Sammanfattning analys
6.1.1. Funktionsanalys
Funktionsanalysen har påvisat att studiens specialistofficerare har en grundad professionell identitet. Slutsatsen baseras på att specialistofficerarna primärt identifierar sig med sin funktion tillsammans med en professionell logik i synen på karriär och funktionsutveckling där horisontella karriärsideal och fortsatt specialisering utgör deras normerande val för fortsatt utveckling.
Telekrig- och luftförsvarsfunktionen har enligt studien kommit olika långt i den faktiska professionaliseringsprocessen. Telekrigsfunktionen påvisar tydligare och mer utvecklade drag av professionalisering relativt uppsatsens teoretiska ramverk. Utfallet visar sig tydligast i form av funktionens formalisering av kunskap, utvecklade sociala strukturer för
kunskapsöverspridning och kontinuerliga kontakt med externa expertiskällor.
Även om studien inte entydigt kan befästa de bakomliggande faktorerna för utfallet bedöms telekrigsfunktionens självpåtagna, aktiva interna ledarskap haft en avgörande roll för funktionens utveckling. Ledarskapet har tillsammans med personligt föregångsmanskap möjliggjort både en stark funktionsidentitet, seniora föregångsmän och ett sammanhållet utvecklingsarbete som succesivt genererat en växande bas av formaliserad kunskap. Utöver ledarskap framstår telekrigsfunktionens relationer med expertmyndigheten FOI ha bidragit till utvecklingen genom att ge funktionen en ökad intern tyngd och status.
Telekrigsfunktionen har, relativt luftförsvarsfunktionen haft en mer gynnsam förutsättning i kraft av en ökad möjlighet till specialisering som ett resultat av att de under sin
fartygsförlagda tjänstgöring bestrider befattningar i ett och samma tekniska system. Därmed tolkas telekrigsfunktionen i högre utsträckning verkat under nödvändiga stabila karriärvägar för specialisering under karriärens första skede (Freidson 2001:45).
Empirin visar att båda funktioner drabbas av att erfarna specialistofficerare efter cirka tio år lämnar funktionen. Personaldränaget har medfört negativa konsekvenser för
expertisutvecklingen genom att möjligheten till lärlingskapets appropriering försvunnit när seniora funktionskollegor lämnat funktionen. En sannolik förklaring till problematiken
Sida 59 av 72 relaterar till organisationens bristande omhändertagande av möjligheten till fortsatt personlig funktionsutveckling utanför fartygsbesättningarna.
6.1.2. Organisationsanalys
Analysen av specialistofficerarnas organisatoriska förutsättningar för professionalisering påvisar att aktuella organisatoriska strukturer medför begränsningar för långsiktig expertisutveckling av specialistofficerare. Kortfattat kan strukturerna beskrivas som att specialistofficerskarriären implicit är indelad i två delar. Specialistofficerskarriären inleds med ett funktionsindelat skede där respektive specialistofficer tjänstgör i fartygsbefattning i en utpräglad operatörsfunktion. Operatörsrollen är starkt kopplad till en hantverkslikande produktion av militär kärnkunskap och förmåga. Karriärens andra del startar efter cirka tio års tjänstgöring och innebär att specialistofficeren enligt organisationen ska välja att utvecklas inom sin funktion eller bredda sin kompetens mot andra områden. I realiteten framstår detta val, med få undantag, vara ett val mellan att stanna kvar i nuvarande befattning ombord på fartygen eller välja att tjänstgöra i allmänorienterade stabsbefattningar som innebär att specialistofficeren indirekt lämnar sin funktionstillhörighet. Baserat på Evans (2015:26–27) teori om hur expertis kräver aktiv delaktighet i sociala kunskapsstrukturer är det rimligt att anta att frånvaron från funktionskoppling medför en avtagande grad av specialisering.
Sammantaget torde karriärens andra del sålunda innebära en negativ utveckling av funktionell expertis relativt den första i meningen att graden av funktionsspecialisering succesivt avtar som en konsekvens av att specialistofficerare lämnat sin funktions sociala kunskapsstruktur.
Sida 60 av 72 Figur 6 – Schematisk tolkning expertisutveckling specialistofficer
Figur 6 åskådliggör schematiskt föregående styckes argumentation med stöd av Evans teori där D-kurvan symboliserar organisationens normativa specialistofficersutveckling.
