Syftet med uppsatsen var att kartlägga maktrelationerna i aktörsgruppernas samspel och diskursiva konflikter eller konsensus, med fokus på händelserna i Göteborg. Utifrån diskursteorin formulerade vi dessa frågor:
Utifrån händelserna i Göteborg 2001:
o Hur ser de inblandade aktörernas diskurser ut och vilka är begreppen som samlas kring deras noder eller även så kallade nodalpunkter (demokrati, ordning och våld)?
o Vilken är den vinnande diskursen utifrån dessa noder?
Diskursteoretikerna menar att en samtalsordning alltid skapas i samspel mellan männi- skor där det hela tiden finns en kamp gentemot andra diskurser. Riksdagen är bara en av kanalerna för hur diskurser skapas. I en del av samhället kan det råda en helt annan diskurs än vad det gör i resten av landet. En sådan kan vara uppbyggd på tradition, nor- mer och kultur. Skillnaden mellan den eller de diskurser som finns i samhället i övrigt och den som har beslutats om i Riksdagen kan ses som ett mått på en demokratisk brist i samhället, eftersom parlamentsbesluten i en demokrati alltid skall utgå från folket. Repre- sentanterna behöver dock inte alltid följa skiftande opinioner i samhället i övrigt, efter- som de väljs med mandat att förvalta väljarnas åsikter, utifrån det parti som respektive ledamot representeras av. Samtidigt har de folkvalda en opinionsbildande funktion som ger en så kallad top-down effekt. Med detta menas att det är svårt att urskilja demokratis- ka brister utan en djupare analys.
Legitimiteten för myndighetsväsendet hänger samman med hur väl staten följer de av folket bestämda reglerna och föreskrifterna. Problemet blir när lagarna förefaller otyd- liga och ger utrymme för tolkning, då myndigheternas utfall kan tolkas som godtyckliga, vilket försvagar dess legitimitet. Tendenser till detta kan ses i de domstolsbeslut som fat- tats kring åtalen mot demonstranter respektive polistjänstemän och befäl. Vid försvagad statlig eller politisk legitimitet kan alternativa diskurser ute i samhället växa i styrka. För att hårdra detta ytterligare kan dessa alternativa och kraftfulla diskurser eventuellt till slut fälla ett lands styre.
Den opinionsyttring som ägde rum under dagarna kring EU-toppmötet var förvisso inte av denna styrka, men visade alltjämt att ett starkt missnöje ändå fanns mot politikernas ageranden och handlanden. Vi ställer oss frågan om dessa demonstranter var representa- tiva för en majoritet av befolkningen eller om detta ytterst är en konflikt mellan en majo- ritet respektive en minoritet i ett samhälle. Beroende på hur denna fråga besvaras, utveck- las konflikten enligt två varianter:
a) En majoritet av folket upplever missnöje över att dess representanter i de beslutande organen inte fattar beslut i enlighet med sina mandat och efter sina väljares önskemål. Detta är symptom för ett starkt po- litikerförakt i samhället.
b) En minoritet av folket upplever att en majoritet av medborgarna och dess politiska representanter utövar förtryck eller negligering gent- emot minoriteten. Detta är ett klassiskt exempel på konflikt mellan allmän- och särintresse i samhället.
Demonstranterna i Göteborg var inte någon homogen grupp utan snarare en sammanslut- ning mellan grupper, partier och nätverk, som syftade till att tillsammans göra sina röster hörda i debatten. Det fanns inte heller någon klar gemensam politisk agenda utan istället en rad sakfrågor där alla hade ett i alla fall något så när gemensamt synsätt.
Givet denna utgångspunkt anser vi oss ha funnit en diskurs för demonstranterna som aktörsgrupp. Vi grundade diskursanalysen på tre noder, demokrati, våld och ordning, vilka vi utgick ifrån skulle vara en naturlig del i deras samtalsordning och agerande, inte bara utifrån noderna som enskilda begrepp, utan även genom deras kringliggande tecken och element. Demonstranternas syn på demokrati grundas på betoningen av den lokala förankringen hos individerna och vänder sig mot expert- och toppstyre, samt överstatlig- het. Även marknadens inflytande över människorna är ett negativt tecken i deras samtals- ordning. En intressant indikation på den demokratisyn som här återspeglas, är demon- stranternas val av organisationsformer, där vissa grupper väljer traditionellt centraliserade hierarkiska former, medan andra har valt decentraliserade horisontella strukturer i så kal-
lade nätverk. Denna motsättning är tämligen tänkvärd, eftersom dessa grupper i Göteborg valde att göra gemensamma demonstrationer, trots att själva organisationsformen annars borde ställa dessa grupper mot varandra.
