Yrkesidentitet

I den här studien utgår jag från en förförståelse, att yrkesidentiteten är en del av den egna självidentiteten. Forskningsstudien från Ulfsdotter Eriksson och Linde (2014, ss. 33-43) gav resultatet att yrkesarbetet definierar social identitet och självidentitet. Här har jag fokuserat på att söka uttrycken för hur yrkesidentiteten framträder eller uttrycks hos intervjupersonerna och vad som är orsaken till sättet att uttrycka sig, om det finns någon gradering i

yrkesidentiteten individuellt samt vilka faktorer som bidrar till den.

Ulfsdotter Eriksson och Linde (2014, ss. 33-43) undersöker yrkesidentiteten utifrån faktorerna yrkesrangordning, kön, ålder och utbildningsnivå. I denna studie används faktorerna

yrkesutbildning, yrkestitel, arbetsuppgifter, balansen mellan fritid och arbete samt otydlighet inom yrkesgruppen gällande titulatur och innehållet i arbetet. Under intervjuerna reflekteras kring begreppet ”yrkesidentitet” och hur man vill identifiera sig själv med begreppet, vad det står för.

Tajfel och Turner (1979, s. 59) beskriver i en av sina teoretiska principer, att individer strävar efter att nå eller behålla en positiv social identitet, vilken påverkas av omvärldens

mottagande. Astrid, HR-chef beskriver att det beror på, hur omvärlden ser på yrket, hur hon själv då påverkas kring sin egen yrkesidentifiering och uttryck. I ett sammanhang kan hon behöva tona ner yrkesrollen som chef för att inte påverka samtalet och mötet negativt och i andra sammanhang behöver hon tydliggöra sin chefsroll för att markera sin närvaro och ärende, ibland också sin position och pondus. Tajfel och Turners princip (ibid.) ger ett val kring hur man uttrycker sig om sin yrkestitel och hur man vill fortsätta den sociala relationen.

Valet görs, som Astrid ger uttryck för ovan, med en slags fingertoppskänsla i vilka

sammanhang som vilka uttryck ska användas, allt för att behålla en positiv social identitet.

Astrid ger fler exempel på hur avgörande omvärldens mottagande är kring yrkespresentation, här utifrån yrkesstatusens funktion:

”Om man har ett yrke som har hög status i samhället så är man stoltare och mer öppen med att berätta vad man jobbar med. Om man har ett yrke som har låg status i samhället och det gäller många kvinnodominerade yrken, så är min upplevelse att man ofta är lite mer ursäktande ’jag jobbar bara med/som’ och undviker att prata om sitt yrke, gärna ursäktar lite att man blivit kvar i yrket, fast man kanske egentligen älskar det man gör och har gjort ett medvetet yrkesval”.

(Astrid, HR-chef)

Flera av intervjupersonerna beskriver att yrkesidentiteten blir viktig både utåt och inåt. Utåt för att det blir ett sätt att skapa kontakt.

”När det gäller ordet yrkesidentitet så tänker jag att det är ganska starkt. Tänker att det är väldigt vanligt umgängeskitt så … det känns ofarligt att prata om. Ett socialt kitt kallar jag det.”

(Ture, utbildare/frilansare)

Det är lika viktigt med yrkesidentiteten inåt säger flera, för att det till exempel kan tillföra något till bilden av informanten som person. Detta bekräftar även Astrid, HR-chef: ”Jag tror att mitt yrke säger något om att jag är intresserad av andra människor, annars tror jag inte att man väljer det här yrket.”

”Yrket säger något om mig som person … det finns en viss yrkesidentitet som kan stämma med hur man upplevs och är som person. Att jag trivs att vara med andra människor, tycker om att samarbeta, att man har människan i fokus.”

(Marianne, HR-partner)

Tajfel och Turners teori kring social identitet (1979, s. 59) menar att individer strävar efter en positiv självuppfattning. Astrid säger: ”Jag tänker att om man har ett yrke som man trivs med och mår bra i och har aktivt valt, så tror jag att det blir en del av mig.” Yrket påverkar

människan och om det då är dåliga förhållanden på arbetsplatsen, om man själv inte mår bra och inte heller kan påverka det hela i sitt arbete, så blir det precis som Astrid uttrycker det, att även det blir en del av personen. Man mår dåligt och får också en negativ självuppfattning och det här påverkar sedemera den sociala identiteten och så även yrkesidentiteten, som kan bli otydligare och svagare. Linus, HR-konsult kopplar just yrket som en del av sig själv och att yrkesidentiteten stannar kvar i honom, oavsett vilket uppdrag han har: ”Jag tänker om yrkesidentitet att det är ’mitt professionella jag’, vem jag är i mitt yrke? Jag har fortfarande

Astrid, HR-chef och hon kopplar även saken till tidens gång, att ju längre man har ett yrke desto naturligare del av ens identitet blir det. I Goffmans teori om intrycksstyrning (1959, s.

9) beskrivs att finns det olika roller att framträda med och de kan variera beroende på vilken scenuppsättning man är med i, men själva grundidentiteten som aktör består ändå. Så

grundidentiteten och yrkesidentiteten som personalarbetare består för att personen sedan kliver fram och tillbaka mellan olika uppdrag och arbeten över tid, där man då såklart gör, ger och styr olika intryck beroende på rollen man går in i.

I den här yrkesgruppen finns en medvetenhet kring sin identitet och hur yrket påverkar identiteten. Det handlar om det rent konkreta med utbildning, titel och arbetsuppgifter men också om det som pekar inåt mot personen, där yrket blir personlighetsbeskrivande, att det är en del av personen i sig. I Goffmans dramaturgiska perspektiv (1959, s. 9), läggs ansvaret vid individens egen styrning och kontroll av intrycken hen gör i arbetet. När intervjupersonerna poängterar att det blir viktigt med yrkesidentifiering både inåt och utåt, så blir det en

angelägenhet både för individen och för organisationen, eftersom personen står till förfogande som förebild och representant för arbetsgivaren. Det är frågan vem som identifierar vem i sammanhanget, eftersom individens självbild påverkas av de sammanhang personen ingår i och organisationens självbild påverkas av de individer som ingår i den. Yrkesidentiteten har ändå en större betydelse än bara för den egna självidentiteten. Tajfel och Turner (1979, s. 59) tar det hela ett steg till och beskriver att sociala kategoriseringar skapar och definierar

individens plats i samhället, en samhällssyn att alla tillsammans bildar sammanhanget, i det här fallet samhället.

I Ulfsdotter Eriksson och Lindes studie (2014, s. 36) uttrycks en gradering av sättet att uttrycka sig kring sin yrkesidentitet genom två sidor; att personerna endera identifierar sig totalt med sitt yrke, att jobbet är något man ”är”, något som utgör en stark yrkesidentitet. Den andra sidan är när personer uttrycker en mer distanserad hållning till yrket, att jobbet är något man ”gör”. Isacson och Silvén (2002, s. 275) lyfter fram att när någon säger sig ”jobba som”

ett yrke istället för att ”vara” yrket, så bygger det på att dessa individer står i en utveckling, man utbildar sig brett, man bygger nätverk och jobbar kortare perioder i företag och det görs upprepade karriärsval genom livet, snarare än ett ”en-gång-för-alla-val” av yrke. Detta försvårar utvecklandet av en nära yrkesidentitet (Ulfsdotter Eriksson & Hedenus 2014, s.

240). Hur man uttrycker sig i relation till arbetet och sin arbetstitel; (jag är [yrket], jag jobbar

inte påverka intervjupersonerna i denna studie, när det gäller att utifrån detta se någon skillnad i styrkan eller graderingen i yrkesidentiteten. Oavsett hur de beskriver sig själva och sitt yrke, så uttrycker de en yrkesidentitet som är en viktig del av självidentiteten. Ingen av de sju intervjupersonerna uttrycker att de ”är” sitt yrke men tycker samtidigt inte att sättet att uttrycka sin koppling till yrket, utgör någon gradering av sin yrkesidentitet eftersom de anser sig ”vara” sitt yrke oavsett hur de uttrycker sig. Drygt hälften säger att de ”jobbar som” sitt yrke och den andra halvan ”jobbar med” området eller arbetsuppgifterna.

Enligt Kunda (2006, s. 11) så kan företagskulturen vara ett system för självidentiteten, men ingen av intervjupersonerna i den här studien använder arbetsplatsen som sin identifikation, det vill säga att uttrycka att de jobbar på/hos/vid/i respektive arbetsplats/organisation /företag. Intervjupersonerna beskriver att detta sätt att koppla sig själv med yrket, används mest i sammanhang när det är svårt att förklara vad ens uppdrag är eller när man inte vill att ens yrke ska bidra till någon slags segregering, belastning eller kategorisering. Det kan även vara för att vilja förtydliga kring sitt yrke ännu mer ihop med något av de andra beskriva alternativen ovan. Det kan också vara ett stöd för att få mottagaren att kunna placera in personen och samtalet i rätt sammanhang.

Jag uppfattar att intervjupersonerna inte så ofta reflekterat över sitt ordval och att det bidragit till att de inte har problem att förhålla sig till sin yrkesidentitet som en del av självidentiteten, oavsett hur de uttrycker sig.