Dopingavstängningar och arbetsskyldigheten

redan berörts i 4.2.1 och dem argument respektive motargument som lyfts i den diskussionen är i hög utsträckning även tillämpbara ur detta perspektiv, varför denna avskedsgrund inte kommer ägnas lika stort utrymme i syfte att inte upprepa tidigare använda argument.

Å ena sidan utgör det varken någon form av konkurrerande verksamhet eller involverar några direkta företagshemligheter, vilket är den form av illojalitet som dominerar arbetsrättslig praxis.¹⁷⁶ Men å andra sidan utgör det, med bakgrund mot idrottens syfte och kärna, ett agerande som är ägnat att skada förtroendet för arbetsgivaren.

D’Oliwa och Ideström öppnar upp för att misskötsamhet av arbetstagarens arbetsinsatser, under vissa omständigheter, kan utgöra ett lojalitetsbrott.¹⁷⁷ Om träning ses som hans eller hennes arbetsuppgift, vilket får stöd både i Lindholm och Viklunds resonemang kring avsked på grund av bristande arbetsinsatser, kan detta möjligen fungera som argument för att doping är att medvetet missköta sin arbetsinsats – syftet med träningen är att nå prestationsutveckling, och den som dopar sig missköter ur detta perspektiv sin prestationsutveckling genom att nå denna på artificiella sätt. Å andra sidan går det att argumentera för motsatsen – att doping är en del i arbetsinsatsen, i form av att en idrottsutövare som dopar sig når en snabbare prestationsutveckling än den som ”enbart” tränar sig i form. Mot detta resonemang står teorin att idrottens kärna och syfte är att genom likvärdigt, sportsligt arbete tävla och förbättras.

4.2.3 Dopingavstängningar och arbetsskyldigheten

Det torde om inte annat åtminstone finnas utrymme att diskutera huruvida en idrottsutövare som gjort sig skyldig till en dopingförseelse som medför en längre avstängning kan avskedas mot stöd av arbetsskyldigheten, om denne till följd av avstängningen inte längre får representera idrottsföreningen i tävlingssammanhang. Var gränsen för avskedsgrundande arbetsvägran går är oerhört svår att dra, AD har godkänt allt ifrån tre månader till några dagar som grund för avskedande.¹⁷⁸ Vid bedömningen har AD beaktat omständigheter som formen av arbetsvägran samt anledningen till arbetstagarens vägran att utföra arbetet i fråga.¹⁷⁹ Av praxis framgår att en arbetstagare som uppvisat en allmän ovilja att rätta sig efter arbetsgivarens anvisningar kan avskedas vid så lite som två dagars arbetsvägran.¹⁸⁰ En normal avstängning utan vare sig

176 Se ex. AD 2006 nr 103, AD 2012 nr 40, AD 2009 nr 40, AD 1992 nr 87 och AD 2012 nr 90.

177 D’Oliwa, Ideström, 2019, s. 57.

178 AD 1999 nr 102, AD 2003 nr 50.

179 AD 2019 nr 20, AD 2001 nr 41.

180 AD 2010 nr 81. I fallet hade arbetstagaren dock, utöver två dagars arbetsvägran, även uteblivit från obligatoriska utbildningskurser, något som domstolen också lade stor vikt vid i sin bedömning.

44 förmildrande eller försvårande omständigheter leder som nämnt i regel till 48 månaders avstängning.¹⁸¹ Ett spelaravtal gäller i sin tur i regel på 1–2 år, i vissa fall med ett maxtak på 5 år.¹⁸² I de flesta fall skulle en avstängning därmed innebära att spelaren inte kommer kunna representera föreningen över huvud taget under återstående del av avtalet. Samtidigt är matchspel bara en, om än väldigt framträdande sådan, del av arbetsskyldigheten. Ramen för arbetsskyldigheten sätts inte sällan genom kollektivavtal. I fotbollsavtalet anges följande: I uppgiften som spelare ingår att medverka i all den fotbollsverksamhet inom anställningen som arbetsgivaren ålägger spelaren. Spelaren ska dessutom utföra de övriga arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger spelaren och som har direkt anknytning till spelarens anställning.¹⁸³ Bestämmelsen återfinns även i princip till ordalydelsen i såväl hockeyavtalet som lagidrottaravtalet.184 Formuleringen av bestämmelsen är medvetet svepande och öppen, men ordvalet ”ingår” implicerar att denna fotbollsrelaterade verksamhet. I doktrin har vissa försök gjorts att definiera idrottsutövares förpliktelser. De naturliga förpliktelserna torde vara att delta i träning och match. Vid sidan av detta åtar sig idrottsutövare ofta vissa förpliktelser att delta i arbetsgivarens marknadsföringsaktiviteter, något som även får stöd i hockeyavtalet där ovanstående formulering kompletterats med reklam och sponsoraktiviteter som exempel på sådana arbetsuppgifter som har direkt anknytning till spelarens anställning.¹⁸⁵ Att definiera en idrottsutövares naturliga förpliktelser enligt anställningsavtalet blir därför ofta en fråga som ofta måste besvaras utifrån de särskilda omständigheterna.