Våldet är ett negativt begrepp som samtliga grupperingar bland demonstranterna i alla fall formellt tar avstånd ifrån. Talesätt som ”våld föder våld” är vanligt förekomman- de, liksom även att polisens våld legitimeras av våld från demonstranterna. Dock ter sig det politiska våldet som nödvändigt medel för vissa av dessa grupper, då begreppet för- kläs under andra uttryck, såsom motstånd och självförsvar. Det politiska våldet legitime- ras här av den genomsyrande känslan av frustration och maktlöshet inför den rådande ordningen. Mot detta ställs anklagelser från olika håll, däribland flera demonstrationsar- rangörer, att våldet i Göteborg utfördes av enskilda individer utan förankring hos varken politiska nätverk eller organisationer. Istället har flertalet organisationer förordat använd- ning av metoder som så kallat icke-våld eller civil olydnad. Dessa metoder kan dock vara fysiskt aktiva och kan därför ses som hotfulla och eventuellt som rena våldsyttringar, sett ur myndigheternas perspektiv. I hotfulla situationer kan även passiva former av motstånd upplevas som aktiva, exempelvis om en passiv grupp genom blockad försvarar andra ak- tiva grupper, däribland stenkastare. Skiljelinjen mellan passivitet och handling kan där- med ofta upplevas olika, beroende på vem som tolkar situationen och under vilka förut- sättningar detta sker.
Dialog är ett viktigt medel för att inte konfrontation per automatik ska leda till våld. Detta begrepp är ett tecken som samtliga tre aktörsgrupper gemensamt ställer sig positiva till, om än i olika utsträckning. Dialog är därmed vinnande i den slutliga diskur- sen och blir huvudmedlet för demokratin. Våldet i Göteborg torde i högre grad ha kunnat undvikas, om formerna för dialog mellan parterna hade utvecklats och använts mer än vad som skedde. Detta är fortfarande är en relativt ny modell för konfliktlösning hos poli- sen men har uppenbarligen en legitim plattform, eftersom de flesta samhällsgrupper ändå tycks stödja denna. Problemet är dock hur grupperna ska interagera med varandra, exem- pelvis om Polisstyrelsen och Göteborgsaktionen anses vara lika inflytelserika eller legi- tima aktörer. En av våra frågor blir därför vart dialogen skall föras, samt vem som har rätt att bestämma vilka parter som är legitima?
Detta leder oss tillbaka till det diskursiva fältet där vad som är sant respektive falskt defi- nieras, Riksdagen som arena och den högsta politiska diskussionsplattformen i Sverige. I riksdagsdebatten har olika politiska åtskillnader varit tydliga, vilket synliggör att det finns olika konkurrerande diskurser i Riksdagen. Därför går det inte att endast ta fram en huvuddefinition från de tre noderna, utan flera. Likväl går det att finna en vinnande diskurs genom vilka nya lagar som upprättas och vilka beslut eller policys som fattas.
Alla de sju riksdagspartierna tar tydligt avstånd ifrån det våld och den skadegö- relse som demonstrationerna förde med sig och flertalet av partierna uttrycker sig som att det som hände just under dessa dagar var ett hot eller angrepp mot demokratin. Det är dock i flera fall otydligt om även de fredliga demonstrationerna som sådana hör till det som av riksdagsmajoriteten upplevdes som negativt under toppmötet. Detta eftersom den största delen av den efterföljande debatten om Göteborg har präglats av diskussion om våld, ordningsfrågor och hotet mot demokratin, snarare än de politiska frågor som under demonstrationerna framfördes.
