I uppsatsens sista kapitel får jag göra en diskussion och summering av min studie, både utifrån resultatet och metoden. Jag gör reflektion utifrån studiens problemformulering och resultat och här avser jag att besvara mina frågeställningar, det vill säga på vilket sätt
identifierar personalarbetare sig själva genom sitt yrke och vilka möjliga orsaker till detta val uttrycks samt vilka faktorer har, helt eller delvis betydelse för den egna yrkesidentiteten. Här skickar jag även vidare några uppslag för fortsatta studier inom området yrkesidentitet.
6.1 Diskussion kring studiens resultat
Yrkesidentiteten som en del av en social identitet, som en del av en social kategorisering har betydelse för den egna självidentiteten. Till yrket och arbetet ägnas en stor del av vår vakna tid, det är en del av vårt liv och oavsett hur mycket utrymme arbetet tar av oss i tanke och handling så är det en del av självidentifieringen. Genom social identitetsteori av Tajfel och Turner (1959) och även genom Ulfsdotter Eriksson mfl. har jag kunnat belysa den sociala kategorisering som individer gör baserat på sitt yrke och den klassificering som de gör till sin yrkesroll, samt det relaterande som görs till olika sociala inställningar som arbetsliv och yrkestillhörighet. Isacson och Silvén (2002) menar att yrket numer är mindre centralt i människors liv och inte längre utgör en del av identiteten hos individer och där säger min studie motsatsen. Och jag har genom Goffmans teori om intrycksstyrning (1959) utifrån hans metafor kring teatern som arena för vardagslivet och med skådespelare som vill göra intryck på sin publik, kunnat se hur intervjupersonerna presenterar sig själv. Jag har också fått ta del av hur intrycken styrs, hur koppling till yrkesrollen ter sig, hur utbildningen blir en viktig del av identiteten och lärandet i rollen samt balansen mellan framträdandet och återhämtningen
”backstage”.
Studiens resultat med de beskrivna fem faktorerna som i olika grad påverkar
intervjupersonernas yrkesidentitet: yrkesutbildning, yrkestitel, arbetsuppgifter, balans mellan fritid och arbetstid samt yrkesgruppens otydlighet kring titulatur och arbetsinnehåll, gör att intervjupersonerna kan beskriva sig själv som personalarbetare.
6.1.1 Yrkesidentifikation
I den här studien har jag lyssnat in personalarbetares sätt att identifiera sig med sitt yrke och varför de säger som de gör i en självpresentation.
Mest eftertanke har jag kring att kopplingen till yrkesutbildningen uttrycks så pass stark och att det är den man beskriver i termerna ”jag är”, som Goffman (1959, s. 22) kan placera i att utbildningen är förberedelsen och utvecklingen för yrkesrollen. Ulfsdotter Eriksson och Lindes (2014, s. 33) studie kring graderingen av hur man tar till sig en yrkesidentitet beroende av uttrycket man väljer (att vara eller göra sitt arbete) speglas inte i denna studie. Att uttrycka att man är sitt yrke menar Ulfsdotter Eriksson och Linde (ibid.) innebär en identifiering som uppfyller självidentiteten och yrkesidentiteten starkast. Jag uppfattar att intervjupersonerna uttrycker sig olika, men har ändå en stark yrkesidentitet och självidentitet. För ingen av de intervjuade använder ”jag är” om sin yrkestitel och förklaringen hos flera är att de ”är” sin utbildning istället. När ingen av informanterna väljer att uttrycka sig i dessa ordalag, betyder det att yrkesgruppen av någon anledning tvekar inför sin yrkesroll, att det blir för övermäktigt utifrån att man underskattar sig själv, att man skäms över att framhäva sin självidentitet? I intervjuerna framkommer ingen sådan tvekan, snarare tvärtom. Intervjupersonerna bärs av en stolthet för det jobb de gör, en vilja att ofta få berätta om yrket i sig och vad uppdraget består av specifikt. Det anas en trygghet i både kompetens och yrkesroll och inget talar emot att dessa sju inte skulle kunna uttrycka att de ”är” sitt yrke helt och fullt. Och samtidigt kan vi konstatera som resultat i studien, att det inte finns någon gradering kring uttrycken, det finns inget som säger att det ena eller andra uttrycket skulle göra yrkesidentifikationen starkare.
Den är stark oavsett.
6.1.2 Faktorerna som påverkar
I den här studien har ett antal faktorer lyfts fram som påverkar personalarbetarna i sin yrkesidentifiering. I studiens intervjuer nämns fler faktorer i intervjuerna än dessa fem.
