte föremål för någon djupare kritisk diskussion vilket bör ses som ett problem då det som jag förklarat, fortfarande finns en hegemonisk diskurs som leder till en indelning av människor i kategorierna vi och de, och därigenom i förlängningen till en ojämlik maktbalans i världen.
I min undersökning har jag valt att fokusera på det område som i läromedelsanalyserna visat sig vara speciellt marginaliserat i världshistoria – Afrika söder om Sahara. Jag ska undersöka vad som skrivs om denna del av Afrika när och om det tas upp, samt vilka diskurser som format de föreställningar som framkommer. Detta för att få en bild av hur väl rustade de blivande historielärarna var att urskilja och vidareförmedla kunskapen om dessa diskurser till elever när de kom ut i arbete, och därigenom möta de krav som ställs på dem i läroplanen.
Bakgrund
I diskussionerna kring historieskrivning av världshistoria fokuseras vilka olika perspektiv som kan anläggas vid studiet av dessa, och vad valet av perspektiv får för konsekvenser för vilken historia som berättas. Framträdande i denna diskussion är det eurocentriska synsätt som präglat, och fortfarande präglar, mycket av vår historieskrivning, och bemötandet av detta från flertalet kritiska röster. Maria Sjöberg, en av dessa kritiker, förklarar i sin bok Kritiska tankar om historia att en del av problemet ligger i historiens kanon, som bestämmer vilka händelser och fenomen som får ägnas uppmärksamhet i litteratur inom ämnet historia. Det som hamnar i historiens kanon har både ”vetenskapliga och politiska implikationer”, skriver Sjöberg: ”Vetenskapligt formar den historiens berättelser så att de framstår som givna sanningar. Politiskt sorterar historiesynen ut somligt som mindre väsentligt medan annat anses vara av stort vetenskapligt
intresse”. Detta, förklarar Sjöberg, blir ytterst en fråga om demokrati, och refererar till Mikela Lundahl när hon skriver att kanon handlar om ”vem som avgör om vad som är väsentligt att veta”.10 I en eurocentrisk historiesyn blir alltså frågor som berör Europa och västvärlden viktiga,
utomeuropeisk historia marginaliseras och blir irrelevant. Historien handlar framförallt om att söka svar på västs ledande position i världen, och i denna strävan blir andra perspektiv förbisedda. Sjöberg förklarar att den eurocentriska historiesynen präglas av könsblindhet och ett evolutionärt historiebruk med vilket hon syftar på att den eurocentriska historiekanon utgår från ett manligt perspektiv som norm och att Europas väg mot dominans framställs som en regelrätt frammarsch utan några avvikelser.11
John Hobson, en annan av dessa kritiker, förklarar att den eurocentriska historiesynen utgör ett problem inte bara för att historien blir vinklad utan också för att den är felaktig. Den framhäver Europa som en ledande makt i världshistorien när så inte var fallet. I själva verket, menar Hobson, var det Asien, specifikt Kina, Indien och Mellanöstern som under lång tid var världsledande när det kom till komplex samhällelig struktur, ekonomi och vetenskapliga innovationer. Hobson förklarar att en av anledningarna till att historiker lyckats framhäva Europas position är på grund av de ledande frågeställningar som styrt deras forskning. Historiker har ställt den Weberianska standardfrågan: ”Why did only the West break through to modern capitalism, while, conversely, the East was doomed to remain in poverty?” Med denna typ av frågor kan man bara få ett svar, menar Hobson, och det blir svaret man tyckt sig ha redan från börjat: att något i den västliga identiteten lett dem till framgång, och att detta saknats i dess östliga motsvarighet.12
En tredje anti-eurocentrisk historieskrivning finner vi i Robert B. Marks bok The Origins of the
Modern World i vilken han, liksom ovanstående författare, ifrågasätter den självklarhet med
vilken Europa intar en central plats i världens ekonomiskhistoriska berättelse och ”det europeiska undret” som den evolutionära historiesynen under lång tid frammanat. Marks menar att man genom att synliggöra de felaktiga grunder som den eurocentriska historiesynen baseras på –
10 Sjöberg, Maria, Kritiska tankar om historia, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2012. s. 6.
11 Ibid., s. 7.
12 Hobson, John M., The Eastern origins of Western civilisation, Cambridge University Press, Cambridge, 2004.
myten om ”Västerlandets genombrott och det europeiska undret” – kan sätta på sin spets antagandet om att marknadsekonomi och demokrati är en universell lösning för framgång.13
Gemensamt för dessa kritiker är att de ägnar mycket energi åt att uppvärdera Asiens historia i jämförelse med den europeiska. Kina, Indien och den muslimska världen beskrivs som drabbade av den eurocentriska historieskrivningen som marginaliserat dem i världshistorien och representerat dem som den andre, vilket i detta fall inneburit en motsats till den västliga normen, där väst beskrivs uteslutande positivt och öst sålunda måste beskrivas negativt. Detta synsätt har använts samtidigt som förklaring till Västvärldens agerande och position i historien – ett ständigt framåtskridande – och som ursäkt för de handlingar som inträffat under vägen som varit svårare att rättfärdiga moraliskt. Det låg i den europeiska naturen, identiteten, att sträva framåt och uppåt. Inget annat var tänkbart, och om det dök upp hinder på vägen, i form av områden som behövde erövras och människor som behövde kuvas, innebar det inga större moraliska dilemman då dessa var så olika oss, våra motsatser – barbarer. På samma sätt har detta polariserande synsätt på människor använts för att förklara varför de utomeuropeiska länderna aldrig tog sig fram i världshistorien. De har beskrivits som bakåt, slöa, irrationella och oförmögna att uppnå den västliga normen på egen hand – därav behovet av ”hjälp”.14
Men denna orientalism, för att tala med Edward Said, har inte bara präglat västvärldens syn på öst, utan även östs – ”Orientens” – syn på sig själv. Exempelvis beskriver Svante Nordin i sin bok Globaliseringens idéhistoria hur de godtyckliga termerna öst och väst gjort avtryck i kinesisk och japansk föreställningsvärld, bland annat genom att de identifierar sig som det förstnämnda.15 Detta är viktigt att ha i beaktande då Orientalismen är en hegemonisk diskurs som placerar väst i ett konstant överläge, och när den då även blir inbäddad i de andras medvetande begränsar den deras möjligheter att tänka och agera som fria subjekt.16
När världsdelen Afrika då behandlas får denna problematik ytterligare en dimension. Historiskt har Afrika varit föremål för samma orientalism som drabbat alla ”icke-västliga” delar av världen,
