Dominerande barnkaraktärer

Följande redovisas film 5 ”Inget barn ska behöva vara ensamt” och film 6 ”Tjat. Kanske julens finaste gåva” vilka innehåller uteslutande barnkaraktärer samt film 9 ”Årets julklapp:

Ingenting 2” som innehåller dominerande barnkaraktärer. Filmerna analyseras inledningsvis gemensamt och avslutningsvis görs en närläsning av film 9.

7.2.1 Genrer och scener

Samtliga tre filmer består av ett projection-narrativ och film 5 och 6 är uppbyggda av en likvärdig struktur. I film 5 och 6 ligger fokus på filmens karaktärer som filmas mot en bakgrund i studiomiljö likt ett intervjuformat. Filmerna består likaledes av en längre scen med ett flertal klipp där nya karaktärer dyker upp i bild. I film 5 ”Inget barn ska behöva vara ensamt” har ett flertal barn fått frågan hur de vet att deras föräldrar älskar dem. Barnen berättar glatt varför de känner sig älskade. Avslutningsvis syns en sorgsen flicka utan repliker och det blir tydligt för mottagaren att den här flickan inte kan svara på frågan och budskapet om att inget barn ska behöva känna så förstärks i slutet. I film 6 ”Tjat. Kanske julens finaste gåva” berättar barnen om hur de upplever sina föräldrars tjatande och i ett avslutande klipp syns en flicka med sorgsen blick utan repliker. Det blir då tydligt att den här flickan inte har några tjatande föräldrar som bryr sig vilket förstärker budskapet om att lite tjat borde vara julens finaste gåva.

7.2.2 Karaktärer

Film 5 och 6 består enbart av barnkaraktärer vilka mottagaren kommer relativt nära då de med egna ord berättar om sina erfarenheter. Karaktärerna är både flickor och pojkar i olika åldrar och med olika etnicitet. Inget barn är individualiserad eller namngiven, vilket är typiskt för projection-narrativet. Barnen i dessa båda filmer kan tolkas utgöra en del av ett kollektiv, vilket innefattar barn som får vara barn och som är älskade av sina föräldrar. Kollektivet skiljer sig från det sista barnet som framställs på ett utmärkande vis genom ett sorgset kroppsspråk i slutet av båda dessa filmer.

I film 5 ”Inget barn ska behöva vara ensamt” pratar barnen även olika språk. Att synliggöra barn i olika ålder, kön och etnicitet som talar olika språk hör troligen ihop med att man vill porträttera barnen på ett inkluderande vis för att skapa identifikation med mottagaren och visualisera begreppet ”barn” på ett inkluderande och rättvist sätt. Filmens berättande kommer

ifrån barnen själva men styrs till viss del av att de tilldelats frågor. Även om barnens repliker delvis styrs av frågorna som ställs blir det tydligt att det är barnens egna ord och berättelser vilket syns genom kroppsspråk, reaktioner och den ärlighet som kännetecknas av just barn.

Övergripande synliggörs barnen i film 5 och 6 därför på ett aktivt vis, där de utgör en central del i filmens berättande.

7.2.3 Miljöer

I film 5 och 6 är miljöerna är avskalade och minimalistiska. Barnen är filmade mot en enfärgad bakgrund. I den ena en färgglad bakgrund som byter färg varje gång ett nytt barn syns i bild och i den andra filmen syns en bestående mörkare bakgrund i samtliga klipp.

Miljön är diskret för att inte ta fokus från karaktärerna och deras berättelser. Det blir tydligt att miljöerna här spelar en mindre roll för att på så vis förstärka karaktärerna. I filmen med de färgglada bakgrunderna associeras dessa färger ofta med lek och kreativitet vilket ytterligare ger karaktärerna fokus och tillskriver dem en miljö de kan trivas i.

7.2.4 Perspektiv

Barnen porträtteras rakt framifrån genom vanlig närbild i film 5 och 6, mottagaren kommer således barnen så pass nära som i ett personligt samtal. Den personliga närheten sänks dock något av att barnens blickar är riktade snett bort och på så vis inte möter mottagarens blick.

