Det första kapitlet i Marks bok fokuserar världen runt år 1400 och specifikt den materiella världen (alltså förhållandena för människors liv) samt handeln som alltmer sammanlänkade stora delar av den. Där berättas att världens befolkning vid tiden var cirka 350 miljoner människor och att dessa till stor del levde i några tätbefolkade områden (vilka än idag är desamma). I dessa områden fanns 15 väl utvecklade civilisationer vilka var: ”(from east to west) Japan, Korea, China, Indonesia, Indochina, India, the Islamic West Asia, Europe (both Mediterranean and West), Aztec, and Inca”.75 De inledande orden ”from east to west” ger oss en föraning om att
länder och världsdelar som inte befinner sig på den skalan lämnas utanför uppräkningen där Afrika helt fattas. Den förmodade förklaringen i detta fall är sannolikt att Afrikas civilisationer vid tiden inte var de största och främsta, vilket jag inte invänder emot, men blir problematiskt när
73 Butler.The psychic life of power: theories in subjection. s.27.
74 Hobson. The Eastern origins of Western civilisation. s.36.
det dras paralleller till världen av idag och det förklaras att denna befolkningsspridning består. Uppdelningen öst och väst är, som tidigare nämnt, en ”västlig” och godtycklig konstruktion med rötter i européernas imperialism, användandet av dem placerar sålunda Marks i en eurocentrisk diskurs.
Författaren fortsätter förklara det var en väldigt liten andel människor som bodde i städer vid den här tiden och att de flesta levde på landet och av att bruka jorden. Jordbruksrevolutionen diskuteras där det lyfts fram att den skedde i hela världen med start för ungefär 10 000 år sedan med undantag av delar av Afrika och Nya Guinea, där den kan ha inträffat oberoende av de andra.76 Här ger Marks uttryck för en osäkerhet kring Afrikas historia som är en talande konsekvens av den eurocentriska historieskrivningen. Hade liknande luckor i mänsklighetens historia funnit rörande västvärlden hade de med största sannolikhet forskats i tills svar stod att finna. Det relaterar också till vad Butler skriver om att det som bryter mot normen ideligen felrepresenteras, i det att ingen ansats görs från Marks sida för att åtgärda denna bild. Vidare, berättar Marks, fanns det nomader och när dessa diskuteras figurerar Kina och Europa som exempel på civilisationer som var utsatta för invasioner av exempelvis Mongolfolket. Marks skriver att nomader levde på stäpper, i öknar och träskmarker som inte lämpade sig för jordbruk men går inte in på några fler specifika exempel på sådana grupper eller platser.77 Inte heller under rubriken ”Wildlife” finns det några omnämnanden av Afrika. Läsaren får veta att vargar tidvis strövade fritt i bland annat Paris och att tigrar återkommande angrep människor och djur i Kina. Dessutom kan man läsa om den största artrikedomen i världen som fanns i ”the New World, particularly North America, where European visitors described ’unbelievable’ numbers and sizes of fish, birds, deer, bear and trees”.78 I denna mening återfinns ett par ordval som
väcker intresse: inledningsvis ”the New World” som är ett kolonialt uttryck för Amerika och en del av den diskursen. Vidare kan benämningen av européerna som ”visitors” (besökare) tyckas anmärkningsvärd då besökare vanligtvis inte tränger bort (med våld) dem de besöker. Det europeiska perspektivet tycks vara, här i form av konkreta europeiska ”besökare” ger läsaren en indikation om att det är en europeisk historia vi läser, och inget annat. Saids ord om orientalismen som reflexiv diskurs, som beskriver den som representerar och ej det studerade
76 Marks. The Origins of the Modern World. s. 25.
77 Ibid., s. 27.
objektet, förefaller återigen relevanta. Att Afrika knappt nämns i något av de sammanhang som Marks går igenom är dock det mest iögonfallande. Han skriver vid ett flertal tillfällen att världen (inklusive Afrika) var sammanlänkad genom handelsrutter och att världen var ”polycentrisk”, dock får läsaren väldigt få exempel på hur detta även gällde Afrika. Utifrån detta första kapitel verkar det inte finnas något i denna världsdel, varken civilisationer, jordbruk, nomadfolk eller ett djur- och växtliv.