13 Marks. The origins of the modern world. s. 20.
14 Hobson. The Eastern origins of Western Civilisation. s. 7.
15 Nordin, Svante, Globaliseringens idéhistoria, Studentlitteratur, Lund, 2006. s. 132.
om än möjligen värre då exploateringen av människor för slavhandel var som mest utbredd här. Vad som emellertid är annorlunda i fallet Afrika är hur det än idag framställs enligt orientalismens ”regler”. Luis Ajagan-Lester visar i sin avhandling att framställningen av det sub-sahariska Afrika i läromedel genomgått en ”ideologisk förskjutning” mellan åren 1768 till 1965, från en ”uttalad rasistisk ideologi till en välvillig men etnocentrisk sådan”.17 Detsamma har synliggjorts av Mai Palmberg som gjort undersökningar av hur bilden av Afrika konstruerats i läromedel för högstadiet under 1980 och -90-talet. Hon konstaterar att ”läroböckerna blivit rensade från rasistiska formuleringar och att öppna fördomar endast förekommer i undantagsfall. Ändå fortsätter det dominerande perspektivet att grunda sig på västerländska uppfattningar om världen och bilden av fattigdom och misär framkallar nya fördomar.”18 Palmberg skriver att ”i gamla skolböcker nämns ofta hela Afrika söder om Sahara endast som ett bihang till Europas historia. Vad böcker lärde ut handlade om européerna i Afrika.”19
Även i kurslitteratur för lärarutbildningen i historia kan man återfinna en bild av Afrika som konstruerats utifrån västerländska uppfattningar. Exempelvis uttrycker sig ovan citerade idéhistorikern Nordin problematiskt när han beskriver de ”afrikanska infödingar, arabiska handelsmän och indiska furstar” som alla ”kunde antas ha intresse av att stoppa de portugisiska framstötarna”.20 Vad är afrikanska infödingar? Är inte arabiska handelsmän, indiska furstar och
portugiser också infödingar? Vilket land kom infödingarna ifrån? Vilka var deras titlar? Vilka var deras försörjningskällor? Denna typ av formulering visar att bilden av Afrika fortfarande står i nära relation till den som växte fram under imperialismen och att en ny diskurs verkar dröja.
Nordins bok har dock inte som syfte att utgöra ett kritiskt perspektiv till en kolonial historieskrivning. Vad som emellertid är beklämmande är att också den kritiska litteraturen verkar ha problem med att förmedla en bild av Afrika som inte präglas av den orientalism som fick fotfäste under kolonialismen. När det i denna litteratur specificeras vilket land i Afrika som behandlas är det nästan uteslutande de nordafrikanska länderna det rör sig om. I övrigt är det Afrika som en homogen, historielös massa som beskrivs, när det beskrivs. Problemet verkar
17 Ajagan-Lester. "De Andra": afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768-1965) s. 12.
18 Ibid., s. 13.
19 Palmberg. Afrika i skolböckerna. s. 11
nämligen inte endast ligga i de felaktiga representationerna, utan i bristen på representation/presentation generellt. Palmberg skriver i den senare av sina undersökningar att tystnaden kring det subsahariska Afrikas historia förstärker fördomar: ”Ju mindre som sägs om afrikanernas egen historia, desto mer stärks fördomen att de levde som vildar tills européerna kom, upptäckte dem och sedan utvecklade dem.”21
Min uppfattning är att detta förtigande av det subsahariska Afrikas historia, som Palmberg ser i läromedel för grundskolan, även står att finna i kurslitteratur för lärarutbildningen och att det i förlängningen kan leda till stora brister i elevers syn på omvärlden. Palmberg skriver att det finns de som menar att läromedel inte spelar någon större roll längre då ”en bra lärare kan ge bra undervisning även med dåliga böcker.”22 Detta förutsätter emellertid att läraren har de kunskaper som krävs för att kunna göra bedömningen att det som står i läroboken är färgat av koloniala diskurser och att annat material behöver inhämtas. Om så inte är fallet står vi inför en situation där det är de bristfälliga presentationerna i läroböckerna som man förlitar sig på. I en sådan situation fortsätter vi på en redan inslagen stig formad av fördomar om människors inneboende olikhet och är därigenom dåligt rustade att föra konstruktiva diskussioner som grundas på människors lika värde i en globaliserad värld.
Syfte och frågeställning
Denna undersökning kommer inrikta sig på kunskaperna som lärare i historia fick genom den gamla lärarutbildningen. Som tidigare framkommit har flertalet studier, både av forskare och av studenter, visat att ett eurocentriskt perspektiv präglar berättelserna i läromedel för historia. Genom detta perspektiv har ”utomeuropeisk” historia i allmänhet, och afrikansk historia i synnerhet, marginaliserats. Mot denna bakgrund blir det av stor vikt att lärarstudenter får den kunskap och de perspektiv som behövs för att de senare ska kunna förmedla dessa till elever. Därigenom kan man lägga grunden för en alternativ framtid än den av eurocentrismen utstakade, som visat sig ohållbar både ur ett ekologiskt och ett mänskligt perspektiv. Därigenom kan man öka förutsättningarna för global förståelse och ett fruktbart diskussionsklimat.
21 Palmberg. Afrikabild för partnerskap. s.16.
I den gamla lärarutbildningen mötte studenterna flera olika historiska berättelser. Möjliggjorde dessa för att lärare skulle kunna förmedla det kritiska perspektiv som saknas i läroböcker? Gav den gamla lärarutbildningens kurslitteratur möjligheten för studenter att bli medvetna om, och vidareförmedla, kunskapen om de diskurser som bidrar till att forma våra identiteter? Om dessa frågor kan besvaras jakande måste förutsättningarna för att ”den globala diskussionen” ska få ett kreativt utfall vara positiva. Men om så inte är fallet behöver delar revideras för att de dikotomier som så länge präglat vår föreställningsvärld ska kunna ersättas med nyanserade presentationer av människor.
Syftet med detta arbete är sålunda att genom en postkolonial läsning upptäcka brister i den gamla lärarutbildningens kurslitteratur, och att därigenom föra frågor om blivande lärares kunskaper och möjligheter till ett kritiskt förhållningssätt till agendan. För att göra detta ska jag granska tre böcker som studerades på historielärarutbildningens grundläggande och avancerade nivåer. Genom att undersöka hur väl författarna till de studerade böckerna lyckas frigöra sig från de diskurser som historiskt format den västerländska identiteten hoppas jag kunna dra slutsatser om de då blivande lärarnas förmågor att göra detsamma och att kunna identifiera dessa diskurser när de visar sig. För att kunna genomföra denna studie har tre frågeställningar utformats:
