Diskussion och slutsats

Mitt syfte med den här undersökningen var att ta reda på hur hälsopedagoger ser på utbrändhet, hur de arbetar med detta och även anledningen som ligger bakom. Jag tycker att jag har hittat ett par bra och meningsfulla verktyg för hur man kan arbeta för att förebygga och behandla. Jag tror och hoppas att min undersökning kan ge en ökad förståelse för vad utbrändhet handlar om och hur man på bästa sätt kan handskas med människor som drabbats. En av intervjupersonerna gav mig tre nyckelord som jag tror är bra när det gäller detta och det är stöd, kunskap och tid. Framförallt behöver dessa människor tas på allvar. Vägen tillbaka är lång och därför krävs både tid och tålamod. Kunskap behövs också för att ge dessa människor en chans att förstå sig själva, sin situation och att sätta ord på orsak och verkan.

Det finns mycket man kan göra i förebyggande syfte. Det handlar om att stärka upp människor på alla plan dvs. att se ur ett helhetsperspektiv och att arbeta utifrån det. Att ta hänsyn till både de fysiska, psykiska, mentala och emotionella aspekterna av en människa. Riskfaktorerna för att hamna i en utbrändhet är en kombination av yttre och inre faktorer. Det som leder dit är stress. Därför ska man arbeta både ut miljösynpunkt och med individen för att motverka stress.

Tre av de hälsopedagoger jag intervjuade har berättat att de själva varit utbrända. Vad jag märkte med dessa två intervjuer var att jag fick en mycket rik beskrivning av vad stress utbrändhet handlar om. Jag kunde tycka mig se en mycket stark insikt hos dessa två människor, som jag tyckte skilde sig från de andra intervjuerna. Därför skulle jag vilja säga av den här undersökningen att döma, att människor som själva har varit utbrända har en mycket god förutsättning för att jobba med människor som är på väg att hamna i, eller har drabbats av utbrändhet.

Trots att definitionen inte finns som ett medicinskt begrepp så har alla intervjupersoner definierat begreppet likvärdigt, nämligen som ett tillstånd där individen fått slut på sina resurser som följd av stress som pågått under en lång tid utan tid för återhämtning. De menar att det är ett tillstånd som är värt att ta på allvar och att de människor som drabbats är värda allt det stöd som de kan få. Trots att definitionen inte finns dokumenterad så är tillståndet verkligt för den som är drabbad och för de människor som kommer i kontakt med dem. Att neka dessa människor sjukskrivning eller stöd vore ett slöseri med mänskliga resurser på lång sikt, både i arbetslivet men även för de människor som står den drabbade nära som vänner och familj menar jag.

Hur man ser på utbrändhet och vad som leder dit bör styra hur man arbetar med detta i både förebyggande och behandlande syfte. Respondenterna liksom litteraturen menar att det som leder till utbrändhet är en interaktion mellan yttre och inre faktorer. Främst har det dock betonat personligheten, självkänslan och de höga kraven på sig själv som den främsta riskfaktorn när det gäller utbrändhet. Detta menar jag är också en logisk förklaring på varför de arbetar som de gör.

Hälsoprofilbedömningarna, coachingsamtalen och även gruppverksamheterna är främst individbaserade och går ut på att hjälpa individen att hantera sin egen stress och sänka på sina prestationskrav.

Masclach och Leiter (2001) talar främst om riskfaktorn för utbrändhet som relaterad till omständigheterna och situationen i arbetslivet. De poängterar främst de yttre faktorerna.

Costenius och Lindqvist (2006) talar om att man som hälsovägledare eller hälsopedagog kan arbeta med stress på en politiskt- ekonomiskt- kulturell nivå samt organisations- grupp och individnivå, och bör arbeta med åtgärder mot stress på alla nivåer.