I boken återfinns fyra världskartor utspridda i kronologisk ordning från bokens början till slut. Den första föreställer världen cirka 1400-1500 där Europa (och Afrika) placerats i mitten vilket är tradition inom den eurocentriska historieskrivningen. I Afrika finns Islams utbredning markerad samt Maliimperiet och Ghana, och ett antal för handeln centrala städer, däribland Fez, Timbuktu, Kairo, Sofala, Kilwe och Mogadishu. (Anmärkningsvärt många kan tyckas då det i det föregående kapitlet knappt fanns några omnämnanden av specifika platser.) Nästa karta illustrerar världen cirka 1760. I denna version är Europa fortfarande centrerat och Afrika likaså. En skillnad mot den tidigare kartan är att i princip alla städer och områdesnamn är frånvarande. Med undantag av Egypten och det Ottomanska rikets utbredning är de enda ord som står att läsa ”West Africa” och ”East Africa” på respektive sidor av kontinenten. I de övriga världsdelarna har det däremot tillkommit namn på fler städer. Det verkar dessvärre så att ju mer inbäddad i den europeiska kolonialismen historia man är, desto svårare blir det att bryta sig loss och sluta reproducera tillhörande diskurs.79 På den tredje kartan, av världen cirka 1900, har Afrika fyllts
med innehåll. Världsdelen är nu uppdelad i flera olika länder (kolonier) med de europeiska koloniserande ländernas förkortningar inom parentes.80 Den fjärde och sista kartan föreställer världen år 2001 och illustrerar världens fattigaste länder. Afrikas olika stater är markerade som gränser på kartan där subsahariska Afrika är mörkgrått vilket indikerar hög fattigdom. Marks förklarar att av världens 40 fattigaste länder finns 34 i subsahariska Afrika.81 Historieskrivningen avviker inte avsevärt från den eurocentriska diskursen: Afrika var mer eller mindre tomt på innehåll tills världsdelen kom i kontakt med andra civilisationer (först Kina, Arabvärlden och Indien, därefter Europa). Efter att européerna lämnade har den fallit ned i fattigdom och svält och behöver bli räddad av Västvärlden igen.
79 Marks. The Origins of the Modern World. s. 90-91.
80 Ibid., s. 146-147.
Ett stycke fokuserar handeln i den Indiska oceanen runt 1400-talet. Där förklaras att kinesiska, indiska och muslimska handelsresor till städerna på Afrikas östkust var frekventa och helt centrala för handel med bland annat ädelmetaller, palmolja och kakao. Vidare framhävs att handeln var fredlig, utan inslag av våld, för att poängtera att européernas senare våldsamma ”handelsresor” bröt mot ett etablerat mönster. Marks skriver: ”African dhows (traditional boats), Chinese junks, and Indian and Arab merchant ships all sailed without naval convoys from their native lands. None of the great ports of trade … were walled or fortified”.82 Utöver det faktum att beskrivningen av vad som är afrikanskt är mindre platsspecifikt än exempelvis det kinesiska eller det indiska, använder Marks även här det värdeladdade ordet ”traditional” för att beskriva afrikanska båtar. Detsamma används inte för de traditionella kinesiska skeppen eller för de arabiska eller indiska. Tradition står i motsats till progression och modernitet: att använda ett sådant språkbruk för att beskriva afrikansk sjöfart reproducerar en av kolonialismen skapad världsbild där de andra är bakåt, slöa och traditionsbundna medan européer drivs av framåtanda och progression. Apter diskuterar detta och liknande ordval i sin bok och menar att dessa kontrasteras med västerländsk modernitet och att ”traditional Africa is ’always already mediated’ by the European encounter”.83 Han menar, med andra ord, att bilden av Afrika som ett
traditionellt samhälle är djupt inarbetad i den imperialistiska diskursen och att ramarna för vad som där är möjligt alltid redan är förhandlat och bestämt av den. Med den här typen av ordval är det alltså omöjligt att röra sig bort från den eurocentriska världsbilden, de kan bara reproducera den.