1. Hur beskrivs Afrika i den litteratur som undersöks? 2. Vilka diskurser om Afrika återfinns i litteraturen?
3. Vilka är den hegemoniska diskursen om Afrika i litteraturen?
Forskningsläge
När Hobsons, Sjöbergs och Marks böcker diskuteras av historiker och forskare hamnar mycket fokus på vilka fakta som är historiskt korrekta. En av dem som kritiserar exempelvis Hobsons text är J.R. McNeill som menar att den innehåller felaktigheter när imperialismen behandlas på grund av att Kinas imperialism ignoreras. McNeill förklarar:
To demonstrate the importance of cultural identity (which is examined for Europeans but for no one else), Hobson argues that although the Chinese had the material capacity to engage in imperialism, they “chose to eschew imperialism even though China was the leading power in the world for most of the second millennium” (308). This is an appreciation of Chinese history that discounts persistent landward imperialism at the expense of non‐ Chinese (and the absorption of Taiwan). Hobson, whose great‐ grandfather wrote a classic treatise on imperialism in 1902, has, perhaps, a Eurocentric conception of imperialism.23 Utöver den utpekade felaktigheten har McNeill här två intressanta synpunkter på Hobsons bok. Den första är att han endast undersöker kulturell identitet för européer och den andra är att Hobsons uppfattning om imperialism möjligen präglas av ett eurocentriskt synsätt. Dessa två synpunkter skulle kunna vara en indikation på att Hobsons text, trots den anti-eurocentriska ansatsen är präglad av den diskurs han motsätter sig. Vidare menar McNeill att Hobson framställer den anti-eurocentriska historieskrivningen som ett sidospår som ännu ej blivit accepterat inom huvudfåran av historiska studier. Detta, hävdar McNeill, är felaktigt då det mesta som Hobson tar upp har studerats tidigare och är en del av allmänt vedertagen fakta.
I Erica Brindleys kritik av densamma framkommer en syn som skiljer sig från McNeills. Hon skriver exempelvis att Kinas roll som ekonomisk kraft i världshistorien sedan länge varit känd i sinologiska kretsar men att den ännu inte brutit igenom i mainstreamhistorien. I detta sammanhang, menar hon, har Hobsons bok en stor möjlighet att påverka då den är övertygande och belagd med bevis som stödjer hans tes. Vidare skriver Brindley att Hobson ”till och med” tar upp Afrika som en förändrande kraft i världshistorien, och förstärker därigenom sitt argument om bristen på spridning av utomeuropeisk historia i allmänhet och, enligt mig, bristen på afrikansk historia i synnerhet.24
Kenneth Pomeranz, däremot, instämmer i McNeills kritik när han beskriver det problematiska i att Hobson ser imperialism som en europeisk företeelse, och exemplifierar med att Kina under Qing dynastin utökade sina gränser med 6 miljoner km2. Också Pomeranz kritiserar Hobsons förklaring av europeisk agens med kulturell identitet. Han menar att det är problematiskt att
23 McNeill, John R. “The Journal of Modern History.” The Journal of Modern History, vol. 78, no. 3, 2006, s. 695–
697. JSTOR, JSTOR, www.jstor.org/stable/10.1086/509157.
24 Brindley, Erica. “Pacific Affairs.” Pacific Affairs, vol. 78, no. 1, 2005, s. 119–120. JSTOR, JSTOR,
framställa det som att det endast fanns en identitet, och att den enda plats som Hobson medger att denna spelat roll var i européernas skapande av sin egen historia. Pomeranz kritiserar också Hobson för vad han menar är godtyckliga områdesindelningar. Han exemplifierar med att Hobson ofta skriver om Europa som en helhet, liksom Indien och Kina, men att han helt utan förklaring kan övergå till att behandla England eller nordvästeuropa. Detta, menar Pomeranz, är frustrerande då det gör jämförandet av staterna/områdena svårt att hantera.25 Ur mitt perspektiv är Pomeranz iakttagande i sig lika problematiskt som Hobsons utformande av boken då det visar på ett behov av att applicera en modern föreställningsvärld på historien där konkreta områdesindelningar utgör grunden för jämförelser om ”vem som var starkast” och att man därigenom tror sig finna ett definitivt svar. Likväl har Pomeranz en poäng i sin kritik då godtyckliga indelningar kan leda till generaliseringar, om exempelvis kulturell identitet, och på sådana frågor kan det aldrig finnas ett enkelt svar, något man kan tycka en författare som applicerar ett postkolonialt perspektiv på historien borde vara medveten om.
När Marks bok diskuteras är de grundläggande kontroverserna desamma, med ett undantag: Candice Goucher är hård i sin kritik av The Origins of the Modern World eftersom hon menar att den inte frigör sig från den diskurs som den kritiserar. Hon förklarar:
This abridged version of world history neglects much of Islam, Africa, and Latin America, in favor of the stories of China, India, and Europe. And, while the author clearly does not seek such balance, the failure to be fully inclusive of the world beyond Europe does little to address his stated goal of supplanting Eurocentrism. The modern world Marks describes comes together under the heavy boot of European dominance, global industrial capitalism, and competitive nation states.26
Goucher menar alltså att Marks går i en fälla som försvagar hans huvudtes när han utgår ifrån Europa och mestadels behandlar dess, Kinas och Indiens historia. Den röda tråden – det som sammanför hans argument – är Europas dominans, global kapitalism och konkurrerande nationer, och detta gör intet gott för hans syfte att ersätta eurocentrismen med andra perspektiv. Detta är en mycket intressant synpunkt då man kan fråga sig om det någonsin är möjligt att
25 Pomeranz, Kenneth. “The Eastern Origins of Western Civilization.” The International History Review, vol. 28,
no. 2, 2006, s. 350–352. JSTOR, JSTOR, www.jstor.org/stable/40109750.
26 Goucher, Candice. “The Origins of the Modern World: A Global and Ecological Narrative.” Pacific Historical
uppvärdera andra länders historia när de ses ur ett eurocentriskt ramverk.
James L Huffman skriver i sin kritik av Marks bok att den bör debatteras då den är en öppet ideologisk bok som ifrågasätter den nuvarande världsordningen och antagandet att indelningen i rika och fattiga länder är oundviklig. Han menar emellertid att den även synliggör det faktum att de eurocentriska narrativen också är ideologiska, men att Marks är mer övertygande då han behandlar både det europeiska och det asiatiska perspektivet seriöst.27
Ulf Zanders recension av Maria Sjöbergs bok är både positiv och konstruktivt kritisk. Han anser att den uppvisar ett gediget arbete och att framför allt hennes förslag på alternativa historiska forskningsfrågor är intressanta. Dock ifrågasätter han att Sjöberg inte problematiserar sin roll som forskare i valet av ämnen, samt självklarheten med vilken hon använder eurocentrism, evolution och könsblindhet som förenande perspektiv för kritik av den västerländska historien. Han framhåller att trots att många historiker tidigare uttryckt sig plumpt, och till och med rasistiskt, härstammar kritiken mot dem idag framför allt från deras västerländska efterträdare. Detta är i och för sig relevant kritik men kärnproblematiken som Orientalismen och andra antieurocentriska diskurser framhäver är att det i konstruktionen av den av eurocentrism formade världsbilden, framstår som självklart att Europas historia driver resten av världens historia framåt. För att komma åt detta behöver man sålunda fokusera just det som skapar förvrängningen, nämligen det eurocentriska perspektivet. Zander avslutar med att skriva: ”En närbesläktad fundering är att om man på allvar ger sig i kast med att skriva en historia utifrån till exempel Kinas horisont, borde det kanske finnas fler kinesiska eller asiatiska verk representerade.”28 Detta sistnämnda är av stor betydelse för den postkoloniala ansats Sjöberg har då man inom den disciplinen problematiserar just representation av den andre, vilken man menar inte kan leda till någon frigörelse eller förändring. Mer om detta längre fram.
