Distansförsäljning till Sverige

Bestämmelser om distansförsäljning till Sverige finns i 15–

15 c §§ LAS. Bestämmelserna grundar sig på artikel 36 i direktiv 2008/118/EG. Observera att skattskyldighet enligt dessa bestämmelser förutsätter att varorna släppts för konsum-tion innan de förs in i Sverige. Säljaren har dock rätt att, sedan vissa formaliteter iakttagits, återfå den skatt som betalats i avsändarlandet.

Om någon som inte bedriver självständig ekonomisk verk-samhet förvärvar beskattade varor och varorna transporteras hit från ett annat EU-land av säljaren eller av någon annan för säljarens räkning (distansförsäljning) är säljaren skattskyldig (15 § första stycket LAS).

Säljaren ska hos Skatteverket ställa säkerhet för betalning av skatten på de varor som sänds från det andra EU-landet.

Säkerheten ska uppgå till ett belopp som motsvarar tio procent av den beräknade årliga skatten på varorna. Ställd säkerhet får tas i anspråk om skatten inte betalas i rätt tid (15 § andra stycket LAS).

Bestämmelserna i 15 § första och andra styckena LAS omfattar även sådana överföringar som sker utan vinstsyfte och som inte utgör gåvoförsändelser. I förarbetena anges, avseende motsvarande bestämmelse i LTS, att tobaksvaror som sänds från en privatperson i ett medlemsland till en privatperson i Sverige beskattas enligt reglerna om distansförsäljning även om avsändaren inte gör någon ekonomisk vinst på att överföra varorna. Detta under förutsättning att det inte är fråga om en ren gåva (prop. 2009/10:40 s. 145).

Bestämmelsen i 15 § LAS avser de distansförsäljare som mera regelbundet säljer varor till Sverige (prop. 2009/10:40 s. 168).

Att varorna ska förvärvas av någon som inte bedriver själv-ständig ekonomisk verksamhet innebär att dessa bestämmelser endast ska tillämpas vid försäljning till privatpersoner eller offentligrättsliga organ. Om näringsidkare köper beskattade varor från ett annat EU-land gäller i stället att bestämmelserna i 8 § första stycket 5 och 16 § LAS, d.v.s. för in/tar emot-bestämmelserna, ska tillämpas (prop. 2009/10:40 s. 167). Som exempel på distansförsäljning kan nämnas postorderförsäljning.

För att bestämmelserna om distansförsäljning ska bli tillämp-liga krävs att de aktuella varorna finns i ett annat EU-land varifrån de transporteras till Sverige av säljaren eller för Distansförsäljning

som sker regelbundet

Överföringar utan vinstsyfte

dennes räkning. Det har däremot ingen betydelse för tillämpningen i vilket land säljaren befinner sig. I förarbetena förs följande resonemang avseende frågan om vem som är skattskyldig i vissa situationer (prop. 2009/10:40 s. 168):

”Det är t.ex. fråga om distansförsäljning om en privat-person i Sverige via Internet beställer varor från en säljare med säte i Norge, och där varorna finns i Spanien, om varorna flyttas till Sverige av, eller på upp-drag av, den norske distansförsäljaren. Däremot är det inte distansförsäljning till Sverige när privatpersonen i Sverige beställer varor som finns i Spanien, om säljaren flyttar varorna från Spanien till Danmark men där överlämnar varorna till en fraktförare som agerar på uppdrag av den svenske beställaren. Då förs varorna in till Sverige av beställaren, eller för dennes räkning, och skattskyldigheten inträder för beställaren enligt 9 § första stycket 6 [motsvaras numera av 9 § första stycket 5]. Det är inte heller fråga om distansförsäljning om säljaren flyttar varan från ett annat EG-land till t.ex. en filial eller ett lager i Sverige och därifrån flyttar varan vidare till en beställare i Sverige. I de fallen är säljaren i stället skattskyldig i Sverige enligt reglerna i 9 § första stycket 6 [motsvaras numera av 9 § första stycket 5] och har att fullgöra skyldigheterna i 17 §.”