Ibn Battutas resor och sedermera också hans inverkan på den afrikanska kontinenten ägnas ett antal sidor av boken. Marks går då in på de stora västafrikanska rikena Ghana och Mali, samt ägnar även Swahilikulturen på östkusten en del uppmärksamhet. Han framhåller att dessa civilisationer var högt utvecklade och framgångsrika, samt en viktig del av handeln i världen vid tiden:
Even more extensive than Ghana was the Mali empire that replaced it. From the 1200s to the early 1400s, Mali controlled and taxed almost all the trade in West Africa, which was indeed substanstial. Huge caravans of up to 25 000 camels stretching for miles across the desert brought gold and slaves out of Africa and Indian cotton textiles (among other
82 Marks. The Origins of the Modern World. s.50.
goods) into Mali. … Commerce turned Timbuktu into a great center, attracting scholars, architects, poets and astronomers to its university, and Muslim theologians came there to
the more than one hundred schools established to study the Quran.84
Det finns mycket att hämta, visar Marks, i sin del om Afrika. De framgångsrika imperierna avlöste varandra, samhällena verkar ha varit komplexa och välstrukturerade, rikedomen där var enorm och där fanns även ett bildningscentrum som tilldrog sig folk. Det är också lite senare i detta stycke som den första namngivna afrikanen figurerar: Mansa Musa som var härskare över Maliimperiet. Sett i sitt sammanhang är denna del om Afrika ett av de tillfällen då lärarstudenter kom i kontakt med afrikansk historia och dess blotta existens indikerar som ovan sagt att det finns mer information – mer historia – att hämta. Det bör även lyftas fram att Afrika söder om Sahara figurerar i relation till Ibn Battuta: det var objekt för hans resor och eventuellt inte värt ett omnämnande utan den anknytningen. Dock är denna del ett exempel på interdiskursivitet genom att en postkolonial diskurs introduceras i den annars dominerande historisk-ekonomiska.
När Marks refererar till John Thornton får vi ytterligare exempel på, i detta fall, manifest interdiskursivitet. Han söker förklara den utbredda förekomsten av slavhandel i Afrika med hänvisning till Thornton, som är en västerländsk historiker specialiserad i Afrikastudier, men det möjliggör inte för någon egentlig kritik eller frånsteg från den eurocentriska diskursen utan håller honom stadigt inom den. Slavhandeln eller slaveriet i Afrika blir Marks primära fokus när han diskuterar Afrika, han skriver:
Although there is much that is interesting and significant to know about Africa, for our purposes two things stand out. First, African people had constructed large and successful empires … long before Europeans arrived on the scene in the fifteenth century. Second, Africa was already an integral part of the world system, supplying gold and slaves and purchasing in return manufactured goods … Although Africa was not an engine propelling the global economy, unlike India or China, but neither was Europe.85
Genom detta exempel blir det tydligt att det endast är det som ryms inom den eurocentriska diskursen som får plats i Marks världshistoria. Även om den har som syfte att konstruera en ny diskurs blir det istället en reproduktion av en befintlig historia utifrån befintliga villkor. Spivaks resonemang om vikten av synliggörande av författarens delaktighet i textproduktionen får här två dimensioner då Marks inte bara behöver kasta ljus på sina intentioner och önskningar med boken utan även bör göra detsamma för dem han citerar. Det är emellertid inget som han gjort och man
84 Marks. The Origins of the Modern World. s. 55.
kan därför fråga sig om Thornton, som möjligtvis kan sägas tillhöra ämnesdisciplinen ”Africanist studies” lyckas med eller överhuvudtaget strävar efter att frigöra sig från den diskursen.