Min uppfattning precis som intervjupersonerna och litteraturen, är att vad som leder till utbrändhet är en interaktion mellan individuella och yttre omständigheter, då jag anser att individ och samhälle alltid är en interaktion och individen påverkas av samhället och tvärtom. Bl.a. Perski (2002) menar att den prestationsbaserade självkänslan är något som grundas redan i barndomen. Jag tror även att vi i vuxen ålder påverkas av de ideal som finns i vårt samhälle. Precis som Krauklis och Schenström (2001) talar om så präglas vårt samhälle idag av föränderlighet, och det ställs höga krav på flexibilitet, ständig kompetensutveckling osv. Detta tror jag till viss del skapar de ideal och höga krav som människor ställer på sig själva. Har man dock grundat en grundkärlek eller grundsjälvkänsla under barndomen kan det vara lättare att stå emot dessa tryck som vårt samhälle kan skapa.

Följande liknelse kommer ursprungligen från en föreläsning om preventivt folkhälsoarbete i samband med en praktik på landstinget i Värmland då jag gick folkhälsovetenskap. En förklaring till varför jag anser det viktigt att arbeta förebyggande mot stress och stressrelaterade sjukdomar som komplement till att enbart ta hand om och arbeta med de enskilda individerna, så skulle man kunna tänka sig ett badkar där det rinner vatten från kranen. Istället för att torka upp det rinnande vattnet från golvet medan vattnet fortfarande rinner, så vore det mer effektivt att täppa till kranen.

Synen på kunskap hur saker och ting hänger ihop som exempelvis materialismen och biologi utgör en viktig del av vetenskapen, exempelvis för att skapa mediciner osv. Men vi behöver även en annan kunskap som tar reda på bakomliggande orsaker och en kunskap som kan skänka mening. Jag menar att om vi bara ser till materialismen är det mycket lätt att säga att endast biologi och gener är orsaker till varför saker och ting ser ut som de gör. Denna syn tror jag är en bidragande orsak till varför exempelvis maktstrukturer kan fortgå. Om vi går utöver denna syn och försöker hitta samband, strukturer och bakomliggande orsaker och det som kan skänka mening, kan vi utveckla och förändra strukturer. Jag ser detta som ett annat uttryck för hopp och en tro på att saker och ting går att förändra. Jag menar att detta får vi aldrig sluta med, eftersom detta hopp driver vår utveckling och vårt samhälle framåt.

Den prestationsbaserade självkänslan har visat sig vara en betydande orsak till det som leder till utbrändhet. Intressant vore om man tog reda på var denna typ av självkänsla kommer ifrån och varför den tycks fått ett sådant fotfäste i vårt nuvarande samhälle. Då utbrändhet kommit att bli en så stor samhällssjukdom som den är idag, så kan jag liksom den forskning som finns se ett tydligt samband med hur vårt nuvarande samhälle ser ut. Utbrändhet har även visat sig vara knutet till kön.

För att göra en koppling till genusaspekten så är det flest kvinnor som drabbas. Har detta till viss del att göra med empowerment? Hur stor grad av empowerment har kvinnor i förhållande till män? Har kvinnors livssituation något att göra med hur de mår och varför de lättare tycks drabbas av stressrelaterade sjukdomar? Har även kvinnor i större utsträckning en prestationsbaserad självkänsla? Jag menar att detta har att göra med hur vårt kvinnoideal ser ut, och att det finns andra förväntningar på kvinnor än män i vårt samhälle. Jag menar också att det ställs större krav på kvinnor där de förväntas vara framgångsrika både som mammor och i karriären, samt även se bra ut och vara till lags. Om kvinnor kunde påverka sin situation i större grad än i nuläget så tror jag att vi kunde sänka stressen för kvinnor. Om de även fanns andra ideal och förväntningar på kvinnor så funnes

större förutsättningar för kvinnors hälsa. Kan samhället tjäna på att genusordningen ändras? Mitt svar, ja. Jag tror inte på att en hälsosam och stark relation människor eller grupper emellan kan vila på ett beroende- eller maktförhållande vilket genusforskningen hävdar att samhället är uppbyggt på när det gäller kön. Jag tror att en god relation uppstår mellan två starka och självständiga parter, d.v.s. i andra termer en ”vinna, vinna” situation. Förbättras kvinnors villkor tror jag med andra ord även att graden av stressrelaterade sjukdomar skulle sänkas. Min slutsats är också att hälsopedagogerna därför fyller en viktigt funktion och är betydelsefulla för de personer som drabbats av utbrändhet.