10.1 Resultatdiskussion
Vårt syfte var att försöka förstå och analysera de förutsättningar och utmaningar som de svenska utlandsskolorna möter i relation till elever i behov av särskilt stöd. Flera informanter hade en samsyn på vilka styrkor de har på dessa skolor och de stämmer väl överens med vad som anses vara framgångsfaktorer enligt PESOK. Däremot anar vi en gigantisk lucka i samsyn, kunskap och förståelse hos skolmyndigheterna och utlandsskolornas styrelser gentemot skolans personal. Vår konklusion i detta blir att alla dessa parter inte strävar mot samma mål på grund av okunskap och skilda intresseområden. Skulle vi i framtiden få tjänst på dessa skolor och PESOK skulle vara ledstjärnan hos skolmyndigheterna, stödorganisationerna och skolans personal, skulle vi få arbeta på en välutvecklad jämställd skola med gynnsamt arbetsklimat där skolorna arbetar medvetet förebyggande och åtgärdande för elever i behov av särskilda stöd.
Ett flertal pedagoger kände inte till att utlandsskolan endast ska motsvara ordinarie svensk skola, vilket vi anser är allvarligt och tolkar det som att pedagogerna på utlandsskolan är i stort behov av att få regelverk och förordningar förklarade för sig. Detta bör UD ta sitt ansvar för och vi önskar se detta i tydlig skrift för att överhuvudtaget kunna arbeta mot ”en skola för alla”.
Då utlandsskolorna tar sig rätten att kunna avsäga sig elever i behov av särskilt stöd och likaså att de sällan tar sitt ansvar då det gäller resursinsatser för eleven utan låter finansieringen mm läggas inom vårdnadshavarens ansvarsområde. Vår konklusion leder till att vårdnadshavare som önskar ta tjänst utomlands där deras barn är en elev i behov av särskilt stöd, utsätts för diskriminering på grund av barnets behov av särskilt stöd i skolan. Vårdnadshavare som finner dessa förutsättningar i regelverken då de tänkt flytta utomlands tror vi kanske inte ens vågar söka plats på skolan som ett känslomässigt skydd, de vill undvika att få höra att deras barn inte är välkommet på grund av dess svårigheter. Vi föreslår att utlandsskolorna ska tillhöra skolväsendet där diskriminering är förbjuden enligt lag.
44
Utlandsskolornas existensberättigande från politisk nivå ligger i intresset att svenskar rekryteras för arbetsuppgifter utomlands som ligger i svenska samhällets intresse. Tyvärr råder ingen diskussion på politisk nivå vad gäller elever i behov av särskilt stöd på utlandsskolorna. Då vi anser Sverige som ett demokratiskt land med väl uttalad ambition av att vara ett icke diskriminerande land ser vi att en diskussion och ett krafttag på politisk nivå skulle kunna förändra utlandsskolornas diskriminering för elever i behov av särskilt stöd. En debatt som vore önskvärd och professionell, är då specialpedagoger fick ingå i och vara ansvarig i utvecklingsarbetet för att utlandsskolorna ska utvecklas till ”en skola för alla”. Det anser vi skulle leda till bättre arbetsförhållanden för personalen och för rektorer som är välmeriterade och attraktiva goda ledare.
Vi oroas och blir förargade över att det inte finns något ordentligt fundament för utlandsskolorna att luta sig mot och vända sig till då det gäller arbetet med elever i behov av särskilt stöd. Ett fåtal skolor har anställd specialpedagog och den i sin tur har vi fått uppfattningen om upplever sig mycket ensam i sin roll att bevaka och stötta dessa elever. I intervjuerna uttrycks detta som en brist och stor utmaning att kunna hantera på egen hand. Det skyddsnät som svenska elever i Sverige har omkring sig i form av barn och ungdomspsykiatri, logoped, psykolog mm finns inte att tillgå på våra utlandsskolor förutom om det slumpmässigt finns någon bekant, familjemedlem eller pensionerad svensk yrkesperson i närheten av utlandsskolor att tillgå. Vi ser att en central stödenhet som specialister på utlandsskolor är nödvändigt.
Var hamnar den skolpolitiska diskussionen och ansvaret när det gäller elever i behov av särskilt stöd frågar vi oss och er? Allrahelst då det kommer ner på det mellanmänskliga planet? Vi är uppväxta i en tid med det svenska folkhemmet som förebild och alla människors lika värde. Vad gör då att vårt svenska fundament inte ska beröra svenska barn som ”utan sin egen påverkan” råkar befinna sig med sin familj i ett annat land? Är det okunskap, brist på resurser, brist på intresse, en människosyn eller är det för komplext att våga ta på sig ansvaret fullt ut i praktiken när det gäller elever i behov av särskilt stöd i en så organisatoriskt komplicerad skolform?
Vi ser en varm skola med engagerad, kunnig, personal med humanistiska värderingar som har en arbetsplats som marknadsförs som svensk skola med svensk värdegrund, där
45
principen att den enskilda familjen skall stå för skolkostnader och för finansiering för om deras barn är elev i behov av stöd. Det sistnämna är för oss oacceptabelt och kräver ingen konklusion eller diskussion.