I ett senare stycke diskuterar Marks den europeiska slavhandeln som han beskriver som häpnadsväckande då över nio miljoner människor togs från Afrika till Amerika under tiden den pågick. Marks citerar återigen Thornton när han skriver att ”Africans were the majority of new settlers in the Atlantic world” men han har inte utrymme för denna historia sin framställning då: ”Although those effects are historically important, here we are mostly interested in how the slave-based plantation system fit in with the world economy”.86 I detta stycke, liksom det som diskuterades ovan använder Marks ett retoriskt grepp för att inkludera läsaren i hans ställningstagande om att utesluta somliga perspektiv och historier ur hans narrativ: Han väljer att använda de inkluderande subjekten we och our: ”we are mostly interested in” och ”for our purposes”. Genom detta formdrag tvingar den eurocentriska diskursen sig på läsaren (och även författaren) och dess makt blir oruckbar. Det är, som Butler skriver, precis så underkuvande av makt fungerar: ”Subjection consists precisely in this fundamental dependancy on a discourse we never chose but that, paradoxically, initiates and sustains our agency.”87 Genom att åkalla och
inrätta sig under den eurocentriska diskursen får Marks makt och den tvingar honom att sätta ramarna för vad som är relevant att intressera sig för i ett givet ämne. Även om vi vill veta mer finns det inte utrymme för sådant som inte inbegrips av den diskursen, den överordnar sig de andra: slavhandeln var en del av världsekonomin och inget annat.
När ”the scramble for Africa” startade runt 1870 hade de europeiska staterna ett överläge som inga av de blivande kolonierna kunde stå upp emot; de hade maskingevär. Marks går kortfattat in på hur Afrika delades upp i olika kolonier men spenderar mest tid på att förklara utvecklingen av just maskingeväret. För att ge ett mänskligt perspektiv åt människorna som blev koloniserade citerar han historikern Daniel Headricks The Tools of Empire när han beskriver hur den sudanesiska armén försökte göra motstånd mot de brittiska anfallarna: ”To the Sudanese on the other side bullets were shearing through flesh, smashing and splintering bone; blood spouted from terrible wounds; valiant men struggling on through a hell of whistling metal, exploding
86 Marks. The Origins of the Modern World. s. 71.
shells, and spurting dust”.88 Denna fasansfulla, målande beskrivning av motståndet och
upplevelsen av att vara måltavla för maskineld, utgör ett starkt motstånd mot den eurocentriska diskursen. Detta perspektiv ryms normalt inte i berättelsen då det är för brutalt för att kunna skapa sympatier med förövaren samt fokuserar något annat än de ekonomiska effekterna av kolonialismen. Den diskursiva praktiken kan i detta fall hjälpa till att transformera den rådande diskursordningen. Butler ställer läsaren inför följande antagande: ”if subjection produces a subject and a subject is the precondition of agency, then subjection is the account by which a subject becomes the guarantor of its resistance and opposition” och fortsätter ”Agency exceeds the power by which it is enabled. One might say that the purposes of power are not always the purposes of agency”.89 I exemplet ovan har Marks valt att citera en kollega för att ge läsaren en
bild av hur kolonisatörernas maktutövning över människorna i Sudan kan ha upplevts. Vad som händer är emellertid att skildringen är så stark och fruktansvärd att läsaren avbryts i tillgodogörandet av en alternativ europeisk historia och inser att hen har andra frågor att ställa, som tidigare inte rymts inom den dominanta diskursen. Det går med andra ord att utifrån subjektsrollen som är formad och framtvingad av makten, kritisera den diskurs som skapat en. Av detta får vi se mer i följande del.