Öhman menar att en idrottsutövare, mot bakgrund mot det högt ställda kravet på att grovt åsidosätta sina ålägganden mot arbetsgivaren, i tämligen stor utsträckning kan missköta träning och matchförberedelse utan att avsked ska vara aktuellt.¹⁸⁶ Med det sagt ska alla situationer förstås också ses i relation till hur vanligt accepterat det är på arbetsplatsen, hur ofta det förekommer samt vilka konsekvenser det får för verksamheten.¹⁸⁷ Att missa eller komma för sent till en viktig slutspelsmatch utan någon rimlig ursäkt är givetvis allvarligare än att missa en träning. Även AD har ställt krav på att det ska röra sig om allvarliga fall för att arbets- eller

181 Se 2.3.

182 Jfr Hockeyavtalet §2 mom.1, Fotbollsavtalet §2 mom. 1.

183 Fotbollsavtalet, § 4 mom. 1.

184 Hockeyavtalet, § 3 mom. 2. Lagidrottaravtalet, § 3 mom. 2.

185 Lindholm, 2014, s. 153. Hockeyavtalet, § 3 mom. 2.

186 Öhman, 2002, s. 346.

45 ordervägran ska kunna grunda avskedande: exempelvis godtogs en månadslång semesterresa trots att ledighet inte beviljats som grund för avskedande.¹⁸⁸

För att återanknyta till Danhards förpliktelsemodell så skulle en sådan avstängning innebära att en idrottsutövare per automatik inte skulle kunna uppfylla en av sina kärnförpliktelser, nämligen att delta i matchspel. Han skulle förvisso kunna medverka i såväl träningar som ett flertal andra sidoaktiviteter, men då matchspel är en så vital del i spelarens anställningsvillkor torde det utgöra ett sådant allvarligt brott mot arbetsskyldigheten att grund för avsked föreligger, åtminstone om man jämför med den praxis som finns kring avskedsgrundande brott mot arbetsskyldigheten. Det rör sig förvisso inte om direkt arbetsvägran då det snarare är fråga om disciplinära hinder för utförandet av arbetet, något som kan liknas med självförvållad arbetsvägran. Detta har dock inte per automatik ansetts utgöra grund för avsked, i vissa fall ens saklig grund för uppsägning, i domstolens praxis. En arbetstagare som dömts till fängelsestraff kunde med stöd mot arbetsskyldigheten varken avskedas eller sägas upp med motiveringen att omfattande lagstiftning finns som möjliggör för en arbetsgivare att planera för eventuell ledighet och sjukfrånvaro.¹⁸⁹ Situationen i fråga skiljer sig dock nämnvärt åt från de scenarion som denna studie utgår från. För det första så gällde anställningsförhållandet i fråga en tillsvidareanställning där möjligheten för villkorlig frigivning fanns bara sju månader efter påbörjat fängelsestraff. Detta skiljer sig mot en idrottsförening, där den tid som idrottsutövaren är indisponibel ofta antingen överstiger eller motsvarar en väsentlig del av anställningstiden. För det andra finns inte samma möjligheter att planera arbetet i en idrottsförening som på en kriminalvårdsanstalt, som fallet gällde. I en idrottsförening måste till exempelvis övergångsperioder och registreringsperioder beaktas: en idrottsförening kan inte alltid med kort varsel plocka in en vikarie, och det är inte heller, trots Öhmans diskussion kring den teoretiska möjligheten att anställa en idrottsman i vikarieform, alltid möjligt att anställa någon på en individuellt bestämd tidsbasis.¹⁹⁰ Slutligen var en faktor domstolen lade vikt vid att det, med bakgrund mot de grundläggande arbetsuppgifter arbetstagaren hade, inte var några problem att hitta en vikarie åt arbetstagaren. Idrottsutövare anställs ofta till följd av att dem utvecklat särskilda förmågor och för att ha en särskild roll i laget och att hitta en vikarie som sömlöst kan ta över rollen blir ofta svårt.

188 AD 2002 nr 35.

189 AD 1976 nr 86.