Den andra huvudfrågeställningen som studien ämnar besvara är huruvida en begränsning i
användandet av sociala medier kan leda till ökat välmående. Vad gäller deltagarna i experimentet var de genomsnittliga utgångsvärdena för FoMO, ångest och depression i båda grupperna låga, vilket tyder på att deltagarna redan innan experimentet inte hade några större problem med psykisk ohälsa. Däremot var det genomsnittliga utgångsvärdet för självkänsla i den lägre halvan, vilket talar för en lägre självkänsla hos deltagarna. Trots de relativt låga utgångslägena kunde vi i slutet av experimentet se en signifikant minskning i både FoMO och ångest hos experimentgruppen jämfört med i början. Då ingen större skillnad i kontrollgruppen kunde påvisas kan det antas att denna skillnad är en direkt effekt av manipulationen, det vill säga den begränsade användningen. Detta talar alltså för att en begränsning av sociala medier i själva verket kan leda till ökat välmående, åtminstone i form av minskad ångest och FoMO. Det är dock rimligt att tänka sig att resultatet hade blivit ännu mer påtagligt om deltagarna inledningsvis hade uppvisat högre nivåer av FoMO och ångest.
Minskningen i upplevd FoMO ter sig motsägelsefull i jämförelse med studien av Przybylski et al. (2013) som kom fram till att det är de individuella skillnaderna som påverkar till vilken grad FoMO upplevs. Utifrån deras resultat om att det skulle vara de individuella egenskaperna som påverkar graden av FoMO borde alltså inte en minskning ha kunnat ses genom att endast begränsa
användningen av sociala medier. Det utesluter dock inte möjligheten att vissa individer upplever mer FoMO än andra kopplat till deras individuella skillnader. Däremot tyder det på att en begränsning i användandet av sociala medier kan ha positiva effekter för samtliga som upplever FoMO.
Vad gäller variablerna självkänsla och depression uppvisade ingen av deltagarna någon större skillnad utan dessa värden förblev i princip desamma genom hela experimentet. Sett till att Vogel et al. (2014) kunnat se att användarnas självkänsla påverkades av att exponeras för profiler som framställer sig själva och sitt liv i en positiv bemärkelse, borde en begränsning i exponeringen av sociala medier haft en positiv inverkan på deltagarnas självkänsla. Flera deltagare uttryckte dock att de upplevde en skillnad i inställningen till sig själva. En deltagare berättade bland annat att hen kände sig mer stolt över sig själv i slutet av experimentet, vilket personen trodde berodde på att hen inte hade kunnat jämföra sig med andra, såsom influencers på sociala medier, lika mycket under veckans gång. Trots detta såg vi dock ingen skillnad på självkänsla i resultatet. En slutsats av detta kan vara att användningen av sociala medier helt enkelt inte påverkar användarens självkänsla eller leder till symtom på depression och att en begränsning därför inte har någon effekt. Det kan dock också bero på att experimentet inte pågick tillräckligt länge för att någon skillnad skulle kunna påvisas. Hunt et al. (2018) fann dock inte heller någon skillnad i självkänsla och deras experiment varade i tre veckor, till skillnad från vårt som pågick i en vecka. Det som dock mättes i vår studie och i studien av Hunt et al.
(2018) var deltagarnas globala självkänsla, vilken enligt Brown och Marshall (2006) inte går att påverka från dag till dag. Det kan därför tänkas att ett mycket längre experiment hade behövt genomföras för att se några egentliga skillnader när det kommer till global självkänsla. När det kommer till symtom på depression kunde Hunt et al. (2018) till skillnad från oss se en betydlig skillnad hos de deltagare med högre nivåer av depression, men inte hos de med lägre. Jämfört med vår studie kan detta antas bero på att ingen av våra experimentdeltagare uppvisade några högre nivåer av depression, om ens måttliga, till att börja med och att det därför inte gick att se någon skillnad.