Att yrkesutbildningen och den delen av ens kompetens framträder som en stor del av yrkesidentiteten, syns inte i de teorier eller tidigare forskning jag tagit del av. Det innebär dock att de utbildningsinstanser som är berörda och som utbildar personer till yrkeskåren
(universitet, studieförbund, utbildningsföretag), än mer behöver förstå sin viktiga roll för individers utveckling av yrkesidentitet.
Mest frustration uppstår utifrån att faktorn ”otydlighet i titel och arbetsuppgifter” skapar den oreda som den gör för yrkeskåren i sin helhet och för den enskilde personalarbetaren i synnerhet. Goffman (1959, s. 211) beskriver ju detta som störningar i framträdandet, det blir sprickor i den fasad som upprättas i rollen (Goffman 1959, s. 58) som medför otrygga situationer. Det här upplevs långt ifrån tillfredsställande och det känns också som att arbets-marknaden i sig inte har kontroll på saken, utan kan kombinera ihop titlar lite som det passar.
Dessutom kan man ta en titel och där lägga de arbetsuppgifter man som arbetsgivare vill ha utförda, utan nyansering. Så där skulle jag vilja vända mig till alla potentiella arbetsgivare, som vill anställa personalarbetare; förenen eder! Gör allt ni kan för att söka enhetlig och gemensam linje, just för att stärka yrkeskåren personalarbetare, både inåt och utåt.
6.2 Metoddiskussion
Min intention inför studien var att jobba med ”mixed methods”, alltså flera metoder för att samla in data på. Jag hade önskat kunna göra fler intervjuer men att också koppla det hela till en enkätundersökning, där jag tror att kombinationen hade givit ännu mer djup i
undersökningen. Studien hade tyvärr blivit för omfattande i tid, för att hinna göra klar.
Med den lilla studie jag genomfört, blir ju dess slutsatser också bara en liten del av det stora sammanhanget. Skulle jag göra om studien, så är min strävan att nå ett större empiriskt dataunderlag.
Min valda metod kring strukturerade intervjuer har fungerat väl i sammanhanget och att intervjuerna behövde genomföras på digitala forum, dels på grund av pandemin som råder i landet och världen, gav ingen nackdel i undersökningen. Jag hade oavsett behövt genomföra många av intervjuerna digitalt eftersom majoriteten av deltagarna finns på olika orter, spridda över hela Sverige. Att intervjua via sociala plattformar är teknikmässigt inga problem och innan intervjuerna hölls, hade jag tidigare erfarenhet att arbeta och studera via digitalt. Det som skiljer när det fysiska mötet uteblir, är att man inte riktigt får hela bilden av personen, jag kan inte ta in hela kroppsspråket på samma sätt. I det här fallet var intervjuernas fokus inte på det bonusmaterial som finns att hämta i hur personen agerar och uttrycker sig, men jag
upplever ändå att det fysiska mötet alltid ger mer. Det kändes också en positiv skillnad i samspelet under intervjun, när jag och informanten sågs via video, än via telefon utan bild.
Konsekvenserna för studien kan vara att jag i den begränsningen med digitala intervjuer, oavsett form, missat tillfällen som fanns att ställa följdfrågor eller be informanten utveckla sitt svar ytterligare. Detta kanske jag bättre uppfattat om vi funnits fysiskt i samma rum. Det här kan räknas som en möjlig bias i studien.
Jag sökte informanter med olika spridningsmått i allt från ålder, uppdrag, geografi och kön. I den här studien fanns inte utrymmet att på djupet gå vidare med de olika parametrarna, men informanternas svar bygger ändå på den egna situationen, omständigheter och erfarenheten, vilket förhoppningsvis bringat ett raster i respektive intervjupersons intervju.
6.3 Framtida studier
Jag vill sända vidare några tankar och idéer för framtida studier, där jag under
uppsatsskrivningen uppmärksammat flera andra vägar som gärna kan utforskas vidare.
I den här studien valde jag att göra kvalitativ datainsamling genom intervjuer med en grupp om sju personalarbetare. Flertalet gånger under processens gång har jag tänkt att en enkät med stort omfång hade varit bra att ha i bakgrunden. Att även söka fler yrkesgrupperingar att jämföra med, skulle göra sig bättre i jämförelse med en sådan undersökning som till exempel Ulfsdotter Eriksson och Lindes (2014) studie. Att dessutom undersöka yrkesidentiteten kopplat till självidentitet utifrån andra faktorer som till exempel stolthet för arbetet, kön, typ av arbetsplats och typ av arbetsuppgifter, antal år i yrket, geografi, etnicitet med mera, det ser jag verkligen fram emot att få ta del av i andras studier i framtiden.