Mottagaren får därmed komma barnen väldigt nära utan att det upplevs kravfyllt. I det sista klippet i respektive film som visar ett sorgset barn utan repliker stärks dock kravfunktionen då barnets ledsna blick nu riktas mot mottagaren. På så vis har mottagaren initialt bjudits in att komma barnen nära genom lättsamma och kärleksfulla berättelser och därefter avslutas filmen på ett allvarsamt vis när mottagarens uppmärksamhet finns där. Att fånga mottagaren när den är så pass nära kan tänkas vara ett välvalt strategiskt utnyttjande av distansen.

7.2.5 Språk

I både film 5 och 6 förs berättandet framåt genom barnens språk. Yttrandena är visserligen frågestyrda men berättandet upplevs övergripande levande och hjärtligt till följd av filmernas intervjuliknande format. Det är främst genom barnens språk mottagarens emotionella

anknytning sker. Mottagaren hade förmodligen inte berörts lika djupt ifall barnens repliker lästs upp av en vuxen karaktär. Barnens språk spelar således här en central roll för det emotionella band som byggs mellan mottagare och karaktär. I film 6 ”Tjat. Kanske julens

finaste gåva” tillkommer även en uppmaning av en voice-over röst i slutet som lyder ”låt lite tjat bli julens finaste gåva, tack”. Det är en vuxen mörk röst vilket skapar en tydlig kontrast från de tidigare barnrösterna. Här blir på så vis den tilltänkta vuxna mottagaren uppmanad av en annan vuxen röst. Den språkliga uppmaningen förstärker därmed filmens kravfunktion och skapar ett allvar och ett krav på ett agerande med det avslutande ordet ”tack” vilket kan ses som att avsändaren tackar mottagaren på förhand för ett förväntat bidrag.

7.2.6 Sammanfattande diskussion

Sammanfattningsvis liknar två av filmerna i kategorien ”Dominerande barnkaraktärer”

varandra i dess narrativa struktur, scener, karaktärval, miljöer, kameravinklar samt språk.

Filmerna har även samma avsändare (SOS Barnbyar) och är lanserade med två års mellanrum. Det finns dock en del detaljer som utmärker sig i respektive film men

övergripande porträtteras barnen på ett likvärdigt vis i de båda filmerna. Barnen talar sitt eget modersmål och tillåts formulera sig utifrån deras roll som barn, vilket vittnar om en

inkluderande porträttering. Barnen tycks således få vara barn. Barnens yttranden är dock styrda av en fråga vilken underförstått kommer från en vuxen eller överordnad person och frågan handlar i båda fall om deras relation till sin förälder. Barnens berättelser är visserligen i fokus men deras berättelser är beroende av hur deras relation till en förälder ser ut och avsaknaden av en vuxen förebild visualiseras genom ett tyst och sorgset barn utan repliker.

Därav kan barnens framträdande tolkas vara inte fullt ut så självständigt, då det genom filmernas teman, vilka behandlar relationen till en förälder samt konsekvensen av att inte ha en närvarande förälder tyder på att barnen är i en beroendeposition till en vuxen.

Båda filmerna har initialt en inbjudande och icke kravfylld framtoning vilket kodas genom barnens lättsamma och personliga berättelser samt det faktum att deras blickar inte möter mottagarens. Mot slutet i båda filmerna höjs dock kravfunktionen när ett ensamt och sorgset barn i respektive film möter mottagarens blick vilket ackompanjeras med en uppmaning från en voice-over eller ett textelement. Övergripande framställs barnen som aktiva i två av filmerna.

7.4.1 Närläsning av Film 9, Rädda Barnen 2016, ”Årets julklapp: Ingenting 2”

Film 9 ”Årets julklapp: Ingenting 2” utmärker sig markant från de två övriga filmerna som analyserats mer utförligt ovan inom den här kategorin. Filmen utgörs likaledes av ett projection-narrativ och berättelsen presenteras inte i kronologisk följd men budskapet

förmedlas i denna film genom en mängd snabba scener och klipp på varierande karaktärer och nya miljöer i syfte att framkalla en känsla av omvärlden, vilket i stora drag utmärker denna typ av narrativ.