5.2.1
Ökad medvetenhet kring användandet
En intressant aspekt av resultatet är att det i första delen av studien inte gick att identifiera något samband mellan sociala medier och psykiska ohälsa, samtidigt som resultatet från experimentet visade på att en begränsning av sociala medier hade en betydande effekt på deltagarnas mående. En
förklaring till detta skulle kunna vara att begränsningen av sociala medier på smartmobilen skapade en medvetenhet hos användarna kring deras sociala medier-vanor och att det i sig minskade deras
upplevda FoMO och ångest. Bland annat uttryckte en av deltagarna att begränsningen lett till att hen haft ett mer ”fokuserat användande och inte använt apparna i brist på annat”. En annan menade att hen genom att vara begränsad insett att ”det räcker att kolla det en stund på kvällen när/om man har tid till det” men att personen fortfarande kände ett behov av att hålla koll på vad andra gjorde.
Kontrollgruppen har också under experimentets gång varit medvetna om att tiden de spenderat på sociala medier dokumenterats, men de har antagligen inte uppnått samma medvetenhet kring sitt användande eftersom de inte begränsats och därför inte behövt hålla koll på sitt användande. Deras FoMO och ångest-värden har i heller inte förändrats nämnvärt under veckan, vilket stärker antagandet om att det är begränsningen av sociala medier som har lett till minskningen hos experimentgruppen.
5.2.2
Förändrat beteende kring sociala medier
En annan möjlig förklaring till det ökade välmåendet kan vara att begränsningen lett till att deltagarna använt sociala medier på ett annat sätt än tidigare. En av deltagarna i experimentet uttryckte bland annat att begränsningen lett till att hen blivit noggrannare med att inte gå in på sociala medier i ”onödan” och inte bara “scrolla” igenom flödena av ren vana: ”Jag har haft ett fokuserat användande och inte använt apparna i brist på annat” skrev deltagaren. Detta hade, enligt deltagaren själv, en positiv effekt på hens mående eftersom det gjorde att hen kände sig duktig och strukturerad. Verduyn et al. (2015) har i likhet med detta kunnat se att sociala mediers inverkan på måendet skiljer sig åt beroende på om plattformarna används på ett passivt eller aktivt sätt, där det passiva användandet har visat sig leda till minskat välmående. En förklaring till detta kan vara att personen då hela tiden
upp en förvrängd bild av att andra är lyckligare eller mer framgångsrika (ibid.). Detta kan kopplas till en av deltagarna som uttryckte att hen haft en ”bra träningsvecka” då personen inte tränat för att se ut på ett visst sätt, vilket hen ansåg kunde bero på att begränsningen gjort att hen inte lika lätt kunnat ”triggas av Influencers på Instagram”. Förändringen kring sociala medier kan alltså ha lett till att hen inte exponerades lika mycket av idealiserade representationer av andra, vilket lett till ökat välmående. En annan deltagare uttryckte att: ”Jag har insett att jag mår dåligt av att följa vissa influencers då det påverkar hur jag ser på mig själv negativt. Det blev tydligare när jag inte kollade mobilen hela tiden”. Detta visar också på hur en förändring i användandet av sociala medier gjort att personen kunnat identifiera ett beteende som var skadligt för personens mående och självkänsla. Enligt Verduyn et al. (2015) finns det en risk att känslan av att användaren ”slösat tid” på att scrolla igenom sociala medier kan ha en negativ effekt på användarens mående, vilket också återfinns i det som deltagarna uttryckte om att ha ett mer fokuserat och kvalitetsmässigt användande. Resultatet från Sagioglou och
Greitemeys (2014) studie visade att ju mer tid som spenderades på Facebook desto sämre mådde användaren, vilket inte överensstämmer med vårt resultat. Däremot fann de även att denna effekt medierades av en känsla av att inte ha gjort någonting meningsfullt, vilket kan kopplas till deltagarens uttalande om att inte använda sociala medier ”i onödan” eller ”i brist på annat”. Med andra ord kan det vara så att begränsningen genom Skärmtid-funktionen förändrade deltagarnas beteende vid