Skatteverket har i skrivelsen ”Skatteverkets inställning avseende skattskyldighet för vissa punktskatter när varor skickas från ett annat EU-land till privatpersoner i Sverige”

gett sin syn på uttrycket ”transporteras av säljaren eller av annan för säljarens räkning”. Skrivelsen är i denna del fort-farande relevant trots att bakomliggande cirkulationsdirektiv ersatts med direktiv 2008/118/EG. I skrivelsen anges följande.

Förutom att bestämmelsen omfattar alla de fall där varan trans-porteras av säljaren så omfattar bestämmelsen enligt verkets uppfattning även alla de fall där säljaren slutit avtal om transporttjänster med transportföretag eller företag som förmedlar transporter och detta oavsett om transportören får betalt direkt av säljaren eller av de enskilda konsumenterna.

Om det föreligger ett ramavtal om transporttjänsterna mellan säljaren och transportföretaget är det enligt verkets uppfattning fråga om distansförsäljning även i de fall de enskilda konsumenterna träffar avtal med transportören. Även om säljaren inte själv slutit något avtal beträffande transporter kan transporterna ändå anses vara utförda för hans räkning om ett

bolag i samma koncern har slutit avtal med transportföretaget (Skatteverket 2007-11-26, dnr 131 685056-07/111).

Kammarrätten har i dom prövat frågan om skattskyldighet enligt 15 § LAS. I målet hade 784,08 liter starköl påträffats vid en transportkontroll den 27 april 2001. Ölen hade beställts av privatpersoner på internet via webbplatsen www.xxxx.dk. Från denna adress hade privatpersonerna hänvisats till ett transportföretag med adressen www.yyyy.as. Bakom den första internetadressen stod det engelska bolaget Y med adress i Tyskland. Detta bolag kontrollerades av svenskarna NN och YY, bosatta i Spanien med kontor i Spanien. Bakom den andra internetadressen stod det engelska bolaget Z med adress i Spanien. NN och YY stod även bakom bolag Z. Ölen i fråga var inköpt i Spanien. Ett spanskt bolag var konsult och inköpare av öl och vin i Spanien för det engelska bolaget Y.

Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning. Länsrätten uttalade att säljaren, bolag Y, får med hänsyn till omständig-heterna i målet anses vara lokaliserad till Spanien. Vidare uttalade länsrätten följande.

”Länsrätten finner mot denna bakgrund att det synes framgå att det föreligger en klar intresse- och ägar-gemenskap mellan de två aktuella bolagen bakom Internetadresserna. Det kan därför sägas vara samma intressegrupp som handhar försäljning och transport, bestående av NN och YY. De två aktuella bolagen får anses vara att hänföra till en och samma ekonomiska enhet, trots att de är skilda juridiska personer. Man får här beakta transaktionernas objektiva beskaffenhet snarare än deras rättsliga form och anse att försäljning och frakt ombesörjts av samma bolag eller personer.

Detta medför att den aktuella transaktionen skall bedömas som direktförsäljning från Spanien till Sverige.

Ansvaret för denna direktförsäljning får med hänsyn till det anförda anses åvila bl.a. YY. Länsrätten finner därför att tullverket har haft fog för sitt beslut att beskatta YY.”

Sammanfattningsvis fann länsrätten att YY var att anse som skattskyldig i enlighet med 2 kap. 13 § LPK jämförd med 8 § första stycket 4 LAS (KRNG 2004-06-09, mål nr 5982-03).

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövnings-tillstånd.

Kammarrätten har i dom avseende tobaksskatt prövat frågan om skattskyldighet enligt motsvarande bestämmelse i LTS (KRNS 2003-05-27, mål nr 5393-00, 5394-00). Även om domen avser tobaksskatt har den betydelse för tillämpningen av denna bestämmelse i LAS, se avsnitt 4.4.5 för närmare information.