Torsten Dauns främsta synpunkter på Maria Sjöbergs bok rör, som många av kritikerna till de andra böckerna skrivit om, eventuella felaktigheter. Också det faktum att Kritiska tankar om
27 Huffman, James L. “Pacific Affairs.” Pacific Affairs, vol. 77, no. 2, 2004, s. 306–308. JSTOR, JSTOR,
www.jstor.org/stable/40022504.
28 Zander, Ulf. Recension. Rig – Kulturhistorisk tidskrift. Vol. 95, No. 4, 2012. s.251-252.
historia är kort ser han som ett problem då det får bristande analys till följd. Dock menar han att
boken är ”utomordentlig för studenter som funderar på uppsatsämne” och att den till och med kan ”fungera som uppslagsgivare till dem som vill gå vidare i doktorandstudier, eller den allmänt historieintresserade.”29
Också Hobsons bok förmodas bli viktig för historiestudenter. Kent G. Deng skriver att den kommer bidra med kritiska perspektiv åt studenter av världshistoria under lång tid framåt. Detta trots det flertal brister som han pekar på i sin kritik av densamma.30 Så trots att dessa historieskrivningar innehåller brister (enligt de flesta kritiker i och för sig relaterade till fakta) anses de utgöra en god grund för studier och för ett kritiskt förhållningssätt till historia. Är inte detta ett uttryck för den väldiga problematik som finns inbäddad i detta ämne? När kritiken mot den kritiska historiesynen fokuserar mer på att granska fakta för felaktigheter än att urskilja vilka tankesätt och föreställningar som formar valet av fakta, som avgör vad som tas upp och vad som anses relevant att skriva om, då har vi ett problem. När inte ens ledande forskare inom området problematiserar implikationerna av eurocentrismen som diskurs avslöjas att det inom detta fält återstår mycket arbete innan man kan frigöra sig från den gamla föreställningsvärlden.
Vad mer är, anses böckerna utgöra god grund för historiestudier. Detta kan mycket väl vara fallet men det bör ackompanjeras av debatter, precis som föreslås av Huffman, då alla dessa böcker är ideologiska. Ylva Wibaeus har undersökt hur lärarstudenter i historia upplever att de kan hantera undervisning som främjar förståelse mellan kulturer och bemötandet av elever med annan bakgrund än svensk. I den framkommer att det bland lärarstudenter efterfrågas historia med annan utgångspunkt än Europa, för att kunna möta elever från andra kulturer och göra kopplingar till dessa.31 Om dessa kopplingar alltid görs med ett eurocentriskt perspektiv som norm, är risken att ”de andra kulturernas” avvikelse och olikhet från normen förstärks.
29 Daun, Torsten. Recension. Gotlands Allehanda. 2013-01-22 s.17
30 Deng, Kent G. “The Economic History Review.” The Economic History Review, vol. 57, no. 4, 2004, s. 799–
800. JSTOR, JSTOR, www.jstor.org/stable/3698657.
31 Wibaeus, Ylva. Blivande historielärares förståelse av mångfaldsfrågor i ett historiedidaktiskt perspektiv.
Sundmark, Björn, Johansson, Thomas., Wibaeus, Ylva, Jönsson, Anders. & Svingby, Gunilla (red.), Educare:
artiklar 2008:2, Lärarutbildningen, Malmö högskola, Malmö, 2008. s.42. https://dspace.mah.se/handle/2043/8192
Litteraturgenomgång
Det genomgripande perspektivet i denna studie ligger på maktförhållanden, specifikt mellan de tidigare koloniserade länderna i Afrika söder om Sahara och dess västliga kolonisatörer. För att studera hur denna makt fungerar behöver man synliggöra den bakomliggande västerländska imperialistiska ideologin och den hegemoniska diskursen som konstituerar och reproducerar de rådande förhållandena.
Orientalism
När Edward Said skrev Orientalism 1978 gjordes världen uppmärksam på den diskurs som dominerat litteraturen (och världen) alltsedan imperialismen; där Orienten utmålades som västs, Occidentens, motsats. Där Orienten blev den andre och utgjordes av alla de negativa egenskaper vars positiva motsvarigheter stod att finna i den västerländska identiteten: När Occidenten exempelvis förknippades med framåtskridande, mod och rationellt tänkande var Orienten bakåtsträvande, fegt och oförmöget att tänka rationellt. En av kärnpunkterna i Saids teori är att föreställningarna som denna diskurs vilat på inte har varit förankrade i någon verklighet om Orienten utan funnit sin utgångspunkt där de startade, nämligen i den västerländska identiteten och försvarandet av dess hegemoni.32 Det är alltså inte så att dessa föreställningar om
karaktärsdrag innehåller någon sanning om dem som representeras, utan snarare så att de berättar något om dem som representerar, nämligen Occidenten. Kritik har riktats mot Saids teori, bland annat i Robert C Youngs bok White Mythologies, där han skriver att Said själv är inbegripen i den imperialistiska diskurs ur vilken Orientalismen är framvuxen då han som motsats till den senare lyft fram humanismen (till vilken han anser sig tillhöra) och idén om människan, vilka båda härstammar från västlig humanistisk tradition: ”That anti-humanist Orientalism was the product of a humanist culture suggests a complexity that Said seems unwilling to address. If humanism is a conflictual concept, … to what extent will Said’s humanism itself remain marked by anti-humanism?”33 Man undrar med andra ord om det är möjligt att även Saids arbete är ett steg i ledet av anti-humanism som det kritiserar då det
32 Said. Orientalism. s. 6-7.
härstammar ur samma källa, och att hans ovilja att adressera denna aspekt tyder på en komplexitet som är svår att komma runt.