Konsekvensen är att organisationen erhåller en majoritet av allmänorienterade
specialistofficerare samtidigt som den går miste om utvecklad funktionsexpertis. I ett långsiktigt perspektiv riskerar det innebära en begränsning i flottans sammantagna
funktionsutveckling. Därmed kommer chefer på högre nivå i organisationen också rimligen åtnjuta avtagande kvalitet i funktionsrelaterad expertisrådgivning. Övergången från
funktionsorienterad- till allmänorienterad tjänst tycks ske motstridigt kopplat till
specialistofficerarnas personliga behov av att tjänstgöra i landbaserad befattning som en konsekvens av att organisationen enkom erbjuder allmänorienterade befattningar. Frånvaron av möjligheten för given specialistofficer att fortsatt arbeta inom sin funktion utanför den fartygsbundna verksamheten har löpt som en röd tråd genom hela empirin och samtliga analysenheter. En slående formulering som majoriteten av funktionsrespondenterna har använt är att man som specialistofficer i stabsbefattning tjänstgör som ”generell
specialistofficer”. Begreppet är både talande och motsägelsefullt.
Konsekvenserna av frånvaron av organisationsgenomgripande funktionsinriktning är att det aktivt tidsbegränsar specialistofficerares närvaro i den sociala kunskapskontexten och begränsar möjligheterna till expertisutveckling på kollektiv nivå. I nuvarande organisation måste huvuddelen av funktionernas utveckling dessutom ske av befattningshavare som
Sida 61 av 72 tjänstgör i fartygsbefattningar eller i aktiva lärarbefattningar. Utvecklingsarbetets
alternativkostnad innebär sannolikt ett decimerat fokus på operatörsutveckling eller lärartjänst samtidigt som det försvårar utvecklingsarbetet i sig.
När det kommer till utveckling och utbildning av specialistofficerare är bilden över
organisationens utveckling tudelad. Å ena sidan är det tydligt att Försvarsmakten har hållit fast vid sitt traditionella utbildningsfokus på nivåhöjande programbunden intern utbildning i likhet med Ydén och Hasselbladhs (2010:52–53) observation som presenterades i
forskningsöversikten. Samtidigt kan man å andra sidan argumentera för att Försvarsmakten genom sitt uttalade fokus på specialistofficerens erfarenhetsbyggande till del har brutit med sitt tidigare ensidiga fokus på formell internutbildning.
Svar forskningsfråga
Uppsatsens frågeställning: Hur kan förutsättningarna för svenska flottans specialistofficerare att vidmakthålla och utveckla militära kärnkunskaper förstås ur ett
professionaliseringsperspektiv i perioden 2015-2021?
Svaret på uppsatsens frågeställning är att studiens specialistofficerare präglas av en
professionell identitet som påvisas genom att de primärt identifierar sig med sin funktion och präglas av horisontella karriärsideal. Specialistofficerarna utrycker samtidigt att karriärens långsiktiga utveckling inte är tydlig vid sidan av operatörsrollen på fartygen.
I ett utvecklingsperspektiv begränsas specialistofficerarna och deras funktioners medel- och långsiktiga professionaliseringsprocess av att organisationen i praktiken inte har utvecklat en karriärsgenomgripande funktionsinriktning. Resultatet blir ett organisatoriskt
underutnyttjande av specialistofficerarnas funktionsexpertis som vid sin nuvarande topp lämnas att stagnera när specialistofficerarna går vidare in i stabsorganisationen och inte fortsatt kan fördjupa och utveckla sin funktionsexpertis.
Specialistofficerssystemet uppfattas av studien ha inneburit en professionalisering relativt det föregående NBO-systemet. Samtidigt framstår utvecklingen vara begränsad till
fartygsverksamheten och specialistofficerskarriärens första skede. På högre nivåer (flottilj och uppåt) visar studien att specialistofficerarnas kontext fortsatt präglas av byråkratiska ideal, exemplifierad av en lönestruktur som premierar vertikalt avancemang snarare än fördjupning och genom vurmen för breda allmänna kunskaper snarare än nischad specialisering.
Sida 62 av 72 Studiens specialistofficerare bedöms ha möjligheter att vidmakthålla militära kärnkunskaper men är begränsade att utveckla dem som en konsekvens av att utvecklingen är begränsad till fartygsverksamheten och att funktionsinriktningen inte återfinns i stabsmiljö mer än för enstaka individer och funktioner.
Professionaliseringsprocessen ovanför fartygsnivån tycks, i den mån den har skett, gjort det organisationen till trots snarare än tack vare den. Funktionsutvecklingen har enligt studiens analys drivits genom att enskilda specialistofficerare själva tagit initiativ med låg grad av organisatorisk stimulans.
Enligt uppsatsens professionsteori bör funktionernas och specialistofficerarnas utveckling säkerställas även i ett långsiktigt karriärsperspektiv som innebär att specialistofficerarna tillåts verka inom sin funktion och specialisering genom hela karriären. Parallellt behöver
funktionernas roll i organisationen formaliseras för att öka deras inflytande och möjlighet till intern ledning i marinen som helhet.
Sida 63 av 72