Den politiska vänster-högerskalan upplever vi i detta fall inte som speciellt tydlig, eftersom det som utläses ur partiernas diskurs är att de som i vanliga fall brukar värna om kollektivet, till exempel Vänsterpartiet, nu poängterar individens rättigheter och där deras motsats, Folkpartiet som tillsammans med Moderaterna brukar sätta individen i centrum, anser det som viktigt att skydda kollektivet på eventuell bekostnad av vissa individers grundlagsstadgade rättigheter. Är detta ett tecken på att partiernas grundideologier håller på att tyna bort och att skalorna inte längre är horisontella utan kanske mer kan liknas vid en cirkel med flera dimensioner? Den sovjetiske dissidenten Andrej Amalrik utvecklade under 1970-talet en teoretisk modell som han kallade för ”ideologihjulet”. Denna modell karaktäriserade de politiska strömningarna i dåvarande Sovjetunionen som på ytan före- föll vara en politiskt homogen organisation.136 I enlighet med Francis Fukuyamas syn på ”ideologiernas död” och ”historiens slut” i och med sovjetsystemets sammanbrott, kan det postkommunistiska samhället också ses som någorlunda enhetligt, om än med demo- krati och liberalism som paradigm137. Med återkoppling till Amalriks teorier om ”ideolo- gihjulet” kan Sverige liknas vid en av de stater där ett politiskt paradigm har slagits fast
136 Lindahl, Rutger red. (2001) Utländska politiska system, sid. 225-227. 137 Fukuyama, Francis (1992) Historiens slut och den sista människan, kapitel 4.
och reducerat ideologierna till pragmatiska verktyg för hur samhället så rationellt och ef- fektivt som möjligt skall styras. Enligt dessa teoretiker har ideologierna förlorat sin bety- delse till fördel för pragmatism och förvaltning utifrån ett givet ramverk.
En annan tolkning är att ideologiska utgångspunkter inte är särskilt framträdande i just den här frågan och att andra dimensioner istället kan vara mer relevanta att analysera. I riksdagsdiskursen framställs maskering ofta som ett negativt begrepp. Den all- mänt negativa laddningen i begreppet kan exemplifieras genom Kalle Larssons använd- ning av maskeringsbegreppet i ett negativt resonemang i samband med polisvåldet. Enligt vår tolkning antagligen för att stärka de negativa tonerna i framställningen eller för att ifrågasätta det rimliga i att förbjuda demonstranter från att uppträda maskerade, samtidigt som de av myndigheterna utkommenderade polismännen upprätthåller lag och ordning i skydd av anonymt uppträdande. Vi ställer oss frågan om Vänsterpartiet ser maskering och anonymitet som en demokratisk rättighet eller som ett nödvändigt medel i en situa- tion i brist av demokrati? En tänkbar tolkning av maskering som en demokratisk rättighet är något i stil med valhemligheten, som vid exempelvis riksdagsval skyddar individens integritet i samband med den demokratiska utövningen.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycks vara de enda partierna som har ställt sig utta- lat negativa till förslaget om införandet av ett maskeringsförbud. Övriga partier, liksom både polismyndigheten och den statligt tillsatta Göteborgskommittén ställer sig antingen tveksamt eller starkt positiva till förslaget. Som tidigare nämnt härleds denna tvära skilje- linje till Vänsterpartiets och Miljöpartiets roll som så kallade dubbelaktörer. Polismyn- dighetens attityd i frågan beror på ett synsätt om att en individ i maskerat tillstånd i högre sannolikhet kommer att utföra ett brott, samt att han eller hon i maskering är svårare att identifiera och gripa. Göteborgskommittén har ett liknande synsätt men påpekar samtidigt problematiken med att ett maskeringsförbud kolliderar med vissa grundlagsstadgade fri- och rättigheter. Men i ett övervägande finner kommittén dock att fördelarna med ett för- bud överväger nackdelarna.
Demonstranternas syn på maskering är i huvudsak negativ, men de som har upp- trätt maskerade har ändå respekterats för sitt ställningstagande om detta. Kanske för att maskering bland demonstranterna i regel har setts som en rättighet, snarare än något man föredrar att använda sig av. Detta lämnar vi öppet för diskussion.
Det politiska våldets två ansikten skildras utifrån a) demonstranternas våld, samt b) poli- sens våld. Det statliga våldet genom polisen uppfattas allmänt som mer positivt än de- monstranternas våld. Detta blir tydligt i riksdagsdebatten där politiskt våld enbart innebär våld från demonstranternas sida gentemot stat och övrigt samhälle. När Riksdagen disku- terar det polisiära våldet benämns det just som det eller från vissa håll som övervåld. Att det skulle vara fråga om ett politiskt syfte med våldet berörs inte, i alla fall inte utifrån våra källor. Inte heller tycks det i Riksdagen finnas skillnader i uppfattning om vad själva våldsbegreppet innebär, vilket kan jämföras med exempelvis AFA:s uppfattning om att allt våld är politiskt och institutionaliserat, men att det är skillnad mellan våld och så kal- lat ”motstånd”.