10.2 Metoddiskussion
När vi hade fått in de sju svaren på våra enkäter var vi redan på plats på en svensk utlandsskola och hade påbörjat våra intervjuer. Detta medförde att vi inte hann med att analysera de inkomna enkäterna innan vi genomförde alla intervjuer. Det stora bortfallet (11 enkäter) tror vi beror dels på arbetsbördan precis före ett lov men också på att de flesta frågorna i enkäten var halvstrukturerade och krävde att respondenten själv skrev ner sina svar. Dessa svar var inte så informativa som vi från början hade föreställt oss att de skulle bli utan var i flera fall kortfattade.
Eliasson (2013) menar att enkätundersökningar brukar få färre svar jämfört med intervjuundersökningar och att detta kan bero på att det saknas en direkt mänsklig kontakt. Vi anser också att bortfallet kan bero på en rädsla att blotta sin skola och sina åsikter om en verksamhet som kanske inte är en självklarhet att den ska bestå.
Samtliga intervjuer som vi genomförde på den svenska utlandsskolan spelades in och genomfördes vid olika tidpunkter under dagen. Detta kan ha påverkat reliabiliteten eftersom vissa skedde vid lunchtid medan andra genomfördes efter arbetsdagens slut då en del kan ha varit trötta. Detta kunde vi gjort annorlunda genom att försöka styra samtliga intervjuer till ungefär samma tider. Svårigheten var dock att få till tider då informanterna kunde ställa upp och det var vi som fick anpassa oss.
Något som Alvesson (2011) påpekar är att forskaren ibland tonar ner tecken på osäkerhet hos den intervjuade samt tecken på att hen inte har förstått frågan. Som intervjuare var vi många gånger ivriga i att få fram så mycket information som möjligt och kan därför ha missat sådana tecken. Å andra sidan var flera av dem vi intervjuade också ivriga att vara till lags och ville gärna berätta. Alvesson (2011) menar att intervjuer är komplexa och att det inte är så lätt att utvinna någon sann mening eller något objektivt faktum ur det som sägs. Vi ser riskerna med möjligheten att vi bidrar till att skapa intervjueffekter genom våra förväntningar och ingripanden. Våra förkunskaper
46
och ställningstaganden i en specifik fråga kan göra att vi till exempel lägger större vikt vid den intervjuades positiva eller negativa känslor som hen förmedlar. I likhet med Alvesson (2011) anser vi att det kan vara att föredra att två forskare är närvarande vid en intervju där den ene kan ställa frågor och den andre är med och observerar. Detta kan då minska inflytandet från intervjuarens subjektivitet och risken för snedvridning. Å andra sidan kan det för den intervjuade upplevas som en komplex situation som får karaktär av ett polisförhör, vilket då kan påverka svaren.
Vi var pålästa om de ämnen vi tog upp i intervjuerna och hade förberett oss noga men vill dock påpeka att vi inte är vana intervjuare och att detta kan ha påverkat kvaliteten på intervjuerna. För att bli en duktig intervjuare krävs mycket träning och den tiden har vi tyvärr inte haft. Vi anser i likhet med Lantz (2013) att samspelet mellan intervjuaren och den som svarar gör det möjligt att få nyanserade svar, och att den man intervjuar får ett utrymme att sätta ord på sitt tänkande tillsammans med en icke-värderande person. Vårt val av halvstrukturerade intervjuer gav större möjligheter till detta än om vi valt helstrukturerade intervjuer.
Vi valde att ha ett abduktivt förhållningssätt utan någon klar teori från början och fördelen med detta förhållningssätt är att man som forskare hela tiden är öppen för olika vändningar under tiden som forskningen framskrider och inte är statisk i sitt tänkande. Å andra sidan upplevde vi faran med att inte luta sig mot en teori, något som kan leda till otydlighet på vägen mot analysen, eftersom man då pendlar mellan olika teorier utan en röd tråd.
Gerrbo (2012), med syftet att analysera, försöka förstå och beskriva specialpedagogisk praktik och organisering i skolverksamheter utifrån en idé om en skola för alla, valde att i en narrativ ansats intervjua pedagogisk personal och skolledare. Han uttrycker att han är väl medveten om att alla människor beskriver och intar olika perspektiv subjektivt. Reliabiliteten i hans studie kan ifrågasättas, vilket Gerrbo själv gör, utifrån misstanken att de pedagoger han intervjuade var utvalda av rektorerna för att de ansågs vara de goda exemplen. I vår studie var det specialpedagogen som valde ut intervjupersonerna, vilket gör att reliabiliteten även i vår studie kan ifrågasättas.
47
Vår metod att hantera alla intervjuinformanter på likvärdigt sätt ser vi nu i efterhand har varit mindre framgångsrik i de fall då vi samtalat med tjänstemän som arbetar under tidspress och förmodligen känner sig ifrågasatta, då vårt ämne tydligen är mycket känsligt. I samtalen med Skolverket och Skolinspektionen tror vi att det hade varit mer framgångsrikt om vi hade gett dem mer information kring vår studie och dess syfte och också en längre framförhållning mellan tillfället då de blev tillfrågade om en intervju, och det faktiska intervjuögonblicket.
48