Säljaren ska företrädas av en representant som är etablerad i Sverige (15 a § LAS). Begreppet ”etablerad” ska ha samma innebörd som i mervärdesskattelagen (2004:200) och SFL (prop. 2009/10:40 s. 168). Representanten ska vara godkänd av Skatteverket. Sådant godkännande får ges när säljaren ställt säkerhet för skatten. Representanten ska enligt fullmakt från säljaren som ombud för denne svara för redovisning av alkoholskatt. Representanten ska också företräda säljaren i övriga frågor som gäller alkoholskatt. Underlag för kontroll av skatteredovisningen ska finnas tillgänglig hos representanten.

Observera att representanten inte är skattskyldig. Av för-arbetena framgår, avseende motsvarande bestämmelser avseende tobaksskatt, att de tidigare bestämmelserna om representant vid distansförsäljning har flyttats till 16 a § LTS och att det bakomliggande syftet med att utse en representant är att det ska finnas en person på plats i Sverige (prop.

2009/10:40 s. 168). Av förarbetena framgår uttryckligen att representanten inte är skattskyldig (prop. 1994/95:56 s. 90).

Skatteverket har fastställt blankett (SKV 5343) för registrering som distansförsäljare och godkännande som representant (10 § FAS).

Representantens godkännande kan återkallas av Skatteverket om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns eller om representanten begär det. Ett sådant beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet (15 a § andra stycket LAS).

Den som endast vid ett enstaka tillfälle säljer alkoholvaror till någon i Sverige genom distansförsäljning ska, i stället för vad som anges i 15 och 15 a §§ LAS, innan varorna avsänds från det andra EU-landet anmäla sig till Skatteverket och ställa säkerhet för skatten på varorna (15 b § LAS). I dessa fall kan det uppfattas som onödigt betungande att utse en representant och därför ställs heller inget sådant krav (prop. 2009/10:40 s. 169). Bestämmelserna i 15 b § LAS omfattar även sådana överföringar som sker utan vinstsyfte och som inte utgör gåvoförsändelser (15 § tredje stycket LAS).

Representant

Distansförsäljning vid enstaka tillfälle

Skatteverket har fastställt blankett (SKV 5372) för anmälan om distansförsäljning vid enstaka tillfälle (10 § FAS).

Den som tar emot alkoholvaror som avsänts till Sverige enligt 15 eller 15 b §§ ska vara skattskyldig i stället för säljaren, om säljaren inte ställt säkerhet för skatten i Sverige (15 c § LAS).

Bestämmelsen grundar sig på artikel 36.3 i direktiv 2008/118/EG. Enligt artikel 36.3 i direktiv 2008/118/EG kan destinationsmedlemsstaten föreskriva att mottagaren av varorna vid distansförsäljning under vissa förutsättningar ska vara skattskyldig i stället för säljaren. Mottagaren kan enligt direktivet utses som skattskyldig om säljaren inte har iakttagit föreskrivna krav på registrering och ställande av säkerhet för skatten. Härigenom ger direktivet upphov till en situation där mottagaren av varorna har ett intresse av att förvissa sig om att säljaren fullgör sina skyldigheter avseende skattebetalning i destinationsmedlemsstaten. Mot denna bakgrund har i 15 c § LAS (motsvaras av 16 c § LTS) föreskrivits att mottagaren av varorna ska vara skattskyldig för de varor som tas emot, om säljaren inte ställt säkerhet för den svenska skatten på varorna (prop. 2009/10:40 s. 169).

Har säljaren inte ställt säkerhet för skatten, och mottagaren således är skattskyldig, ska mottagaren redovisa skatten för varje händelse som medför skattskyldighet (26 kap. 8 och 37 §§ SFL). Skulle säljaren trots detta av någon anledning ändå betala punktskatten avseende varorna ska beloppet återbetalas till säljaren. Detta följer av allmänna rättsgrund-satser (prop. 2009/10:40 s. 169).