användandet av sociala medier och därigenom gjorde att de kunnat undvika negativa effekter av ett passivt och ”meningslöst” användande, vilket lett till minskade känslor av ångest och FoMO. Det verkar alltså finnas många olika faktorer som kan spela in när det kommer till hur individer påverkas av att använda sociala medier. Dels individuella skillnader, dels deras välmående och även på vilket sätt medierna används. Lau (2017) påvisar i sin studie att det, i de fall då sociala medier använts för akademiska ändamål, inte funnits någon negativ koppling till studieresultat, medan användandet för icke-akademiska ändamål hade en negativ effekt. Även denna studie menar alltså på att hur och i vilka avseenden sociala medier används är avgörande för hur individer påverkas av att använda dem. Något annat som är av intresse är den sociala jämförelsen och avund som ofta förknippas med användandet av sociala medier och som har visat sig ha en negativ påverkan på användarens psykiska hälsa. Både Tandoc et al. (2015) och Verduyn et al. (2015) har visat att avundsjuka och social jämförelse spelar roll i sambandet mellan användandet av sociala medier och psykisk ohälsa. I den första enkäten i vår studie kommenterade en av respondenterna att hen inte använder sociala medier ”för att hålla koll på vänner, [jag] har aktivt tagit bort bekanta vänskaper från sociala medier för att må bättre. Har istället fyllt sociala medier med sånt som får mig att må bra och inspirerar mig”. Detta visar på en medvetenhet hos användaren då hen bevisligen funderat över sitt användande och vad som får hen att må bra eller dåligt och då kommit fram till att ta bort bekanta vänskaper. Som Abel, Buff och Burr (2016) påpekar i sin studie gör smartphones och sociala medier det möjligt att i princip när och var som helst ta emot information, vilket ökar risken för att individer
jämför sina liv med andras mer än tidigare. Därför kan det även tänkas vara ett logiskt utfall att känslorna av FoMO och ångest minskade av att användningen av sociala medier begränsades.
5.2.3
Användandets beroendeframkallande effekter
En av respondenterna kommenterade i första enkäten att mobilen hade en negativ inverkan på personens liv. Samma person valde sedan att ställa upp på experimentet, vilket kan tänkas vara en direkt effekt av hens medvetenhet kring användandets negativa effekter på hens mående. Däremot lyckades individen inte följa tidsbegränsningarna. Detta skulle kunna vara en indikation på ett beroende av sociala medier hos personen, vilket Kuss och Griffiths (2017) menar att överdriven användning kan leda till. För individer som är beroende av sociala medier kan användandet upplevas som det absolut viktigaste att hålla på med, vilket kan förklara varför personen ifråga inte klarade att begränsa sin användning med 50 procent under en veckas tid. Kuss och Griffiths (2017) menar också att individer som är beroende av sociala medier och som upphör att använda medierna abrupt kan uppleva negativa effekter av det, vilket i sin tur kan leda till att personen väljer att återuppta det problematiska beteendet. Det är mycket möjligt att så var fallet för respondenten som var medveten om att användningen var negativ för hen, men som ändå valde att fortsätta användningen som tidigare när påfrestningen blev för stor. Verduyn et al. (2015) ifrågasätter varför användare, trots negativa effekter, fortsätter använda sig av sociala medier och hänvisar då till dess beroendeframkallande egenskaper. Sagioglou och Greitemey (2014) menar att de handlar om att användarna gör ett ”affektivt prognosfel” där de felaktigt förväntar sig att de ska må bättre efter att ha använt sig av sociala medier. Även detta kan kopplas till vad en av deltagarna i experimentet uttryckte om att hen på grund av begränsningen insett att hen mådde dåligt av att följa vissa influencers. Med andra ord att detta ”prognosfel” blev tydligare när hen inte använde sig av sociala medier i samma utsträckning.