Eurocentrism
Samir Amin skrev 1988 i förordet till sin bok Eurocentrism: ”Eurocentrism is only a distortion – albeit a systematic and important one – from which the majority of dominant social theories and ideologies suffer.”34. Med detta menade han att eurocentrismen, likt en sjukdom, sprids och infekterar våra samhällens styrande organ, ideologier och sociala teorier så att de alla bär på smittan, och i sin tur för den vidare. Eurocentrismen, menar han, är ingen sanning, inget facit till historien, utan ett kulturalistiskt fenomen som förutsätter att det finns vissa oföränderliga sanningar som formar olika människors historier. På grund av att eurocentrismen är ointresserad av att söka efter generella svar rörande mänsklighetens evolution är den anti-universalistisk, men den framställer sig ändå som universalistisk när den hävdar att bara den västerländska vägen har lösningen på vår tids problem.35 Detta är vad som skiljer ut eurocentrismen från, vad Amin kallar, ”banal etnocentrism” som vittnar mer om människor okunskap och förutfattade meningar än om medvetna maktstrategier. Vidare förklarar Amin att eurocentrismen är situerad inuti konstruktionen kapitalism och att den där har som funktion att dölja dess egentliga natur och förvränga medvetenheten om dess motsägelsefullhet.36 Genom eurocentrismen kan alltså västvärlden legitimera sin framfart i kapitalismens namn. Allt som görs i detta syfte antas ha god rätt då det är den enda vägen till välstånd, demokrati och jämlikhet.
Makt och diskurs
Stuart Hall beskriver ”väst” som en historisk – och inte en geografisk – konstruktion som uppstått som en del av vad han kallar ”the discourse of the West and the Rest.”37 Han knyter an
till både Amin och Said, när han skriver att diskursen genom historien vuxit fram för att västvärlden ska kunna representera ”resten” och därigenom kontrollera dem. Men denna diskurs
34 Amin, Samir, Eurocentrism, Zed, London, 1989. s. VII.
35 Ibid.
36 Amin. Eurocentrism. s.IX.
37 Hall, Stuart. ”The West and the Rest: Discourse and Power”. I Formations of modernity, Hall, Stuart & Gieben,
styr inte bara hur man pratar om ”the rest” utan skapar även kunskap om, ger mening till och påverkar vårt sätt att bete oss gentemot de andra:
Discourse is about the production of knowledge through language. But it is itself produced by a practice: ’discursive practice’ – the practice of producing meaning. Since all social practices entail meaning, all practices have a discursive aspect. So discourse enters into and influences all social practices. . . . Anyone deploying a discourse must position themselves as if they were the subject of the discourse . . .We may not ourselves believe in the natural superiority of the West. But if we use the discourse of ”the West and the Rest” we will necessarily find ourselves speaking from a position that holds that the West is a superior civilization.38
Hall menar alltså att vi genom att använda oss av denna diskurs placerar oss själva i ett överläge gentemot ”resten” och att vi därmed upprätthåller den föreställningsvärld som formar vårt sätt att agera. Även om vi inte nödvändigtvis delar uppfattningen att väst är överlägset alla andra tvingar diskursen oss att inta den positionen och den fortsätter därmed att reproduceras.
Judith Butler ägnar sig åt detta ämne i The Psychic Life of Power – Theories in Subjection. Hon beskriver hur vår strävan efter att vara subjekt och ha makt i våra egna liv fungerar i en cirkulär rörelse där vi tvingas underkasta oss makten genom att följa normer, och därigenom blir subjekt i maktpositioner. I vissa fall, förklarar hon, innebär detta att vi måste frångå vilka vi egentligen är för att kunna inta en subjektsposition. Butler skriver:
Power not only acts on a subject but, in a transitive sense, enacts the subject into being. As a condition, power precedes the subject. Power loses its appearance of priority, however, when it is wielded by the subject, a situtation that gives rise to the reverse perspective that power is what subjects effect. A condition does not enable or enact without becoming present. Because Power is not intact prior to the subject, the appearance of its priority disappears as power acts on the subject and the subject is inaugurated (and derived) through this temporal reversal in the horizon of power. As the agency of the subject, power assumes its present temporal dimension.39
Hon menar alltså att uppfattningen att makt kommer från subjektet är felaktig, då makt finns före subjektet och uppför subjektet. Det är emellertid först när makt brukas av subjektet som den blir synlig, varför den rådande idén om makt som något skapat av subjekt finns. Makt är, menar Butler i detta citat, subjektets agens, det som möjliggör att subjektet finns och gör, och det är i
38 Ibid., s. 291- 292.
39 Butler, Judith, The psychic life of power: theories in subjection, Stanford Univ. Press, Stanford, Calif., 1997. s.
den formen vi känner igen den. Denna diskussion blir synnerligen intressant när maktens medel, i form av normer, fokuseras. Makt underkuvar människor till subjekt genom normer som sociala kategorier. Utanför dessa kategorier finns vi inte (har ingen makt eller agens) och får inte delta i den sociala existensen, varför vi hellre väljer att underkasta oss dem och bli exploaterade än motsatsen. Vidare frågar sig Butler (och här kan vi möjligtvis finna ett förslag på hur man kan ställa sig till kritiken mot Saids orientalism) hur vi kan inta en oppositionell relation till makt då den är inblandad i makten man opponerar sig mot, och förklarar att det går, om subjektet varken är fullt determinerad av makt eller fullt determinerande över makt, men delvis ändå båda. Hon inser att detta är en besvärlig ståndpunkt men förklarar att det inte innebär att subjektet befinner sig i en frizon, det har inte lyckats fly maktdiskursens bojor, utan snarare sätter sig över dem, vilket gör att det hamnar i ett konstant läge av ambivalens ifrån vilket det är svårt att agera.40 Hon skriver att det bara är genom att existera utanför normen, ”in alterity” som man kan finnas i sig själv, man fortsätter dock att finnas, alienerad i socialiteten, genom olika kategorier och representationer av en själv som man känner sig främmande inför. Därför, menar Butler, är subjekt tvingade att inrätta sig i och reproducera normerna som producerat dem, med risken att misslyckas med att göra det på rätt sätt vilket leder till snävare normer och mindre handlingsutrymme.41
I Beyond Words – Discourse and Critical Agency in Africa skriver historikern Andrew Apter att ”… representations of the African ”Other” function not as windows into another world but as signs of imperial domination.”42 Det är med andra ord omöjligt att säga något om den som
representeras genom representationen. Precis som Edward Said före honom, menar Apter att representationen snarare beskriver den representerande, kolonisatören i detta fall. Apter exemplifierar detta problem med bland annat diskussionen om filosofi, eller etnofilosofi, i Afrika, och framhåller att denna disciplin är en västerländsk konstruktion som saknar förankring i Afrika. Dock är den överförd dit (sedan kolonialismen) och nu råder det delade meningar om huruvida den finns, annat än präglad av västerländsk tankegång och i sådana fall, i vilken