Att utifrån yrkesrangordning och yrkesstatus (utifrån Statistiska Centralbyråns Yrkesregister och dess Standard för yrkesklassificering: SSYK) genomföra en studie med rangordning och status kopplat till yrkesidentiteten skulle jag gärna se. Här finns jämförbara befintliga studier i ämnet. som till exempel den som Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011) gjort ”Yrkesstatus:
Erfarenhet, identitet och erkännande”.
Yrket och arbetet är så stor del av en individs liv, så vad händer i de fall där arbetet och yrkesutövandet upphör, endera genom att pension inträder eller att man blir arbetslös av någon anledning, både att bli uppsagd eller att drabbas av sjukdom? Hur självidentiteten påverkas när yrkesidentiteten av någon anledning saknas, är också ett spännande bidrag till fortsatta studier kring yrkesidentitet. Ämnet är just nu högaktuellt när Sverige står mitt i en pandemi (Covid-19), där många människor har permitterats eller sagts upp från arbete och där många också drabbats av viruset med lång rehabilitering och sjukskrivning.
6.4 Slutsatser
I den här studien har jag fått bidra med mer kunskap kring yrkesidentitet kopplat till självidentiteten för en grupp personalarbetare. Frågeställningarna som använts har varit
”hur identifierar personalarbetare sig själva genom sitt yrke?”, ”vilka möjliga orsaker till detta val uttrycks?”, ”finns någon gradering i styrka beträffande yrkesidentitet beroende av hur man uttrycker sig?” samt ”vilka faktorer har, helt eller delvis, betydelse för den egna
yrkesidentiteten?”.
Jag kan se flera delar utifrån studiens resultat där de sju informanterna säger att yrkesidentitet är en viktig del av självidentiteten samt att yrkesidentiteten påverkas av flera faktorer.
Här i studien påverkar utbildningsbakgrund, titel och arbetsuppgifter dessa personalarbetares yrkesidentitet. Det som framkom tydligt är, att bland dessa informanter så ”är” man i högre grad sin yrkesutbildning, man ”jobbar som” sin titel och man ”jobbar med” arbetsuppgifter och dessa två senare kan variera beroende på tillfället som det behöver sägas. Anledningarna till hur man väljer att uttrycka sig är ibland anpassat efter situationer och ibland utifrån egna känslan kring uttrycket. Oavsett hur intervjupersonerna uttrycker sig kring sin
yrkesutbildning, titel och arbetsuppgifter, så är det en yrkesidentifiering som inte är graderad, det vill säga den är inte starkare eller svagare beroende på hur de uttrycker sig, utan
yrkesidentiteten finns oavsett. Jag trodde att uttrycket att man” är sitt yrke” verkligen gav uttryck för en stark identifikation och självbild, medan mina informanter säger sig ha samma grad av identifikation, även fast de uttrycker sig på annat vis. Det som också blev tydligt var att yrkesutbildningen är en väsentlig del av yrkesidentifikationen, att det sitter djupt rotad vad man är utbildad till och att det ofta är det primära man lyfter fram.
I studien nämns flera faktorer som har betydelse för den egna yrkesidentiteten såsom stolthet, trygghet i yrkesrollen, organisationen eller arbetsplatsens riktlinjer och direktiv med mera. Jag ser också att balansen mellan arbete och fritid, samt den otydlighet i personalarbetarnas titlar och arbetsuppgifter som finns, påverkar yrkesidentiteten, och ofta negativt. Detta sistnämnda resultat förvånar inte i stort, däremot förpliktigar det att frågorna behöver lyftas upp högt på agendan för nödvändiga åtgärder.
Jag kan se vågrörelsen i yrkets utveckling historiskt som den tidigare forskningen lyfte fram ovan (kapitel 2), hur yrkets variation från passion, det vill säga att helt och hållet vara sitt yrke, övergår till ett yrke som man bara har och utför. Genom yrket skapas därefter en
individuell personlig yrkesidentitet som övergår till att identifiera sig med organisationen och arbetsuppgifterna. Slutligen är vågen tillbaka nu igen i att vara yrket, fast med skillnaden att man samtidigt uttrycker att man utför yrket och dess arbetsuppgifter och att det hela handlar om ett engagemang för helheten, där yrket, uppgifterna, titel och utbildning är en del av pusselbitarna. En växling mellan att vara och att göra sitt yrke.
Ulfsdotter Eriksson och Lindes forskningsrapport (2014) har titeln ”Being or Doing a Profession” och den här studien kanske får summeras ”Being and Doing a Profession” och kanske också ”Being an education and doing a profession”.
Så vad gör du nuförtiden? Vad jobbar du med?