Filmen består av autentiskt filmmaterial från krigs- och katastrofdrabbade länder. I den första scenen sker en bombexplosion och därefter presenteras ett hastigt klipp på en kvinna

bärandes på ett litet barn och i den andra handen håller hon ytterligare två barn. De skyndar i riktning mot kameran och i bakgrunden hörs ljudet av bombexplosionen från förgående klipp.

Bakom kvinnan med barnen syns ett flertal vuxna människor och två ambulanser med öppna bakdörrar. Genomgående förs berättandet framåt genom en mängd snabba scener där

mottagaren möts av nya karaktärer och miljöer i varje klipp. Samtliga miljöer är relativt ospecificerade och påvisar en verklighet långt bort från mottagarens. Miljöerna kan förknippas med nyhetsrapporteringar och innehåller bombade byggnader, inhägnade ökenmiljöer och svältande människor på flykt vilket positionerar karaktärerna i en kontext som berättar att de är utsatta och kämpar för överlevnad.

Karaktärerna i filmen är dominerande barn och de vuxna karaktärer som syns till fyller samtliga någon funktion kopplad till barnen som visas i respektive klipp. Samtliga karaktärer saknar repliker och berättandet sker endast genom en pålagd voice-over samt musik. Voice-overn fungerar därför som en betydande semiotisk resurs för att förstärka både karaktärernas handlande och miljöerna de befinner sig i. Exempelvis berättar voice-overn inledningsvis att

”nu ska jag berätta varför du ska köpa ingenting i julklapp” efter att mottagaren visuellt mötts av en kraftig bombexplosion följt av ett klipp med kvinnan bärandes på de små barnen som nämnts ovan. Det blir således tydligt att syftet med inledningen är att väcka mottagarens uppmärksamhet och bibehålla uppmärksamheten genom att lägga fram detta språkliga erbjudande. Barnen tolkas i den här scenen att användas som medel för att förstärka olika känslouttryck. En ensam kvinna som flyr från en bombattack kan konstateras väcka starka känslor. En kvinna bärandes på tre barn i nyssnämnda situation förstärker dock garanterat mottagarens känslor och uppfattning av händelsen vilket ökar uppmärksamheten ytterligare, vilket liknar det fenomen Sherr (2010) beskriver i sin studie om presidentvalskampanjer där barns fysiska närvaro förstärker en annan karaktär.

Genomgående är barnen i fokus, de syns till i samtliga scener och i flera fall presenteras de

deras känslor. Den interaktiva betydelsepotentialen som skapas tolkas på så vis personligt intim mellan barnen och mottagaren. I en scen syns exempelvis en pojke i extrem närbild (se figur 2) iförd en luvjacka, med en blöt hand i munnen och tårar droppandes längs kinderna.

Barnet möter inte mottagarens blick och åskådaren tillåts på så vis komma barnet väldigt nära både ur ett distansperspektiv men även känslomässigt. De vuxna karaktärerna synliggörs övergripande fysiskt i bakgrunden av barnen och i de flesta fall är deras kroppar inte fullt avbildade. De presenteras mer distanserat än barnkaraktärerna och hamnar längre bort från mottagaren och är på så vis inte tillgängliga att interagera med. De vuxna framställs snarare som ett hjälpande inslag i form av en utsträckt hand, ben som skyndar förbi eller en stor famn – i många fall är deras ansikten beskärda och det är endast kroppsdelar tillräckliga för att uppfatta dem som vuxna gestalter som är synliga. Denna framställning av vuxna sätter därmed barnen ytterligare i fokus. Barnen upplevs dock genomgående vara passiva i materialet. De blir burna, matade, räddade och omfamnade. Av filmens totalt 13 klipp

innefattar 6 av dessa ett barn i en bärande passiv position. Barnen blir i dessa 6 klipp antingen upplyfta av vuxna armar eller är positionerat liggandes i famnen på en vuxen. Barnen agerar inte självständigt utan det kan konstateras att de framställs som passiva aktörer vilka utsätts för de vuxnas handlingar. De vuxna karaktärerna intar därmed den aktiva rollen vilka är de som utför handlingarna kopplade till barnen, även då de visuellt synliggörs på ett mer distanserat vis och heller aldrig möter mottagarens blick.

Figur 2. Rädda Barnen 2016, ”Årets julklapp: Ingenting 2”.