40 Butler, Judith, The psychic life of power: theories in subjection s.17.
41 Ibid., s.28.
42 Apter, Andrew H., Beyond words: discourse and critical agency in Africa, University of Chicago Press, Chicago,
utformning. Vidare visar Apter att ”Africanist discourse”43, genom historien framställt Afrika
som en serie negationer: ”civilized, human, rational, moral, white, not-healthy, and, finally, not even historical” och menar att detta synsätt fortsätter att ”deformera Afrikas plats på modernitetens marginal”.44 Hur, frågar sig Apter, bör man gå till väga för att
etablera en Afrocentrisk grund att ställa kulturella frågor om, som inte återuppfinner ett påhittat förflutet eller uppstår i opposition till europeiskt bestämmande? Ett viktigt steg på vägen dit, menar han, är agens hos afrikaner i formandet av sin egen representation, samt att afrikanska forskare studerar och reviderar gammal afrikanistisk forskning som kommit till felaktiga slutsatser på grund av bristande förståelse och kunskap om forskningsområdena.45
Gayatri Chakravorty Spivak menar å sin sida att det är genom att ifrågasätta och synliggöra sin egen roll som forskare och konsekvenserna som det får för det undersökta, att tillkännage sina önskningar med forskningen och sin härkomst, som en omkullkastning av den imperialistiska världsbilden möjliggörs. Det är med andra ord genom att den representerande presenteras och kritiseras som man kan undvika att gå den koloniala maktdiskursens ärenden och upphöra dess reproduktion. Spivak strävar alltid efter att lösa upp bilden av ett homogent subalternt subjekt så till den grad, enligt Robert C Young i sin bok, att hon ibland löper risken att presentera sig själv som subaltern kvinna och därigenom föra dess talan. På denna kritik svarar hon att det ingår i den postkoloniala intellektuellas ”unlearning project” att hela tiden se hur den är formad av den imperialistiska diskursen och inkludera det i undersökningens objekt. Det är bara genom att vara konstant vaksam, och att om och om igen bryta mot normerna som faciliterar och kontrollerar produktionen av kunskap, som dekolonisation av våra medvetanden kan ske.46
43 Africanism är studiet av Afrika som växte fram under kolonialismen med antropologi som en av de främsta
inriktningarna.
44 Apter. Beyond words: discourse and critical agency in Africa s.1.
45 Ibid., s. 2-5
46 Spivak, Gayatri Chakravorty, A critique of postcolonial reason: toward a history of the vanishing present,
Harvard Univ. Press, Cambridge, Mass., 1999. s. 270-271. Young. White Mythologies. s.169.
Metod och genomförande
Jag har valt att utföra en kritisk diskursanalys av tre böcker som användes som kurslitteratur på lärarutbildningen i historia på Malmö Högskola. Då undersökningens syfte är att studera hegemoniska diskurser i textform var valet av metod inte något egentligt val. Typen av diskursanalys som skulle användas var dock inte lika självklar.
I sin bok Diskursanalys som teori och metod presenterar och diskuterar Marianne Winther Jørgensen och Louise Phillips diskursanalys ur tre olika aspekter: Diskursteori, Kritisk Diskursanalys och Diskurspsykologi. Gemensamt för dessa tre är att de ser identitet som på ett eller annat sätt skapat av diskurser, alltså genom ”fixering av betydelse”.47 Detta förklaras
utförligt utifrån flera olika teorier med den gemensamma nämnaren att de ”förhåller sig kritiska till klassiska västliga föreställningen om individen som autonomt subjekt”.48 Med detta vill de
säga att föreställningen om att människor agerar fritt oberoende av sin omvärld är felaktig. De menar att vi formas av och formar diskurser, och att dessa då påverkar hur vi ser på, och agerar i, vår omvärld. Centralt för dessa teorier är att identitet, liksom diskurs, är föränderlig och att den är ”relationellt organiserad”, det vill säga att ”man är något eftersom det finns något annat som man inte är” och detta ”varande” (identiteten) kan förändras beroende på vilka diskurser det ingår i.49 Dessa teorier har relevans i sammanhanget då de kan sägas utgöra grunden för den problematik som min undersökning fokuserar på. Vi formas av och formar alltid vår omvärld, varför det är centralt att denna process blir medvetandegjord. Med insikt i vilka strukturer det är som styr vår föreställningsvärld kan aktiva val göras för att förändra en förlegad människosyn och främja det globala diskussionsklimatet. Men medvetenheten om vilka krafter det är som formar våra identiteter kan också fungera som en väckarklocka då de inte bara formar och omformar våra sociala strukturer och processer utan också speglar dem.50 Genom att synliggöra dessa funktioner kan man alltså skapa en mental närvaro och beredskap som bättre kan agera när så behövs.
47 Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur, Lund,
2000. s. 55.
48 Ibid., s. 48.
49 Ibid., s. 51.
I Norman Faircloughs kritiska diskursanalys finner man en ståndpunkt som utmärker honom i relation till vissa andra diskursteoretiker, nämligen att diskurs är både konstituerad och konstituerande, det vill säga att den både formas av och formar oss som använder och omfattas av den.51 Han menar, med andra ord, att det finns möjlighet till förändring av samhället genom ”kritisk språkmedvetenhet” som innebär att vi behöver vara medvetna om diskursiv praktik, sociala strukturer och maktrelationer när vi konsumerar text och använder språk.52 Då en önskan om möjlig förändring är ett uppenbart syfte med denna studie förefaller Faircloughs kritiska diskursanalys vara bäst lämpad som metod.
Faircloughs modell för kritisk diskursanalys kännetecknas av tre nivåer som han menar alla ska ägnas uppmärksamhet i en analys. De brukar illustreras som en kvadrat i tre dimensioner: den innersta är texten, vilket är den fysiska texten och dess lingvistiska egenskaper och uppbyggnad. Därnäst följer den diskursiva praktiken, vilket är hur och av vem texten produceras och tas emot. Dessa första två påverkar varandra och är, enligt Fairclough, omöjliga att särskilja helt. Dock ska de analyseras separat där den förstnämnda ska fokusera formella drag hos texten och den andra ska belysa hur en textförfattare använder olika diskurser för att skapa mening och knyta an befintliga diskurser. Den yttersta kvadraten är den sociala praktiken vilken fokuserar den ”bredare sociala praktik som den kommunikativa händelsen är en del av”.53 Med andra ord
ämnar den synliggöra diskursen som en del av, och i, ett större sammanhang, där den formar hur vi pratar om saker och interagerar med varandra, men även hur den formas i relation till andra diskurser och användandet av dem tillsammans. Slutligen kan en analys av detta slag belysa hur diskurserna är en del av att antingen reproducera eller ifrågasätta nuvarande maktförhållanden beroende på vilken ställning de har i diskursordningen och huruvida de är hegemoniska i den eller inte.54 Fairclough menar nämligen, likt andra diskursteoretiker, att diskurs är tätt sammanlänkat med makt och ideologi och att man genom att inledningsvis synliggöra
51 Faircloughs definition av diskurs är tudelad då han ser ordet som dels ”språkbruk såsom social praktik” och dels
”som ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv”. Dessa definitioner används även i detta arbete. Winter Jørgensen & Phillips. Diskursanalys som teori och metod. s. 72
52 Ibid., s. 92.
53 Ibid., s. 74
54 Begreppet diskursordning förklaras ungefär som ett övergripande system som diskurser inom ett visst område
hamnar under. Viktigt att anmärka här är att diskursordningen kan förändras genom att nya diskurser används inom dess område. I denna studie ska det undersökas huruvida det är den koloniala eller postkoloniala diskursordningen som är hegemonisk i litteraturen. Ibid., s.76.