Vid förhandlingarna mellan paraplyorganisationerna och de mindre grupperna inför demonstrationerna gjorde vissa av dessa grupper klart att de redan i utgångsläget betraktade polisen och staten som en naturlig fiende. Vi undrar med utgångspunkt i detta om vilken roll i samhället man har när det har gått så långt att man känner sig som fiende till polisen, eller betraktar polisen som maktens hantlangare. Maskering kan här bli ett sätt för demonstranterna att ”skydda” sig och sin yttrandefrihet från hotfulla oliktänkande samt eventuell registrering från den statsmakt som dessa demonstranter känner sig hotade av. Hur ska förtroendet byggas upp igen mellan politiker, stat och de individer som i sam- hället känner sig utanför?
I Riksdagen utgår demokratin från dialogen och debatten mellan de olika riks- dagspartierna. Alltså utgår de demokratiska rättigheterna från den samtalsordning som slås fast av riksdagsmajoritetens beslut.
I analysen framgår det tydligt att både Vänsterpartiets och Miljöpartiets diskurser är avvikande ifrån de övriga partiernas. De befinner sig dock i minoritet och förståelsen för deras ståndpunkter tycks vara liten. Detta även hos deras samarbetspartner sedan valet 2002, Socialdemokraterna, vilka väljer att istället positionera sig hos riksdagsoppositio- nen, de borgerliga partierna Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Centerpar- tiet tycks dock i denna fråga inte vara särskilt aktivt debatterande, men när de väl fram- träder hyser de relativt sett stor kritik mot det svenska demokratiska systemet. Åsa Torstensson (c) hävdar exempelvis att händelser som de i Göteborg är tecken på att de enskilda människornas yttrandefrihet och integritet måste stärkas. Detta genom föränd-
ringar av det politiska systemet, vilket kan ses som en öppen kritik mot det mångåriga socialdemokratiska styret med vissa undantag av borgerliga koalitioner. En tolkning av Socialdemokraternas positionering utifrån denna kritik kan vara att man önskar en legiti- mering av det egna styret.
Vi tycker oss utläsa en konflikt mellan ett allmän- och särintresse, där en minori- tet i samhället anser sig vara negligerade av beslutsfattarna. Detta blir alltså svaret på vår fråga om konfliktens karaktär. Riksdagens svar är förespråkandet av en politik för majori- teten och ordningen i samhället, en konfrontativ politik med bland annat större resurser till polisen.
Vi ser dock bland de olika aktörsgrupperna hur användandet av begreppet dialog ofta framställs som önskvärt och även som en av grundstenarna i demokratin. Frågan är bara hur och när detta ska genomföras?
Modell 7 Översikt och jämförelse av kämpande respektive vinnande diskurser
Dessa tre modeller illustrerar de tre aktörsgruppernas olika diskurser. I demonstranternas diskurs framträder bland annat de positiva begreppen direktdemokrati och gräsrotsnivå i jämförelse med de negativa tecknen som USA, EU, globalisering, nyliberalism, samt ka- pitalism. Om vi jämför dessa med myndighetsväsendets diskurs som framhåller ordning och säkerhet, främst genom vidmakthållande av statens våldsmonopol, ser vi en särskilj- ning av framställningarna där demonstranterna å sin sida framför önskan om kritik av en viss världsordning, samtidigt som myndigheterna framför krav på ökade befogenheter. Myndighetsväsendet ser demonstranternas ageranden som hotfulla mot den egna ställ-
ningen i samhället och demonstranternas agerande genom våld och andra utomparlamen- tariska aktioner blir därmed negativa tecken.
Det vi kan utläsa ur de tre modellerna är således att demonstranternas diskurs blir den som förlorar i kampen om rätt och fel. Detta samtidigt som diskursen i Riksdagen i stort överlappar myndighetsväsendets diskurs. De tecken som framgår i Riksdagens sam- talsordning blir alltså de rådande och myndighetsväsendet kan ses som vinnare i detta spel om auktoritet och inflytande.
Kampen mellan vad som skall bli gällande i samhället pågår ständigt där diskur- serna är föränderliga. Denna maktkamp återfinns överallt, och den som vinner får aukto- riteten att bestämma. Politiker i en demokrati kommer därför uteslutande att anpassa sig efter majoritetens vilja för att vinna flest väljare och därmed nå mera makt.
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING