Studiens resultat visar att dess specialistofficerare har påbörjat en professionalisering men att organisationens nuvarande principer begränsar utvecklingen. En relevant fråga för diskussion är hur fenomenet kan förstås i ett vidare perspektiv. En pusselbit i diskussionen kan i en högre abstraktionsnivå åter belysas genom Freidsons logiker.
Relativt teorins beskrivning visar studien att Försvarsmakten som organisation bär tydliga drag av en typiskt byråkratisk organisation och fortsatt (likt Ydén identifierat i sin
avhandling) präglas av vertikala karriärsideal. Motiven till att organisera Försvarsmakten enligt byråkratisk logik framstår samtidigt som naturlig av flera orsaker. Det mest uppenbara skälet är kanske att dess uppdragsgivare, staten, vill säkerställa att utövaren av samhällets kraftigaste våldsmonopol endast brukar detta inom ramen för givna direktiv. I ett sådant sammanhang är det byråkratiska idealets lojalitet mot uppdragsgivaren och den överordnade uppgiften fundamental (Freidson 2001:67). Läses där till myndighetens vida verksamhet (som sträcker sig från ubåtar i havens djup till stridsflygens höjder) in i kontexten så framstår den byråkratiska logiken och behovet av samordning och standardisering också rimlig om dessa resurser ska användas i ett gemensamt syfte.
Men verkligheten kräver mer än så. Den andra sidan av myntet är att organisationens framgång parallellt är beroende av att utveckla nödvändig expertis som kan generera militär effekt. I expertisrollen har specialistofficerare, enligt Försvarsmaktens professionsbeskrivning (2015) en avgörande roll. Freidsons teori för professionalisering argumenterar tydligt för att den byråkratiska ideologin i sin renaste form hämmar utvecklingen av expertis. Det finns följaktligen stöd för att Försvarsmakten samtidigt behöver hantera behov av samordnad byråkratisk myndighetsstyrning parallellt med specialiserad professionaliserad
förmågeutveckling. Frågan handlar således inte om en existentiell kamp mellan en byråkratisk eller professionell logik utan om både och.
Studiens empiri påvisar en samsyn mellan analysgrupperna rörande de negativa effekterna av frånvaron av funktionsinriktade stabsbefattningar. Studiens slutsats fäster stor vikt vid att den bristande funktionsinriktningen utgör ett avgörande problem och argumenterar för att
funktionsbefattningar skulle möjliggöra fortsatt expertisutveckling genom hela
Sida 64 av 72 faktum att befattningar benämns generella, per automatik inte utgör ett hinder för att en specialistofficer med funktionsbakgrund faktiskt fortsätter att arbeta med funktionsrelaterade frågor i given befattning. I sak är invändningen relevant och inga principiella hinder av sådan art föreligger. Motargumentationen är dock att samtliga av studiens respondenter uppfattar dagens generella specialistofficersbefattningar i realiteten är allmänorienterade och förknippar dem med specialistofficerens transformering till ”generell specialistofficer”. Entydigheten från respondenterna bedöms stärka uppsatsens slutsats och befattningarnas benämning som generella tycks överensstämma med dess faktiska arbetsuppgifter.
Det finns också anledning att reflektera över vilka implicita budskap organisationen sänder genom frånvaron av funktionsbefattningar. Trovärdigheten, i att å ena sidan understryka specialistofficerarnas vitala roll för organisationen och militära kärnkunskaper och samtidigt underlåta att fortsatt utveckla dess erhållna expertis vidare i organisationen, kan på rimliga grunder ifrågasättas.
Under arbetet med studien har jag löpande reflekterat över min egen roll som officer och huruvida jag och mina officerskollegor är väktare av den byråkratiska logik som i uppsatsens argumenterade ton ofta bär en negativ klang. Min slutsats är att friktionen mellan de
byråkratiska och professionella logikerna inte i första hand grundar sig i
meningsmotsättningar utan snarare i skilda lojalitets och tidsperspektiv. Studiens teori och empiri har visat att funktionsutveckling är tidskrävande processer över långa tidshorisonter. Samtidigt leds marinens verksamhet av officerare som generellt tillbringar 2-3 år i varje befattning i en organisation där specialistofficerares funktionsinflytande saknar
genomgripande strukturer. Jag hävdar att officerare starkt präglas av uppgiften att leverera färdiga resultat och därmed har ett logiskt incitament att prioritera verksamhetsutveckling som ryms inom sin aktuella befattnings varaktighet på bekostnad specialistofficerarnas långsiktiga utveckling. Flottiljförvaltarnas perspektiv i empirin visar där till att
specialistofficerarnas chefsinriktning i flottan inte fyller specialistofficerarnas behov av funktionsutvecklingsledning. Enligt uppsatsens teori har varje funktion unika förutsättningar vars funktionsutveckling sannolikt bäst företräds och leds av en formell funktionsföreträdare ur funktionen själv.
Förbandsförvaltarrollen framstår i huvudsak vara byråkratisk inriktad med fokus på generella organisationsfrågor som rör specialistofficerare som homogen grupp.
Sida 65 av 72 Ett viktigt perspektiv att understryka relativt argumentationen ovan är att det inte avser
värdera officerens och den funktionsutvecklande specialistofficerens perspektiv mot varandra. Båda perspektiv behövs. Problemet i nuvarande organisationsstruktur är dock en strukturell slagsida mot organisationens och den byråkratiska logikens perspektiv där den professionella specialisten saknar tydligt organisatoriskt inflytande över sin egen funktionsutveckling. Insikten ligger i linje med Freidsons grundläggande ansats om att utveckling av expertis kräver autonomi och inflytande från dess professionsföreträdare. Uppsatsen analyserar inte huruvida en utpräglad professionalism hos specialistofficersfunktioner utgör den ideala formen för Försvarsmakten. Istället används begreppet och teorin baserat på Freidsons övertygelse att professionalism maximerar enskilda yrkesområdens utveckling av expertis. Ur ett uppsatskritiskt perspektiv är det relevant att fråga sig om Försvarsmakten har ett reellt behov av utvecklande specialistofficerare eller om organisationen utvecklat det man de facto behöver – duktiga hantverkare i form av operatörer som med tiden transformeras till generella specialistofficerare eller chefer i karriärens fortsatta del. Argumentet mot ett sådant antagande baseras på faktumet att flottan tillsammans med flygvapnet är ett starkt teknikberoende vapenslag och att teknikutvecklingen tycks gå allt fortare och kräver djup systemförståelse. Behovet av specialistofficerare med djup funktionsexpertis är baserat på mina erfarenheter lika nödvändigt på högre nivåer i flottan som på lägre. Lika självklart som att en fartygschef behöver skickliga operatörer och rådgivning från specialistofficeren med funktionsexpertis lika självklart behöver amiralen som marintaktisk chef råd från djup funktionsexpertis i både insats- och produktionsverksamheten. Båda behoven understryker behovet av
funktionsspecialister i hela organisationen.
Den moderna marina krigföringen är i många stycken komplex och särskilt så i den svenska marina närmiljön där topografiska, oceanografiska och militärgeografiska förhållanden i många hänseenden skapar en unikt komplicerad stridmiljö. Vid sidan av yttre förhållanden går teknikutvecklingen snabbt framåt både i bemärkelsen av mer avancerade tekniska system, så väl som, i from av att graden av systemtänk och samverkan mellan olika plattformar ökar (Sukhankin 2018:16–19). I en sådan miljö kan enskilda sensor- och vapenoperatörers förmåga bli direkt avgörande. Det är en enskild sonarspecialist som kommer lyckas eller misslyckas identifiera en fientlig ubåt och det är telekrigsspecialisten som med samma digitala utfall kommer att lyckas eller misslyckas att uppfatta motståndarens radarsändning och där igenom
Sida 66 av 72 skapa ett målläge för potentiell vapeninsats. Historiska exempel påvisar att den mänskliga förmågan, teknikutvecklingen till trots, många gånger är avgörande och är beroende av en operatör som genom sin förståelse för systemet och dess förutsättningar tolkar dess information (Laurén 2021). Operatörens expertis vilar dock inte bara på hen själv utan är resultatet av funktionens kollektiva utveckling.
Avslutningsvis befinner sig marinen för första gången i ett stadium av återtagande och tillväxt. I detta sammanhang uppfattar jag att en begränsad funktionsutveckling med låg grad av omsättning av extern kunskap inte svarar mot Marinchefens uttrycka vilja, att återta en strukturerad och långsiktig förmågeutveckling i samarbete med akademi och näringsliv enligt Triple Helix modellen (Skoog Haslum 2021:5).
Reflektion och kritik mot uppsatsen
Uppsatsens forskningsdesign och val av teori förtjänar naturligt självkritisk reflektion. Ursprungligen var studiens ambition att genomföra empiriinsamlingen i form av fokusgrupper. Upplägget fick emellertid strykas som en konsekvens av rådande covid- pandemi. Motivet för fokusgrupper var att de i högre utsträckning än enskilda intervjuer på ett mer dynamiskt sätt bedöms ha frambringat relativa perspektiv mellan ingående funktioner. Genom att låta specialistofficerarna mötas i en professionsdiskussion skulle olika perspektiv kunnat jämföras och ställas mot varandra direkt i empiriinsamlingen. Samtidigt bedöms metoden på ett tydligare, och för den fenomenologiska ansatsen välkommet sätt, förmått mig som forskare att ta en mer tillbakadragen betraktande roll i empiriinsamlingen.
Det är också viktigt att understryka att studien inte har granskat faktisk kvalité eller substans i funktionernas expertisutveckling utan stannat vid att söka efter tecken och utsagor på
professionalisering. Konkret innebär det att studien inte kan uttala sig i frågan kring huruvida en upplevd professionalisering av en funktion de facto parallellt medfört en ökad militär expertis eller förmåga. Funktionsanalysen kan ge en bild av att telekrig som funktion besitter mer expertis än luftförsvarsfunktionen. Det är viktigt att understryka att studien varken kan eller har för avsikt att göra en sådan bedömning. Det den däremot kan påvisa är att
telekrigsfunktionen förefaller ha kommit längre i den process som professionalisering innebär och att den enligt teorin där med på sikt kan förväntas ha bättre förutsättningar att fortsatt utveckla funktionen.
Sida 67 av 72 En annan potentiell begränsning är att studiens empiri är begränsad till specialistofficerarnas perspektiv och inte innefattar representanter från de ledande officerare som idag uppfattas ha det starkaste inflytandet över organisationens faktiska utformning.
Avslutningsvis bör även analysgrupperna och generaliserbarheten i studiens slutsatser relativt övriga specialistofficersfunktioner i flottan beaktas. När det kommer till organisationskritiken kring identifierad byråkratisk slagsida och frånvaron av långsiktigt funktionsperspektiv förefaller generaliserbarheten (undantaget sambandsfunktionen och tekniska
specialistofficersfunktioner) vara god med hänsyn till att alla specialistofficerare inordnas under samma struktur. I kontrast är generaliserbarheten utanför flottan högst osäker som en konsekvens av det rådande forskningsläget för specialistofficerare över lag. Studien får i det sammanhanget ses som ett potentiellt första steg att jämföra mot kommande studier av specialistofficerare från andra funktioner, kategorier och vapenslag emot.