relationerna mellan olika diskurser kan åstadkomma förändring i samhället. Det är följaktligen inte en neutral ståndpunkt som den kritiska diskursanalysen utgår ifrån, utan en som i längden strävar efter att människor ska lära sig och förändring: ”a ’moderate’ or ’contingent’ form of social constructivism”, för, menar Fairclough, det ligger i själva ordet kritisk att denna metod strävar efter just att ”not merely interpret the world but contribute to changing it.”55
För att undersöka maktförhållanden genom diskursanalys behöver man fokusera interdiskursivitet (Interdiscursivity). Fairclough menar att man inte kan titta på diskurs som ett separat objekt utan att det är sammanlänkat i ett dialektiskt förhållande med begrepp som exempelvis makt, hegemoni och ideologi och att de påverkar varandra.56 Därför behöver man i studier med denna metod arbeta transdisciplinärt och komplettera med teoribildning från andra discipliner, exempelvis sociologisk- eller kulturteori. Det är centralt, framhåller Fairclough, att belysa hur makt och ideologi förhåller sig till varandra: ideologi i hans mening är ”meaning in the service of power”.57 Här skiljer sig Fairclough från andra tunga namn inom området som
menar att ideologi skapar agenter och subjekt, snarare än att verka direkt tvingande över vissa grupper.58 Slutligen måste man, menar han, se hur olika diskurser kan fungera tillsammans i texter, och hur intertextualitet bidrar till att antingen reproducera befintlig kunskap och befintliga maktstrukturer eller skapa nya. I denna studie måste jag såtillvida se vilka diskurser som förekommer i den undersökta litteraturen samt avgöra vilken som är den hegemoniska för att kunna komma fram till huruvida det sker en reproduktion av gamla, eller en konstruktion av nya, maktförhållanden genom den.
Jag har i min granskning av böckerna först och främst ägnat mig åt de delar där Afrika beskrivs generellt, och specifikt de delar där Afrika söder om Sahara beskrivs. Vad jag undersökt är språket som använts (vilka ordval och språkliga drag), i vilka sammanhang Afrika tas upp, samt vad som skrivs om världsdelen. Jag har även ägnat uppmärksamhet åt de delar där man behandlar världens historia men Afrika inte tas upp, då det som Palmberg skriver, genom
55 Fairclough, Norman, Critical discourse analysis: the critical study of language, 2. ed., Longman, Harlow, 2010
s.5, 9.
56 Ibid., s.6-7
57 Ibid., s.8
58 Winther Jørgensen och Phillips nämner Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, samt Michel Foucault som några av
tystnaden kring Afrikas historia lämnas öppet för fördomar och tolkningar som inte är faktabaserade. I vilka sammanhang förmedlas inte ett afrikanskt perspektiv? Hur och när presenteras Afrika som helhet, Nordafrika och sub-sahariska Afrika? Slutligen försöker jag placera analysen i ett större sammanhang genom att se på den sociala praktik som böckerna är en del av och vilken/vilka diskursordning /–ar som de ingår i.
Avgränsningar
På grund av detta arbetes tidsram omfattning har jag valt att begränsa min undersökning till tre av böckerna på den gamla lärarutbildningen i historia. Detta innebär givetvis att undersökningens tillförlitlighet begränsas. Jag tittar endast på vad som framkommer i dessa tre böcker. Hur de kompletteras av exempelvis annan kurslitteratur och diskussioner säger min undersökning ingenting om, även om jag, efter genomgången utbildning, har insyn i hur undervisningen organiserats. Jag har även valt bort att undersöka hur litteraturen togs emot av lärarstudenter på utbildningen. Det kan självfallet vara så att majoriteten av dem har en god förmåga att urskilja dessa diskurser när de konfronteras med dem, och att de därigenom kan erbjuda sina elever en rättvis och nyanserad historieundervisning. Det faktum att jag själv genomför denna undersökning talar för att så kan vara fallet. För detta antagande finns emellertid inga säkra svar och det är därför av vikt att dessa frågor lyfts fram till ljuset och diskuteras.
På samma sätt som studiens avgränsningar påverkar i vilken omfattning den kan representera historiesynen som förmedlades på lärarutbildningen på Malmö Högskola, begränsas den även ur ett nationellt perspektiv. Vilken litteratur som studerades och studeras på andra lärosäten, och hur den tas emot av de lärarstuderande, lämnas till vidare forskning på området. Resultatet från denna undersökning berättar alltså inte mer än vilka diskurser som formar de granskade böckerna.
En ytterligare problematik som bör belysas är min roll som forskare i detta ämnesområde och urvalet jag gör i undersökningsmaterialet. Winther Jørgensen och Phillips lyfter fram forskarens roll som ett av de största problemen inom den kritiska diskursanalysen då man enligt dessa teorier omöjligt kan vara frigjord från de diskurser man undersöker och därför kommer att påverkas av dem i både urval och tolkning. De menar, med deras egna ord, att ”sanning är en
diskursivt producerad effekt”, vilket innebär att min studies resultat möjligen säger mer om de diskurser jag är inbegripen i än att leverera någon absolut sanning om forskningsområdet. Winther Jørgensen och Phillips menar emellertid att man som forskare bör redogöra för de noggranna överväganden man gör kring sitt förhållande till diskurserna och ”vilka konsekvenser ens eget bidrag till den diskursiva produktionen av vår omvärld kan få”.59
Resultat, analys och teoretisk tolkning
The Eastern Origins of Western Civilisation
På en av de inledande sidorna till John Hobsons bok The Eastern Origins of Western Civilisation citeras W.E.B. Du Bois förord till hans bok Africa in World History, där han lyfter fram att Afrika har tagits bort från historieböcker som ett sätt att rationalisera slaveriet vilket har lett till att historien förutsatts kunnat skrivas utan svarta människor. Därför beskriver Du Bois vikten av att visa vilken nyckelroll Afrika har spelat i mänsklighetens historia och fortfarande har idag.60 Med en sådan inledning appellerar Hobson till en postkolonial diskurs och man skulle som läsare kunna tänka sig att Hobson har för avsikt att inkludera hela Afrika i sin historieskrivning, men så blir dessvärre inte fallet.
I det andra kapitlet i boken, ”Islamic and African Pioneers” som behandlar globaliseringen av ekonomin mellan 500 och 1500-talet, skriver Hobson att ”hans huvudsakliga syfte med kapitlet är att upptäcka ursprungsbilden av världen, alltså den som fanns innan den blev raderad av eurocentrismen”. 61 Några rader längre ner ber han sina läsare att därför ha överseende med att hans primära fokus hamnar på islamiska mellanöstern, Nordafrika, Kina, Indien, Japan och Sydostasien. Redan här begränsar sig författaren till ett antal delar av världen som han anser vara viktiga för världshistorien, eller egentligen för den europeiska historien, och till dessa räknas inte Afrika söder om Sahara. Det är de delar som han menar har haft inflytande över ”ursprungsbilden”, eller den europeiska historien, han ämnar belysa.62 Detta exempel gör, sin
antieurocentriska ansats till trots, intet gott för Hobsons syfte, då han omedelbart placerar sig
59 Winther Jørgensen och Phillips. Diskursanalys som teori och metod. s.29.
60 Hobson.The Eastern origins of Western civilisation. s. 4.
61 Ibid., s.31.
inom den diskurs som han har för avsikt att förändra. Det är, som Stuart Hall skriver, utifrån den eurocentriska diskursen omöjligt att inta någon annan position än den där Europa är just centrum för narrativet.63 Det faktum att han säger sig vilja identifiera ”ursprungsbilden” är i sig inte tillräckligt för att uppnå detta.
Hobson använder i detta kapitel flera, utifrån ett diskursanalytiskt perspektiv, intressanta formuleringar. Inledningsvis behandlas vad han väljer att kalla ”oriental globalisation” som han menar ägde rum från 500-talet till cirka 1500. Detta till skillnad mot globaliseringen som inleddes av européer runt 1500. Hobson menar att eurocentriker anser att det inte fanns någon globalisering före 1500 och ämnar därför motbevisa dem. Att han använder begreppet ”oriental globalisation” (min kursivering) vittnar dock om att han är inbegripen i en eurocentrisk diskurs när han skriver, där det europeiska är normen och det runt omkring är avvikelser från densamma. Detta styrks även av att han i sin forskning har Europas historieskrivning som sitt huvudsakliga syfte och endast verkar intresserad av andra delar av världen utifrån deras påverkan på Europa. Edward Said förklarar i sin bok Orientalism att Orienten inte är en självklar, ”naturlig” entitet, lika lite som Occidenten är det.64 Orienten är en del av diskursen Orientalism som är en västlig konstruktion för att beskriva, ordna och förhålla sig till omvärlden som européerna ”upptäckte” när deras handels- och upptäcktsresor påbörjades. Hobson refererar själv till Said i början av sin bok så att han väljer att använda ett så geografiskt vagt och politiskt laddat begrepp kan inte tolkas som annat än lathet och en förnöjsamhet med den eurocentriska diskursen.
När Hobson beskriver vilka folk som var involverade i den ”orientala globaliseringen” nämner han perser, araber, afrikaner, javaneser, judar, indier och kineser.65 Även om han generaliserar och inte är geografiskt specifik när det kommer till ”arabernas” och ”judarnas” ursprung är han minst specifik rörande de så kallade ”afrikanerna”. Amin problematiserar inkluderingen av länders säregenhet när försök görs att definiera stora geografiska entiteter. Han menar att det är en truism att erkänna diversitet bland mänskliga kulturer och frågar sig på vilka grunder indelningar kan ske så att de inte blir för generaliserande och därmed irrelevanta.66 I ovan
63 Hall. Formations of modernity. s. 292.
64 Said. Orientalism. s. 4-5.
65 Hobson. The Eastern origins of Western civilisation. s. 32.
nämnda exempel aktualiseras denna problematik och hur den eurocentriska diskursen formar hur olika geografiska platser beskrivs. Man kan fråga sig vilka konsekvenser det får för de som representeras av denna beskrivning, samt för läsarna av den, att den är så ospecifik. Tas tillräcklig beaktning till kulturell säregenhet genom benämningen ”afrikaner”? Det krävs ingen djupare analys för att komma fram till att så inte är fallet.
Subsahariska Afrika nämns som entitet vid ett flertal tillfällen, exempelvis när Hobson diskuterar kamelkaravaner som ett mycket effektivt färdmedel för handel och en viktig komponent för den ”orientala globaliseringen”. Han tar stöd av William McNeill när han skriver att de delar av världen som främst påverkades av detta var Centralasien, Nordafrika och subsahariska Afrika. Vidare följer flera exempel på hur handeln blomstrade i många av dessa platser, exempelvis hur handelspersoner kunde färdas från Asien till Nordafrika. Hobson avhandlar även hur Europa påverkades av detta men Afrika söder om Sahara, som nämns i McNeills originaltext, förblir i skuggan.67
En bit in i ovanstående kapitel tittar dock Hobson närmare på Afrika och enskilda afrikanska kungadömen och länder som de främsta handelspartners för bland annat den islamiska världen:
[…] the Indonesians had migrated to East Africa as early as the 2nd-4th centuries CE. Islamic shipping made its way right down the East African coast as far as Sufalah in Mozambique and Qanbalu (Madagascar). Gold was mined in various places, including Ethiopia and Zimbabwe, while Kilwa (present day southern Tanzania) was the principal entrepôt. […] The Africans imported beads, cowries, copper and copper goods, grain, fruit and raisins, wheat and, later on, textiles (almost all of which were mass-based goods, not luxuries). 68
Här beskrivs alltså hur migration till, och handel med, Östafrika hade pågått under lång tid samt att gruvdrift för utvinning av guld försiggick på flera olika platser. Det poängteras också att varorna som importerades av afrikanerna var massproducerade och alltså inte avsedda som lyxartiklar för en välbärgad elit, vilket i förlängningen betyder att handeln var mycket utbredd. Ur ett språkligt perspektiv blir den passiva objektspositioneringen som Afrika får i stor del av detta exempel intressant: ”…Indonesians had migrated to East Afrika…”, Islamic shipping had made its way right down the East African coast…”, ”Gold was mined”. Det är inte Afrika som
gör utan Afrika som blir utsatt för andras ”görande”. I dessa fall inte Europa utan andra agenter.
67 Hobson. The Eastern origins of Western civilisation. s. 35.
